.. och vanmakt är vad
människor känner när förutsättningarna för deras liv plötsligt ändras och de
står hjälplösa inför en situation de varken har förutsättningar eller kunnande
för att klara av. När det de fått löfte om, och som varit förutsättningen för hela livet, oväntat tas ifrån dem utan en begriplig förklaring?
Utmattning, tomhet och
framför allt otrygghet är belöningen när de efter flera års kamp återvinner sin
rätt till sin egen vardag. För var det första avgrundshålet i vardagen helt
oväntat .. och dessutom falskt och felaktigt .. så ligger oron kvar för att det
ska uppenbara sig igen kvar .. och otrygghet föder mer ångest.
Ett dåligt .. men
begripligt .. besked är lättare att hantera än en lögn som är helt obegriplig.
Men en lögn är ett bättre politiskt redskap än sanningen .. hur obegriplig den
än är.
Så är det. Det är i alla
fall min övertygelse att den lögnen är lätt att skriva om till sanning om
belöningen är makt.
Det finns inget parti,
ingen politiker och ingen opinionsbildare som går ut och berättar en obekväm
sanning som ingen vill höra, om den inte skadar den som man vill överta makten
från. Lögnen behöver inte vara uttalad, ibland räcker det med att alla förtiger
den sanning som skulle göra livet betydligt lätthanterligare för de människor
man påstår sig vilja ta ansvaret för.
Det finns tre grupper i
samhället vi känner mindre förtroende för än andra. Politiker, journalister och
myndighetsutövare. Det är de tre grupperna som lovar oss mest, sviker oss
oftast och som vi är totalt utlämnade inför och beroende av.
Det är de tre grupperna som vi borde känna mest förtroende för.
Av de sistnämnda har gör
nu Göran Lambertz sitt bästa för att påtala rättssystemets brister och föra
fram åklagare, advokater och domstolar till de åklagades bänk.
Kanske gör han oss en
tjänst med det? Kanske borde vi vara lite mindre tillitsfulla och respektfyllda
inför lagens utövare? Är allt vi får veta sanningen eller förtigs det som
skulle få sanningen att framstå som en lögn? Finns det i så fall en vinst i det
.. för vem .. varför .. och kan vi alla bli försumbara "bönder" på
juridikens schackbräde?
Jag ser hur den lilla
människan strider förgäves för att få behålla de överlevnadsförutsättningar som
samhället en dag lovade att hon hade rätt till, och nu ifrågasätter, och jag
ser hur de som sitter vid makten tar sig en rätt som vi inte trodde att de hade
rätt till .. eller inte ens trodde att de skulle komma på tanken att begära.
Jag har svårt att
beskriva hur desillusionerad jag känner mig .. och varför .. men det finns inte
heller någon anledning. Det finns de som redan gjort det på en mycket bättre
sätt. Johan Westerholm skriver om "Packet på Explorers Club" och Erik
Laakso om "Politikens yrkessjukdomar" och båda klargör så tydligt
orsaken till människors känsla av vanmakt, ångest, tomhet och otrygghet.
Vem kan man lita på när
inte ens de som påstår sig skickade att avgöra vad som är rätt och fel litar på
varandra, människorna de företräder eller de sanningar de hävdar vara de enda
riktiga?
När jag började blogga
2008 var det för att få en lucka i tillvaron för lite trams och roligheter. Ett
andningshål i tillvaron där verkligheten fick stå tillbaka för något mer
lustfyllt och oseriöst.
Men steg för steg har
verkligheten och min vardag tagit över även det här utrymmet och nu vet jag
inte riktigt vad jag ska ha det till. Att skriva här om det som verkligen berör
mig, om de människor jag möter som far illa och som försöker försvara sig mot
en rättvisa som inte riktigt känns rättvis .. är som att ropa i öknen, och
ungefär lika meningslöst.
Att försöka gå tillbaka
till utgångsläget känns lika omöjligt, även om jag önskar att det var möjligt.
På något sätt verkar jag
ha tappat bort den biten av mig själv under de här åren?