Dagar kvar till riksdagsvalet 2018

fredag 28 februari 2014

Vett och etikett ..


.. hyfs och stil, respekt och hänsyn, det är begrepp som nästan helt har försvunnit, bortsett från i Magdalena Ribbings frågespalt i DN.

Där framträder i dag en yngre(?) man som .. "är bjuden på fest hos några bekanta som jag inte känner så väl". Middagsinbjudan ger honom problem .. klädkoden, "kostym" ,är "onödig" enligt hans uppfattning och middagen "tre-rätters" är "överdriven" .. men för övrigt är han villig att unna värdparet glädjen att få honom som gäst?

Inte för ett ögonblick tänker han tanken att han faktiskt kan tacka nej? Inte en enda sekund ägnar han åt att fundera över att de som bjuder faktiskt vill bjuda på en middag som ger lite guldkant på tillvaron tillsammans med något så när välklädda gäster.

De kanske längtar efter att få en chans att klä upp sig och bjuda på lite vardagslyx i en tillvaro som kanske inte ger så många tillfällen till det?

Men åtminstone en av de inbjudna gästerna rynkar på näsan och vill markera sitt avstånd, samtidigt som han gärna äter, dricker och umgås på deras bekostnad. Han känner dem inte så väl, skriver han. Det betyder att värdparet inte heller känner honom så väl, men tydligen vill lära känna honom eller bara bjuder med honom eftersom de känner hans partner desto bättre?

Men han vill komma som gäst i deras hem, på sina villkor .. oavsett vad de förväntar sig?

Hyfs, respekt och hänsyn??

Försäkringskassans generaldirektör Dan Eliasson är en twittrande person som strax före läggdags i går twittrade .. "Normalt håller jag mig till socförsäkringen. Men J Åkesson i debatt gör att jag kräks!”. Detta applåderas ivrigt bland det trendkänsliga twitterfolket som är villiga att offra vem som helst för att få stanna inne i värmen hos "dem som har rätt åsikt".

I egenskap av Försäkringskassans högste chef företräder Dan Eliasson hundratusentals människor som har valt Jimmie Åkesson som sin representant i Sveriges Riksdag. Dan Eliasson är också företrädare för en myndighet som måste verkställa de beslut som Jimmie Åkesson och hans partikollegor i riksdagen är med och beslutar om.

Det Dan Eliasson kräks över är när SVT Debatt i går diskuterade Åkessons barndomsupplevelser i Sölvesborg och han berättigar sin uppkastning med .. "Jag beskrev min upplevelse. Det finns säkert de som tycker att det är uppseendeväckande och de som tycker att det är rätt och riktigt".

OK .. den ena upplevelsen är falsk och förtjänar att kräkas på och den andra upplevelsen är rätt och riktig och bör applåderas?? Om jag upplever det hela rätt?

Men om Dan Eliasson "kräks på Jimmie Åkesson" ..  eller på någon annan folkvald politiker .. så kräks han samtidigt på den personens väljare .. som dessutom är Dan Eliassons uppdragsgivare i egenskap av försäkringstagare i Försäkringskassan.

Hyfs, respekt och hänsyn?

Men visst jag kan förstå hur Dan Eliasson känner sig. Det finns flera politiker och myndighetschefer som jag personligen mår väldigt illa av att se i debatter eller andra sammanhang.

Men varför ska jag kräkas ut min motvilja offentligt och varför ska jag kräkas på personen i stället för sakfrågan? Det förminskar ju bara mig själv.

Eller hata och önska livet ur .. något som också verkar vara populärt rätt högt upp i den sociala hierarkin just nu? Det ger ju också samma resultat.

Av alla som jag starkt ogillar så är det ingen som jag anser vara ond av födseln. Alla har ett människovärde och rätten till en åsikt.

Människovärdet skulle jag aldrig drömma om att ifrågasätta, inte för någon enda människa .. men åsikten anser jag mig ha rätt att bemöta.

Helst på ett sätt som inte bevisar att jag är en människa som saknar respekt, hyfs, stil eller hänsyn i förhållandet till mina medmänniskor.

Framför allt så skulle jag inte ha mage att ta ut en furstlig lön .. 147.000/mån .. som representant för en av Sveriges största myndigheter, samtidigt som jag kräver friheten att kräkas offentligt på företrädaren för ca 9 % av väljarkåren.

Men det kanske bara är en fråga om vett och etikett, hyfs och stil, respekt och hänsyn .. begrepp som nästan helt försvunnit i dag?


torsdag 27 februari 2014

Var finns feministerna när vi behöver dem??



En multisjuk kvinna på ett gruppboende i Malmö fick sitt könshår bortrakat av personalen och agerandet kritiseras av Inspektionen för vård av omsorg(IVO).

Kritiseras??

När det gäller funktionshindrade kvinnor kan nästan vilka sexuella övergrepp som helst sluta med lite lam kritik och märkliga bortförklaringar eller beskyllningar mot kvinnan .. utan någon som helst påföljd. För det ligger ju i sakens natur att den som inte själv kan berätta inte heller kan anklaga eller peka ut någon.

Så behändigt för den som inte drar sig för att roa sig lite med de mest hjälplösa i samhället.

