Dagar kvar till riksdagsvalet 2018

lördag 30 juni 2012

Offentlig tillställning .. men ingen inbjudan och inga biljetter till allmänheten?


Nu startar Almedalsveckan och jag kommer att följa Granntantens öden och äventyr i det myller av politiker, lobbyister, lycksökare och föredragshållare som hon tänker rapportera från.

Det blir förmodligen en helt annan vinkling på hennes bloggposter än på de vanliga politikerbloggarnas.

På tal om politikerbloggare .. det verkar som om Svenska Dagbladets artikel om kostnaderna träffade en öm tå? Inget annat år har jag läst högstämda inlägg som förklarar varför det är så livsviktigt och givande att åka till Almedalen. För att inte tala om att det är var och ens ensak om man väljer att åka dit eller inte.

(Men det är klart .. det finns en och annan klarsynt som anser att man kan tänka själv också .. utan att bli upplyst av andra som har för avsikt att påverka dem som vill höra på, att tänka på ett för föredragshållaren lönsamt sätt.)

Thomas Böhlmark går till och med så långt att han jämför sig själv med en 17-årig Boråstjej som åker till Peace & Love i Borlänge? Hon gör som hon vill .. och det gör han också, så det så!!

Nu tycker jag nog att det är liiiite skillnad i alla fall .. även om man bortser från könet och åldern. Peace & Love i Borlänge bekostas inte av skattepengar och vem som helst som har råd kan köpa en biljett som berättigar till inträde.

Till Almedalen kan den 17-åriga Boråstjejen aldrig någonsin välja att köpa en biljett .. men till Peace & Love i Borlänge kan Thomas Böhlmark däremot köpa sig tillträde.

Så det var ingen bra liknelse, tycker jag. För övrigt lägger jag mig inte i vad Thomas Böhlmark och hans kompisar gör.

Almedalsveckan är inte vad som helst har jag förstått. För att överhuvudtaget få delta så måste man få en INBJUDAN.

Vem som bjuder in har jag ingen aning om, vad som kvalificerar en person till utmärkelsen och vad som ingår i inbjudan mer än rosémingel och gratiskäk vet jag inte heller, men att hela spektaklet kostar ca 10 miljoner framgår av ovan nämnda artikel.

10 miljoner av skattebetalarnas pengar .. då borde man väl kunna kalla det en offentlig tillställning?

Men bara särskilt inbjudna får delta?

Jag är skattebetalare, väljare och väldigt politiskt intresserad .. men inte partibunden. Jag skulle väldigt gärna vilja veta mer och därför så skulle jag till och med kunna sträcka mig till att köpa en biljett, trots att jag på sätt och vis tillhör sponsorerna.

Men si det går inte! Vanliga väljare och skattebetalare, som förutsättningslöst och kritiskt vill få samma information och kunskap som roséminglarna och de förprogrammerade partianhängarna, är aldrig välkomna i politiska sammanhang annat än till vallokalerna vart 4:e år.

Under de andra tre åren får vi nöja oss med andrahandsrapporteringen från "våra folkvalda representanter" från de olika partierna. Och vi som inte hör hemma någonstans får nöja oss med vetskapen om att vi får vara med och betala trots att vi aldrig, aldrig någonsin kommer att få en inbjudan att delta i Almedalsveckan.

Men jag är INTE bitter ... tro aldrig det!

Jag har ju Granntanten på plats och därmed en alldeles egen rapportör både på bloggen och privat. 

DN, SvD, DN, Expr., Expr., AB

torsdag 28 juni 2012

Fakta eller magkänsla??


Under större delen av mitt liv ansåg jag att stora, väldigt viktiga beslut måste baseras på fakta och befrias från sånt tjafs som känslor, onda aningar och hur det kändes i magen.

Men efter att ha skördat frukterna från beslut som fattats trots att magkänslan bara skrek att .. här är det något som känns fel .. och onda aningar som gav dålig sömn medan de arbetade på högtryck med ett problem de inte kunde formulera, så har jag lärt mig att det inte är helt fel att lyssna på hur det känns i stället för att lita på enbart fakta.

Nu samlas alla de stora elefanterna i Bryssel för att fatta beslut som förmodligen inte bara påverkar Europa utan också hela världen, och alla fakta som jag kan hitta tyder på att de inte har den blekaste aning om hur de ska lösa det ekonomiska kaos som uppstått. Trots att de brottats med frågan i minst fyra år och har haft hjälp av specialister inom alla områden och tillgång till fakta som de förmodligen aldrig i livet skulle vilja delge en vanlig liten medborgare i något land.

Panik måste undvikas till varje pris, eller hur?  

För .. rätt eller fel? .. så är jag personligen helt övertygad om att det jag inte har vetskap om, det skulle jag inte bli tryggare av att veta och att ju längre dessa "räddningsaktioner" pågår desto värre kommer det att blir.

Och min hjärna säger att .. det här kommer att gå åt helvete!! Det kommer att sluta riktigt, riktigt illa. Men när .. och hur??

Min magkänsla säger .. NEJ till eu-obligationer, NEJ till mer överstatlig makt till Bryssel, NEJ till ytterligare centralisering av den ekonomiska politiken, NEJ, nej, nej till en politisk union, NEJ till att avstå från nationell suveränitet, nej, nej, nej, nej till kortsiktiga, illa genomtänkta panikåtgärder .. och jag är väldigt glad över att Fredrik Reinfeldt åker ner till Bryssel med ett enhälligt nej från Sveriges Riksdag i de här frågorna.

Men mina onda aningar säger att ju förr hela bygget rasar, ju förr de inser att det är bättre att satsa på minimera förlusterna än att kasta in mer och mer bränsle i brasan som hotar att förtära hela fler och fler länder, desto mindre elände kommer att drabba den lilla människan som inte ens har tillgång till en liten vattenkanna för att släcka den eld som kommer för nära.

