Det börjar dra ihop sig i EU-valrörelsen.

Det okunniga folket är utsatt för en formlig spärreld av information från de olika partiernas ”toppkandidater”. I debattprogram, i nyhetsrapporteringen, i radion, på tidningarnas egna tv-kanaler, på gator och torg – det går snart inte att ta sig fram utan att få en partipolitisk informationsbroschyr i handen.

I dag var jag på en helt vanlig svensk utomhusloppis och ingången spärrades av två övertända miljöpartister, flankerade av två miljöpartifanor som fladdrade i regnet. Köbildningen som de skapade var nästan värre än när stockholmarna ska ta sig in till storstaden igen efter en långhelg.

Av kommentarerna hos de medköande kunde jag utläsa att initiativet knappast gynnade miljöpartiet – va f*n står de där tomtarna och hindrar folk för? Kan ingen j*vel lyfta bort miljömupparna – var bara några av många uppskattade kommentarer.

Men vad har svenska folket nu lärt sig under den senaste veckans folkbildningsoffensiv i EU-frågor. Detta ENORMT viktiga EU-val, vad handlar det egentligen om?

Så här långt verkar svaret vara ..

Kamp mot högerpopulism? Det vill säga högerextrema högernationalister. Vilket verkar vara alla partier och alla väljare som inte röstar på något av regeringspartierna (eller F!)?

Skydda aborträtten. Alltså, rätten till att tycka att den aborträtt som vi redan har – och alla partier är överens om - är hotad av alla partier och alla väljare som inte röstar på något av regeringspartierna (eller F!)?

Ingen ska behöva dö i kön? I en svensk kö och av cancer förorsakad av ett felval i EU-valet?

Dyra handväskor från Åhléns, pojkvänners exklusiva bilar eller omoraliskt champagnemissbruk?

Hata eller prata?

Män i rutiga skjortor?

Omoraliskt fylletafsande utfört av någon som inte tillhör eller röstar på regeringspartierna (eller F!). Vilket ger grönt kort till alla fylletafsande partiledare, borgarråd eller riksdagsledamöter av rätt färg och åsikt?

Våra barnbarn går först? VÅRA barnbarn?

Ett val mellan Orban eller Macron?

Hopp i stället för hat?

Vilka ”kompisar” Sverigedemokraterna har?

Ett Europa för ALLA?

Internationella stöldligor (som inte har familjeband med svenska EU-parlamentariker?

Hej då stöldligor?

Förbjuda tiggeri men ta det medmänskliga ansvaret för tiggare?

Mindre Bryssel mer Sverige? Oklart om det handlar om i Bryssel eller Sverige?

EU:s ”sociala pelare” som ansvarsbefriare för socialistiska partier som vill avskaffa gamla olönsamma välfärdslöften, skylla migrationsfiaskot på andra EU-länder och fortsätta få furstligt betalt för att regera utan att behöva ta egna beslut?

Har jag glömt något viktigt i detta Ödesval?

Vi kämpar på med våra liv.

Nu när jag klarat av mitt första pass som valarbetare för KD, samtidigt som jag kommit halvvägs genom Kajsa Normans bok ”En alldeles svensk historia”, börjar jag ana varför jag aldrig fått några svar på de undringar och frågor som jag om och om igen har ställt på den här bloggen.

Eftersom jag inte har några som helst problem med att tilltala okända människor, oavsett om det är på torget, i kassakön eller i ett fullsatt väntrum, hade jag inga större problem med att få timmarna att gå, trots att det vanligaste förhållningssättet till valstugor var detsamma som jag själv praktiserat genom åren – gå så långt från dem som möjligt och titta åt ett annat håll.

Varje person som jag talade med hade en historia att berätta och jag är oerhört imponerad av hur starka människor är, även när allt det de trott på visat sig vara en lögn.

Många ville berätta, men nästan ingen ställde några frågor?

Ensamhet, förluster, svek och ett samhälle som inte står upp för sina medborgare – så kan jag väl sammanfatta budskapet.

När din partner dör och det visar sig att du inte ensam kan betala hyran – då står du ensam och utanför med ett ogiltigt samhällskontrakt i handen, trots att du plikttroget betalat din skatt och fullgjort dina plikter under ett helt arbetsliv.

