Plötsligt får jag ett Löfven moment!

”Har du haft ett Jimmie moment?”, var rubriken på Kajsa Dovstads omtalade gästkrönika i Göteborgs-Posten förra sommaren. Krönikan handlar bland annat om att Kajsa Dovstad inte lyckas köpa köttbullar en kväll i Gävle och kommer till slutsatsen - "Jag är i Sverige, ett Sverige som inte känns svenskt. Och jag gillar det inte". 

Kajsa Dovstad får ett Jimmie moment och förstår plötsligt varför så många röstat på Sverigedemokraterna.

För några dagar sedan uttalade sig statsminister Stefan Löfven om  ungdomsrånen/förnedringsrånen som han beskriver som ett uttryck för ”en fullständig brist på moral”.

– Vi kan aldrig acceptera det här, utan det måste också få ett stopp, säger han.

Och så kopplar han vågen av ungdomsrån till alliansregeringens skattepolitik under åren 2006-2014? Att han själv haft ansvaret för Sverige under de senaste nästan sex åren, är något han inte riktigt vill kännas vid.

Det måste ju vara helt underbart att verkligen tro på det Stefan Löfven säger. En rejäl skattehöjning och så – vips! – är alla problem lösta. Det gamla Folkhemmet från förr reser sig ur askan, skolan blir åter en plats för lärdomstörstande elever, kvinnor kan åter vandra fritt på gatorna även när mörkret faller och polisen kommer att behandlas med den respekt de förtjänar.

Fattigdomen kommer att utrotas och välfärden höjas. Halleluja!

Det kanske också, och helt magiskt, kommer att bli vackert väder utan klimatångest eller skam?

Men om ungdomsterrorismen beror på ansvarslösa skattesänkningar? Vad beror alla kvinnoöverfall och våldtäkter på?

Vad gjorde alliansregeringen för fel som orsakade denna fullständiga brist på moral? Kan det vara så illa att det beror på RUT-avdraget?

Det verkar ju helt rimligt med tanke på tidigare uttalanden och jag får plötsligt ett Löfven moment och förstår varför så många envisas med att rösta på Socialdemokraterna.

Det MÅSTE helt enkelt vara så att Stefan Löfvens ord fortfarande får en knapp fjärdedel av väljarkåren att känna det som att de, under hans ledning, lever i det gamla, trygga, välkända Sverige. I ett välorganiserat Sverige som känns svenskt. Och att de gillar det de hör så mycket att de bara vill ha mer av det som de inte har fått hittills, men som helt magiskt kommer att komma om bara Stefan Löfven får fortsätta att sitta på styråran?

Sedan finns det förstås alternativa förklaringar som är så alternativa att de egentligen inte är ett alternativ för dem som tror blint på Stefan Löfvens förklaringsmodell.

http://helenaedlund.se/barnen-som-dodar-en-fotboll/
https://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/nar-barnranen-kommer-till-villaidyllen-ar-det-for-sent/
https://www.dagenssamhalle.se/kronika/ungdomsranen-kommer-att-forandra-allt-31393

Vem är förövare?

Barn som rånas, misshandlas och förnedras är offer och barnen som rånar, misshandlar och förnedrar är också offer?

Föräldrarna till barnen är alla offer, var och en på sitt sätt?

I skolan är alla offer, både de som vill lära sig något, de som inte vill lära sig något och de som försöker men inte kan lära ut något?

Kvinnor blir offer och våldtas av män som också ses som offer, högeffektivt kriminella förtjänar ett lågaffektivt bemötande eftersom de också är offer och om offerstatusen är tillräckligt hög finns där också en egen offerfil i rättsväsendet, vilket i sin tur gör polisen till offer för ett system där de som borde låsas in i stället släpps ut för att återigen ställas till svars med samma resultat på samma empatiska grunder?

Sjuka, funktionshindrade och äldre är lika mycket offer som de som har till uppgift att ge en fungerande vård och omsorg till ett maximalt antal behövande till ett minimum av tid och kostnad och kommunernas ekonomi, som är förutsättningen för en fungerande välfärd, är i fritt fall, eftersom de både är offer för sin egen generositet och för regeringens ansvarslöshet?

Regeringen i sin tur är offer för en opposition som envisas med att föra fram sin egen politik i riksdagen, där regeringen är i minoritet, eftersom de redan från början var offer för sin egen oförmåga att regera med sin egen politik och därför tvingas vara offer för sina egna samarbetspartners? Vilket gör att det största regeringspartiet kan se sig som offer för ”de andra” och gå i opposition mot de beslut de själva godkänt, eftersom det inte var av fri vilja?

Oppositionen är också offer för ett svek som grundar sig på att delar av dem ser sig som offer för den demokratiska villfarelsen att alla riksdagspartier är valda på samma villkor, vilket gör ett speciellt parti till offer för negativ särbehandling i en demokratiskt vald riksdag där alla andra känner sig som offer för folkets oförmåga att välja rätt när de får välja fritt?

På Twitter är ALLA offer! Framför allt för varandras ”svansar”? ”Svansar” som i sin tur består av helt vanliga människor som ser sig själva som offer i förhållande till dem som påstår att deras egen verkliga verklighet inte alls är verklig?

Kulturarbetarna är offer för folkets oförmåga att uppskatta den kultur som skildrar de verkliga offren i den för folket overkliga verkligheten och gammelmedia är de verkliga offren för den folkliga oförmågan att acceptera att den verkliga verkligheten inte alls är lika verklig som den overkliga verklighet som skildras av engagerade ledarskribenter som lever i sin alldeles egen verklighet?

Men om vi nu alla helt plötslig blivit offer på ett eller annat sätt, så undrar jag – vem sjutton är det som är förövare?