Magkänslan däremot är inte så eftertänksam, utan uppmanar .. FLY, se om ditt hus, rädda dig själv, leta reda på livbåtarna, ta ut det du har och satsa på något värdebeständigt.

Medan hjärnan hånler och säger .. Vad, hur .. och vart? 

Expr., AB, AB, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD,

onsdag 27 juni 2012

Är det sorgligt att bli äldre?


Det tycker Marcus Birro, som nyss fyllt 40, i sin krönika i Expressen i dag och jag som nästan glömt min 40-års dag tycker att det känns väldigt sorgligt att läsa den.

"Det är sorgligt att bli äldre. Det ligger tunn is på vägen framför" .. skriver Birro.

Tänk så olika man kan se på livet? För mig var ungdomen tiden då vägen bestod av tunn is. Det var då jag inte visste vem jag var, inte visste vart jag var på väg och då jag plågades av att inte passa in eller att bli ställd utanför.

Vad jag skulle passa in i och vad jag riskerade att bli ställd utanför, hade jag ingen aning om .. bara att det var livsviktigt att bli erkänd av alla i egenskap av någon jag försökte vara eller förödande att bli avslöjad som den jag var.

Marcus Birro minns, blir melankolisk och vemodig vid minnet av ungdomens trevande kärlek och drömmar. Han är ibland rädd för att sväljas av vemodet, saknar "den där tunna pojken av dimma och begär som strök genom dagarna för tjugo år sedan" och han ägnar mycket tid åt att fundera över hur hans tidigare jag skulle ha bedömt honom i dag.

Att inte längre leva i det som var, blir så sorgligt att det suger glädjen ur nuet. Det vill säga ur  den tid som Markus Birro kommer att uppleva som den tid som var, om ytterligare tjugo år.

Själv känner jag glädje i den tid jag lever i nu. Visst kan jag också fundera över hur ett möte mellan mitt unga jag och mig själv i dag skulle se ut .. men då har jag ett helt annat perspektiv. Skulle jag i dag ha tyckt om den person jag var då?

Svaret är nog givet. I dag skulle jag ha blivit väldigt irriterad över den ansvarslöshet, dumhet  och den hänsynslöshet jag visade prov på i jakten på lyckan, framtiden och den omedelbara behovstillfredsställelsen. Jag skulle ha känt medlidande med mitt osäkra unga jag som bakom en självsäker yta försökte vara någon som andra skulle tycka om, känna begär efter och respektera.

I dag vet jag vem jag är, var jag står och vart jag är på väg. Tiden är värdefull och det jag vill göra kan inte längre skjutas på framtiden utan måste göras nu .. eller läggas åt sidan. Jag respekterar mig själv med fel och brister och vet vad jag kan åstadkomma om jag verkligen, verkligen vill .. och jag vet också vad som är mina svaga sidor som gör att jag i många fall avstår från att anstränga mig eller att ens försöka.

Det ligger en trygghet i det. Allt som jag gjort, drömt, tänkt, valt, beslutat och alla strider som jag utkämpat .. det finns i min erfarenhetsbank och gör att marken jag står på är stabil och säker att vandra på.

Jag ångrar ingenting, minns med ömhet och glädje .. men jag känner ingen vilsenhet i att det ligger bakom mig .. snarare en lättnad över att det överståndet och klart.  Det är det som är framför mig som är spännande och skapar nyfikenheten, hoppet och äventyret. Det är där drömmarna, valen, besluten och de nya striderna och utmaningarna finns.

Marcus Birro skriver inte om döden, men på något sätt känns den närvarande i hans desperata, vilsna sorg över sitt eget åldrande. Men likaväl som att födelsen är förutsättningen för själva resan genom livet är döden den oundvikliga slutstationen. Vi tar för det mesta födelsen för given, visar sällan tacksamhet eller ånger över den .. och även om det känns trist att resan ska ta slut så kommer vi förhoppningsvis ha levt färdigt den dagen vi är framme.

Att gå sörjande genom livet och gråta över varje år som läggs till handlingarna och att skrämmas, sörja och gråta över att det så småningom ska ta slut .. det är som att lämna framtiden bakom sig. Ja, nästan som att dö levande, tycker jag.

Ett oerhört slöseri med det enda liv som vi får oss tilldelat.

Det är NU vi lever. I DAG skiner solen och jag kan se allt som växer och gror, jag kan se igelkottens strävan efter nya sniglar, utan en tanke på varken gårdagen eller morgondagen och duvhökens nedslag i veteåkern .. vilket betyder slutet på livet för en liten mus. Jag kan vandra runt i mitt eget närområde och se spåren av dem som levde före mig och de påbörjade byggnadsarbetena på platser där andra kommer att leva efter mig. Jag ser unga människor begå samma misstag som jag själv gjorde eller ta första steget in på den väg jag själv vandrat på .. och jag kan se hur den fysiska nedbrytningen gör att andra människor steg för steg saktar in och släpper taget om livet.

Jag kan saker nu som jag inte kunde då, för länge sedan .. och nu kan jag också sträcka mig bortom det och utforska nya områden, skapa nya mål och göra nya insättningar på mitt konto som jag öppnade i min erfarenhetsbank när hjärtat var helt, rött och längtande och livet bara innehöll möjligheter och hopp.

Visst har många val varit fel, många drömmar har jag drömt förgäves .. men det jag har i dag hade jag inte haft om jag handlat på annat sätt. Varför ska jag då rikta blicken bakåt? Och om jag fick möjligheten att leva om vissa destruktiva perioder .. då skulle mitt liv i dag se helt annorlunda ut.

Skulle jag vilja det? Vilka år skulle jag då välja bort? Vad skulle det innebära i förluster av vad jag har i dag?

