Vardagsterrorism.

I vår lilla skog finns en enormt stor myrstack, en av de största jag någonsin sett.

Eller rättare sagt, det fanns en enormt stor myrstack. I början av april var det bara en krater där det tidigare byggnadsverket funnits. Det är samma historia varje år. Innan kylan och snön kommer finns det en myrstack och när våren börjar närma sig finns den inte längre kvar.

Det är våra egna lokala terrorister som bär skulden. Skogens VS-krigare som raserar och förstör för att komma åt den värme som miljarder myror genererar under sin vintersömn.

Tror jag? För varför ligger det annars två feta VildSvin och sover i den krater som de bökat upp där myrstacken tidigare reste sig? Hela vintern?

Terroristerna ligger i vägen, för stigen som vi vandrar dagligen ligger bara en dryg meter från deras värmekälla. Vi löser det genom att prata högt, hosta och hojta långt innan vi kommer fram och hittills har det fungerat, även om hunden är helt övertygad om att de inte är så långt borta.

Värre var det för vår granne - utan hund - som skulle hämta lite granris till en krans före jul och traskade rakt på nassarna. Den som blev mest skrämd var hon eftersom hon inte märkte något förrän hon nästan hade passerat. Grisarna brydde sig inte nämnvärt, men grannen fick tvångstankar och var tvungen att smyga upp flera gånger i veckan för att titta om de låg kvar. Vilket de gjorde, fram till att vårsolen skapade nya och mysigare ställen.

Men vi ska vara tacksamma över att de bara är två. Hela området kryllar av vildsvin och på hösten har de skördefest på åkrarna runt om oss och då är de betydligt fler.

Nu är det vår igen, ”våra” vildsvin ägnar sig åt andra aktiviteter på andra platser och miljarder myror arbetar som attan med att bygga upp det som raserats. Varje dag stannar vi och följer arbetet och det är imponerande att se hur de sliter för att återställa allt.

På precis samma ställe?

Ingen lämnar det hopplösa läget, det är bara att ta nya tag och förbereda sig på nästa attack. Varje myra släpar sitt eget barr och det verkar inte finnas några som sitter och chillar i värmen och delar ut order, skapar en värdegrund eller svamlar om visioner.

Jag vet inte varför jag tycker det är så spännande att sitta på huk vid en myrstack och iaktta hur effektivt de samarbetar? För egentligen är det ju rätt deprimerande att veta att allt arbete och all möda de lagt ner på att bygga upp ett nytt fungerande myrsamhälle kommer att vara förgäves när vildsvinen återigen bökar ner sig för vintervila när kylan kommer.

Ibland funderar jag på att bygga ett staket.

Ernman/Thunberg – Scener ur hjärtat.

Jag har läst familjen Ernman-Thunbergs bok, en lättläst pocket som handlar om en privat familjekris och en klimatkris som berör oss alla.

Vi har diskuterat boken, en god vän och jag. Vi reagerade olika på innehållet – det här är min upplevelse av texten, inte hennes - men båda kunde vi lätt identifiera oss med det kaos som kan uppstå när en familj överlever genom att klamra sig fast vid varandra och varandras svårigheter så till den milda grad att alla blir både en del av och orsaken till det kaos som det inte verkar finnas någon väg ut från.

Som alla andra som söker hjälp i en omöjlig situation får familjen Ernman/Thunberg lära sig att samhället är som sämst när vi behöver det som mest. Det är en insikt som alltid infinner sig hos de mest utsatta när den är som mest ovälkommen.

Vi får ta del av privata och utlämnande berättelser om Gretas och Beatas psykiska problem, ångest, självsvält, tvångstankar, diagnoser och utredningar och som förälder ifrågasätter jag om det verkligen är nödvändigt. Barnen har gett sitt godkännande, skrivs det, men kan ett barn verkligen bedöma det? Har jag som förälder och vårdnadshavare ens rätt att be om ett så integritetsöverskridande godkännande av ett minderårigt barn? Även om jag menar aldrig så väl och syftet är aldrig så gott?

