När de första rapporterna om
bombattentatet i Oslo och massakern på Utöja började droppa in blev jag lika
chockad och iskall i hjärtat som alla andra. Det jag hörde och såg genom medias
rapportering var skrämmande, otäckt .. och ofattbart.
Det är helt omöjligt att förstå en
sådan händelse .. det finns ingenting i mitt liv att relatera till, ingenting
som är ens i närheten, så det jag läser, ser och hör blir som en förfärlig,
skrämmande film .. helt overkligt.
Samma sak är det med det som händer i
Syrien, det som hände befolkningen i Gaza för flera år sedan, Estonias
förlisning .. en chockartat känsla, en obehaglig kramp i magtrakten och en
medvetenhet om att människor varit .. eller är .. utsatta för något
fullständigt ofattbart.
Nu har det gått ett år sedan skotten föll
på Utöja och jag tror inte det finns någonting som media inte har skrivit om ..
men det ligger fortfarande som ett filter mellan mig och verkligheten. Jag
läser offrens skildringar och förstår vad som hände .. men jag kan ändå inte
förstå, inte känna mer än jag gör vid en vanlig nyhetsrapportering eller en
verklighetstrogen film, det är ofattbart och overkligt. Det handlar om
någonting som inte kan, eller får, hända .. men som ändå hänt.
Verkligheten blir overklig och ofattbar?
I går läste jag fasansfulla
skildringar i en extrabilaga om Utöja. Unga människor som försökte förmedla
skräcken och fasan, föräldrar och människor i hjälparbetet som beskrev sin
hjälplöshet och uppgivenhet .. men det som grep mig mest var berättelsen om hur
en av familjerna som förlorade en dotter firade den första julen utan henne.
Hennes plats vid bordet var tom.
Hennes frånvaro var hjärtslitande påtaglig .. och eftersom de ville vara nära
henne och inte ville att hon skulle vara ensam i mörkret på julaftonen, så beger
de sig till graven för att vara henne nära och tända ett ljus.
Men hon var inte ensam.
När de kom fram "möter de ett hav av ljus. 70 stycken, som
brinner runt hennes grav." Ljus som tänts av grannar, vänner och
främlingar som mitt i sitt eget firande inte ville att en ung flicka som fallit
offer för ofattbart våld skulle vara ensam på julaftonen.
Då kunde jag förstå rakt in i hjärtat,
då kramade en hand om strupen och tårarna kom .. för då hittade jag något i min
egen erfarenhetsbank och min egen verklighet att relatera till.
Det har skrivits så mycket vackert, insiktsfullt och välformulerat om Utöja det senaste året .. men inte förrän då blev det ofattbara begripligt .. och
först då kände jag den verkliga smärtan, förlusten och sorgen.
Jag hade inte läst den berättelsen så nu när du skriver ner den så går den rätt in i hjärtat på mig också. Då kommer jag ihåg en mors dag för många år sedan.
SvaraRaderaEn god vän hade gått bort i cancer. Vi umgicks mycket samt att jag varit dagmamma åt hennes son. Så familjen stod oss nära. På första mors dag-dagen efter min väninnas bortgång så gick mina tankar till mannen och sonen. Dagen efter träffade jag dem. Vi pratade om henne och då berättade mannen att det firat mors dag genom att ge min väninna en fin gravsten. Det kändes konstigt när jag hörde det. Men när jag fick tänka efter så kändes det fullt naturligt. Det var ett sätt för dem att hålla henne kvar och att få fira första mors dag utan henne.
visst är det så att det ofattbara kommer närmre med grannlandet så nära, de är ju vita och talar nästan samma språk som oss..
SvaraRaderaI Syrien slaktas barn på öppen gata.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15157076.ab-
"Sedan upproret i Syrien startade i mars 2011 har 19 000 människor fått sätta livet till. 2 752 av dem dog i juli"
Det är ofattbart.
När min dotter Flickan som Skrattar i Vinden skulle ha fyllt 22 åkte vi till hennes grav för att sätta dit ljus och blommor. På hennes grav satt hennes allra bästa vän sedan barndomen Marcus på hennes grav. Han hade satt ett glas champagne på stenen och höll ett glas i sin hand. Han sa att det var så ofattbart att hon var borta så han valde att fira hennes födelsedag ändå. Jag tror han gör det än. Det är inte han som lägger en långstjälkad gul ros på hennes sten minst en gång i månaden sedan hon omkom 1999 - denne någon är okänd för oss. Kanske är det någon som inte heller kan fatta vad som skett. När dådet i Norge skedde så ringde jag i panik till föräldrar med barn i Oslo för att jag blev panikslagen och för att jag kände dessa två killar som hade klarat sig. Konstigt men jag har faktiskt inte orkat ta in alla dessa barn som dog, bara dessa två som klarade sig och som tillhörde bekantskapskretsen. Jag förstår att det skett något ohyggligt och att många dött men jag har en mental spärr som gör att jag inte klarar att ta in det.Undrar om jag någonsin kommer att göra det - ta in det ofattbara-
SvaraRadera