Milda makaroner ..

.. vilket balanserat och intressant kommentarsfält jag fick i går!!

Och på ämnet "Barnfattigdom och uppdrag granskning" till på köpet? Det var mer än SVT lyckades med där jag måste erkänna att jag stundtals var tvungen att lämna rummet för att orka se det ens fragmentariskt.

Vad beror det på?

Varför kan vi som är så stolta över yttrandefriheten och åsiktsfriheten inte ens ha ett tv-sänt debattprogram värt namnet?

Ett värdefullt och givande samtal liknar ju ett pussel .. var och en ser mönster som andra kanske missar, bidrar med sin bit, får en bit av någon annan och så .. tillsammans bildar bitarna ett mönster.

Nu kommer förmodligen vän av ordning att upplysa mig om att DEBATT handlar om att flera människor med olika ställningstaganden kraftfullt och enögt framför dessa och därför inte behöver ta någon som helst hänsyn till om "motståndarens" eller de egna argumenten är riktiga eller ens sanna.

Och då kan man ju undra varför det ens sänds debatter som någon slags underhållning eller upplysningsprogram på statstelevisionen?

Men då får du ju höra båda sidor och själv bilda dig en egen uppfattning .. suckar vän av ordning irriterat.

Men jag VET ju redan var alla inblandade står. Vänster- kultur och åsiktsmänniskorna har så långt jag kan minnas haft samma argument och samma åsikter och "den andra sidan" stångar sin panna blodig mot den .. oavsett vad de hävdar för åsikter.

Kanske hittade jag förklaringen i mitt kommentarsfält i går?

Eftersom det finns en dröm om det kollektiva folket hos vänstersidan så kanske det är anledningen till de kollektiva åsikterna .. eller Åsikten, om man ska vara noga. Avviker någon från den kollektiva åsikten så betraktas vederbörande också som en svikare mot gruppen och hamnar utanför i kylan.

Ifrågasätter någon Åsikten är denne förmodligen fienden som måste oskadliggöras .. oavsett om ifrågasättandet är välmotiverat eller befogat?

I går var det rätt tydligt. Om man skalade bort den kollektiva ilskan mot att barnfattigdomsbegreppet ifrågasatts och att den friserade statistiken granskats/upptäckts, så fanns det inte mycket kvar?

Åsikten var tydligen att det var oviktigt att Rädda Barnen, Bris och Majblomman sammanställt statistik som inte överensstämde med verkligheten .. trots att det var den statistiken som låg till grund för makthavarnas insatser för att hjälpa barn som far illa.

Hur "räddar man barnen" genom att påstå att de behöver en annan hjälp än den de verkligen behöver?

Det talades faktiskt mer om Janne Josefsson än om de utsatta barnen som utnyttjats för att överensstämma med den kollektiva Åsikten - det stora problemet är att barn svälter och fryser!!

Barn far illa .. jag skrev det i går .. men det stora problemet är nog inte maten. Det stora problemet tror jag är otryggheten både i samhället, barnens egen miljö och i hemmiljön. Att försöka lösa barnproblem utan att se hela familjen är säkert mycket lättare om det på förhand finns en kollektiv åsikt om "Barnfattigdom" som går att lösa med riktade insatser till barnen utan att behöva se hela familjesituation.

Men hur skulle de insatserna se ut?

Det är märkligt. Ett bra samtal kan ge plötslig eller omärklig information som gör att jag inser att jag måste ompröva tidigare ställningstaganden, men det kan också vara jag som ger en pusselbit som gör att någon annan ser ett helt nytt mönster.

I ett bra och givande samtal, som kan resultera i en lösning av ett problem, kan deltagarna se problemet från flera håll, få aha-upplevelser eller helt förkasta omöjligheter eller plötsligt finna att det finns relaterade svårigheter eller faktorer som egentligen ligger som grund för det som ansågs vara huvudproblemet.

I ett bra samtal kan en vanlig .. nåja? .. "Ödmjuk och Gullig Näthattare" beskriva  hur det kanske såg ut vid utförsäljningen av kommunala bolag på ett fullständigt begripligt sätt .. vilket får mig att undra ..

Varför kan inte journalister och politiker åtminstone försöka .. någon enstaka gång i alla fall .. beskriva verkligheten som den ser ut från fler sidor än en?

För varje fråga har fler sidor .. inte bara en. Samhället ser helt olika ut beroende på var vi befinner oss i det eller i vilken fas i livet vi lever i. Ska det verkligen vara så svårt att försöka ge en nyanserad bild av det man skriver eller talar om? Eller ingår det i uppdraget som debattör, fri, politisk eller journalistisk, att stå för en kollektiv Åsikt .. oavsett om man tror på den eller inte och oavsett om den skadar föremålen för den eller inte?  

Men de som vill bilda opinion och stå för samhällsdebatten är kanske rekryterade för att vara endimensionella och kanske bara har rätt till var sin kollektiv Åsikt att gnugga in i ansiktet på varandra?

Det förlorar ju alla på .. den som inte vågar lämna den förutbestämda åsikten, den som kan bevisa att den är fel och den som det hela egentligen handlar om?

I går tyckte jag att SVT ägnade alldeles för mycket tid åt att visa det.

(Obs! .. Detta är inte en Åsikt, utan bara ett försök till ett simpelt samtal som kan leda precis vart som helst. Till exempel så vill jag slå ett slag för det nymyntade uttrycket "näthattare", som jag tycker väl beskriver sådana som mig själv. Näthattare - de som öppet och villigt vill delta i samhällsdebatten i motsats till näthatare som gör sitt bästa för att avsluta den så brutalt som möjligt .. är inte det genialiskt, så säg?)

DN, DN, SvD, SvD, SvD, AB, AB, Expr., Expr.,