Regn, regn, REGN!!

Det har regnat!!

Tack, tack, tack -  jag hade nästan glömt hur det kunde se ut. På drygt en timme fick vi över 30 mm och jag stod på verandan och välkomnade varje millimeter.

Det har varit några hemska veckor för oss som bor omgivna av snustorr skog, torra ängar och knastertorra sädesodlingar. En vanlig sommar skulle jag ha njutit av färgerna, grönskan och skogen, men i år har allt jag sett runt omkring mig bara varit brännbart material till den brasa som skulle kunna förtära allt vi äger och har.

Sommarglädjen förtas lite av vetskapen om att det förmodligen är lättare att få hem ett gäng genuspedagoger än en brandbekämpning som kräver insatser från MSB eller regeringens kriskansli, om det utbryter skogsbränder som vår egen kommuns brandmän inte klarar av.

Men nu vet jag i alla fall vad som ska räddas först och vad som ska offras om det värsta skulle inträffa och om jag ska vara riktigt ärlig så finns det ett och annat som redan är packat och står lättillgängligt fram till höstregnen.

Men mitt förtroende för landets beredskap när det gäller samhällsskydd är nog för evigt förbrukat.

MSB – Myndigheten för genuskodat Samhällsskydd med en viss Beredskap ..

.. saknade beredskap på flera punkter inför sommaren, visar en granskning av Dagens Nyheter.       

Det handlar om brist på personal, sakkunniga och materiel. MSB:s internrapporter visar bland annat att slangarna började ta slut redan i juni, att papperskartor inte fanns tillgängliga och att det saknas experter på skogsbrandrisk, enligt granskningen.

– Vi kunde nog haft ännu mer slang när vi såg att den här värmesäsongen kan komma att fortsätta, säger MSB:s generaldirektör Dan Eliasson till DN.

Slangarna började ta slut i JUNI!? Vi kunde NOG ha haft???

Det kanske är dags för media i största allmänhet och SVT i synnerhet att ifrågasätta vad MSB sysslat med i stället för Samhällsskydd och Beredskap. Men i stället sänder statstelevisionen ett reportage från Sveriges enda brandslangsfabrik, där personalen frivilligt avbrutit sina semestrar för att tillverka nya brandslangar, och frågar - hur det känns att tjäna pengar på bränderna!

Slangfabriken hade nog fått sina pengar i alla fall om MSB beställt i tid, men om vi ska se det så kanske vän av ordning undrar hur landets medieföretag känner det när de tjänar pengar på sina reportage om bränderna?

I min värld gör slangfabriken större nytta och förtjänar sina pengar mer än pappersvändarna på MSB och jag vill hellre ställa frågan varför MSB ”glömmer” förutsättningarna för samhällsskyddet och beredskapen och i stället lägger ner så mycket energi och pengar på sådant som ..

 ”Den genuskodade räddningstjänsten – Jämställdhetens förutsättningar” och ”Genus och räddningstjänst: teknik, organisation och jämställdhetsintegrering” = 16 miljoner kronor.

.. ”Genus, risk och sårbarhet: en populärvetenskaplig sammanfattning av resultat från ett postdoktoralt forskningsprojekt. Rapporten beskriver hur ett genusperspektiv kan bidra till kunskap om hur begreppen risk och sårbarhet används inom krisberedskap. Studien undersöker hur genusbaserade normer och maktordningar befästs i arbetet med risk- och sårbarhetsanalyser, men även hur genusordningar utmanas och perspektiven kan breddas på vad som är en kris, vem som agerar och vad som är skyddsvärt”.

.. ”Genusmedvetenhet i MSB:s insatsverksamhet”, där räddningspersonalen bl.a får lära sig att - ”Räkna huvuden”. En viktig fråga är kvinnors och mäns lika deltagande i olika sammanhang, det vill säga könsbalans. MSB strävar efter att 40 procent av den utsända personalen ska vara kvinnor”.

.. ”Könskonstruktioner, föreställningar om kön och riskupplevelse. En reflektion kring betydelsen av kön gällandeattityder till ett slutförvar för använt kärnbränsle”.

.. osv, osv, osv, det finns hur mycket som helst att fördjupa sig i, under rubrikerna Jämställdhet & mångfald och Genusmedvetenhet, på MSB:s hemsida som egentligen borde döpas om till Myndigheten för genuskodat Samhällskydd med en viss Beredskap.

Den som vill veta mer kan med fördel vända sig till bloggen Toklandet och läsa mer om MSB:s jämlikhetsengagemang HÄR och HÄR.

Jag för min del undrar varför vi betalar för en kostsam Jämställdhetsmyndighet när Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap verkar prioritera och finansiera de jämställdhetsfrågor och räkna de huvuden som det förmodligen är avsett att Jämställdhetsmyndigheten ska syssla med på heltid?

Eller har ALLA våra myndigheter förvandlats till någon form av återvinningsstationer för genuskodade partibröder och systrar som det inte går att placera och försörja någon annanstans?