Ibland blir det barn. Ganska ofta till och med. Jag har en bekant som har tre adoptivbarn från samma kommun, som mamman förmodligen inte ens visste att hon väntade. Men i ett eget boende med "särskilt stöd" så vet en psykiskt funktionshindrad kvinna inte vem som tillhör stödet som kommer dagligen eller vilka som kommer av helt andra skäl. I ett gruppboende är personalen ofta den enda familj de har att lita på och samma personal är de enda som de kan vända sig till i sin utsatthet.

Under de år som vi fungerade som familjehem för unga tonårskillar fick vi också flera förfrågningar om små barn till funktionshindrade mammor .. men det finns tyvärr gränser för allas engagemang, förmåga att räcka till och bostadens förmåga att växa med familjen.

Det är inte heller helt ovanligt att äldre, dementa kvinnor .. i hemmet eller på äldreboenden .. utsätts för sexuella övergrepp eller rena våldtäkter .. men det är sällsynt att misstankarna leder till anmälningar.

När det gäller kvinnan som fick sitt könshår bortrakat verkar det inte heller som ens den minsta lilla misstanke kläddes i ord när det gällde .. varför och vad hände mer, och hur ofta??

För om du eller jag skulle drabbas av något som innebar att vi var mer eller mindre medvetslösa och vi sedan skulle vakna till liv .. nyrakade i underlivet .. så skulle det väl uppstå en liten gnagande oro för att det fanns ytterligare ett syfte med gärningen? Jag hade knappast nöjt mig med att någon kritiserade tilltaget lite lagom generat.

Om jag hade upptäckt att detsamma hänt med min dementa mamma när hon hjälplös "vårdades" på kommunens äldreboende så hade jag både blivit rasande och skräckslagen och inte nöjt mig med lite kritik från IVO. Eller Socialstyrelsen som det hette förr.

Hjälplösa, handikappade är en utsatt grupp som tilldrar sig stort intresse från män med skev kvinnosyn och utan hänsyn, men nästan inget intresse från feministerna.

Varför då?

Är de inte tillräckligt tjusiga, intellektuella, kulturella eller värdefulla? Är det för jobbigt att höja blicken utanför den egna bekvämlighetszonen?

Under min rekordkorta tid som medlem i F! försökte jag föra fram frågan. Men till och med på den allra första kongressen fanns det ingen som värderade den högre än frågan om könsneutrala namn. Det är en icke-fråga även för media .. för gravt funktionshindrade människor gör sig inte särskilt bra på bild och är dessutom svåra att få att kritisera önskad politisk inriktning.

Och om de lider ... så kan de i alla fall inte berätta om det. Möjligen kan de "låta lite" obehagligt.

Men om det nu är så svårt att engagera sig i ointressanta kvinnor med "otrevliga" handikapp så kan jag bjuda på ett annat lite "roligare" problem.

Badhusen.

Ni vet de här badhusen, med Äventyrsbad, som kommunerna formligen älskar att bygga för skattebetalarnas pengar.

På de flesta större orter kan inte unga kvinnor .. eller äldre .. vistas i bassängerna de själva varit med att betala, utan att riskera att bli tafsade på, klämda på brösten eller få fingrar uppkörda i underlivet när de omringas av de sexuellt frustrerade sk kalsongbadarna som dessutom fyller badvattnet med rester av urin och avförig från sina underkläder.

Vi säger till, men det hjälper inte .. säger badhuspersonalen som får hotelser riktade mot både sig själva och familjen om de försöker avvisa de värsta och som inte törs anmäla eftersom risken för att utpekas som fördomsfull i lokalpressen är överhängande.

Maria Skiddi med bloggen HäxanMexan har radat upp ett antal länkar för den som är intresserad.

Var är feministerna?

Finns det inget intresse här heller? Trots att de flesta Äventyrsbaden både har gym och spa-avdelning?

Vad GÖR dagens feminister egentligen? Bortsett från att de hävdar "sin rätt" att ha orakade ben och armhålor, eldar upp pengar, skriver anklagande bloggar eller debattinlägg samt hatar vita, medelålders män och kvinnor som har en avvikande inställning till livet?

VAD har dagens feminister åstadkommit de senaste åren som hjälper och gynnar dem som behöver dem mest?

VARFÖR reagerar inte de som säger sig tala för alla kvinnor, när fullständigt försvarslösa kvinnor utsätts för sexuella trakasserier, övergrepp eller utnyttjas utan att någon egentligen bryr sig.

Bortsett från att det är otroligt pinsamt att det händer .. och upptäcks. 

Att rösta i Melodifestivalen är bortkastade pengar?


Jag tror att det var 2002, när Bert Karlsson ledde Fame Factory i TV3, som jag telefonröstade på en deltagare i ett tävlingsprogram för första och sista gången. Artisten var Sara Löfgren och jag var så den milda grad engagerad att jag totalt förlorade både vett och sans.

Något som sedan visade sig på telefonräkningen.

Att "några få" telefonröster kunde bli sååå mycket pengar hade jag ingen aaaning om?

Mycket senare .. runt 2009-10 ungefär .. kom jag i kontakt med fenomenet förprogrammerade datorer i samband med att jag började blogga. Så det som presenteras som en nyhet i dag var (är??) basen för flera av de stora bloggarnas framgångar, när bloggar var det nyaste för dagen.

Det är en etisk fråga .. säger Christer Björkman som för övrig inte tycker att det är något större problem.

Men för alla .. ofta ungdomar .. med begränsade inkomster, som engagerar sig i en dyrkad artist handlar det om pengar. Pengar som kunde använts till något roligare eftersom de är fullständigt bortkastade om en förprogrammerad dator/datorer eller ett callcenter redan fått uppdraget att satsa på en annan artist som vinnare.