Men du kämpar på med ditt liv i tysthet, utan att klaga – det får gå, på något sätt.

När den du lever tillsammans med drabbas av åldersrelaterade sjukdomar och inte längre kan klara sig själv – så får det gå, på något sätt. För om du inte orkar så är alternativen så skrämmande, eller obefintliga, att du i alla fall måste orka lite till.

När du inte längre kan gå får du själv betala för ett ”klimatsmart” fortskaffningsmedel - i stället för den rullstol som förutsätter en anhörigs insatser - som ger dig frihet att röra dig i samhället.  Samtidigt som grannen skrotar sin gamla trampcykel och ställer in en subventionerad elcykel i garaget, bredvid dieselbilen, för att rädda klimatet. Inte undra på att det finns bitterhet och misstro mot våra miljökämpar.

Det får gå på något sätt. Det finns anhöriga, frivilligorganisationer, vänner och grannar som hjälper till när ingen annan ser dig. Vi har en sjukförsäkring som inte är en försäkring, en arbetsförmedling som inte förmedlar arbete och en sjukvård som tvingas prioritera vem som behöver sängplatsen, behandlingen eller operationen bäst – den arbetsföre småbarnsföräldern eller den nyblivne pensionären?

När du varken är frisk, sjuk eller behandlingsbar – finns det ingenting?

Men det får gå på något sätt. Man ska inte klaga. Det finns de som har det värre.

Eller?

Vi kämpar på med våra liv, för det finns inga alternativ. På ytan och på pappret är allt så bra och välordnat men verkligheten ser helt annorlunda ut för alldeles för många.

Jag har talat med människor som nästan inte törs gå ut ur sin lägenhet eftersom de är livrädda för sina grannar. Andra törs inte utnyttja den hemtjänst de behöver, och har beviljats, eftersom de är livrädda för dem som har som uppgift att utföra den. Det finns inga bostäder för dem som behöver något mindre och billigare, inte heller finns det någonstans att ta vägen för dem som hamnat i områden där de mer eller mindre döms till husarrest dygnets flesta timmar.

En majoritet av dem jag talade med var människor i åldern 55+ och uppåt, men förvånansvärt många var så unga att de inte ens hade rösträtt, men ändå hade behov av att berätta om en hopplöshet som de inte såg någon väg ut från.

Att tala om välfärden och EU:s sk sociala pelare var som att öppna locket till Pandoras ask – aldrig tidigare har jag på så kort tid fått ta del av så många starka människoöden. Men i motsats till Pandoras ask så fanns inte ens hoppet om en förändring till det bättre kvar.

Jag var helt slut när jag kom hem. Det är ett enormt fattigdomsbevis när det inte verkar finnas någon annan som är villig att lyssna än en valarbetare på ett torg inför vilket val som helst.

Vi borde kunna bättre. Vi måste lyssna mer. Media och samtliga partier borde visa mer intresse för hur samhället behandlar de svagaste, sköraste och mest utsatta i samhället, i stället för att smutskasta allt och alla som uppfattas som ”fel” på ett eller annat sätt.

Kristdemokraterna.

Det finns två saker som jag har verkligt svårt att klara av. Det första är att jag reagerar oerhört negativt på ordergivning och översitteri. Till och med de första försöken med GPS blev katastrofala eftersom jag genast hamnade i konflikt med idioten som försökte få mig att göra en ”laglig u-sväng” på en plats där den definitivt skulle ha klassats som olaglig. ”Den går säkert att laga” – sa Maken och programmerade om GPS-en till en kvinnlig röst, vilket gjorde att vi fick laga den igen eftersom jag aldrig i livet kunde ta order från någon som lät så in i h***ete stroppig.

I dag kör jag efter tyst GPS och följer anvisningarna på skärmen, om jag överhuvudtaget använder den alls.

Mitt andra problem är att jag inte kan passera en skylt med budskapen Loppis, Antik & Kuriosa, Vintage, REA, Extra Pris eller Köp 3 betala för 2, utan att kontrollera vad som finns att fynda för tillfället.

I januari lade Kristdemokraterna ut följande budskap ..