Nej Marcus Birro .. det är inte sorgligt att bli äldre. Det är en utmaning, en styrkedemonstration och en glädje i att stå på fast, isfri mark.

Att åldras är som att bestiga ett berg. Man blir lite andfådd men får en mycket bättre utsikt .. det är ett citat från Ingrid Bergman som jag tycker mycket om när jag andfådd, men rätt stolt, står och blickar ut över min framtid ..

.. samtidigt som Marcus Birro, vid 40 års ålder, försöker släppa taget om "det förflutnas träd och inte vågar lita på att vägen framför bär lika bra som den gjorde tidigare".

tisdag 26 juni 2012

Ingen panik .. eller?


Det är väl knappast meningsfullt att påpeka att skeppet saknar livbåtar när man redan är till havs och fartygen runt omkring verkar ha gått på grund .. vem skulle bli gladare för det??

Men det är lite märkligt att inte fler talar om det. Framför allt är det märkligt att ingen ser .. eller vill se .. att det kan finnas risker för grundstötning även för oss om vi lockas längre ut på okända vatten?

Det frestas med livvästar som mest består av papper som kommer att lösas upp i samma ögonblick de får kontakt med den verklighet som de är avsedda att skydda oss från .. men ingen talar om det med samma engagemang som man lägger ner på det regniga vädret eller de brinnande bilarna som förbryllar polisen.

Jag talar alltså om det osänkbara EU-skeppet och ett valutasamarbete som mer och mer börjar likna ett isberg.

Cypern begär nödlån på 10 miljarder euro.

Spanien har lämnat en formell begäran på 100 miljarder euro.

Irland har .. med det senaste löftet om 1,4 miljarder euro .. fått nödlån på 18,2 miljarder euro.

Greklands nödlånecirkus har pågått så länge att jag tappat bort mig bland siffrorna över vad som utbetalats, vad som lovats och vad som de vill omförhandla ... men någonstans finns siffran 130 miljarder euro och uppgifter om nedskrivning av skulder till privata långivare med 100 miljarder euro.

Sammantaget handlar det om obegripligt, ofattbart mycket pengar!! Nästan sinnessjukt mycket pengar med tanke på att det inte verkar vara någon som vet vilket resultat dessa enorma utbetalningar kommer att ge?

Och all makt ligger i händerna hos en bunt politiker som inte har en aning om vad som hände, varför det hände och vad de ska göra åt det men som tror att allting löser sig om de bara får mer makt?

Om jag sedan tänker på att ..

.. Frankrike behöver 10 miljarder euro för att få ner sitt budgetunderskott, att Portugal och Italien förmodligen också kommer att begära nödlån för att hålla näsan över vattenytan och att USA och Kina också verkar kliva in i en verklighet som inte har någon likhet med den de planerat ..

.. så känner jag en lätt panik, sneglar efter byggmaterial till en egen livbåt och tar ut riktningen till närmaste ö, kobbe eller fast mark.

Varför skriver inte fler om det här? Hela vårt samhälle är ju direkt berört av vad som kommer att ske de närmaste åren.

Hur kan våra politiker sitta och lova bort miljarder hit och miljarder dit för att locka väljare utan att med ett ord nämna de risker som finns och som kan omintetgöra hela det vackra ideologiska bygget?

Och mitt i all dramatiken så cashar ett gäng EU-kommisionärer i en EU-kommision in sina feta arvoden i skapandet av en kampanj .. Science .. som syftar till att locka in fler kvinnor på forskarbanan. Resultatet .. som formodligen kostat mer än någon vill erkänna .. blev bland annat en liten film som påminner om ett inslag i Top Model, men kallas för "It´s a Girl Thing". En film som snarare får mig att känna mig både kränkt och förminskad som kvinna än att längta efter en framtid som forskare.

Man anar liksom vilka som ska servera kaffet i forskargruppen.

Men VARFÖR funderar så få över vad som sker?

Som Mattias Lundbäck, den hälsosamme ekonomisten, (..och en av de få som verkligen har något att säga) skriver .. "önskar att en del av den upprördhet som Facebookanvändarna känner kunde riktas mot de politiker som skapat eurokrisen i stället. En prokrustesvaluta, förfalskad bokföring, maktambitioner och räddningspaket. Allt uppsatt på en nota till skattebetalarna som uppgår till biljoners biljoner."

Är alla helt trygga och förvissade om att Någon Annan ska lösa alla eventuella svårigheter som kan drabba oss pga euro-krisen? 

Ska vi bara sitta här och låtsas som om Sverige är Titanic .. det osänkbara landet där du och alla andra har möjligheten att  göra en klassresan till Äppelviken eller Saltsjöbaden om du bara är villig att arbeta dygnet runt, satsa och belåna dig upp över öronen för att förverkliga en dröm . Platser dit de som inte nådde eller orkade fram kan resa till på överklass-safari för att spy ut sin galla över att det finns så giriga och äckliga människor som dig och dina likar.

Jag får nästan liiiite panik av det ointresse som råder .. VET alla något som jag inte vet??

DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, AB, Expr.,

Tick, tick, tick, tiiiiid!!!


En gång i världen önskade jag mig två tusen kronor mer i månaden bara till mig själv, i dag önskar jag mig åtminstone två timmar extra per dygn .. bara för mig själv.

Kan det vara ett ålderstecken?

Har jag blivit långsammare och ineffektivare med åren eller pågår det någon slags tidsförstöring jämsides med miljöförstöringen?? Oavsett vilket så är varken tiden eller vädret i synk med mig just nu.

Förutom plikter, löften och samarbeten med andra som vill ha del av min tid, har jag har massor av tvätt som jag sparat bara för att kunna hänga ute i solen. Gardiner, filtar, kuddar och täcken .. men som det ser ut nu så verkar det effektivare att ta ut alltihop, hälla tvättmedel direkt på det och låta vädret klara av tvätten och hänga eländet inne .. nån gång fram på höstkanten.