Om det systemet redovisades öppet så vore det mer lönsamt att rösta på de olika datorerna eller satsa på önskat uppdrag på ett call-center.

Förutsättningarna är helt andra än de som uppgetts. Betalar vi för ett löfte om att kunna påverka .. trots att det går att köpa sig förbi vår påverkan .. är det kanske inte förbjudet, men ändå en form av bedrägeri i mina ögon. Min mailbox översvämmas ibland av erbjudanden som är ärligare än villkoren för telefonrösterna i Melodifestivalen.

Men .. som sagt .. jag behåller mina pengar och om någon annan vill kasta sina i sjön i en förhoppning om att de ska landa på samma ställe som artisten, artistens skivbolag eller bekanta har investerat sina, så är det helt upp till dem.

NU vet ju alla vad som gäller i alla fall och den som röstar har förhoppningsvis blivit medveten om att pengarna i de flesta fall är rena välgörenhetsbidrag till SVT och nästa års Melodifestival.

Etiskt eller oetiskt. Ärligt eller oärligt. Det är bara en tolkningsfråga i sammanhanget.


SvD, SvD, SvDDN, DN, DNExpr., Expr., GP, Metro,

tisdag 25 februari 2014

Tänk på pocenten!!!



LO har låtit sina medlemmar betala 650 000 kr för en liten informationsfilm som till största delen handlar om procenten!

Det måste värma själen hos den medlemsprocent hos LO som fortfarande tror på procenten som politisk riktningsgivare.

Det handlar alltså om samma procent som LO brukar använda sig av i avtalsförhandlingar och som brukar resultera i procentuella löneförhöjningar som i sin tur ger en jämlik procentuell fördelning som ger de lägst betalda minst och de högst betalda mest.

Rätta mig om jag har fel.

För att inte någon ska börja tala om "klyftor" så avsätts en viss procent av den överenskomna procenten i en sk låglönepott som sedan kan fördelas procentuellt bland dem som fått för lite procent av den jämlikt fördelade avtalsprocenten?

Tror jag?

Det är knepigt det här med procent, eller hur?

Men, VIKTIGT!!

I ca 20 minuter "bevisar" LO att de skattsänkningar som skett under de senaste 8 åren har varit PROCENTUELLA !! De som betalat mest i skatt har därmed fått störst skattelättnader och de som betalar minst har fått minst sänkning.

Trots att väljarna .. procentuellt sett .. trott att det var tvärtom?? Eller nå´t?

Och trots att budskapet .. i procent i förhållande till förhållandena som rådde då .. var ett helt annat räknat i procent i förhållande till dagens förhållanden!! Eller nå´t???

FYYYYYYYYYYYYYYYYY!!

Här har det skapats KLASSKLYFTOR i stället för procentuell jämlikhet.

Konstigt nog så har den grupp som LO ser som förlorare, ändå lyckats få ungefär en månadslön extra om året ... trots den procentuella orättvisan?

Sammantaget så blir behållningen av LO:s lilla film att procent är finemang när det gäller egna avtalslöner och rena utsugningen när det gäller andras skattesänkningar. Hur det förhåller sig med procentuella skattehöjningar tillhör förmodligen de frågor som vi ska få svar på "efter valet" samtidigt med alla andra obesvarade frågor.

Men om det är LO som ska stå för sossarnas politik i år så misstänker jag att det vi nu erbjuds är en riktig drängfylla på grön Chartreuse?

Det är bara att svälja det som erbjuds och tänka på pocenten, eller hur?


måndag 24 februari 2014

Det är skillnad på minnen och minnen ..

... folk och folk och på KULTUR och en vanlig intervju i SVT, eller hur??

När Anna Odell hade premiär för sin film "Återträffen" som dels skildrar hur hon trodde att det skulle ha varit om hon hade blivit bjuden på den klassträff hon inte blev bjuden till och dels ställer hennes faktiska klasskamrater till svars för hur hon upplevt sin skoltid och för hur de skulle ha betett sig om hon kommit till klassfesten .. som hon inte blev bjuden till ... då var det ingen som ifrågasatte Anna Odells minnen och upplevelser av den tonårstid som de flesta av oss helst vill glömma.

Motiveringen för DN:s kulturpris löd .. "en tudelad, intrikat och elegant väv av fiktion och metafilm mot en mörk verklighetsbakgrund som landar i en hoppingivande dröm om förståelsens frigörande kraft".

Att Anna Odells mobbinganklagade klasskamrater inte kände igen sig, var det inte många som brydde sig om, och att Anna Odell tog för givet att de skulle ligga lågt framgår av följande replikskifte i en intervju ...

Finns risken att du blir stämd till exempel?Jag tror inte det. Vad tror du?

Jag vet inte. Men det här är så känsliga saker och jag tänker att om någon känner igen sig i filmen och tycker att det är ärekränkning så skulle hen i alla fall i teorin kunna anmäla dig. Men jag vet inte vad som avtalats mellan er. Just när det gäller sådana saker som förtal, så leder det i princip aldrig till fällande dom, och då måste det dessutom vara den förtalade som gör anmälan. Jag tror att de flesta som gick i min klass är så pass smarta att de fattar att de skulle få det ännu jobbigare om de gjorde en anmälan, för då går de verkligen ut och säger ”det här är jag, och Anna påstår att jag gjorde de här sakerna."

