Jag skäms nästan ..

.. över hur naiv jag var när jag trodde att en vanlig människa var välkommen och rent av önskvärd i det politiska samtalet.

För det trodde jag faktiskt, i och med att jag hittade ut på nätet?

Jag inbillade mig att alla partianslutna som bloggade gjorde det för att framföra sina politiska åsikter och för att få kontakt med framtida väljare. Jag var så korkad att jag på fullt allvar trodde att kommentarer och frågor från mig skulle vara välkomna och skapa en vettig och intresserad kommunikation med den politiskt engagerade.

Orsaken till att jag får den här skamkänslan nu, är att jag .. medan jag letade efter mina tidigare kattbetraktelser .. hittade mitt allra första inlägg med politiska förtecken från mars 2008.

"I mitt förkylda, privata helvete, där tiden är oändlig och energin är lika med noll, tänkte jag vara lite seriös och ägna mig åt att läsa politikerbloggar. Alltid finns det väl något välformulerat och tänkvärt som jag kan lägga mig till med och imponera på bekantskapskretsen, tänkte jag.

Jag läste förvånat att någon kallade någon annans blogg för "Bajsfontän"?  En annan kallar en oliktänkande för "en fjantig hög av kodynga"? Dessutom kallades han för "nazist"? Detta ledde tydligen till kritiska kommentarer från moderpartiet, eftersom det senare mildrades med ett tillagt "typ"?

Sida efter sida innehöll påhopp på andra politikerbloggar och ingen vände sig till den vanliga väljaren? Sitter de bara och skriver för varandra? Varför? De måste väl ändå träffas i det politiska arbetet?

Men nu förstår jag varför det är så svårt med nyrekryteringen av medlemmar till de olika partierna! Alla dessa stora egon tar naturligtvis så stor plats att det inte ryms några fler?"

Då .. 2008 .. var jag sökande, jag var inte nöjd med hur Alliansen hanterat sjukförsäkringen, även om jag redan då förstod behovet av förändring. Som Maken sa .. de borde ha stängt dörren och använt de nya reglerna för de nya fallen och varit varsammare och lagt mer tid på dem som redan var inne i systemet på gamla löften.

Min gamla blogg, som nu är raderad, innehåller förmodligen svaret på hur det kunnat gå så illa för Socialdemokraterna. Jag är den vanliga väljaren från den allra största väljargruppen .. den som varje parti vänder sig till. Jag sökte ett alternativ och stegvis kan jag följa hur jag helt tappade förtroendet för den opposition som borde ha tagit tillfället i akt att suga upp mitt sökande.

Nu tycker jag inte att det är så märkvärdigt med okvädningsord på politikerbloggar, jag blir inte förvånad när jag inte får några svar på frågor eftersom jag gav upp redan för ett par år sedan.

Att rösta på vänstersidan känns som att gräva en grav åt sig själv efter att ha läst vänsterbloggarnas lysande exempel på kvalificerad vuxenmobbing .. på s-bloggar drabbar den till och med de egna partimedlemmarna, och vanliga väljare som vill kommunicera avvisas som "högerspioner".

Vem vill ingå i den "demokratiska och solidariska" gemenskapen??

För fyra år sedan trodde jag att våra politiker var kunniga, välutbildade och visste vad de gjorde .. oavsett vilken partifärg de hade.

Jag trodde på fullt allvar att de menade det de sa och att de hade täckning för de löften de gav.

Det tror jag inte längre.

Nu försöker jag att bilda mig en egen bild av det ekonomiska världsläget och hur vårt land ligger till i förhållande till det. Jag väger rimligheten i alla löften mot den faktiska situationen och .... ja, då ser jag faktiskt inga alternativ till det vi har.

Men den allra största besvikelsen var att ingen ville tala med mig. Att vanliga väljare, utan politisk partibok, inte hade något värde i det sammanhang som ger sken av att verka för deras framtid, välfärd och trygghet .. bortsett från de fall som media för upp på förstasidorna, då är det ingen hejd på intresset.

Jag skäms över att jag trodde att jag skulle släppas in i samtalet som handlade om mig .. men som bara förs mellan dem som enbart är intresserade av att misstänkliggöra och håna varandra.

DN, SvD, SvD, SvD, AB, AB, AB

Bloggat: Erik Laakso, Johan Westerholm,