Betala för ett halvår och få ett år!! Hmmm? Å ena sidan var det ett FYND men å andra sidan har jag dåliga erfarenheter av politiska partier som gärna vill ha min röst och arbetskraft men inte mina åsikter och frågor.

Men vem vill inte ”tjäna 50 spänn”? Jag behövde ju inte ens gå dit men kunde också utnyttja tillfället att få lite insyn i kommunalpolitiken i min egen kommun.

Jag släpade med mig den ovillige Maken till ett välkomstmöte för nya medlemmar och tjänade därmed en hundring och fick gratis kaffe och smörgåstårta.

Vi var ca 5-6 nya medlemmar och hela den kommunala partitoppen. Vi blev väl mottagna och jag måste säga att det hedrade dem eftersom jag var rätt avig från början och deklarerade att – det är inte säkert att jag blir kvar eftersom jag redan ratat tre andra partier efter första försöket, jag tänker INTE ställa mig bakom något jag inte tror på och jag vet inte om jag tror på det politiska systemet överhuvudtaget.

Men i stället för att få en större föreläsning om KD:s förträfflighet fick alla presentera sig och berätta om sina fritidsintressen, först de som redan var medlemmar och så vi andra.

Det blev som ett normalsvenskt kafferep ungefär. Nästan alla hade hund eller katt, bara det tog en stund eftersom djurägare är löjligt roade av att berätta om sina älsklingar, nästan alla var naturintresserade och en hel del ägnade tiden åt veteranfordon, jakt eller fiske – vilket är rätt naturligt i vår kommun.

Det var faktiskt rätt roligt?

Så kom vi in på det politiska budskapet och då kände vi liksom varandra och kunde diskutera för- och nackdelar hej vilt och det fanns inget som var förbjudet att säga, ingen blev kränkt och ingen var förmer än någon annan och manade till ordning i oordningen.

Bland oss nykomlingar var jag naturligtvis inte ensam om att vara arg och frustrerad efter JÖK-regeringsbildningen, men det som engagerade var åsikterna om vad som kunde bli bättre och ingen ödslade tid på personliga påhopp på de andra partierna.

Jag trivdes – till min egen stora förvåning?

Samtalsklimatet var på mils avstånd från det ängsliga och tillrättalagda politiska samtalet på sociala medier där det mest handlar om att kasta så mycket sk*t som möjligt på alla som kan ses som hot mot de egna maktanspråken.

Nu har jag varit på fler möten, alltid lika välkomnad, sedd och bekräftad, och i nästa vecka kommer jag att prya i valboden på vårt lilla torg. Det känns både spännande och jobbigt. Mest jobbig, om jag ska vara ärligt, men en ny erfarenhet kommer det absolut att bli.

Så i år kommer jag att vara kristdemokrat. Hur det blir nästa år får jag ta ställning till då.

Kampen mot högerextremismen ..

..  och nationalismen i Europa är EU- valets allra viktigaste fråga, enligt statsminister Stefan Löfven.

Vi har lärt oss att motsatsen till kompromissens Europa är konfliktens. Vi har sett det på slagfälten i Verdun. Vi har sett det i gaskamrarna i Treblinka eller i skogarna i Katyn. Vi har sett det framför massgravarna i det forna Jugoslavien. Det är bara Socialdemokraterna som nu står upp för demokratin i Europa. De konservativa – även här i Sverige – står handfallna, hävdar Stefan Löfven, de väljer att samarbeta med de högerextrema för att få regeringsmakten.

Det var ord och inga visor. Men vilka är då dessa rasistiska, nazistiska, fascistiska och populistiska högerextremisterna som vi ska stå upp mot?

För den som följer vänstersidan i den inrikespolitiska debatten är svaret glasklart. ALLA som inte ingår i Stefan Löfvens regering.

Förr var det bara Sverigedemokraterna som skulle isoleras och fördömas men nu verkar det som inte ens de uppnår den skrämmande nivå av högerextremism som Kristdemokraterna anklagas för att stå för? Åtminstone om jag ska tro på Annika Strandhäll, Morgan Johansson och deras vapendragare på twitter.