Anna Odell får tolkningsföreträde .. eftersom det hon berättar är hennes egen sanning, upplevelser och reaktioner. En sanning som ingen kan ta ifrån henne .. även om jag personligen gärna också hade sett en lika övertygade skildring av någon annan klasskamrats sanning.

Precis tvärtom är det efter att SD:s partiledare Jimmie Åkesson .. i intervju med Poul Perris i programmet "Nyfiken på" .. berättat sin sanning, om samma jobbiga tid i sitt eget liv,?

Här är det gamla klasskamrater, grannar och flyktiga bekanta som får bestämma vad partiledaren minns eller inte?

Han LJUGER .. skrivs det i rubrikerna?

Eller så är det så han upplevde tonårstiden?

Jag har också varit på en klassträff. Det var en skakande upplevelse .. ett gäng medelålders människor som inte hade den minsta likhet med personerna jag kom ihåg.

Dessutom så kom nästan ingen ihåg samma sak som jag .. vilket förmodligen beror på att en 14-16-åring enbart fokuserar på sig själv som universums viktigaste, fulaste, olyckligaste, mest felplacerade eller räddaste person.

När jag minns det livsfarliga äldre gänget som blockerade vägen till skolan när jag var 7-8 år .. så blir inte min rädsla mindre av att jag i dag vet att det handlade om tre 9-10-åringar. Jag och min kompis traskade en flera kvarter lång omväg varje dag för att undvika dem.

Jag minns det tydligare och med större fasa än det mord som inträffade många år senare direkt i anslutning till skolgården .. dock inte framför ögonen på eleverna.

Minnet är en konstig manick ibland?

Anna Odell skildrade mobbing på ett sätt som uppenbarligen berört många. Reaktionerna på Jimmie Åkessons stund i terapisoffan skildrar också mobbing .. fast på ett helt annat sätt.


DN, DN, SvD, SvD, Expr.,

lördag 22 februari 2014

Jag riktigt längtar efter att Melodifestivalen ..

.. ska börja? 

Det är egentligen inte riktigt klokt, men efter att ha genomlidit tre delfinaler där den ena har var sämre än den andra och den tredje var sämre än de båda första tillsammans .. så är det med stor förväntan jag kommer att bänka mig för att se om det är möjligt att den fjärde blir ett större bottennapp än den tredje.

Nu talar jag alltså om mellansnacket och det som kallas pausunderhållning. Själva tävlingen kan jag inte uttala mig om eftersom jag är så totalt omusikalisk att det nästan liknar kompetensen hos manusförfattarna på SVT.

Men jag sitter snällt där jag sitter, eftersom Maken är musikalisk för oss båda och verkligen hör saker som jag inte ens visste att någon kunde höra??

Men ett dåligt manus, innehållslösa texter och obekväma programledare .. det känner jag igen.

Förra lördagen toppade SVT laget med Johan Glans och Björn Gustafsson, vilket resulterade i den garanterat sämsta delfinalen någonsin. I kväll kämpar man om telefonröstarna som av någon anledning inte telefonröstar? 

Det ska bli sååå spännande att se vilka medel som kommer att användas för att vända den trenden? 

Nakenchock??

Anders Jansson får klä ut sig till ytterligare något könsöverskridande eller till könsneutralt barn?

Nour El Refai står upp för sina orakade ben, eller flashar annan orakad kroppsdel tillsammans med KÄND skådespelare eller artist som fått oanständigt mycket betalt för att säga ... glöm nu inte att rösta på ditt bidrag. Det är OERHÖRT JÄMT just nu?

Jag är oerhört förväntansfull och har till och med bakat en marängtårta!!

Det ni ...


Expr., DN, DN, DN, DNSvD, SvD,

Min första alldeles egna hund.

Hela mitt vuxna liv har jag delat med minst en hund. Den första, en Border Collie-blandras, tog jag med mig hemifrån. En fullvuxen hanhund som min pappa helt överraskande kom hem med efter en resa. Min mamma blev måttligt glad och Ludde var inte heller någon liten lydig, beskedlig soffpotatis.

Jämt och ständigt var han på rymmen. Det hjälpte inte hur noga vi än var med dörrar och koppeltvång, på ett eller annat sätt lyckades han alltid utmanövrera oss och smita ut i friheten. 

Vi bodde på en liten ort, men det fanns en polisstation och där brukade han landa till slut. Mamma tyckte det var fasansfullt pinsamt och det blev alltid jag som fick cykla iväg och lösa ut honom från arresten. Jag minns fortfarande hur dum och generad han såg ut när jag fick titta in genom luckan till den enda "fyllecellen" och identifiera honom.

Ibland var det inte ens han, för på orten fanns det en till av hans samma olyckligt frihetslängtande sort .. den fruktade svartvita blandrashunden Frasse. När de möttes var det inte med någon större glädje, eftersom de båda var på jakt efter samma sak .. traktens renrasiga, löpande tikar.

Allt eftersom åren gick blev det fler och fler oäkta svart/vita olyckor som ägaren bedyrade att vår hund var pappa till. Vi skyllde genast på Frasse och Frasses ägare skyllde på oss.

Jag ÄLSKADE den hunden. Han fick fler förtroenden och mer kärlek än någon annan familjemedlem. När jag kom upp i tonåren och blev lika frihetslängtande och lika intresserad av det motsatta könet som han, fick han följa med på otaliga mer eller mindre lyckade tillställningar.