Mina sommarskor och min sommarklänning och min alldeles egna bil som jag bara tänkte köra på sommaren i vackert väder .. vad ska jag göra med dom? Jag kan i och för sig gå ut i garaget iklädd sommarklänning och klappa på bilen och sjunga en sommarsång .. när jag får den tid som jag inte har.

Det är märkligt .. varje år är det likadant. Fram i februari - mars verkar sommaren så lyckobringande med sol, milda vindar, ledighet, bad, lugn och ro. Och i juni - juli kommer ogräset, gräsklippningen, alla ordinarie måsten och alla sommarmåsten och regnet och åskan och huggormarna och fästingarna .. som en fullständig överraskning?

Solstolen och hängmattan kommer förmodligen att bli lika sparsamt utnyttjade i år som alla andra år och jag själv kommer förmodligen att sucka och pusta lika missnöjt över det .. som alla andra år.

Det är en gammal fin svensk tradition .. ALLT är vädrets fel!! Om solen bara skiner så skulle det vara ett rent nöje att rensa ogräs och klippa gräsmattor och alla skulle vara ute och ha så lite kläder på sig att det nästan inte blev någon tvätt eller städning alls. Om solen bara sken så var det ingen som bekymrade sig om att det som måste göras inte blev gjort förrän senare än beräknat och om solen bara sken så skulle jag både kunna skriva i här och ligga i hängmattan och sova samtidigt.

OM bara solen skiner så skulle mina två extra timmar bara finnas där.

Eller hur??

Men så kommer jag ihåg den sommaren då solen verkligen SKEN.

Dag ut och dag in .. det tog aldrig slut. Gräsmattan vissnade, blommorna slokade och kantarellerna växte upp som små förkrympta, torra stackare.

Jag minns hur varmt det var att åka till affären och handla och jag minns hur jag släpade in alla kassarna i köket, lämnade hela biddevitten på köksgolvet , slet av mig varenda trasa och galopperade ut genom bakdörren och kastade mig i poolen och hur det nästan ångade och fräste i vattnet när min svettiga kropp for genom vattenytan.

Och jag minns hur innerligt jag önskade att jag kunde ta av mig skinnet när jag försökte sova mellan två ihärdigt susande fläktar och med stängt fönster eftersom det var varmare ute än inne.

Men eftersom jag bor granne med huvudkontoret som bör ha direkt kontakt med den högste ansvarige så kan jag ju kvista över och be en liten bön om ett litet lagom soligt väder med inte mer regn än halva veckan som mest ... det är väl inte för mycket begärt?

Plus två timmar extra i sommartid som kompensation?

DN, DN, DN, Expr., AB,

lördag 23 juni 2012

Allt är sillens fel!!!


Kollision med älg, knivskuren man, försök till dråp, kollision med cykel, drogpåverkad kör i diket, rattfylleri, motorcykelolycka, kollision mellan flera bilar med misstänkt drogfylleri, försök till att köra över polis, dikeskörning med påföljande vapenhot, rattfull hittad i diket tillsammans med sin bil, naken drogpåverkad man uppträder störande på camping, mordförsök, skottskadad man anklagar ingen, man misshandlar kvinna och barn, skottlossning och ett offer som hittas på sjukhuset, kvinnomisshandel, två berusade personer kräver polishämtning, fylla, fylla, fylla, misshandel, slagsmål och så vidare och så vidare ..

..  ännu en midsommarafton är avklarad och tidningarna arkiverar sillrecepten och traditionslistorna till nästa storhelg och det tycker jag känns betryggade eftersom sillkravet inte uppstår förrän till jul nästa gång.

Eller hur? För inte finns det väl någon mer sillhelg före jul?

För mig som inte tycker om sill i någon form är det obegripligt att sillen är så fast knuten till våra helger. Det är julsill, påsksill, midsommarsill och liten silltallrik på sommarkvällarna. På något lika obegripligt traditionellt sätt så är det nästan omöjligt att servera den nubbe, som verkar vara förutsättningen för en lyckat afton av något slag, utan sill.

Sill och nubbe ... DET är svenskt!!

Efter det så har man uppfyllt alla sociala krav och kan kolka i sig precis vad som helst.

Så får det vara påsk, midsommar, jul eller vadsomhelst .. ett riktigt folkligt traditionsfyllt firande KRÄVER sill och nubbe!

I år har vi som vanligt gjort vårt bästa för att undvika att fira midsommarafton .. bortsett från jordgubbarna som ligger på samma nivå som julskinkan och påskäggen. Utan dom så känns det som om jag sviker alla tidigare generationer som plikttroget serverat och ätit det vid rätt tid på året. Av samma orsak har jag skuldkänslor och nästan smyger med de kräftor som jag pillar i mig på "fel tid" .. mina anfäder gör sig kraftfullt påminda med sitt ogillande.

Jag försöker tänka efter om jag har någon minnesvärd midsommarafton i minnesbanken, men de enda jag kommer ihåg helt och hållet är den då det var 9 grader kallt och ösregn och vi hyrde en barnfilm som vi såg tillsammans med Dottern som slapp hoppa runt en midsommarstång med en motsträvig mamma och så minns jag med en rysning de gångerna hon inte slapp det. På det området har jag helt misslyckats i min modersroll, för jag tycker inte det är kul .. även om andra förmodligen tycker det ser roligt ut.

Men ett år gjorde vi en egen midsommarstång .. det var kul, minns jag .. men vad vi gjorde sedan är helt bortglömt?

Så det borde vara midsommarfirandet före föräldraskapet som triggar igång glada minnesbilder .. men av någon ofattbar anledning så ligger det ett ogenomträngligt minnesdis över den tiden.

Trots att jag aktar mig för att komma i närheten av en sill??

