Medan
de Svenska Mästerskapen i undvikande av ansvarstagande pågår, sover jag som ett
barn om nätterna. Trygg i förvissningen om att det i slutänden kommer att vara
min generation som står på schavotten med ansvaret hängande som en repsnara om halsen.
Utan
40-talisterna hade ju detta aldrig hänt! Oavsett vad som hände, hur det hände
och vilka som formellt sett bar ansvaret när det hände!
Men någonstans
i mitt omedvetna finns det tydligen fortfarande plats för en orolig Filifjonka,
för jag drömmer så konstiga drömmar.
Den
märkligaste hittills var när jag plötsligt var rektor för Konstfack och skulle
få budgeten att gå ihop. Utanför min dörr fanns en oändlig kö av
förhoppningsfulla, unga konstnärer som krävde finansiering av sina unika och nyskapande
konstnärliga projekt. Innanför dörren satt jag bakom ett enormt skrivbord, i
ett enormt rum, med enorma fönster och insåg att – detta kommer inte att gå
ihop!
Alla
blev upprörda och kränkta. ALLA, utan undantag. Mest upprörd blev den unge
mannen som släpade in en 3 meter hög modell av ståltråd och papier maché som
han ville gjuta i brons.
Har du
en aning om vad det skulle kosta? - frågade jag upprört, men
det tyckte han inte hade med saken att göra. Det var ju VERKET som var huvudsaken!
Konst och kultur handlade INTE om något så osmakligt som pengar.
Men
vad händer med ”verket” om du mot allt rimligt vetande skulle få medlen? –
undrade jag förbryllat, och fick veta att det troligen skulle gå att kränga
till någon kommun som ville satsa någon eller några miljoner på att ”sätta
sig på kartan”.
Det
skulle så att säga gå med vinst?
Tror
du verkligen att du, som gratis får en skattefinansierad utbildning, med skattefinansierade
medel kan skapa ett konstverk som ingen utom skattefinansierade politiker i en
kommun kan, eller vill, betala miljoner av kommuninvånarnas skattemedel för och
samtidigt få en VINST?
Det
tyckte han var rimligt. Rimligt var det också att vinsten skulle landa hos
konstnären och inte finansiären, dvs skattebetalarna.
Och
där och då ruttnade jag på hela budgeten, de röda siffrorna, de höga kraven och
de uppblåsta egona och kastade budgeten (i pappersform?)
framför hela den framtida kränkta Kultureliten! Ni går ju för f*n back
varenda en av er och kommer att behöva förlita er på att andra ska försörja er
till döden kommer som en befriare i nästa pandemi!
Och så
hoppade jag ut genom de stora panoramafönstren bakom mitt skrivbord .. och
svävade, svävade, svävade tills jag vaknade av att katten bet mig i
underläppen.
Det
här var för några nätter sedan och jag har gått och känt mig liiite ovänligt
sedan dess. Den här drömmen handlade ju ”bara” om en budget med plus och minus
som skulle gå ihop och helst inte sluta på minus och förhoppningsvis
finns det tillräckligt många som går ut från Konstfack, får arbete, försörjer
sig själva, betalar skatt och bidrar till välfärdssystemet så att det hela går
ihop i slutänden?
Jag
vet inte varför jag drömmer om sån´t här? Budgeten för en statligt finansierad
verksamhet, vilken som helst, måste ju vara en fullständig mardröm även i vaket
tillstånd.
Men
det är ännu obegripligare när jag drömmer drömmar om Miljöpartiets nya könsneutrala
och högabsorberande toalett som ska revolutionera och ersätta den gamla omoderna
och miljöovänliga vattenvarianten! Den blev jag så engagerad i att det var ett
rent underverk att jag inte använde den vid första besöket.
Ibland
har man tur!
"-Jag har ingen aning om vad jag gör!" sa en naiv tok i en saga. Ledde det till stor uppståndelse i media, skrevs det milslånga texter om "farliga dumskallar" & "vettlösa kaptener på drivande skepp utan roder"? Nej.
SvaraRadera?
RaderaBeskriver ju sverige!
RaderaLätt att förstå.
Tyvärr...
Nu har ju alla begåvade konstnärssjälar chansen att vidga sina vyer i jordgubbs- och grönsaksodlingar, i skogsplanteringar och även men helst inte i hemtjänst. Skulle kunna tillföra nya insikter för deras ovärderliga skapelser samtidigt som de försörjde sig själva.
SvaraRadera