Sverigedemokraterna är numera så rumsrena att de bjuds in i värmen för att rädda den ofinansierade försvarsberedningens rapport utan några som helst protester. Inte ens en regeringskris verkar vara inom synhåll trots att JÖK-samarbetsoppositionen, Centern och Liberalerna, tog skydd hos sossarna för att undvika precis den sortens samarbete?

Men det som är mest skrämmande är att JAG tydligen är en av dem som sossarna tänker ta kampen mot! För att inte tala om min vite heterosexuelle man som tagit sig genom ”livets hårda skola”.

Eller rättare sagt, det är VI – alla som inte rättar in oss i ledet och följer den store Ledaren – som är högerextremisterna! Vi är rasisterna, nazisterna, fascisterna och de kompromisslösa populisterna som röstar på de högerextrema partierna som vill föra landet rakt in i konflikter som Stefan Löfven liknar vid gaskamrarna i Treblinka, i skogarna i Katyn eller massgravarna i det forna Jugoslavien.

Jag antar att Socialdemokraterna enbart är tacksamma för att de slipper besudlas med våra röster i EU-valet. Vad skulle de annars ha kvar att kämpa mot fram till nästa riksdagsval?

För det var rätt länge sedan jag hörde en socialdemokratisk statsminister vara FÖR någonting av värde för medborgarna.

Äntligen en lösning på integrationsproblemen!

Under alldeles för lång tid har våra politiker, media och aktörerna på twitter förgäves kämpat för att nå full enighet i hur vi ska kunna integrera både oss själva och alla sk nyanlända i det land vi förväntas leva tillsammans i.

Det har inte gått något vidare hittills, tycker jag. Mest har det handlat om vem eller vilka som har sämst människosyn, är mest rasistiska, feltänkande eller vem och/eller vilka som sprider mest hat och hot i sociala medier mot dem som anser att sig ha den bästa människosynen, är minst rasistiska, rättänkande och/eller innehar det högsta godhetskapitalet.

Eller nåt sånt?

Men nu visar det sig att det sedan länge (2006) har funnits ett förslag på en lösning, med krav och önskningar, som då skickades som ”ett öppet brev till alla svenska politiska partier som deltar i årets val”.

Ett sk win-win förslag?

En del av kraven och önskemålen var ..

.. en moské i varje svensk kommun

.. möjlighet att bygga moskéer utan några som helst hinder

.. räntefria lån till byggandet

.. integrering av islam i svenska skolor och för svenska barn

.. imamer på varje skola med status som lärare i religion och hemspråk

.. skolor för muslimer i alla områden med många muslimer

.. rätt för alla muslimer att vara helt lediga på alla muslimska helgdagar

.. ledighet för alla muslimer inkl skola två timmar varje fredag för bön

Den fullständiga önskelistan som skulle göra tillvaron ljus och vacker för alla inblandade, finns att läsa HÄR och avslutas med följande Önskan och förhoppning ...

.. Sveriges muslimer riktar missnöje mot de lokala politiker som inte gör något för att höja opinionen mot islamofobi i Sverige.

.. Muslimerna riktar missnöje mot arbetsgivare inom både den privata och den offentliga sektorn, för att de inte kan få arbete p.g.a. sitt ursprung, hudfärg, sitt utländska namn och religion.

.. Muslimerna kräver att samhället ska behandla dem på samma sätt som man behandlar infödda svenskar och muslimerna vill leva under samma förhållande som sina svenska grannar.

.. Muslimerna vill ha hjälp för att skapa sig en kreativ framtid på basis av sin kulturella bakgrund och religiösa tillhörighet, om det blir så fallet kommer de att känna sig hemma i sitt nya hemland.

.. Om säkerhetspolisen ska i fortsättningen betrakta islam som en våldsam religion och muslimerna som säkerhetsrisk, kommer samhället att tvinga unga religiösa muslimer att segregera sig och det är inte bra varken för samhället eller för muslimerna.

.. Islamiska kulturen borde vara en del av det mångkulturella samhället. Det är upp till samhället som bärare av den dominerande kulturen att erkänna muslimer som fullvärdiga medborgare, och ge muslimer samma sociala, kulturella, ekonomiska, politiska, religiösa och personliga rättigheter som de ”infödda svenskar” själva åtnjuter.