Paula Bieler, DN och pessimistiska politiker.

Maken och jag sitter i skuggan och diskuterar Karin Erikssons artikel i DN som handlar om att partiledarna är mer pessimistiska än optimistiska och att pessimismen har ökat sedan 2014.

Partierna anstränger sig för att bekräfta att de ser samhällsproblemen, skriver Karin Eriksson. Det vill säga, våra politiker tävlar mot varandra och slår knut på sig själva för att visa att de är lika oroliga, förtvivlade och uppgivna som väljarna själva.

Så obeskrivligt korkat. Vad väljarna behöver är inte politiker som bekräftar deras värsta farhågor – och skyller på varandra – utan ledare som ger hopp genom att presentera trovärdiga lösningar.

I juli 2013 jämförde jag sossarnas interna maktkamp mellan vänster- och högersossar med mina egna hundars märkliga reaktioner när det egna reviret utsattes för hot. I dag kan jag se hur det beteendet har övergått till att omfatta samtliga sju etablerade partier, när den egna maktbalansen hotas av ett åttonde.

Efter fyra år av passivitet och handlingsförlamning och med drygt en månad kvar till valet finns det snart inga gränser för hur pessimistiskt partiledarna ser på de samhällsproblem som väljarna förgäves pekat på under samma tid.

Skuldfördelningen är klar – det är DE ANDRA som har skapat problemen – och därför bör DE ANDRA bevisa sin förmåga att bilda en handlingskraftig regering och presentera trovärdiga lösningar på samhällsproblemen.

Jösses!!

Det är inte så konstigt att uppgivenheten sprider sig som en gräsbrand bland gräsrötterna.

Då är det nästan uppiggande att läsa om att det finns politiker som faktiskt GÖR något annat än hänvisar till kommande utredningar och eventuella beslut

 - någon gång i en obestämd framtid – om de får den majoritet som de vet att de inte ens är i närheten av.

I går läste jag Paula Neudings krönika i Kvartal och imponerades stort av Sverigedemokraternas Paula Bieler som just nu, och utan att göra något större väsen av sig, är en av de hemvärnssoldater som de senaste dagarna ryckt in för att bekämpa skogsbränderna och hjälpa nödställda runtom i Sverige.

Jag kunde också läsa om Mattias Karlsson, också SD, som rapporterar om att han - bokstavligen dragit mitt strå till stacken för att hjälpa mina lantbrukande grannar att klara foderbristen för fåren och korna genom att låna ut min egen lilla äng för slåtter och hjälpa till att räfsa lite.

Vi har läst om och sett Stefan Löfvens och Isabella Lövins sorgesamma tal framför varsin brandbil, Jonas Sjöstedts beklaganden över vår dåliga brandbekämpningskapacitet framför en nedbrunnen bit skog och vi har sett Annie Lööf se bekymrad ut tillsammans med stressade brand- och hemvärnsmän och förmodligen dyker de andra partiledarna också upp i kaoset för att få rubriker som signalerar intresse och handlingskraft.

Men de som verkligen kliver rakt in i verkligheten får inga rubriker? Inte ens en liten notis i någon av de fyra stora papperstidningarna?

Det är synd, för vi behöver lite hopp om ett äkta engagemang i politiken just nu, och i alla fall jag suger i mig alla positiva signaler i den vägen som jag kan få.

I det här sammanhanget kan jag inte låta bli att citera Bill Clinton - Pessimism är en ursäkt för att inte försöka och en garanti för ett personligt misslyckande.

Stefan Löfven och an(s)varet.

Efter Estoniakatastrofen 1994, tvingades Ingvar Carlsson besluta vilket som var mest ”rättvist” – att de omkomna skulle ”begravas” tillsammans med båten eller om de som kunde hittas, skulle hämtas upp och föras hem till sina anhöriga. Det slutliga beslutet är fortfarande ett oläkt sår hos många anhöriga.

Efter Tsunamikatastrofen 2004, fick regeringen Persson svidande kritik från kommissionen som granskade de senfärdiga och taffliga reaktionerna från en julledig regering.

Det var två händelser som var och en fick oss att inse att krishantering inte var landets paradgren. Eller som kommissionen uttryckte det – det saknades en "ledningsorganisation på chefsnivå" i regeringen.

När regeringen Reinfeldt avlöste sossarna upprättade de därför ett särskilt kriskansli, direkt underställt statsministern.

2014 ”vann” Stefan Löfven tillbaka makten och kvickare än någon kunde säga, befria mig från ansvar, förflyttades ansvaret för kriskansliet från statsministern till inrikesministern (Anders Ygeman) och ansvarig statssekreterare (Ann Linde).

Med tanke på hur det paret hanterade krisen på Transportstyrelsen kan vi väl enas om att det kanske inte var det bästa av alla beslut. Men å andra sidan vet vi inte hur illa det hade sett ut om statsministern själv hade varit direktinformerad och ansvarig?

Men redan innan valet 2014 drabbades Sverige av vad som då kallades för den största skogsbranden i Sverige i modern tid – branden i Västmanland i augusti.

