Eller
järnrör och järnrör? Egentligen handlade det ju om tre livrädda, drängfulla
sverigedemokrater som stod ensamma med var sitt aluminiumrör på en folktom gata
och väntade på polishjälp, som de själva kallat på, efter att de utmanat och
förolämpat människor som de sedan tvingades fly från.
Sett
så här i efterhand är det en ganska patetisk händelse som blåstes upp till
närmast terroristproportioner.
Jag
tänker på det när jag följer en del av det som händer på facebook och twitter
just nu.
Aldrig
har väl några sverigedemokrater framstått som så farliga som de grupper som
skapat ett alldeles eget angiverisamhälle där varje spontan och ogenomtänkt
formulering förvrängs till en kränkning som kan användas för att skapa en
blodtörstig mobb som inte ens läst ursprungstexten, men som ändå inte drar sig
för att göra allt för att få så många som möjligt att angripa, anmäla och
blockera på sociala medier eller hos arbetsgivare/parti.
I
dessa twitterdrev ingår till min oerhörda förvåning både kända skribenter och
ministrar från vår regering??
Som
publik till alla händelser med politiska förtecken måste jag erkänna att jag
hellre möter aluminiumrörsgossarna på en öde gata än de livrädda näthuliganerna
med sina järnrörstweets.
Men
jag kan inte låta bli att undra om de någon gång tänker på hur många vi är som
står på läktarna och ser på?
När kommer vi på läktarna att ingripa?
SvaraRaderaSvenskar?
RaderaAldrig...
Skall jag, som mer eller mindre har flytt till Finland, säga!