Jag minns ett midsommarfirande i Furusund dit jag och min bästa kompis åkte för att möta de kärlekar som tyvärr och tydligen firade midsommar någon annanstans, och när jag nästa gång åkte till samma plats var det med en ny kärlek som blev fullständigt dyngrak och låg(!) på marken och ville slåss med alla som gick förbi. Det var sista strofen på den kärleksvisan och så liftade jag hem och hamnade tre mil åt andra hållet .. och hur det slutade kommer jag faktiskt inte ihåg.

Av ett midsommarfirande på Blidö återstår bara minnet av en gurkstöld på väg mot färjan en tidig midsommardagsmorgon när hungern slet i magen och det inte fanns någonting annat ätbart inom räckhåll.

Jag ber om ursäkt i efterhand och om någon känner igen händelsen så här långt efteråt så skickar jag gärna två gurkor även fast fallet är väl preskriberat vid det här laget.

Av de övriga midsommaraftnarna i mitt liv kvarstår bara minnet av oändliga mängder av silltallrikar, nubbar i immiga glas och allas obegripliga behov av att sjunga allsång.

Men håll med om att det är märkligt att det inte finns någon organisationen eller något politiskt parti som har uppmärksammat sillens fördärvliga inflytande på svenska folkets helgfirande?

Svenska folket kan inte hantera sillen och därför urartar alla helger och tillställningar som börjar med sill.

Allt är sillens fel ... för utan sill finns ingen anledning till att svepa den nubbe som öppnar portarna till de alkoholhaltiga dryckernas mångfald och de fördärvliga, våldsamma eller sedeslösa handlingarna som följer.

För att inte tala om den blykeps som många bär omkring i dag som ett tecken på kraftigt sillmissbruk i går.

Så låt mig bli den första att höja rösten och utropa .. FÖRBJUD SILL I FOLKHÄLSANS NAMN!!!

DN, DN, SvD, Expr., AB,

tisdag 19 juni 2012

Orm och hund ..

.. är ingen bra kombination och det är tur att man inte vet hur dagen ska sluta när man kliver ur sängen på morgonen.

Den här dagen skulle jag ägna helt åt mig själv och det som jag tycker är roligt, hade jag bestämt och det fungerade rätt bra fram till lunch. Då gick vi vår vanliga 2 km runda med hundarna och plötsligt hoppade Rackarkotten upp från dikeskanten och ruskade våldsamt på sig.

En ORM!! .. tänkte jag och spanade i gräset utan att upptäcka det minsta lilla slinger.

Äsch .. sa Maken. Hade hon blivit biten så hade hon gnällt till. Det måste göra skitont att bli ormbiten.

Och jag inspekterade hunden och såg inget och vi gick  hem i rask takt den återstående kilometern och så blev jag tvungen att åka ett ärende på ett par timmar.

När jag kom hem möttes jag av en väldigt stackars Rackarkott med en groteskt uppsvälld nos och hals.

Panik!!!

Vår veterinär hade stängt och jag som alltid har Betapred hemma löste upp 10 tabletter och försökte trycka i kraken. Det var inte lätt. Det gjorde ONT. Hon darrade, skrek och försökte gömma sig och Maken ringde alla veterinärer som fanns i området och fick rådet .. stick fort som f*n till Södra Djursjukhuset.

Så det gjorde vi och där har vi tillbringat hela kvällen .. utan den middag som vi längtade efter både vi och Rackarkotten.

Betapreden gjorde sin nytta och svullnaden gick ner betydligt redan under resan, men hon fick stanna på observation över natten.

Och känner jag henne rätt så är hon i full färd med att charma in sig i sitt nya sammanhang, helt beredd på att det är där hon ska vara i fortsättningen.

Jag hoppas hon mår bra och att hon blir glad när jag hämtar henne i morgon .. men nu längtar jag efter en rejäl asfalterad väg utan växtlighet att rasta hundarna på resten av sommaren.

måndag 18 juni 2012

Djur är djur och människor är människor.


Jag har levt med djur i så gott som hela mitt liv och har det inte varit mina egna så har jag tagit hand om andras eller släpat hem det ena eller andra olycksoffret för att försöka göra  någon form av insats.

Jag har blivit biten av katt, hund, papegoja och gråtrut. Fått glasögonen bortslitna av en häger, blivit sparkad i ändan av en häst, blivit biten i handen av en åsna som inte såg var moroten tog slut och jag började, matat en folkilsken tjur ... jätteläskigt ... haft en halvvuxen, halvtam älg halvvägs inne i bilen, blivit jagad av en tjäder, en brunstig älg och en yster nordsvensk .. fast inte samtidigt .. och blivit tuggad på av ett antal vargar på Kolmården.

Det är lätt att förmänskliga djur. När Halva Bordercollien i full panik satte tänderna i den hand som höll kloklippen så kunde vem som helst tolka det följande beteendet som om hon skämdes. Men så var naturligtvis inte fallet .. hundar skäms inte som människor .. en hund känner oro när den obetänksamt attackerat sin ledare. Gruppen är viktig och det gäller att underordna sig eller fullfölja utmaningen .. så hon underordnade sig, på ett sätt som vi tolkar som skam.

Djur känner glädje och sorg som vi, rädsla och trygghet som vi, tillhörighet .. kalla det gärna kärlek .. och ensamhet som vi, får frispel och vredesutbrott precis som vi .. ja, ibland kan jag till och med tro att de kan känna skadeglädje, åtminstone när Någon Annan blir kammad eller kloklippt.

Men inget djur följer eller lyder en människa om det inte har nytta av det eller tvingas av faktiska begränsningar eller rädsla.

De är inte som vi. De är alldeles sina egna och har rätt att bli behandlade som de djur som de är.

Fast visst är jag ganska fjantig och förmänskligar mina katter och hundar när jag talar om dem och berättar vad vi gjort .. men i umgänget är det jag som bestämmer .. även den gången Makens Schäfer begravde huggtänderna i min underarm när hon missade Halvan som redan låg blödande på golvet.

