Covid-19 har befriat min inre Filifjonka.

Normalt sett, och som jag alltid har uppfattat mig själv, är jag som en hamster i ett hamsterhjul. Alltid uppslukad av diverse projekt, åtaganden och framtidsplaner.

Jag har svart bälte i att oroa mig, i shopping, i att påbörja saker som aldrig avslutas och i att ge ogenomtänkta löften som jag alltid tvingar mig själv, om än motvilligt, att leva upp till.

”Jag vet ingen som tar ut så många sorger och så mycket elände i förskott” .. säger Maken varje gång jag går i full beredskap inför katastrofer som hittills aldrig hänt och jag har allt sedan jag för första gången läste Tove Janssons berättelser om Mumindalen varit fullt medveten om att det bor en jobbig och orolig Filifjonka inom mig.

Jag är släktkär som Filifjonkan och förvaltar arvegods intill minsta vykort, klädesplagg eller porslinselefant till kommande generationer. Jag fejar och putsar fläckvis utan någon som helst strategi eller godtagbart resultat och oroar och förbereder mig ständigt för den Katastrof som när som helst kan komma.

Innan Anders Tegnell ens hade en misstanke om att coronaviruset skulle våga sig in i Sverige hade jag bunkrat upp med tvättsprit, handskar, munskydd, värktabletter, näringslösning, pulsoximeter, mjöl (jag missade torrjästen, attans också!), mjöl, socker och andra torrvaror och fyllt frysen med kött.

Maken klassade mig som helt galen.

Nu är katastrofen här och i likhet med sagans Filifjonka känner jag mig helt lugn.

Faktiskt så lugn att jag för första gången i mitt vuxna liv somnar helt av mig själv som ett litet barn när jag lägger huvudet på kudden? Det känns nästan magiskt efter ett helt liv av sömnsvårigheter och med en burk sömnbefrämjande tabletter bredvid sängen.

I 10-15 års tid har jag oroat mig och skrivit om vad våra folkvalda gör mot de svagaste och sköraste i samhället. 

Äldreomsorgen, som handlat mindre och mindre om omsorg och mer och mer om motvillig förvaring. 

Försämringen av Försäkringskassan, där svårt sjuka har fått ersättningen indragen, människor hänvisats till påhittade jobb eller helt nekats ersättning på märkliga och orealistiska grunder för att sedan ställas helt på bar backe. 

Avslagen och de påhittade nya tolkningar inom Assistansersättningen som lämnar hjälpbehövande funktionshindrade utsatta och hjälplösa. 

Psykvårdens oförmåga att hjälpa dem som inte kan hjälpa sig själva. Socialtjänstens ovilja att se problemen med missbruk och hemlöshet. 

Statens övervältring av välfärdens alla kostnader på kommuner som dessutom får betala notan för ogenomtänkt migration, integration och ökat våld och kriminalitet.

Katastrofen är redan här och jag behöver inte längre oroa mig. Det är liksom för sent med allt det där. De som överlever klarar sig, många andra går under oavsett vad jag tycker, tänker eller gör.

Jag kan ta ett steg åt sidan och förundra mig över att det ses som en katastrof när en enskild man, bland väldigt många, ertappas med att köpa sex, medan det mer eller mindre verkar vara fullt normalt att det under de senaste åren har skett flera överfalls- eller gruppvåldtäkter varje vecka eller att en ung man mördas av en gärningsman som i samma sammanhang utfört en (eller två?) våldtäkter?

Vad spelar det för roll, det finns ju ingen som är intresserad av andras liv i alla fall. Om det inte handlar om någon som tillhör en ”särskilt utsatt och ömkansvärd grupp” eller en sk ”kändis”.

”Särskilt ömkansvärda grupper” fyller ju tydligen ett behov hos dem som inte orkar se hur de verkligt stora problemen tornar upp sig bland andra ”tärande” vanliga och trista hjälpbehövande grupper i samhället?

Sverige har de högsta dödstalen per capita i Europa, men som Stefan Löfven uttryckte det inför världens samlade journalistkår .. "Dödsfallen i Sverige har främst skett på äldreboenden och bland äldre. Det har inget att göra med människorna ute på gatorna" – och det var ju skönt att höra eftersom jag levde i vanföreställningen att det var den vanliga ”människan på gatan” som också tog med sig smittan in på äldreboenden och i hemtjänsten?

Förresten så säger Anders Tegrell att han kan se en försiktigt positiv trend och en sakta nedgång när det gäller dödstalen bland de äldre. Och eftersom det förmodligen innebär att de äldreäldre och äldreäldreäldre börjar ta slut så överväger han att lätta på skyddsreglerna för de hittills överlevande äldre så att det besvärande ”köttberget” av 40-talister också kan komma ner på rimliga nivåer så att kostnaderna för äldrevården inte blir så besvärande höga i framtiden.

 Alldeles nyss hörde jag också fd statsepidemiologen Giesecke förklara att äldre INTE kommer att prioriteras om ett eventuellt vaccin dyker upp? Den gruppen skulle kanske inte klara av att bli vaccinerad? Eller hinna bli färdigvaccinerade?

Framtiden ser verkligen inte ljus ut för dem som har större delen av den bakom sig!

Men vem bryr sig, nu är ju redan Katastrofen här så det gäller att gilla läget så länge som det finns ett läge att gilla, eller hur?

I normala fall skulle jag må rätt dåligt över hur vi som land hanterar våra ”äldreäldre”, unga kvinnors utsatthet, de allt vanligare ungdomsrånen,  det ökande våldet och den växande klyftan mellan oss som drabbas av allt detta och dem som fortfarande låtsas som om att det är helt naturligt och alltid har funnits i den här omfattningen, men jag tror att jag spar den oron till ett annat tillfälle, om det nu infinner sig ett sådan tillfälle för min riskgrupp.

Vid nästa val till exempel? Om jag får lov att leva så länge?

Det ser inte bra ut i Sverige. Katastrofen är här och fler väntar runt hörnet och jag har aldrig någonsin känt mig så lugn. Det är en märklig känsla?

Jag går här mitt i våren, känner ett inre lugn, mår alldeles utmärkt bra och är rätt tillfreds med tillvaron.

Roar mig själv med att göra ovana saker, vilket är roligare än det låter. Bland annat så övar jag mig i att använda läppstift, eftersom jag alltid känt mig så dum när jag har försökt. Nu är det ingen som ser, mer än grannarna som också ägnar sig åt rätt oväntade sysselsättningar. En målar t.ex småsten med nagellack för att pigga upp både trädgården och sig själv.

Jag sysslar med mitt, gör färdigt sådant som väntat i åratal, umgås med vänner och grannar utomhus, kastar det jag inte längre behöver, roar mig med små saker och har uppnått oanade färdigheter när det gäller att lösa Sudoku.

Det lilla begränsade livet har visat sig ha sina fördelar och min egen inre Filifjonka känner sig så sedd och bekräftad att hon har tagit semester på obestämd tid.