Ibland glömde jag till och med bort att han var med, och vid ett tillfälle blev jag överlycklig när jag upptäckte att det fanns en PRECIS likadan hund som min med på festen .. utan att för ett ögonblick inse att det var min egen. Det var då jag började låta honom stanna hemma om lördagskvällarna. Inte för att han var jobbig och svårhanterlig .. utan för att jag började bli det.

Hans enda egenhet, bortsett från hans starka frihetslängtan, var att han var fullständigt livrädd för mycket gamla, vithåriga tanter. Särskilt om de hade käpp! Då morrade han och skällde och det var en aning genant när mormor kom på besök.

Hon hade uppenbarligen inte varit snäll mot honom, hans tidigare ägare.

Han levde med mig i många år efter det att jag flyttat hemifrån och efter honom blev det nästan bara hundar som såg ut som han, eller i alla fall nästan. Många brukar ju använda uttrycket ”sådan herre sådan hund” och enligt det passar Border Collien mig perfekt. För er som känner till rasen behöver jag väl inte säga mer, men det är världens vimsigaste, tjänstvilligaste och mest sysselsättningskrävande hund.

Vi passar ihop som hand i handske. Ständigt beredda att skänka vår fulla uppmärksamhet till vem som helst som öser tillräckligt med beröm och bekräftelse över oss. Alltid på språng och 100% engagerade i det som är på gång JUST NU, flämtande av iver och förväntan.

I dag, till exempel, följde den svartvita Rackarkotten och jag ett glödhett spår efter något spännande och intressant .. och eftersom vi ständigt är sammankopplade, for jag som en vante i åttor, cirklar och tillbakagångar. Nu kan man ju undra vad det är för slags djur som lämnar ett så komplicerat spår efter sig? Vår andra hund var helt oberörd, men lätt irriterad över min och Rackarkottens ostrukturerade framfart.

Förmodligen var det bara en förhoppning som vi spårade och det befäster väl det gamla ordspråket om herre och hund .. för vi är båda två bergsäkert övertygade om att den stora överraskningen, upptäckten och framgången lurar bakom närmaste buske.

När som helst!

Var som helst!

fredag 21 februari 2014

Hundar ..

Jag har hela mitt liv i en liten låda på vinden. Ibland hittar jag den och bläddrar förstrött bland gamla dagboksblad och förlorar mig i minnen och händelser som jag har glömt.

En dag hittade jag en illa medfaren anteckningsbok och läste vad jag skrev när jag var nio år, hade feber och ont i huvudet .. ”Jag har fått en hund. Han heter King och är shäfer. Pippi, Pelle, Pär  .. [undulater] .. är nog lite avundsjuka på King. Mamma, pappa och min bror har åkt till stan. Så jag och King är ensamma. Jag ligger i sängen och King är ute”.

Jag minns King, busig, underbar och det största lycka jag någonsin känt vid den åldern. Han var bunden i en löplina mellan huset och garaget, för att han var så stökigt, tyckte min ordningsamma mamma. I huset där vi bodde fanns några äldre barn som brukade klättra upp på garagetaket och kasta grus på den bara halvårsgamla valpen.

Något senare skrev jag .. ”I dag var King olydig. Mamma hade gett honom mat. Men han åt inte. Sen fick han pankaka på. Pankakan åt han upp, men när han kände att det var mat inunder, då tog han fatet och vände på det. Och trambade på det.”

Vi var mycket ensamma King och jag, läser jag vidare. det var trågigt står det, men sedan skriver jag inte mer om King .. utom vid ett enda tillfälle, mycket senare.

Nu som vuxen minns jag den dag jag kom hem från skolan och hittade blod i trappan och i köket och sökte tröst hos hunden eftersom alla var så konstigt borta. Jag minns att pappa kom och tog King med sig och att han aldrig kom tillbaka. Han hade fått ett nytt hem sa de, men NU vet jag att min lillebror hade ramlat över den sovande hunden framför garaget, blivit biten och att mamma krävde att King skulle avlivas.

Jag visste inte det då och jag letade efter King överallt. Någon gång VISSTE jag att jag skulle möta honom och hans nya familj. Det drömde jag om varje dag.

I december samma år som han försvann var jag ute och köpte julklappar och när jag läser mina egna ord gör det rejält ont i hjärtat!

”På hemvägen kände jag att nogon tog mig om midjan och när jag vände mig om så stod en svart shäfer där. Den heter King det vet jag! Sen sprang den och jag gick hem.”

Jag tycker så synd om mig som längtade och letade. Jag blir fortfarande så ledsen och arg på mina föräldrar som överhuvudtaget inte skulle ha haft hund, som tog illa hand om den hund de inte skulle ha haft och som inte tog sitt ansvar för följderna .. och jag sörjer med mitt stackars nio-åriga jag, som inte förstod någonting alls.

Man ska aldrig, aldrig ljuga för barn!

tisdag 18 februari 2014

Jag borde tycka att ...


... årets valrörelse är spännande, intressant och tankeväckande, men det gör jag tyvärr inte?

I stället upplever jag den som löjeväckande, förnedrande och förödmjukande. Sett ur en synvinkel påminner den om två bilförsäljare som försöker kränga den "perfekta" bilen till människor som desperat vill byta bil ... den ene erbjuder ett kanonköp som endast saknar motor och den andre det ultimata fyndet som har allt utom hjul.

