Att det ska vara så svårt att fatta??

Redan som mycket små får vi lära oss att det är förbjudet att klippa till det nya syskonet med valfritt tillhygge. Denna erfarenhet följs i rask takt av tillsägelser om att du måste visa hänsyn, vänta på din tur, stå ut och ta hand om .. för h*n är ju så liten och förstår inte bättre!

Så börjar du skolan och inser att även där måste du ta hänsyn, vänta på din tur, vara snäll mot dem som har det svårare och att mobbning är det värsta som finns.

Du ska inte slåss .. även om det är en fullständig idiot du klipper till. Du får inte skrika fula ord och om du är kille så är tjejer lite ömtåligare och är du tjej så kan inte killar hjälpa att de är i vägen överallt .. de anses vara "lite senare". Något som du själv inte märker förrän efter ca 40 år! (sorry grabbar, jag kunde bara inte låta bli).

En annan hemsk erfarenhet som kommer tidigt i livet är uppmaningen om att DELA MED SIG!! Det är också där vi lär oss att undvika den uppmaningen genom att antingen SPARA på ett säkert ställe .. eller KONSUMERA allt så snabbt som möjligt.

Senare i livet får vi lära oss att det förstnämnda beteendet bestraffas med skatt och avgifter beroende på det "säkra stället" och det sistnämnda premieras eftersom du får allas sympatier när gottepåsen är tom. Man SKA dela med sig!! Det vet varenda unge som blir intervjuad av kvällspressen.

ALLA är lika! Det är lite pussligt för ett förskolebarn som inte ens kan fatta att finns någon enda person som inte är avsedd som möjliggörare för h*ns egna behov?

Vi har OLIKA förutsättning som kan göra att vi blir olika men vi ska behandlas som lika ändå? ... det tar många år att begripa. En del begriper det aldrig men får fina jobb ändå .. politiker, myndighetschefer, chefsredaktörer, läkare osv, osv. Men som barn är det en svårbegriplig regel stundtals.

Du rotar inte i andras saker! Du är behandlar andra som du vill bli behandlad själv. Om du ska ha kalas så bjuder du ALLA i din vänkrets .. eller ger f*n i att ha kalas alls! Säg TACK .. även om gåvan är liten och oönskad.

Om du absolut måste "snacka skit" om någon på arbetsplatsen, familjen, vänkretsen eller i grannskapet .. en rätt vanlig, och ibland tillfredsställande, sysselsättning .. så säg inte mer än vad du kan säga till vederbörande direkt.

Sprid inte falska rykten.

Skyll inte på andra.

Förstör inte för andra, bara för att du kan!

Tala inte i munnen på den som har ordet och tro inte att du är bättre än någon annan. Var och en har rätt till en åsikt och är din bättre, grattis ... men lyssna hellre än att håna om du vill vinna över en åsiktsmotståndare.

Den som skriker högst eller slår först .. förlorar nästa alltid!

Beter du dig illa så är det så du blir bemött.

Det här är vad jag kommer ihåg av allt som ansågs vara viktigt när jag växte upp. Det finns säkert mer som jag har förträngt eller glömt. Men det vi lär oss som barn är det som sitter djupast, det är det som gör det lättare att leva tillsammans med andra.

Normer och regler. När en majoritet lever efter samma normer och regler blir det lättare för den som inte fått samma information som barn att anpassa sig till det samhälle som vi alla måste kunna leva i för att få en dräglig tillvaro.

De som bryter mot dessa oskrivna regler får det betydligt svårare att navigera i livet.

Jag tänkte på det när jag såg bilderna från Vänsterpartiets valvaka där ett större antal politiskt aktiva vrålade, hatade, hytte med knytnäven, gav fingret och hatade .. mot en TV-skärm??

En bild???

Det kunde lika gärna ha varit jubelrop vid åsynen av en helig bild?

Är det bilden av ett regeringsdugligt alternativ?

Jag tänker på det nu när den samlade politiker- och journalistkåren lägger pannan i djupa veck och grunna över hur det kunde gå "så illa" i gårdagens val ..

Vi gjorde ju ALLT?? Vi använde de tillhyggen vi hade och slog allt vad vi orkade? Vi isolerade, stängde ute, baktalade, rotade i privatlivet, hängde ut och demoniserade, vi skapade våra egna sanningar, förhärligade oss själva och delade inte med oss av något till "de andra", vi behandlade dem mer illa än vad vi själva skulle ha stått ut med, vi skyllde allt på dem och förstörde allt vi kunde förstöra?

Vi såg till att många blev utskämda, blev av med sina jobb eller isolerade i sina bostadsområden. En del blev till och med skadade, hotade och förföljda av grupper som vi gett vårt outtalade stöd?

Vi lyssnade inte, gapade, skrek, ringde i klockor och blåste i vuvuzelor och saxofoner, skrev fantastiskt välskrivna debattartiklar, vände ryggen till, hånade och förhindrade dem från att tala? Vi visade på alla sätt att vår åsikt var den enda rätta och att "de" hade fel. Vi skrek högst och slog hårdast!!

Och ÄNDÅ .. så gick det så här?

Vad gjorde vi för fel?

Sverigedemokrater är inte en särskild folkgrupp. Det är syskon, föräldrar, vänner, arbetskamrater, grannar och fullständiga främlingar som du möter i din vardag. Människor som är som du, men med en annan syn på livet.

Nu står vi inför början på samma gamla historia. Ingen har lärt sig något, journalister och folkvalda bygger upp nya strategier på samma tema ..

.. samtidigt som de fostrar sina barn till att aldrig slå på den som är mindre, aldrig mobba, aldrig slåss eller behandla någon illa för att den är olik dig själv. De lär sina barn att alla är lika, att vi ska dela med oss och att alla inte har samma förutsättningar.

Förmodligen så säger de att .. du ska inte tala illa om någon bakom ryggen, lyssna på vad andra säger så lär du dig något, använd inte våld och förstör inte för någon annan även om du kan.

Normer och regler fungerar bara om vi själva lever efter dem. Gör vi inte det så kan vi inte begära att andra ska göra det heller.

Att det ska vara så svårt att begripa?

DN, DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD,

DHE,