Märkligt nog fick avsändaren inte gehör för sina krav, men mycket har hänt sedan dess. Bland annat flera år med en rekordstor befolkningsökning, den stora flyktingvågen 2015, samt en förväntad och lika rekordstor anhöriginvandring, som förmodligen kommer att göra erbjudandet mer attraktivt så fort de flesta fått svenskt medborgarskap och rösträtt i riksdagsvalet, kanske redan 2022.

Så nu är det nog mer frestande och intressant att lösa integrationsproblemen med ett rejält löftesregn än 2006, antar jag?

Så, tjippjillivipp, alla våra problem och svårigheter kommer att vara som bortblåsta, om bara någon partigrupp tar på sig ansvaret att leverera enligt kravlistan. Dessutom kan de då kan de räkna med ALLA röster från ALLA muslimska församlingar i hela landet, få egen majoritet och därmed också garanterat få igenom vad de vill i riksdagen.

Det finns tecken på att regeringspartierna börjar visa ett visst intresse och vem kan klandra dem? Egen majoritet, full enighet och lugn och ro i riksdagen, vad kan egentligen gå fel??

Eller?

Den Makalöse Maurice är kränkt!

Han är ärligt talat makalöst förbannad.

Jag är tillhör en minoritet!! – hävdar han. En etnisk kattminoritet som har en månghundraårig ”långvarig språk- och kulturgemenskap innanför den nationella gemenskapen” som nu ska osynliggöras och ersättas av representanter för kattmajoriteten, den vanlige bondkatten som breder ut sig alltmer i HELA VÄRLDEN.

Det här är Kulturell Appropriering! Den vanliga bondkatten STJÄL, med den vita människans stöd, siamesernas särdrag och utrymme utan att visa minsta respekt för vår KULTUR och HISTORIA!!

Eller så är det motsatsen till kulturell appropriering? De kanske vill utplåna oss helt?

Såå illa kan det väl inte vara? – försöker jag. Det handlar ju bara om att Disneys filmbolag anser att Si och Am och deras sång anses vara nidbilder av asiatiska människor som därför kan känna sig kränkta.

Den Makalöse går i taket – Si och Am är FÖREBILDER! Genom att gestalta oss siameser som vi verkligen ÄR sprider de också förståelse för VÅR särart och skyddar oss från att hamna oss människor som definitivt inte förtjänar att bära ansvaret för en Siames. Vad har en vanlig bondkatt att tillföra mer än längtan efter ett bekvämt gosedjur? Absolut ingenting, vilket kommer att visa sig när antalet övergivna ”sommarkatter” ökar.

Ni människor är inte riktigt kloka! Ni säger att ni vill ha mångfald men kan inte se skillnad på en tecknad katt och en asiatisk människa. Det är inte konstigt att världen ser ut som den gör.

Jag ÄR precis som Si och Am, ser ut som Si och Am, låter som Si och Am och agerar som Si och Am, ska jag då också se mig själv som en nidbild av människor från Asien? Si och Am ska FÖRBJUDAS, de som ersätter dem får inte vara siameser – får SIAMESER finnas alls? Står ni människor ens ut med att jag definierar mig som SIAMES eller ska JAG också förbjudas?!!

Den Kränkte Maurice lämnar rummet, muttrande en opublicerbar harang samtidigt som han, i ren frustration, välter om kull papperskorgen, river på soffan och attackerar hunden, innan han går och öser ur sand ur kattlådan. Men innan han försvinner utom hörhåll ryter han .. och hur ska ni göra med PERSERKATTERNA och ORIENTALERNA?? Ska de OCKSÅ förbjudas och osynliggöras?? Vavava!!!

Jag måste erkänna att han lämnar mig svarslös.

Jag tänkte skriva lite om våren och kärleken ..

.. men när jag vaknade var gräsmattan täckt av ett tunt lager snö och den kärlek jag tänkte berätta om visade sig vara mindre trovärdig än den som tydligen uppstått mellan Jan Björklund och Jimmie Åkesson, som helt otippat ska ge sig ut på en debatturné inför EU-valet. 

Men lite kärlek vill jag ändå ge folkhumoristerna som genast döpte det hela till LSD Trippen – något som passar som hand i handske nu när de SD-allergiska liberalerna försöker använda sig av SD för att bli höga i opinionen.