Sett från ett annat håll så har årets valrörelse vissa likheter med Siamesens envisa kamp för hävda äganderätten till den yttersta av alla maktsymboler .. Mullvaden.

Nu talar jag inte om en riktig Mullvad utan om en stor tygmus som Hittekatten fick i present och raskt åt upp öronen och svansen på, och förvandlade den till en Mullvad. Inne i Mullvaden fanns en bjällra så att ingen skulle missa var katten som ägde Mullvaden var .. eller VEM som ÄGDE Mullvaden.

Ett slags regeringsinnehav i det lilla.

Till slut försvann den och det säger kanske ingenting om demokratin i vårt hem, men desto mer om min förmåga att utföra ett fullgott saneringsarbete. Uppenbarligen finns det utrymmen i huset som undgår mina omsorger i flera år?

Men så hittade Siamesen den och blev maktlysten. Han bar omkring sitt byte, jonglerade med det, fångade och lekte med det .. hela tiden ackompanjerad av ett envist bjällerklingande.

Rutiga Katten blev irriterad! Hon tyckte Siamesen störde och var förarglig i största allmänhet och ville lägga rabarber på Mullvaden för eget bruk. Hon placerade sig på strategiskt utvalda platser och kastade sig över fridstöraren när han passerade, gav honom en rejäl omgång och jagade honom och hans förbaskade Mullvad in i ett annat rum.

Det dröjde inte länge innan vi åter hörde ett svagt bjällerklingande som närmade sig, Rutiga Kattens svans började piska irriterat och så var cirkusen i full gång.

Ibland .. i samband med måltider .. lyckades Rutiga Katten erövra maktsymbolen och lade den bokstavligen under sig i soffan. Men det dröjde inte länge förrän Siamesen lokaliserat sin dyrgrip och intagit en strategisk position på soffans ryggstöd.

Han dinglade lite med ett låååångt siamesben straxt ovanför Rutiga Kattens sovplats. Lite till,  och till slut så vaknade hon och slog irriterat efter fridstöraren .. som pillade lite förstrött på kudden intill och gäspade ointresserat tills hon somnat om .. och då gleeed han ner ytterligare en bit och pillade lite förargligt på Rutiga Katten .. som blixtsnabbt gick till anfall .. och glömde Mullvaden som Siamesen fångade i flykten när han triumferade rusade ut i hallen.

Därefter bjällerklingade det runt soffan till Rutiga Katten tappade fattningen igen och jagade honom, våldsamt plingande, upp på övervåningen.

Igen och igen.

Till slut så blev det väldigt påfrestande för hela familjen att ideligen höra Mullvadens plingande, omedelbart följt av ett ilsket fräsande och två sprintande katter genom rummen. Och när jag dessutom satte foten på eländet och höll på att göra en bjällerackompanjerad saltomortal i vardagsrummet .. då fick jag nog och lade Mullvaden högst upp ovanpå bokhyllan. Där glömde jag genast bort den och dammet fick fridfullt falla över den.

Total anarki var att föredra framför en löjligt plingande maktkamp.

Några månader senare hördes plötsligt ett siamesvrål inifrån vardagsrummet!

Ett blodisande tjut som innebar att .. där fanns en Siames i yttersta nöd!

Den långbente odågan hade lokaliserat Mullvaden, använt hyllorna i bokhyllan som stegpinnar och lyckats få tag i bytet högst upp. Men, Mullvaden hindrade honom effektivt från att vrida på huvudet, han ville inte släppa den och han satt därmed ohjälpligt fast med hakan på översta hyllan.

Som ett stort X stod han som fastnaglad i bokhyllan, och inte blev han gladare av att jag ropade in hela familjen för att beskåda hans förnedring.

Ungefär så upplever jag årets valrörelse .. två grupper som träter om samma Mullvad och som turas om att manövrera in sig själva i fullständigt löjeväckande situationer.

Egentligen så borde de få varsin Mullvad att leka med .. eller så avskaffar vi hela grejen med Jakten på Makten och satsar på personval direkt till regering i stället. Det kan inte bli sämre.

Jag vet inte riktigt hur många personer som ingår i en regering ... men vid personval så kan vi placera regeringsmakten väldigt högt och sedan ge dem med flest röster i hela landet i uppdrag att tillsammans bilda en fungerande regering, oavsett partitillhörighet.

För det som pågår just nu verkar lika meningslöst, pinsamt och uttänkt av samma isolerade, verklighetsfrånvarande grupp som har hand om Melodifestivalens mellansnack och "underhållning"?



SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, DN,

Ett feministiskt eller djuriskt perspektiv?

Snart är det dags för de muslimska familjedagarna igen, något som tydligen är ett årligen återkommande event, som jag inte ens registrerat om det inte hade varit för att det förra året framställdes som en del av sossarnas egna, tungomålstalande avdelning ... Socialdemokrater för Tro och Solidaritet.

Då var Veronica Palm och hennes vänner lyriska, Omar Mustafa omfamnades, älskades, utvaldes, förkastades och lämnades ensam ute i kylan??

Jag undrar hur det kommer att se ut i år?

Muslimerna är en stor väljargrupp som socialdemokraternas Tro- och Solidaritetsrörelse väldigt, väldigt gärna vill kunna räkna med i det kommande valet.

SvD:s ledarblogg kan jag se inslag där de inbjudna imamerna informerar om hur man bör förhålla sig till homosexuella .. inte alls, kvinnor .. överseende men bestraffande, våld i hemmet .. fostra inte med för grov käpp och kvinnors sexualitet .. gör som aporna - stena dem som väljer själva .. det är naturens lag och moraliskt riktigt.