Fan, fan .. vad ONT det gjorde, och inte blev det bättre av att jag räknade ut att jag skulle hinna till veterinären om jag gav faderuttan i vårdcentralen genom att dra upp Alsolsprit i en liten spruta och spruta in i hålen på armar och händer.

Helvetes djävlar .. vad ont DET gjorde!!!

Ibland är även en djurvan människa fullständigt korkad i umgänget med djur. Som jag när jag fick vargklappning i födelsedagspresent av min man. Det var bara jag och skötaren som gick in i hägnet .. Maken valde att stå på utsidan av staketet och filma.

Tack vare den insatsen kan vem som helst se hur lydigt jag följer instruktionen att "inte göra några plötsliga rörelser". Man kan lugnt säga att jag där och då gav ordet Ultrarapid ett ansikte .. eller en hel kropp faktiskt.

Dumheten jag gjorde var att ha min hundjacka på mig. Komplett med hundgodis i fickorna och en pälskant på luvan.

När besöket var över saknades båda fickorna, mina skosnören och pälskanten liknade mest ett intensivt och vältuggat tuggummi. Den blev aldrig sig lik igen .. varken jackan eller pälskanten. Jag blev klättrad, slickad och tuggad på och inte för en sekund gick det att missta sig på att det inte var vanliga hundar som jag fick röra vid. Det fanns inte ett uns av underkastelse eller beroende mellan oss.

Men mitt i all långsamhet så lyckades jag halka på en isfläck och på filmen kan man se hur jag kämpar för att återfå balansen.

I en blink försvann de årsgamla valparna och den sovande vuxna vargen förvandlades till en alert stående varg på ett ögonblick. Då kunde det ha gått hur som helst om någon betett sig fel, Maken eller jag fått panik eller om skötaren försökt skydda mig ... men det gjorde det inte.

Vi stod där och låtsades att det inte ens fanns en varg som stirrade på oss näst intill och vi talade engagerat om att .. vi talade om att tala om att vi bara skulle vara som tidigare och att vi INTE ALLS såg de gula ögonen som inte släppte mig för en sekund utan bara skulle tala om det som vi talade om innan som vi redan glömt.

Det tog en evighet innan den misstänksamme bevakaren gäspade och lade sig igen och valparna fick klartecken att avsluta demoleringen av min jacka.

Det hela finns på film till glädje för familjen .. och några år senare gav jag bort samma upplevelse till en släkting så att jag fick göra om det igen.

Det som har hänt i Kolmårdens varghägn är oerhört tragiskt och kanske får vi aldrig veta vad som utlöste det hela .. men människor blir ibland dödade av djur som feltolkar deras signaler på ett eller annat sätt. 2006 blev en kvinna i Frankrike ihjälbiten av en bekants hundar när hon skulle utfodra dem, i april i år attackerade 2 hundar en 28-årig kvinna till häst och hade det inte varit för en rådig granne så hade det kunnat få ett väldigt olyckligt slut.

Jag tror att alla som älskar djur och vill leva tillsammans med dem räknar med att bli bitna eller rivna någon gång, men risken att bli dödad känns inte direkt överhängande. Men den finns .. det vet vi alla om vi tänker efter.

Djur är djur. De beter sig som djur och det är vi som begår misstaget att tro att vi kan göra om dem till någon slags fyrbenta eller bevingade människor som förstår hur VI fungerar.

Ibland dödar de någon av oss .. men det är väldigt ovanligt.

Rutinmässigt dödar och äter vi upp massor av dem ... varje dag .. men då ser vi inte djur som snälla, gulliga Disneykossor eller tre små glada grisar, utan som biff och fläskkotletter.

DN, DN, DN, SvD, Expr., Expr., Expr., AB,

Jag begriper absolut ingenting ..


 .. mer än att ingen annan gör det heller.

Jag läser om EU och Eurosamarbetet, om valet i Grekland och om nödlån så att jag ser stapeldiagram när jag blundar och jag fattar egentligen ingenting. Visserligen tänds det ett och annat ljus under vägen, men det slocknar lika många och någon begriplig helhet blir det inte.

Men det verkar inte som om det finns någon heller?

Även de stora kanonerna som rapporterar på morgontidningarnas ekonomisidor uttrycker sig luddigt och osäkert och svänger sig med liknelser som ... att det fungerar som ett antal asberusade personer som stödjer sig på varandra .. eller .. det fungerar som en blodtransfusion där man sätter en slang i ena armen och för över blod till den andra trots att det är fullt med små hål i slangen?

Det låter förtroendeingivande, eller hur?

Förmodligen är det ingen som vet vad som händer, vad som ska hända och hur det kommer att drabba alla inblandade .. men det är väldigt många som TROR saker och gör stapeldiagram av sina teorier.

Jag blir rädd när analytikerna säger att alla kalkyler som finns är hemska och att den svenska bankgarantin enbart är formulerad i euro och alltså inte fungerar om eurosamarbetet bryter samman och den verkligen behövs.

Jag tycker det är obehagligt med ett system som inte fungerar eller verkar vara ordentligt genomtänkt. Inför valet som förde Sverige in i EU jämförde jag hela biddevitten med en koloss på lerfötter och nu känns det som om leran rör på sig och hela kolossen är i gungning och på väg utför.

I Grekland undrar politikerna vart alla pengar tagit vägen och Pasok .. den grekiska motsvarigheten till Socialdemokraterna och de som verkar vara arkitekten bakom den kreativa och fantasifulla budgetredovisningen som var inträdesbiljetten till EU .. vill nu vara med och leda och reda upp det skuldberg och den konkursmässiga situation de själva varit med om att skapa .. samtidigt som de som parti lyckats med konststycket att bli konkursmässiga med skulder på omkring 1,15 miljarder kronor?

