..
så sjöng Dottern för vår egen lilla Hittekatt, när vi hoppades att hon skulle
överleva efter sin dåliga start i livet.
Hon
var så förtvivlat mager att vi inte vågade ge henne mer än lite mat i taget,
fördelat över vårt dygns vakna timmar. Själv sov hon .. fullständigt utmattad
.. i två veckor.
Jag
satt i korgstolen med henne i knät, hennes trygghetsbehov var oändligt, hon
klamrade sig fast vid mig och medan jag smekte hennes svartvita päls lyckades
jag också befria henne från 50 äckliga fästingar som satt överallt på hennes
utmärglade kropp. Veterinären sa att hon var så utsvulten att kroppen börjat
tära på sina muskler för att överleva .. och att det var möjligt att hon tagit
skada av det för all framtid.
Hon
var en hjärtskärande uppenbarelse .. men en riktig överlevare och när hon väl
insett att hon inte kunde jaga ut hundarna och de andra katterna ur huset, såg
hon till att bli ledare för hela högen.
Men
hon vägrade att gå ut. ALDRIG MER tänkte hon vara ensam ute, även om
ytterdörren stod öppen och sommaren var varm och härlig. Jag tog henne i famnen
och promenerade runt tomten. Hon klamrade sig fast och körde klorna i mig för
att vara riktigt säker på att jag inte skulle överge henne, men så småningom
började hon följa med till fots .. nära, nära.
Hela
tomten utforskade vi tillsammans den sommaren. Vedhögen, staketet, uteplatsen,
den raserade jordkällaren och alla träd och buskage. Vi kunde se hur hon
skapade en mental karta över gömställen och flyktvägar .. och till slut, började
hon utforska själv.
Men
hon gick aldrig utanför staketet.
Jag
glömmer aldrig den dagen då jag satt på verandan med min kaffekopp och fick se
en mycket stolt liten katt komma gående över grusplanen med en sork i munnen.
Hon spann så det hördes lång väg, medan hon skyndade sig fram till mig och lade
gåvan framför mina fötter. Hon såg så lycklig och förväntansfull ut att jag
bara inte kunde låtsas om att just den sorken förmodligen dog innan Hittekatten
ens var född.
Men
trots att den var fullständigt mumifierad, platt och stel som en pinne .. så
hade hon ju faktiskt hittat den alldeles SJÄLV.
Ingen
av alla mina fyrfota vänner har stått mig så nära. Hon visste att vi var hennes
sista chans, vi visste att vi hade räddat hennes liv .. sådant betyder något
och vi var så tacksamma hela livet att vi fick den chansen tillsammans.
I
dag satt jag i samma korgstol med Hittekatten i knät, smekte hennes svartvita
päls och lyssnade till hennes sista andetag.
Det
gör obeskrivligt ont. Jag brukar säga att varje förlust gör ett hål i hjärtat
.. men i dag när hon lämnade oss, blev tomheten påtaglig i hela hemmet och för
hela familjen. Det känns nästan ofattbart att vi ska fortsätta som vanligt utan
att hitta henne vid kylskåpet klockan tio med krav på lite filmjölk, och vid
matbordet .. spik klockan tolv .. redo att dela vår lunch. Hon var alltid så
sällsynt närvarande och varje kväll i tolv år har hon legat i soffan hos mig.
Vi
saknar henne redan så oändligt .. vår lilla söta, fina kissekatt.
Vår
egen lilla skatt.
Åååh! Inga ord. Beklagar sorgen. Önskar er allt gott.
SvaraRaderaBeklagar sorgen.
SvaraRaderaDet är något speciellt med hittekatter. Min egen ville inte heller gå ut och jag kunde länge ha dörren vidöppen utan att hon visade minsta intresse. Hon hade också fått nog av att vara ute och fara illa i den farliga utomhusvärlden.
Jag beklagar verkligen, men din söta, fina kissekatt fick i alla fall gå bort i tryggheten i din famn och det är värt mycket.
Beklagar sorgen.
SvaraRaderaBeklagar verkligen sorgen...känns som 2016 varit ett tufft år för dig. Hoppas det nya året kommer vara mer glädjande.
SvaraRaderaBeklagar sorgen. Har svårt att hitta några andra ord.
SvaraRaderaSå ohejdat vackert skrivet Any, otroligt mödosamt men lätt och tom jag som är svårt allergisk och dessutom får astma av katter känner din kärlek och smärta beskrivande betydelsen av denna varelse som följt er så länge
SvaraRaderaPS
SvaraRaderaVad många avsked ni verkar haft detta år
Jag beklagar sorgen, ni fick tolv underbara år.
SvaraRaderaHej Any!
SvaraRaderaFöljer din blogg dagligen dels för att jag delar dina värderingar och åsikter och dels för att du alltid skriver så bra. Jag är ingen djurmänniska och har därför aldrig förstått kärleken till ett husdjur....
Förrän idag!
Du skriver så vackert och sorgset beskrivande, så att jag fick en tår i ögat. Flera faktiskt. Jag beklagar verkligen sorgen men tackar dig oändligt mycket för att du delar med dig av dina känslor....
Många kramar: Christian
Men katter dör väl inte, de "vandrar mellan världarna" & återkommer? De tar "paus" en stund..
SvaraRaderaJo, så är det. Minns vår egen Katt med stort K. Han kom till oss idag, Menlösa Barns Dag, för precis 30 år sedan. Blev 16 år, någonting.
SvaraRaderaMjau, kompis. Mjau.
Åh, jag har inte haft på datorn på flera dagar, så först nu ser jag det sorgliga som hänt. Stackars, stackars er! Med tårarna rinnande kan jag bara beklaga er stora sorg. Det gör ju så ONT!
SvaraRadera