Till skillnad från dagens bränder – som också är i direkt anslutning till en valrörelse - var Stefan Löfven, pigg och alert och redan på plats framför den samlade presskåren, medan statsministern fortfarande informerades om händelseförloppet och räddningsinsatsen.

Miljöpartiet höll till och med presskonferens där man pläderade för en upprustning med svenskt brandflyg – något som de i dag inte verkar särskilt benägna att tala högt om.

Det viktigt att ta reda på vad som hänt och försöka lära av det, säger statsminister Fredrik Reinfeldt och tillsatte en utredning, ledd av Aud Sjökvist, för att utvärdera och föreslå förbättringar av beredskapen. Allt i från saker som ansvarsfrågor, informationsinsatser, flygkapacitet och vilka utmaningar ett framtida klimat ställer Sverige inför ska ingå i utredningens direktiv, det var regeringens direktiv till den oberoende utredningsledaren.

Men efter valet ändrade Stefan Löfvens regering direktiven, så att Sjökvist bara skulle utvärdera, inte föreslå ansvars- och kostnadskrävande ändringar.

Med dagens bränder på alla förstasidor kan vi väl säga att det inte var ett särskilt klokt beslut?

Jag vet att regeringen kommer att göra allt för att skylla den dåliga krishanteringen på förra regeringens skattesänkningar. Det är ju där skulden påstås ligga för allt som misslyckats, allt som gått fel och allt ansvar som ingen tagit - trots alla regeringens skattehöjningar de senaste 4 åren.

Det går en röd tråd genom s-märkta regeringar - statsministern håller sig helst på mils avstånd från allt ansvarstagande. Antingen inlåst på Harpsund med hemlagat julbord, uppassning och avstängd telefon för maximal julefrid, ovetande vandrande i maktens korridorer i brist på ”säkra rum” eller på semester hemma i hängmattan, rofyllt vilande inför en ansträngande valrörelse.

Allt ont ska alltså skyllas på Sverigedemokraterna, skattesänkningarna och den förra regeringen?

Eget ansvar verkar liksom inte vara sossarnas grej?

70% av slutlönen i pension – om 30 ÅR!!

Bullshit!! .. ryter Maken när han läser att Stefan Löfven och hans krympande parti lovar att den allmänna pensionen ska höjas med 1000 kr i månaden om han får behålla makten.

Det är en ren LÖGN! .. dundrar Maken vidare. Han KAN inte lova något alls i den här frågan. Han sitter där och antyder att det är bara han och ingen annan som vill höja pensionerna och sedan kryper han ihop bakom arbetsgivarna som ska betala och allianspartierna i Pensionsgruppen och pekar finger .. det var DOM som inte ville! Fy f*n för dagens politiker. Och tänk på alla stackare som tror att det här löftet gäller för dem – NU! OM alla inblandade kommer överens om den här höjningen och pensionsåldern höjs till minst 70-75 år – DÅ kommer de som i dag är i 20/30-årsålder kanske att få Stefan Löfvens utlovade tusenlapp. Men alla som stapplar iväg till valurnorna i hopp om att få den nästa år kommer att vara döda och begravda för länge sedan.

Stackars människor som trott på sossarna ett helt arbetsliv och nu utsätts för rent bondfångeri, lurendrejeri eller kalla det vad du vill - jag så förbannad att jag saknar ord, men glöm inte att Stefan Löfven LOVADE att ta bort HELA skillnaden i skatt mellan lön och skatt förra valet  .. säger Maken och stormar ut för att göra något som verkligen gör skillnad just nu och när han försvinner bakom husknuten hör jag .. men det gjorde han INTE och inte har han höjt garantipensionen för de mest utsatta pensionärerna heller!!

Det finns en anledning till att vi håller Maken så långt från sociala medier som det är möjlig. Särskilt under en valrörelse och särskilt under denna som verkar gå ut på att sju partier tävlar i vem som kan få väljarna att köpa flest ogenomförbara löften och vilka som tar mest avstånd från det åttonde.

I en intervju med SVT:s Morgonstudion säger Löfven att allianspartierna börjar bli patetiska.

Men vem är det egentligen som framstår som patetisk och desperat?

Vid varje tillfälle som partiet vågar släppa fram Stefan Löfven kräver han att de övriga partierna ska redovisa hur de tänker bilda regering, vilka de ska bilda regering med och hur de tänker förhålla sig till Sverigedemokraterna.

Om och om igen kräver han detta. Oavsett hur många gånger han får svar?

När han själv får samma fråga får vi samma svar som förra året, bortsett från den sista meningen .. Det finns en mätning som avgör och det är den 9 september. Vi kan inte ägna en valrörelse åt ”vem ska ta vem”. Det handlar inte om vem som tar vem, utan en folkomröstning i svensk välfärd.

Men finns det något mer patetiskt än en partiledare som tror han kan vinna valet med ett löfte som tidigast kan infrias om 30 år.