Ny Demokrati som förmodligen är någon slags moderater vill inte heller ha några förpliktelser knutna till det gigantiska nödlånet de ändå vill ha, men de säger det på ett sätt som tillfredsställer långivarna så då blir det utbetalt om de kan leda en regering tillsammans med ..?? .. vaddå? Pasok och/eller Syriza? 

Syrzia som är motsvarigheten till Vänsterpartiet som inte vill låta EU diktera några villkor, inte vill införa några åtstramningar eller trista förändringar .. utan vill att den offentliga sektorn ska växa, leda, fördela och skapa förmånliga villkor vid arbetslöshet och sjukdom samt möjliggöra högre pensioner .. enbart på skatteintäkter från dem som arbetar inom Offentlig Sektor, eftersom kapitalisterna/näringsidkarna ska krossas eller åtminstone donera sina vinster till staten??

Och det spekuleras redan om ett tredje val i Grekland medan börserna reagerar som en ny attraktion på Liseberg eller Gröna Lund.

Samtidigt som Grekland vill få obegripliga summor i nödlån behövs det också obegripliga summor i nödlån i Portugal, Irland, Spanien, Cypern, Italien och så talas det om att Frankrike också kommer att hamna i samma situation?

Frankrike som varit en slags garant tillsammans med Tyskland .. trodde jag? Frankrike som sänker sin pensionsålder samtidigt som vi här hemma talar om vikten av att arbeta längre upp i åldrarna? Behövs det nödlån från oss för att finansiera det så kommer vi att bli tvungna att avskaffa pensionssystemet helt .. tänker jag surt.

Om nu de länder som har en sund ekonomi ska betala till de som inte har det .. vilka ska då betala för de nödlån som de själva kommer att behöva när låntagarna gjort slut på det långivarna betalat??

Men det är ju en dum och okunnig fråga från en obildad vanlig människa, förstås.

Jag fattar som sagt precis lika lite som de som sitter och fattar alla dessa beslut som kostar enorma summor och skapar enorm oro och arbetslöshet. Men jag önskar att någon kunde ta sig en funderare på om det inte vore bättre att försöka avveckla hela den här cirkusen på ett sätt som skadar invånarna i Europa så lite som möjligt.

I mina ögon är hela EU- och europrojektet som en enda gigantisk syltburk som knappt syns under alla sugna politiker, banker och alla andra möjliga och omöjliga aktörer som finns på finansmarknaden som surrar runt och i den.

I England höjs det röster för att åstadkomma en folkomröstning om fortsatt EU-medlemskap och om det finns någon här hemma som höjt sin röst med samma begäran så har jag missat det ..  men jag ställer helhjärtat upp på en sån begäran.

Bara det inte finns en vidhängande prislapp om att vi ska leva på frukterna från Offentlig Sektor, befria alla "rika" från deras pengar och leva  kollektivt iklädda röda tvångströjor,  klippta i samma frisyrer av de statliga frisörerna. 

SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, Expr., AB, DN, DN, DN,

lördag 16 juni 2012

Recept på ett politiskt beslut .. eller en riktig soppa.


Ingredienser:

Ett angeläget samhällsproblem .. verkligt, inbillat eller konstruerat.

En rejäl skvätt med skattemedel.

Ett antal folkvalda riksdagspolitiker, odlade och förädlade i samma ungdomsförbund eller med uråldrig politisk yrkesverksamhet i bagaget .. helst utan verklighetsuppfattning och specialkompetens i grundfrågan.

En större arbetsgrupp politiska gödkalvar som sammanställer ett underlag anpassat till den önskade lösningen på det verkliga, inbillade eller konstruerade problemet.

Ett gäng tjänstemän som tar fram råvaror i form av ett statistiskt underlag som passar till slutsatsen som arbetsgruppen kommit fram till. Här kan man använda de man har, eller vid god ekonomi eller vid regeringsinnehav, fläska på med hela artilleriet. 


Råvarorna bör förvaras så långt från verkligheten, kompetens på utförandenivå och vanliga människor i behovssituation som möjligt under processens gång så att jäsningen inte störs av kritik eller beska kommentarer.

Hela röran blandas varsamt  till en omfångsrik  och tolkningsbar smet av gruppen riksdagspolitiker, som sedan startar proceduren med att värma upp samtliga kollegor i riksdagen för framtida gräddning.

I denna process väcks ofta protester mot innehållet .. inte tillräckligt med ekologiska basvaror, för mycket kommersialiserat krafs, fel färgämnen, onödigt världsligt och njutbart, kryddorna är importerade från fel land, produkten kommer att bli för dyr eller ge möjlighet till vinst eller kommer att bli omöjlig att marknadsföra hos konsumenterna.

Små detaljer i receptet som lyckligtvis är tolkningsbart och lätt kan omarbetas till önskvärd form och fason.

När alla sagt sitt och fått sina behov tillgodosedda, genom att oönskade tillsatser tas bort och andra läggs till, gräddas produkten och beslutet upphöjs till lag eller förordning.

Då återstår mycket lite av själva samhällsproblemet .. vilket gör mindre om det är inbillat eller konstruerat, men kan få förödande konsekvenser om det är verkligt.

Lösningen lämnas sedan rykande färsk över till diverse myndigheter tillsammans med den del av skattemedelsskvätten som anses vara lämplig beroende på var det hela hamnar, handlar om och beroende på om det är alldeles före eller efter ett valår.

I denna läckra anrättning ingår inte någon form av kvalitetskontroll, uppföljning eller ansvarsfördelning och ingen innehållsdeklaration eller bästföredatum.