Som tur är behöver jag inte svara på den frågan. Den får Greta och Beata ställa om det behövs senare i livet.

Familjen engagerar sig i jämlikhetsfrågor, flyktingmottagande, söker lösningar och avlastning, tappar taget och faller handlöst, reser sig, faller igen och igen. Ingen ska behöva stå så sårbar och ensam i en så svår situation, oavsett om det handlar om en välavlönad kändis eller en arbetslös bidragstagare.

Jag har träffat många familjer i samma hopplösa situation. Väldigt ofta går de sönder och någon – oftast mannen – överger det sjunkande skeppet och satsar på en ny familj och en bekvämare seglats över livshavet. Familjen Ernman/Thunberg håller ihop och deras räddning blir Gretas stora engagemang och fixering vid klimatkrisen.

Hon läser på, gör sin egen statistik, lyssnar på politikernas tomma, innehållslösa floskler och klyschor och hon inser att även om alla vet att något måste göras, så är frågan inte lika viktigt för makthavarna som den är för henne och borde vara för hennes jämnåriga som ska leva med resultatet.

Hela familjen samlas runt det Greta brinner för. Klimatkrisen blir så att säga familjen Ernman/Thunbergs frälsarkrans.

Resten vet vi. Greta Thunbergs skolstrejk för klimatet gjorde henne känd över hela världen. Jag har aldrig sett henne så lycklig - säger hennes mamma och jag tror henne. Den rädsla som Greta lever med dygnet runt är helt äkta, den panik som hon vill förmedla och väcka hos andra är hennes egen, hennes familjs engagemang är villkors- och vinningslöst och genom att förmedla det till andra är de inte längre ensamma.

Jag läser att .. om vi inte klarar Parisavtalets tvågradersmål kommer vi att sätta igång en katastrofal kedjereaktion långt bortom vår kontroll. Det finns till och med en klocka som räknar ner tiden vi har kvar innan det är försent att uppnå tvågradersmålet. Klockan är baserad på FN:s officiella siffror och i skrivande stund (2018) så står den på 18 år, 157 dagar, 13 timmar 22 minuter och 16 sekunder.

En klocka som obönhörligt tickar mot en katastrofal kedjereaktion långt bortom vår kontroll är förmodligen skrämmande för vem som helst och särskilt för den som lider av ångest, tvångstankar och saknar förmåga att sortera och filtrera all information som sköljer över oss i dagens informationssamhälle. Det här är ju Gretas absoluta sanning, inte undra på att hon töjer sig till det yttersta för att förmedla sin rädsla och panik.

Hon har ju inte heller fel. Vi människor har under lång, lång tid ägnat oss åt att såga på grenen vi sitter på. Men kommer vi att förändra våra levnadsvanor innan vi tvingas till det?

Knappast.

Vi anpassar oss när och om vi tvingas till det. Förmodligen kommer många att offras medan de starkaste överlever i ett nytt samhälle under helt andra förutsättningar, eller så gör vi sällskap med andra utrotningshotade arter och dör ut lite obehagligt långsamt.

Det sistnämnda är kanske det bästa både för klimatet och miljön.

Men för mig är den bestående känslan efter att ha läst sista sidan av Scener ur hjärtat – det här kan aldrig sluta väl.

Och då tänker jag inte främst på klimatkrisen.

Kan dom inte bara dö så fort som möjligt!! ..

.. så kan vi väl tolka tystnaden som var den enda politiska och mediala reaktionen på gårdagens demonstration, som arrangerades av organisationen Vid din sida för att belysa de hemlösa fattigpensionärernas situation.

Nästan 2000 personer vandrade från Humlegården under ropet – Sluta svamla, ta hand om de gamla – fram till Mynttorget dit statsministern själv inbjudits för att ta emot en bunt med 74 000 namnunderskrifter som krävde – Inga fler hemlösa pensionärer i Sverige!

Men intresset från regeringen var minst sagt svagt. Vem som så småningom tvingades ta emot de oönskade namnunderskrifterna framgår inte, men inte var det Stefan Löfven i alla fall. Han hade som vanligt viktigare saker för sig och tiden räckte tydligen inte ens till för det nu så vanliga uttalandet om att ”det är inte ok!”.

