Kommer ni ihåg järnrörs-skandalen?

Eller järnrör och järnrör? Egentligen handlade det ju om tre livrädda, drängfulla sverigedemokrater som stod ensamma med var sitt aluminiumrör på en folktom gata och väntade på polishjälp, som de själva kallat på, efter att de utmanat och förolämpat människor som de sedan tvingades fly från.

Sett så här i efterhand är det en ganska patetisk händelse som blåstes upp till närmast terroristproportioner.

Jag tänker på det när jag följer en del av det som händer på facebook och twitter just nu.

Aldrig har väl några sverigedemokrater framstått som så farliga som de grupper som skapat ett alldeles eget angiverisamhälle där varje spontan och ogenomtänkt formulering förvrängs till en kränkning som kan användas för att skapa en blodtörstig mobb som inte ens läst ursprungstexten, men som ändå inte drar sig för att göra allt för att få så många som möjligt att angripa, anmäla och blockera på sociala medier eller hos arbetsgivare/parti.

I dessa twitterdrev ingår till min oerhörda förvåning både kända skribenter och ministrar från vår regering??

Som publik till alla händelser med politiska förtecken måste jag erkänna att jag hellre möter aluminiumrörsgossarna på en öde gata än de livrädda näthuliganerna med sina järnrörstweets.

Men jag kan inte låta bli att undra om de någon gång tänker på hur många vi är som står på läktarna och ser på?