Rätten till tolk?

Regeringen föreslår i höstens budget 500 miljoner i stöd till de kommuner och landsting som anställer personer som står långt från arbetsmarknaden med hjälp av extratjänster.

Extratjänster är en subventionerad anställningsform riktad till nyanlända och långtidsarbetslösa. Och det är staten som står för hela kostnaden för den anställde under maximalt två år.

Regeringens mål är 20.000 extratjänster till 2020 men hittills har det bara blivit 3.600 extratjänster.

Under förra veckan ställdes en bekant inför problemet med att få ett läkarintyg för att överklaga ett beslut från Försäkringskassan. Ett sådant intyg måste innehålla exakt rätt ord och rätt beskrivning av hälsotillståndet för att bli godkänt av utredaren och när det sedan visade sig att den mycket trevliga och kunniga läkaren inte hade tillräckligt med kunskap i svenska språket för att förstå vad min vän behövde .. så blev det minst sagt väldigt besvärligt.

I det här fallet löste det sig genom att en bekants bekants läkarbekant skrev ut ett fullgott läkarintyg som den behandlande läkaren godkände och signerade.

Men hur många har så tjänstvilliga läkare och så värdefulla bekantas bekantas bekanta?

När de nyanlända besöker våra sjukhus eller myndigheter har de rätt till tolk, eller hur? Med regeringens nya förslag är det kanske dags att utöka den rättigheten att gälla även svenskfödda medborgare?

Nu när Magdalena Andersson sätter tumskruvar på kommunerna och"kräver" att de ska "anställa" nyanlända som "extraresurser" inom vård och omsorg tycker jag att det också är helt rimligt att kräva rätt till tolk till personalen som ska handleda "resurserna" och de hjälpbehövande som behöver hjälp med att göra sig förstådda.

Eftersom alltihop är skattefinansierat är det ju ändå vi som betalar hela kalaset.