Så då kanske det är lite mer ok med ökningen av hemlösa fattigpensionärer än de växande problemen hos andra utsatta grupper som i alla fall bedömts som inte alls ok?

I övrig rådde Största Möjliga Tystnad.

Medierapporteringen uteblev innan demonstrationen, under demonstrationen (med undantag från TV4) och efter demonstrationen var det fortfarande dödstyst i rikspressen och bara ett konstaterande på mindre än en minut i SVT.

Bara två partier fanns representerade. Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson var den enda partiledaren som deltog och vandrade hela vägen från Humlegården till Mynttorget. I all hast anslöt sig sedan Elisabeth Svantesson från Moderaterna och Liberalernas Lotta Edholm och det var i alla fall bättre sent än aldrig, vilket var fallet med representanter för de övriga partierna.

Det är alldeles omöjligt att inte tänka på hur det såg ut för två år sedan när ett hundratal afghanska ”ensamkommande” demonstrerade på Medborgarplatsen och krävde en allmän ”amnesti” för dem som saknade asylskäl och skulle utvisas. Något som bland andra Ann Heberlein ifrågasatte. 

Då kryllade det av engagerade, hjärtegoda politiker, journalister och aktivister och medie-bevakningen pågick nästan dygnet runt under flera veckor.

Det är i sanning skillnad på vilka Socialdemokraterna, och övriga vänstern, ser som sina kärnväljare nu och då. För det är väl vad det handlar om egentligen – om vi ska vara riktigt ärliga?

De som gav sossarna regeringsmakten i nästan 40 år är samma personer som nu vandrar hemlösa på gatorna och sover på nattbussar eller i trappuppgångar på natten, trots löftet Gärna medalj – men först en rejäl pension. Ett löfte som tydligen hade ett bäst-före-datum som upphörde att gälla precis innan det skulle infrias?

Då var ”Arbetarna” minst 50 procent av Socialdemokraternas väljare – i dag kommer lika många från landets nya medborgare, samtidigt som de gamla i allt större grad antingen slutar gå till valurnorna eller dör.

I en senare valrörelse ändrades budskapet om en ”rejäl pension” till frågan om en pensionär ska betraktas som en ”Börda?” eller ”Värdefull!”. Den frågan kan vi väl anse vara besvarad i och med det totala ointresset för budskapet i gårdagens demonstration.

Men varför skulle våra politiker vara särskilt intresserade av dem som fyllt 65 och enbart är en otrevlig kostnad, när det finns nya friska väljare som okritiskt sväljer vilket härsket valfläsk som helst?

Ingen under 65 räknar väl med att ett långt och träget arbetsliv ska avslutas i misär och elände på ett underbemannat äldreförvar eller i hemlöshet och ensamhet på gatan?

Stefan Löfvens Sverige bygger inga murar, det finns gott om plats – om vi bara så fort som möjligt kan bli av med det gamla ”köttberget” som bara kostar. Är det så det låter när det ska göras en budget som lovar allt åt alla utom åt dem som anses vara en så onödig kostnad att de ska osynliggöras till varje pris?

För visst skulle det vara bättre för landets ekonomi om alla som inte kan bära sina egna kostnader dör i 70-års åldern? Det skulle ju ändå ge några års arbetsbefriad pensionärstillvaro till dem som envisas med att leva vidare efter 65.

Den kinesiske filosofen Konfucius lär ha sagt – ett civiliserat samhälle måste utbilda sina unga och ta hand om sina gamla – och eftersom Sverige gör sitt bästa för att misslyckas med båda uppdragen så vete sjutton vad vi ska kalla oss för i framtiden?

Värdighet eller Värdegrund inom den ”normala” äldreomsorgen?

Sveriges äldre förtjänar att få världens bästa äldreomsorg. Vi kan inte acceptera att äldre dör ensamma, slutar sina liv socialt isolerade eller att människor känner stark oro inför att bli gamla på grund av brister inom omsorgen och sämre pensionsvillkor.