Oavsett hur det går så höjde LSD-trippen i alla fall mitt humör.

Den kärlekshistoria jag hade tänkt att berätta handlar om hackspettar. I flera år har vi bara haft en hackspett i vårt fågelmatsträd. En skygg och ensam stackare som verkar tillbringa det mesta av sin tid i den gamla lönnen på andra sidan vägen. Men plötsligt när jag tittade ut fick jag se ytterligare en hackspett i björken invid fågelmaten.

Åhh .. en spirande kärlekshistoria! För mitt inre öga såg jag en kull hackspettsungar och ett blivande hackspettssamhälle precis utanför min dörr. Kan man bli mer gynnad?

Hackspett nummer ett lät sig väl smaka och efter ett tag flög hackspett nummer två ner för att förse sig – och ett våldsamt slagsmål utbröt.

De älskade INTE varandra. Båda ville vara ensam hackspett i närområdet och i stället för kärlek i vårens tid erbjuds jag nu Hackspettarnas distriktsmästerskap i tungvikt.

Eller så är det någon slags hackspettspolitisk debatt mellan två parter varav den ene har lovat sina barn att ALDRIG, aldrig låta den andre få så mycket som ett solrosfrö och den andre hävdar samma rätt till den gemensamma fröautomaten som alla andra?

Mi(S)snöje?

I dag går Socialdemokraterna man ur huse för att visa solidaritet med den idoge, men lågavlönade, arbetaren genom att inte arbeta. Våra välnärda, och högavlönade, makthavare kliver modigt ut i den verklighet de vanligtvis undviker och talar till folket, om folket, för att vinna folkets sympatier.

För att det ska fungera måste det naturligtvis finnas vissa undantag från ledigheten och som av en händelse är det de lågavlönade offentliganställda som får hålla ställningarna medan de mer privilegierade är ute och demonstrerar för deras rättigheter åt dem.

Jag har alltid tyckt att det varit en märklig tillställning. När jag ser tungviktarna (i både bildlik och bokstavlig mening) inom socialdemokratin fatta varandras händer och känslosamt sjunga om hungerns bojor och kamp emot kvalen påminner det inte så lite om den Makalöse Maurice högljudda protester utanför den stängda skafferidörren en kvart efter middagen.

Han är, som alla andra katter, ständigt förfördelad och alltid på fel sida om ytterdörren, kylskåpsdörren och skafferidörren. Maten är alltid slut, försenad, inte tillräcklig eller Någon Annans.

Vilket naturligtvis är mitt fel eftersom jag företräder Kapitalet och därmed Högern.

Min uppgift är, fortfarande enligt katten, att fördela hemmets tillgångar enligt principen, av var och en efter förmåga - åt var och en efter behov, under förutsättning att förmågan är min och behoven är kattens.

Jag är helt övertygad om att katter är vänster. Till och med de storslagna talen som i dag hörs på torgen eller i parkerna den första maj är som klippta ur samma mall som vår katts.

Eftersom han är katt kan han inte kommunicera med våra ord, men budskapet går ändå fram när han vill poängtera att det dånar uti rättens krater och att

snart ska utbrottets timma slå, genom att våldsamt rulla sig i den välanvända kattlådan för att sedan sprida resultatet över den han sedan klättrar upp på eller vilken annan sittplats han väljer att sprida sina åsikter över.

Det händer att vi sätter oss vid ett soff- eller matbord som vi upptäcker har använts som scen för ett flammande protest-tal efter en upplevd oförrätt.

Ingen av våra tidigare katter har använt sig av den här missnöjestekniken och det är tur att vi sällan har middagsgäster som saknar husdjur.

Men medge att det på pricken illustrerar ett lika brinnande förstamajtal från vilken sossetungviktare som helst – så mycket skit på motståndaren som möjligt för att dölja orimligheten i resten av budskapet?

Efter det väntar en festlig middag, tillägnad, tillagad och serverad av de hederliga arbetarna som tyvärr inte kan njuta av ledigheten på sin alldeles egen dag.

Ett fantastiskt initiativ – säger den Makalöse Maurice. Låt oss följa deras exempel fira första maj genom att gemensamt äta en rejäl festmåltid till förmån för alla hungriga och hemlösa katter!