Däremot är den förpackad i ett så grovmaskigt nät att alla distributörer på vägen fram till konsumenten inte har några större problem med att förse sig med en större smakbit. Även efter det att den presenterats på hyllorna .. där de problemtyngda letar efter sin lösning .. saknas det helt övervakning och kontroll, vilket medför att en stor del av produkten hamnar i fel fickor.

Snattas eller stjäls rent av.

Detta bör åtgärdas anser tillverkarna .. och startar genast processen med att lösa ett angeläget samhällsproblem ännu en gång.

Ofta blir resultatet ett bestraffningssystem som riktas mot dem som berövats sin problemlösning i och med att den försvunnit på vägen med hjälp av fantasifulla, kreativa och giriga aktörer inom politiken, näringslivet och den sk undre världen .. som det i vissa fall kan vara svårt att skilja på.

Kvar finns då de som fortfarande har behov av en lösning på det ursprungliga angelägna samhällsproblemet .. nu med kvittot eller en saftig räkning i handen, men med bara minnet kvar av den första smakbiten, om ens det?

Det här är en rätt som jag inte är speciellt förtjust i och eftersom jag inte ville se den massproduceras och förvandlas till en svindyr uppblåst historia med mer luft och syntetiska tillsatser än verkligt innehåll så röstade jag nej till medlemskap i EU när det begav sig.

En koloss på lerfötter, sa jag då. Men den står väl hyfsat stadigt under min livstid får man hoppas?

Tänk så fel man kan ha?

Nu slår politikerna i alla EU-länder sina kloka huvuden tillsammans i en gigantisk smäll, för att finna en lösning på ett verkligt, verkligt angeläget problem och receptet på lösningen blir förmodligen:

Ett enormt stort samhällsproblem,

En jättestor skvätt med skattemedel,

Ett större antal folkvalda politiker i ledande ställning, odlade och förädlade .....

 .. osv, osv, osv.

DN, DN, DN, DN, DNSvD, SvD, SvDExpr., Expr., Expr,


fredag 15 juni 2012

En främlingsfientlig tankefigur?


Antirasism får aldrig bli höger eller vänster

”Inom delar av borgerligheten har främlingsfientliga tankefigurer blivit allt mer accepterade”


Ovanstående är rubrik och underrubrik på vad AB:s politiska chefredaktör, Karin Pettersson, skriver på ledarplats idag, och jag kommer liksom inte längre. När jag ändå tvingar mig att läsa till slut så ser jag att det finns många vackra ord om att bekämpa främlingsfientliga strömningar genom att "liberaler och socialdemokrater ska stå på samma sida mot hat­retorik och fördomar" .. och det kan man väl inte göra annat än att hålla med om.

Men inledningen .. "inom delar av borgerligheten har främlingsfientliga tankefigurer blivit allt mer accepterade" .. gör att det budskapet blir lite tveksamt?

Vad menar Karin Pettersson när hon talar om enighet och ett samhälle där alla har samma människovärde?

Vi goda människor inom vänsterpolitiken visar vägen för dom .. de onda delarna inom borgerligheten?

Eller att de främlingsfientliga och rasistiska ogräsen enbart växer i borgerlighetens och Sverigedemokraternas mylla? 

Är inte det ett antagande som skapar ett fördomsfullt vi- och domtänkande?

Tror hon på fullt allvar att den gamla rödgröna gruppen är fullständigt befriad från människor som har samma åsikter som "delar av borgerligheten" och Sverigedemokraterna. Tror hon att inom hennes egna kretsar och bland de väljare som väljer hennes eget parti inte finns en enda människa som har en åsikt utåt och en helt annan bakom stängda dörrar?

Inom vänstern finns det till exempel människor som vill att moderater ska smaka bly och att medelklassen ska krossas .. är det så mycket bättre?

Det stora hindret för verklig antirasism är, enligt min alldeles egna åsikt, våra politikers rädsla att diskutera frågan och vrida den ur händerna på dem som vill utnyttja den för att skapa egna fördelar.

Jan Björklund uttryckte sig så väl i en replik till Jimmy Åkesson i partiledardebatten, men jag kan tyvärr inte hitta ett ordagrant citat. Men den löd ungefär så här:

.. jag kan vara överens med dig om att det finns brister och problem i vår integrationspolitik. Men jag vill att Sverige ska vara ett öppet land som välkomnar människor .. vi behöver dem .. medan du utnyttjar de problem som finns till att spä på fördomar, du utnyttjar dem till att skilja mellan vi och dom och genom att underblåsa främlingsfientlighet. Det tycker jag är avskyvärt!

Är det sådana åsikter som är främlingsfientliga tankefigurer, enligt Karin Pettersson? 

Ska vi verkligen sopa de problem som faktiskt finns under mattan, peka finger mot meningsmotståndare som verkligen vill finna vägar att lösa dem och överlämna hela frågan till Sverigedemokraterna som nu ser ut att bli Sveriges tredje största parti i valet 2014?

Den enda grupp jag vill skuldbelägga i samhället för de "främlingsfientliga tankefigurerna" är våra livrädda politiker och politiska journalister som verkligen förstärker vi- och domtänkande genom sin rädsla för att bli anklagade för rasism och främlingsfientlighet.

Därför får Jimmy Åkesson monopol på hela frågan, därför får inte statsministern nämna ordet orden "etniska svenskar" i samband med arbetslösheten och därför får inte barn till nyanlända svenskar tillräckligt med hjälp i skolan förrän de redan misslyckats med att nå de mål som är satta för barn med betydligt bättre förutsättningar och därför drar sig många arbetsgivare för att anställa människor med utländsk härkomst eftersom de är rädda för att anklagas för "främlingsfientliga tankefigurer".

I praktiken innehåller den här typen av feghet och passivitet betydligt mer "främlingsfientliga tankefigurer" än vad Karin Petterson anser finns inom just borgerligheten.

Och därför sitter jag här och funderar över om jag just nu gör mig skyldig till en "främlingsfientlig tankefigur"?