Det känns .. lite märkligt, otidsenligt, overkligt? Kanske en smula osossigt, eller ...?

Här har feministerna verkligen något att uträtta .. och det finns ju några stycken välkända och aktiva inom Tro och Solidaritet .. men kommer de att delta i årets Muslimdagar tro? Tycka att det hela är en "riktigt bra happening", som Veronica Palm uttryckte det förra året eller säga sin öppna mening, ta avstånd och/eller protestera?? 

Även om det kostar lite väljarstöd?

Precis som i bilkörning så måste någon hålla i ratten .. säger en av imamerna välvilligt leende. Och den "den allra högste" har i sin visdom utvalt mannen till att göra detta. Kvinnor och barn har sin självskrivna plats som passagerare.


Tänker de annars så stridbara feministerna också placera sig tysta och lydiga i passagerarsätet i Jakten på den försvunna Makten .. och nöja sig med att uppröras över att Björn Gustafsson greppade Nourel Refais bröst på bästa sändningstid i SVT?

söndag 16 februari 2014

Vår Rutiga Katt ..

.. har blivit gammal.

I och för sig så har hon väl varit det ganska länge utan att jag egentligen märkt det, men veckorna före jul så slutade hon att äta och drog sig undan för sig själv. Då insåg jag att det inte bara var Border Collien som, nästan 15 år gammal, började närma sig slutet utan att Rutiga Katten faktiskt var 18 år fyllda och att det förmodligen var dags att ta farväl.

Det är alltid lika svårt. Jag trugade med delikatesser som hon inte ville äta upp .. trots att hon verkade intresserad .. och satt långa stunder med hennes tunna kropp i famnen och tänkte på att det faktiskt inte var så länge sedan vi flyttade in med tio katter och hon nu är den sista av det ursprungliga gänget.

Usch så sorgligt.

Men medan jag strök henne över pälsen och sörjde så märkte jag att hon reagerade när jag rörde vid käken på vänster sida? Och när jag lyckades öppna munnen så såg jag att en tand verkade ha lossnat och kilat fast sig precis i vecket mellan under- och överkäke.

Det är inte världens lättaste grej att undersöka en katt i munnen. Inte ens när katten i fråga är urgammal, kraftlös och i övrigt ointresserad av livet. Det är inte heller någon särskilt bra idé att söva ner en gammal och svag katt, som nästan dog när hon sövdes några år tidigare, men genom att offra lite av mitt eget skinn och blod så lyckades jag faktiskt få bort tanden.

Och under av alla under .. hon piggnade till igen! Men nu har hon fått smak på det ljuva livet och äter ingenting annat än gourmetmat på portionsförpackning eller den mat som står på bordet, om vi händelsevis äter rent kött. Tack och lov så dricker hon fortfarande vanligt vatten .. men Hittekatten anar att det pågår något orättvist, så vi låter dem äta i olika rum så att hon inte inser vidden av orättvisan.

Den Rutiga Katten är för ögonblicket inte alls särskild döende utan har i stället, välmående och mätt, återtagit sin plats i soffan och hon är samma gamla, självgoda härskarkatt som vanligt. Rackarkotten får fortfarande en vass tass på nosen om hon försöker tigga en bit av kaffebrödet, om inte Rutiga Katten har fått sin självskrivna del först.. och sist .. och nu är det inte långt kvar till hon får fira sin nittonde födelsedag.

Gamla katter har det bra, om de är uppskattade och älskade .. till skillnad från gamla människor som kan vara oändligt älskade och uppskattade, men helt förlorar rätten att bestämma över sig själva och att behandlas som individer när de inte längre kan klara sig utan hjälp.

Ett åldrande husdjur kan bli hur bortklemat som helst under den sista tiden. Det finns inga gränser för vad en orolig husse eller matte kan göra för att få bara några dagar, veckor eller månader extra tillsammans med en livskamrat.

Delikat mat för att stimulera aptiten .. javisst.

Ögonblicklig vård vid behov .. naturligtvis!

Varm och bekväm sovplats .. jajamensan!

Uppmärksamhet, sällskap och kärlek .. självklart!

Och massor av tacksamhet vid tanken på den tid som vi fått förmånen att leva tillsammans, samtidigt som de slipper ett långt och plågsamt lidande när klockan är fem i tolv på livets sista dag.

Det är inte utan att jag känner en viss avund.

För den dag då jag själv hamnar i Rutiga Kattens situation kommer det förmodligen att se helt annorlunda ut.

Bara det där med musik, glädje och fysisk närhet, till exempel.

Rutiga Katten är den enda katt jag känner som har en favoritlåt. När hon var liten kattunge hade jag precis varit i London, sett musicalen Cats och köpt CD:n. Jag var själv barnsligt förtjust i "Jellicoekatternas sång" och spelade den om och om igen, dansande med Rutiga Katten i famnen eller på axeln.

Eftersom jag är omvittnat odansant och omusikalisk så kan man kanske tycka att en sådan upplevelse borde ha satt negativa spår hos en ung katt. Men Rutiga Katten har aldrig varit som andra katter och hon älskade den sången.

Än i dag kan hon komma rusande när jag sätter på den .. och då dansar vi, Rutiga Katten och jag.


Jag undrar om någon vill dansa med mig i livets elfte timme??