Alla människor ska kunna åldras med värdighet. Den dag man får svårt att klara sig själv ska samhället gå in och erbjuda den hjälp som behövs för att den äldre ska kunna fortsätta leva ett tryggt och meningsfullt liv.

Vår utgångspunkt är att varje människa är unik, med egna önskemål och intressen. Rätten till självbestämmande är lika viktig oavsett ålder. Den välfärd som betalas med våra gemensamma resurser ska därför präglas av stor valfrihet, hög kvalitet och ett värdigt bemötande och finnas tillgänglig för alla som behöver den.

Det finns ingen åldersgräns som upphäver rätten att bestämma över sin vardag. Äldre ska få känna välbefinnande och ha inflytande över vilka omsorgsinsatser som ges, oavsett i vilken kommun de bor. Alla ska få ett värdigt bemötande, ett tryggt boende och nära till läkarkontakter inom äldreomsorgen. Vi vill även förbättra för äldre genom att sänka skatten så att pension och lön beskattas lika, införa ”guldkort” i sjukvården, trygghetsboenden i alla kommuner, höja den demens- och geriatriska kompetensen hos personalen och få in mer kultur i omsorgen.

De sista åren i livet ska vara precis lika värdefulla som de första. Ingen ska behöva vara orolig för att inte få den omsorg de behöver. Valfriheten måste ökas och byråkratin måste minskas. Vi är alla olika, även när vi är äldre. Även om äldre överlag är nöjda med sin vård och omsorg, behöver kvaliteten inom vården och omsorgen för äldre höjas. Kvalitet kan handla om att ha en fast läkarkontakt och att som gammal slippa att sitta och vänta på akuten. Det kan också handla om att man själv får välja vem som kommer och städar i hemmet eller möjligheten att välja vilken typ av boende man ska bo på. Alla dessa aspekter måste vara med när vi ska skapa en bättre äldreomsorg.

Vi vill att äldre ska få bestämma själva över sitt liv och sin vardag, oavsett om det handlar om deltagande i arbetslivet eller vad de vill få hjälp med från hemtjänsten. Alla äldre ska kunna vara aktiva och må bra så länge som möjligt. Vi vill att fler får möjlighet att leva och bo som de önskar, även på äldre dagar, och att det finns en trygg äldrevård i hela Sverige.

Äldreomsorgen berör oss alla. Antingen är vi själva äldre och befinner oss i äldreomsorgen, vi kanske arbetar där, eller så kommer vi i många fall förr eller senare att hamna där.

Alla dessa vackra ord är hämtade från samtliga riksdagspartiers hemsidor, men det finns inte ett enda ord, en enda mening som skildrar den verklighet som väljarna tvingas möta den dag då de blir äldre, befinner sig i äldreomsorgen, kanske arbetar där eller förr eller senare hamnar där?

Verkligheten ser, som vi alla vet, helt annorlunda ut.

”Egna önskemål och intressen” kan du glömma, om du inte kan finansiera ditt vårdbehov själv. Det finns ingen värdighet utan bara ensamhet för den som inte har en familj som är villig att axla ansvaret. Det ”meningsfulla” livet innehåller inte några som helst aktiviteter utöver snabba blöjbyten, ingen möjlighet att vistas ute under de ”sista värdefulla åren”, rätten att bestämma över sin egen vardag innebär inte rätt till kommunikation på det egna språket och det ”värdiga bemötandet” får inte ens plats på det minutschema som stressad, ofta outbildad, hemtjänstpersonal tvingas följa.

Det som skildras i de politiska partiprogrammen är drömmar, fantasier om en tid som var och aldrig kommer att komma tillbaka. Verkligheten bakom de tomma orden och den sanningen som börjar ta form som det nya ”normala”, vill vi inte gärna förhålla oss till, trots att vi alla en dag kommer att tvingas göra det.

Och då är det förmodligen för sent. Då är det nya ”normala” kameraövervakning dygnet runt i hemmet, eller på rummet, och robotvård styrd av kommunens robotansvarige eller en låglöneanställd någonstans i Långtbortistan.  Allt enligt Socialstyrelsens nationella värdegrund om att värna och respektera den enskilda personens rätt till privatliv och kroppslig integritet, självbestämmande, delaktighet och individanpassning.

