Annorlunda, eljest, olik ...

.. avvikande, udda, nördig ... livrädd!

Fram till ungefär 3:e klass var jag fullständigt nöjd med både mig själv och andra. Att det fanns något som var "normalt" eller att det fanns någon slags norm att passa in i hade jag inte upptäckt än.

Visst, det fanns de som var dumma eller andra som jag gärna ville vara med och det fanns killar och tjejer och snälla vuxna och sådana som jag nästan var lite rädd för .. men det hade liksom inte med mig eller mina egenskaper att göra.

Men så kom det smygande ... begreppet ALLA ANDRA?

Man måste vara som alla andra. Ha någotsånär samma kläder, bete sig, tala/tycka och röra sig som alla andra och helst inte synas för mycket, för annars var man OLIK och att vara olik var INTE bra.

Av någon orsak?

För vad var för tjock? För smal? För ful? För dum? Och vad var LAGOM .. och varför fanns det tjocka, fula OCH dumma som inte ansågs vara det, medan andra var det i så hög grad att de, och alla som berörde dem, uteslöts från allt?

Vissa olikheter var dessutom bra? Att vara olik i bemärkelsen ovanligt vacker var en fördel .. att vara olik genom att veta mer och vara snabbare i inlärandet var inte sååå smart. Ett rikt ordförråd var bra om det var roligt och dåligt om det var obegripligt bland de flesta. Att inte fatta vad alla andra fattade med en gång .. var definitivt diskvalificerande, men att fatta fortare än alla andra var nästan lika farligt?

Livet blev en allt svårare hinderbana och jag .. och många med mig .. anpassade oss till det som var "normalt", även om vi kanske tyckte det var sämre. Det fanns de som var starka nog att gå sin egen väg och uthärda det utanförskap det medförde .. eller så gick de med i något frireligiöst eller politiskt ungdomsförbund, där de kunde vara hur annorlunda, olika och nördiga som helst enligt sin egen norm .. men jag hade aldrig överlevt skolåren utan tryggheten och bekräftelsen i den stora gruppen, även om priset i form av personlig utveckling förmodligen blev lite högre än vad det egentligen var värt.

Inte förrän i vuxen ålder upptäckte jag att många andra människor förtryckt och gömt samma egenheter, tankar, drömmar och längtor som jag själv .. men dolt dem för omvärlden eftersom det var lättast och bekvämast så.

Tänk om vi hade hittat varandra från början? Då hade vi kanske blivit en norm och känt oss .. helt normala??

Den människa jag var menad att bli formades om av samhällets grupptryck till att bli en helt annan under en lång tid?

Men vem bestämmer vad som är normen? Vad som är NORMALT?

Är jämlik det samma som lik alla andra eller kan man vara olik men jämlik ändå?

Det var tankar som jag aldrig klädde i ord när jag var barn och tonåring.

DN skriver om de stressade unga. "Man ska plugga, ha ett bra jobb, flytta hemifrån. Det känns som om man ska vara så förbannat stark hela tiden" .. säger någon. och jag undrar lite förbryllad .. vad är alternativet?

Den frågan ställde jag aldrig mig själv, tack och lov. För det var så fullständigt självklart att livet såg ut så .. plugga, jobba och flytta hemifrån. Om betygen blev bra eller dåliga, jobbet hög- eller lågavlönat och boendet enkelt eller dyrt .. det spelade ingen roll, det var så det skulle bli och allt var föränderligt och möjligt över tid.

Dagens unga verkar ha samma komplicerade förhållande till "normen", "normalt" och "alla andra" som jag hade. Men trots att tillgången på arbete och bostäder är sämre så verkar kraven och förväntningarna ha blivit högre?

"Normen", det "normala" och "alla andra" verkar ha uppgraderats till något näst intill onåbart, om man ser till förutsättningarna hos dem som kämpar för att "passa in"?

Jag tycker det verkar vara en nästan övermänsklig prestation att klara målinriktade studier SAMTIDIGT som man ägnar sig åt regelbunden gymträning, andra fysiska aktiviteter som fotboll, löpning eller liknande, nöjesliv och aktiviteter på sociala medier.

Men blir det bättre om man sänker kraven i skolan så helheten inte blir så stressande, ångestfylld och belastande? Av allt det som "alla andra" gör, och påstås  lyckas med, så är det ju bara resultatet i skolan som man kan bära med sig in i framtiden?

Ett par snygga biceps eller ett sexpack på magen är liksom ingen framtidsinvestering. Inte heller många likes på Facebook vid 18-19 årsålder.

Det finns faktiskt ett liv efter 25 .. även om jag förstår att det känns overkligt för den som inte nått upp dit än. Jag skrev själv en uppsats på ämnet och var helt övertygad om att jag skulle leva snabbt, dyrt, intensivt och njutningsfyllt och sedan kasta mig ut från Empire State Building på min 25-årsdag .. men nu sitter jag här och inser att det bästa i livet hände efter 25.

HELA livet bjuder på möjligheter och förändring .. ALLT måste inte vara klappat och klart in i minsta detalj under den första fjärdedelen.

Att vilja vara som ALLA ANDRA verkar kosta väldigt mycket mer i dag än i går? Att vara jämlik verkar också mer och mer bli synonymt med att vara en del av begreppet lik alla andra .. i stället för att betyda samma möjligheter och rättigheter att forma livet efter egna förutsättningar och önskemål, egenheter, drömmar och längtor.

Lite mindre krav och tvång som syftar till LIKHET och lite mer utrymme och tolerans för OLIKHETEN .. tänk om det någon gång skulle bli eftersträvansvärt och positivt? 

Då kanske vi skulle få plats med alla som tänker annorlunda och ser möjligheter som inga andra ser .. de som kanske kan hjälpa oss att skapa ett nytt samhället med nya möjligheter och nya tankesätt.

Vi är ju alla lite annorlunda, eljest, olika, avvikande, udda och ofta fullständigt livrädda för att ALLA ANDRA ska se det. 

Tror jag i alla fall?

Fängelset måste vara socialisternas paradis; jämlikhet råder, alla är försörjda och konkurrensen eliminerad./ Elbert Hubbard (1856-1915)

Allt snack om jämlikhet. Det enda folk har gemensamt är att vi alla kommer dö./ Bob Dylan (1941-)

DN, SvD, SvD, DN, DN,