SvD,

fredag 14 februari 2014

Hur ska jag göra för att ..

.. trassla mig ur detta löjliga politikträsk som jag av någon anledning placerat mig själv i?

När jag började blogga i mars 2008, gjorde jag det av ren nyfikenhet. Det var på den gamla goda tiden då alla tidningar med självaktning hade en spalt med länkande blogginlägg direkt i anslutning till alla nyheter, debattinlägg, krönikor och de senaste rönen när det gällde viktkontroll/träning eller formandet av ögonbryn .. jag skrev till och med ett inlägg om det .. och jag var så dum och naiv att jag faktiskt trodde att artikelförfattarna läste vad medborgarna ansåg om de senaste åsikterna.

I min värld hade internet öppnat en dörr till ett rum där politiker och väljare kunde tala med varandra och där beslutsfattarna direkt kunde se vilka åsikter, önskningar och behov som fanns hos väljarna.

En ny värld och en ny öppenhet!!

Trodde jag.

Men så här sex år senare är den dörren mer stängd än den var innan?

Jag gladde mig .. faktiskt .. åt att få vara delaktig i en valrörelse och jag letade reda på alla politikerbloggar jag kunde hitta och frågade, undrade och ifrågasatte .. eftersom jag, på fullt allvar, trodde att de var intresserade av att kommunicera med väljarna? Om jag ska vara riktigt, riktigt ärlig .. och det ska man väl? .. så hade jag inte blivit förvånad om någon kontaktat mig och försökt värva mig till partiet.

Det är nästan så jag skäms när jag tänker tillbaka, för naturligtvis var det inte en enda som svarade på mina kommentarer och .. så klart .. ingen som visade mig något som helst intresse på något annat sätt heller.

De som däremot var lätta att komma till tals med var alla andra som också funderade, undrade och sökte svar.

I april 2008 skrev jag om mina första trevande kontaktförsök på den politiska bloggarenan ..

Jag läste förvånat att någon kallade någon annans blogg för "Bajsfontän"?? Någon annan kallar en oliktänkande för en "fjantig hög av kodynga"?? Dessutom kallades han också för "nazist"!! Vilket sedan, efter kritiska kommentarer från moderpartiet, mildrades med ett tillagt "typ" .. och sedan vandrade jag vidare till modebloggarna som vid närmare eftertanke håller en högre och mer seriös nivå. Nu förstår jag varför det är så svårt med rekryteringen till de olika partierna .. alla dessa stora egon tar naturligtvis så stor plats att det inte ryms så många i varje parti?

Jag vill inte påstå att språkbruket har förändras till det bättre.

Efter att ha blivit ignorerad tillräckligt länge, så tänkte jag .. att om jag envisas med att ställa mina frågor, skriva om mina funderingar och undringar, så borde jag väl i fridens namn få svar av NÅGON??

Det dröjde ända till hösten 2011 innan jag faktiskt fick det.

Så i dag när jag läser att LO (?) börjat sy ihop en ny skattereform så blir jag inte förvånad .. det är ju ingen annan som försöker redovisa någon som helst färdriktning i det ämnet så en liiiiten glimt av vad som väntar borde det väl ändå ge dem som drömmer om att falla i Stefan Löfvens, Gustav Fridolins eller Jonas Sjöstedts famn?

Men LO?

Men varför inte?

Varför ska jag ifrågasätta dem som längtar efter att ersätta jobbskatteavdraget med ett blygsammare och "jämlikare" grundavdrag? Varför ska jag oroa mig över "en försiktig översyn" av fastighetsskatten .. nu när vi själva är förberedda och skuldfria?? Vill en majoritet av svenska folket ha högre priser, dyrare transporter, fler "sysselsättningsreformer" och villkorade försörjningsbidrag .. så varför ska jag förneka dem det?

Fast det är svårt att låta bli att undra .. det har liksom blivit en vana.

Hur i helsike ska jag hitta nödutgången och hitta tillbaka till 2008, när jag var helt nöjd med att skildra mitt fullständigt vanliga vardagsliv? Som till exempel en dag i maj ..

Till dig som aldrig vaknat av att din kräkts upp en halvsmält mus i och bredvid din säng, vill jag säga .. Du har inte gått miste om någonting alls!!

Underhållningsvärdet i att vakna halv fyra på natten och vara tvungen att ta hand om musliket, trampa i resterna på golvet, bädda om, slänga ut mattan, lakanet och täcket och tvätta fötterna i handfatet är inte direkt stort.

Familjens sura kommentarer om att jag STÖRDE, hade jag också klarat mig utan.

Katten som jag smekte så ömt innan jag somnade, känns som något som någon annan gärna kunde få ta hand om och tanken på om jag egentligen är riktigt klok som har DJUR i sängen, dyker oombedd upp.

Men, när det äntligen är bäddat och klart, jag får sova några dyrbara timmar till och katten ligger som ett spinnande, mjukt nystan i armvecket .. så är det nästan värt det.

Så här nästan 6 år senare så känns det som om jag gjort vad jag kan för att begripa mig på det politiska spelet .. det har helt klart varit värt det .. och begriper jag det inte nu så kommer jag inte att förstå mig på det senare heller. Men en sak har jag fått klart för mig .. det har absolut ingenting med väljarnas verklighet att göra!

För det handlar inte alls om mig .. utan om det som prioriteras högst inom både näringslivet och politiken .. egot, makten och pengarna!

DN, DN, DN, DN, SvD,