Rikard, fd lärare, beskriver det hela väl i en kommentar om psykisk ohälsa som bör läsas i sin helhet hos Fredrik Antonsson/I Otakt - Att vara normal är att tänka, känna och göra som alla andra. Detta är ett faktum, då det enda sättet att definiera eller mäta normalitet är genom med vilken frekvens och på vilket sätt en handling förekommer hos en population. Normalitet är således kvantitativt, inte kvalitativt som mått. [ …. ]

… skillnaden mellan det som är verkligt på riktigt och det som är vår gemensamma illusion av normalitet – det är ju i Sverige normalt att låta ens mor & farföräldrar, eller de egna föräldrarna, svälta till döds på kliniker istället för att hjälpa dem själva. Detta ses som normalt och gott, precis som avlivandet av livsdugliga foster eller könsstympning av flickebarn, så länge det rör sig om brunare barn. Det är det normala.

Jag vet inte hur många gånger jag skrivit det här, men var ett land befinner sig på Värdegrundsskalan synliggörs främst av hur de som styr värderar och behandlar de svagaste och med hjälpbehövande i samhället – äldre, funktionshindrade, psykiskt sjuka, kroniskt sjuka, missbrukare och hemlösa.

Så om vi lämnar de fria fantasierna på partiernas hemsidor och ser till vad de verkligen har levererat eller planerar för så kan vi lätt utläsa värdet av den ”Värdegrund” som de bekänner sig till.

Jag måste sluta ..

.. att klättra i träd, skyffla grus, kratta och bära ris och grenar, gräva hål och såga ner ovälkomna träd, grenar och buskar. Kort sagt, allt som är roligt och ger en känsla av duktighet på våren.

De som lämnar detta ovälkomna besked är samma personer som arbetat hårt med min kropp under nästan tre veckor för att återställa full rörlighet i min högerarm, nacke och axel.

Det har varit långa veckor. Det har gjort ont, jag har gnällt sönder min familj, vankat omkring och förbannat allt och alla under nattens ensamma timmar samtidigt som jag fyllts av en enorm respekt för alla som lider av kronisk smärta och ändå fungerar relativt normalt. Min smärttröskel var inte så beundransvärt hög som jag inbillade mig och det är en enorm skillnad på plötslig och relativt kortvarig smärta som i ett gallstensanfall och på den ihållande smärta som pågår dygnet runt – dag efter dag efter dag.

För att inte tala om betydelsen av att ha en fungerande högerarm! Den har jag verkligen inte uppskattat efter förtjänst.

Så ett varmt tack till världens bästa Marie som masserat muskler som krampat och låst sig, världens bästa Micke som sett till att kotor och leder hamnat på rätt plats igen och Trädfällarna som avslutade påbörjade projekt och forslade bort alla högar med grenar och ris – utan er vete sjutton vad jag hade tagit mig till när alternativet var att äta smärtstillande och vänta i ytterligare 4-6 veckor på att ”det skulle gå över” alternativt ”ge med sig”.

Vilken hjälp som fanns att få efter dessa veckor är fortfarande oklart? En bekant som varit i min situation trodde att nästa instans var Smärtkliniken där sådana som vi får ”verktyg för att förhålla oss till vår smärta”? En erfarenhet som h*n beskrev som den främsta drivfjädern till att h*n begärde en egenremiss, fick en operation på en privat ortopedklinik och nu kan gå igen efter vad h*n beskrev som 8 månaders oavbrutet plågsamt helvete isolerad i hemmet.

Den njutning och den tillfredsställelse det ger mig att kunna skriva så här mycket utan den allra minsta lilla smärta någonstans kan inte beskrivas i ord och från och med nu kommer jag att begränsa min våryra till att vandra runt i naturen, plocka en och annan tussilago, så småningom en bukett vitsippor och i övrigt satsa på en insekts- och miljövänlig vildvuxen naturtomt.