Sverigedemokraterna .. och min vänstra fot.

Alla förhåller sig till Sverigedemokraterna på något sätt just nu. Visserligen på ett negativt sätt, men förhåller sig det gör de .. alla som begriper hur det ligger till, är och bör vara.

  

Johan Westerholm har skrivit en otroligt läsvärd serie inlägg, kommentatorerna kommer med olika förslag på olika förhållningssätt, samhällsvetare analyserar partiet in i minsta detalj, media klär av partimedlemmarna in på bara kroppen, krönikörerna skriver spaltmeter, politikerna anpassar arbetet så att Sd inte får något inflytande och till och med nyhetsflödet redigeras så att inga störande uppgifter når partiets sympatisörer.

Det hela påminner om ett gäng specialistläkare som allvarsamt konfererar medan de går ronden och talar över huvudet på patienterna.

Rätt eller fel? Ja, vad vet jag .. jag har inga akademiska poäng i stadsvetenskap, förstår inte ens alla ord i de analyser som når mig, har ingen erfarenhet av politiskt arbete .. kort sagt, jag är en fullständigt vanlig människa.

Men något känns inte bra i allt det här?

Om våra folkvalda politiker måste anpassa sitt arbete och sina förslag så att Sd inte får en vågmästarroll i beslutsfattandet .. är det då inte risk för att det förlamar det arbete som väljarna förutsätter att deras politiker ska utföra?

Behöver vi blockpolitiken alls då? Om allas framtidsarbete begränsas av samma mål .. lägga förslag som alla kan godta utan hjälp från Sverigedemokraterna?

Vart tar demokratin vägen i allt detta? Ska människor se lösningar, på för dem livsavgörande frågor, urvattnas till meningslöshet bara för att Sd inte ska kunna utnyttja sin vågmästarroll som de fått i ett demokratiskt val?

Vad händer om Sd växer sig så stora att det nästan inte går att fatta några nya beslut utan deras inblandning? Ska de övriga partierna lägga ner jobbet för att undvika samarbete?

Vad händer då med oss?

Och när tidningarna får en nyhet där en gammal dam säger .. "det var 5 män, en talade danska och de andra ett språk jag inte förstod" .. och behåller dansken och plockar bort resten .. är det riktigt rättvist mot vårt grannland Danmark? Eller rättssäkert, för här ger man intrycket att EN talade danska .. och resten svenska, och vad har polisen för hjälp av det när de ber allmänheten om hjälp? Av reaktionerna att döma så gjorde den redigeringen dessutom mer skada än nytta.

Som sagt .. allt som har skrivits och allt som har sagts, på ett insiktsfullt och kunnigt sätt i det här sammanhanget, är säkert väldigt intelligent, analyserat ur ett historiskt/socialt/politiskt perspektiv och det jag skriver om grundar sig enbart på hur jag läser och upplever min närmiljö, människorna som jag möter i den och hur det ser ut i de relationer jag har med omvärlden.

Och det är ju inte mycket att komma med.

Men jag kan inte låta bli att jämföra det hela med vad som hände när jag uppsökte svensk sjukvård med min vänstra fot.

Direkt blev jag erbjuden stödbandage, inflammationshämmande läkemedel, kortisonsprutor, inlägg i skorna, sjukgymnastik, massage(?), nästan allt jag ville ha .. utom den röntgen som skulle ha talat om att jag hade en fraktur.

Eftersom ingen tyckte att det fanns ett behov fick jag verkligen slåss för rätten till denna röntgen, och eftersom det tog alldeles för lång tid så inser jag att jag kommer att få dras med en fot som aldrig riktigt blir som den var tidigare. Fördelen är dock att jag tvingas förnya mitt skoförråd .. vilket inte är en helt oangenäm sysselsättning.

Vad har nu min vänstra fot med Sverigedemokraterna att göra, undrar någon säkert?

Jo, i mina ögon borde det inte finnas något behov av ett parti som Sd. Lika lite som jag behövde kortisonsprutor, massage eller sjukgymnastik till min fraktur.

Som jag ser det är Sverigedemokraterna  bara ett symptom.

Ett symptom på att något är fel i samhället .. inte ett parti som kan leda ett land. Men genom att politiker och media erkände symptomet som själva sjukdomen så fick partiet möjlighet att nå den makt det nu har.

Det som framförs som främlingsfientlighet kan lika gärna vara symptom på att människor anser sig berövade någonting, känner utanförskap och letar efter en "syndabock" att rikta sin frustration mot.

Många människor känner vanmakt och hjälplöshet och Sd är deras symptom, inte ett politiskt redskap eller mål. De regler som gäller för ett framtidsinriktat politiskt arbete och de krav som ställs på andra politiker gäller inte inom Sd .. ingen begär det heller .. eftersom de enbart existerar som symptom på något som våra folkvalda väljer att inte se.

Den vrede som deras sympatisörer/partimedlemmar ger uttryck för, både med eller utan sprit och järnrör, är förmodligen ett sätt att uttrycka känslor som de har svårt att handskas med .. oförrätt, bitterhet, sorg och mest av allt, rädsla.

Vi kan inte läka den samhällsfrakturen med ett stödbandage av olika typer av anpassning och förhållningssätt till symptomet, lika lite som min vänstra fot kunde återta sin forna skepnad med hjälp av skoinlägg eller inflammationshämmande läkemedel.

Så jag står lite undrande inför rekommendationerna att anpassa hela det politiska arbetet och nyhetsrapporteringen till symptomet på en allvarlig fraktur i samhället, i stället för att "röntga"/diagnostisera skadan och sätta in åtgärder som läker den?

För .. i likhet med min vänstra fot .. så är risken stor att ett symptom utvecklas till en kronisk skada om den verkliga skadan inte behandlas i tid.

AB, AB, AB, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, Expr., Expr., Expr., Expr., DN,