Medan regeringen allt mer desperat försöker ..

.. mörklägga mörkläggningen av mörkläggningen av sin hantering av informationen från Transportstyrelsen och Säpo - tänker jag ägna mig åt att skriva om värdet av kommunikation.

Kommunikation är inte så lätt som det låter. Det finns åtminstone två sorter - enkelriktad kommunikation eller dubbelriktad kommunikation. Den första kräver kanske inte att du ska begripa vad du säger, men utan någon som lyssnar är den ganska värdelös. Politiken, public service och stora delar av kulturen är i dag ofta goda exempel på envägskommunikation som inte har något värde för någon annan än den som uttrycker den.

Sedan finns Thomas L Martin jr tolkning av offentlig kommunikation - Det oundvikliga resultatet av en förbättrad och utbyggd kommunikation mellan olika steg i en hierarki är en enorm ökning av riskerna för missförstånd.  Vilket jag antar betyder att ju fler envägskommunikatörer desto sämre kommunikation?

Den folkliga, allmänna kommunikationen beskrivs som bäst av Alf Henrikson .. Pris vare sladdret som lämnar vår trut för att aldrig begrundas mera. Och gör det möjligt att dag in och dag ut, umgås och kommunicera.

Men den viktigaste formen av kommunikation är den dubbelriktade kommunikationen där båda parter förstår det de själva vill ha sagt samtidigt som de begriper vad motparten svarar. Dvs det gamla hederliga sättet att kommunicera som blivit alltmer sällsynt i takt med att vi fått ökade möjligheter att oemotsagda hävda allas rätt att fritt kommunicera under förutsättning att den egna åsikten är den enda som kan anses vara moraliskt försvarbar.

Nu är det nästan på dagen 7 år sedan vi fick hem vår Rackarkott. En tilltufsad gatuhund från Irland som inte litade på någon men som lärt sig värdet av att använda charm och underkastelse.

Det har varit lärorika år och det är nog jag som lärt mig mest, eftersom jag var så bergfast övertygad om att jag - som ändå haft minst en hund vid min sida hela livet - verkligen kunde det där med hundar.

Det visade sig att jag inte hade en aning om vad jag gav mig in på.

I dag kan ingen ana att vår irländska Milly en gång tvingade ner mig i diken, ut i skogen eller ömkligt fastklamrad vid ett träd varje gång vi mötte en annan hund, såg svansen av en katt eller något annat djur. Jag har nästan förträngt att det var livsfarligt att promenera på landsväg eftersom stora last- eller skåpbilar utlöste något hos min hund som gjorde att hon våldsamt gick till attack - med mig hängande bakom i kopplet.

Nu har vår Rackarkott egna kompisar, promenerar hyfsat väluppfostrat på allmänna platser och kan passera både katter och hundar - under förutsättning att jag ser dem först.

Hon är min ständiga skugga och min bästa vän. Men vi har hela tiden haft en envägskommunikation som innebär att jag talar om vad jag vill och hon följer mig med blicken och gör sitt bästa för att göra mig glad.

Det har varit ovant. Alla andra hundar som vi haft har haft egna önskemål och kommit med bollar eller pinnar och frågat om vi möjligen inte kan leka. De har buffat på armen och tiggt om att bli kliade i nacken eller tydligt visat när de ville gå ut genom att komma fram, ta ögonkontakt, gå mot ytterdörren .. om och om igen om jag inte fattade första gången.

En av våra hundar hatade gäster. De var alltid ovälkomna och fick inte klappa henne när de kom och hela tiden de var hos oss låg hon i hallen, utom när hon med jämna mellanrum tittade in i rummet och tydligt visade vad hon ville säga .. ska ni inte gå hem snart!

Men när gästerna väl fått på sig ytterkläderna, då viftade svansen och då fick de klappa henne - vilket var ett nästan pinsamt övertydligt budskap.

Men samma hund kompenserade sitt dåliga beteende med överdrivna kärleksbetygelser när hon någon enstaka, sällsynt gång gillade en främmande person vid vårt bord. Bra människor sitter man i knät på .. resonerade hon, men eftersom hon var en stor hund på 25-30 kg så var det inte alltid så uppskattat.

Men vår Rackarkott är på ytan nästan löjligt trevlig och social i mötet med okända. Förmodligen rena överlevnadsinstinkten hos en hund som varit i desperat behov av uppmärksamhet. För om någon annan än familjen skulle få för sig att sätta på henne ett koppel blir hon genast hysteriskt olycklig och tror att hon ska flytta.

Så vi har haft vår envägskommunikation och hon har kanske inte har haft så mycket att be om .. tänkte jag. Det mesta hon kunnat önska sig har hon ju fått ändå, så varför begära mer?

Ända till i början på det här året! Plötslig, när jag sitter och skriver känner jag en nos som buffar försiktigt på underarmen .. hallå, har du glömt mig?

Och jag blev jätterörd, slutade genast med det jag hade för händer och ägnade mig bara åt henne, men jag trodde nog att det bara var en tillfällighet.

Ända tills jag fortsatte att skriva och kände en nos som ställde krav igen. Och igen - och igen!

Jag vet inte vem som blev gladast, hon eller jag, men det var som ett ljus tändes och nu kan jag nästan inte ta mig fram utan att hon knuffar och buffar och kräver än det ena och än det andra.

Hon viftar på svansen av ren lycka när hon lyckas göra sig förstådd. Det är dörren och bollen och kel och lek och kylskåpet och skafferiet och gå ut och gå in och kom och titta det är något på vägen, om och om igen. Hon tar verkligen igen 7 års envägskommunikation med råge och nu vet jag inte riktigt hur jag ska förmedla att jag inte ALLTID kan släppa allt så fort som hon kräver det, utan att hon blir ledsen och känner sig avvisad?

Men en sak har jag i alla fall lärt mig, det tar mycket, mycket lång tid att reparera ett förtroende och en tillit som andra har hanterat vårdslöst och illa.

Minst sju år.