Rätta mig gärna om jag har fel.

Det är så mycket jag inte begriper nu i corona-tider.

Som till exempel när Thomas Lindén på Socialstyrelsen går ut och säger att .. ”På särskilda boenden har det i år dött lite över 11 000 personer under perioden januari till april. Under samma period 2019 var det knappt 10 000 personer som dog.” .. så begriper jag inte alls hur det är möjligt att jämföra dödstalen vid vanlig influensa under fyra månader med antalet döda i corona som inte började förrän i mars? Är det eller är det inte en skillnad på drygt 2 månader i den jämförelsen? Och är inte det totala antalet döda i covid-19 i hela landet ca 4000?

Och ”de knappt 10 000 personerna som dog under perioden januari till april” vid vanlig influensa, vilka var det? Vad jag kan se är det ALLA som överhuvudtaget beräknades bli smittade av vanlig influensa under ett år?

I Socialstyrelsens egen ”Statistik om influensa, säsongerna 2015−2016 till 2018−2019” står det ”I genomsnitt behandlades 11 000 patienter för influensa i sluten vård eller i specialiserad öppen vård varje säsong. Det förekommer stora variationer i sjuklighet och dödlighet mellan olika säsonger. I genomsnitt avled 685 personer till följd av influensa per säsong, enligt Socialstyrelsens register.”?

Det stämmer ju inte alls? Hur är det möjligt att koppla samman den statistiken med döden i äldreomsorgen under två månader? Och påstå att det inte är någon större skillnad? Och om jag inte har läst Socialstyrelsens egen statistik alldeles fel, hur är det ställt med tankeförmågan och källkritiken hos SVT som okritiskt förmedlar denna ”sanning” till medborgarna?

Eller är det jag som har fel och inte begriper finesserna i resonemanget och beräkningarna i statistiken?

Antalet smitt- och dödsfall på Sveriges äldreboenden sjunker, vilket Anders Tegnell anser vara en ”väldigt positiv utveckling. Antal fall av covid-19 på äldreboenden har minskat vecka per vecka från som mest 400 fall till 60–70 fall per vecka. Det speglar sig i att antalet avlidna på äldreboenden har minskat, från en bra bit över 100 när det var som värst till ett 30-tal per vecka”.

När jag hör det här kan jag inte låta bli att undra hur många det fanns från början på våra äldreboenden? Jag menar, över 100 dödsfall per vecka som följs av ett 30-tal fall per vecka under nästan 3 månader .. det är ändå en hel del. Kan det ha påverkat statistiken och vara en del av den positiva utvecklingen?

Flest dödsfall i covid-19 har inträffat i åldersgruppen 80–89 år, följt av 90+ och 70–79 år. ”Det är framför allt gruppen över 80 som sticker ut. Det är framför allt många där som blir sjuka och som provats. De som är över 70 år har mycket större risk att bli allvarligt sjuka”, säger Anders Tegnell.

Statsepidemiolog Tegnell menar att besöksförbudet på äldreboenden inte har hejdat smittspridningen som förväntat och kommer i morgon att ge beslut om hur fler boenden ska kunna göra undantag från besöksförbudet.

Men om nu smittan på äldreboendena kommer från personalen och inte från de närmast anhöriga, som förmodligen är mellan 60 och 70 år, .. hur ska då de besökande barnen till dem som är över 80 skyddas från dem som smittar deras föräldrar?

Ökar inte en friare rörlighet av anhöriga på äldreboendena riskerna för den grupp som statsepidemiologen ivrigast uppmanar att undvika sociala kontakter?

Eller vad är tanken?

Och när jag kommit så här långt i mitt grubblande börjar jag undra, hur mycket en pensionär kostar samhället, om man räknar in pension, vård, omsorg, hyresbidrag, färdtjänst och hjälpmedel?

Eller rättare sagt .. hur mycket tjänar samhället på varje äldre och äldreäldre som checkar ut i förtid?

Jag fullständigt AVSKYR att ha fel. Men i det här fallet känns det som om det skulle vara värre om jag hade rätt.

Så spara inte på krutet - rätta mig där jag har fel!

Corona-drömmar.

Medan de Svenska Mästerskapen i undvikande av ansvarstagande pågår, sover jag som ett barn om nätterna. Trygg i förvissningen om att det i slutänden kommer att vara min generation som står på schavotten med ansvaret hängande som en repsnara om halsen.

Utan 40-talisterna hade ju detta aldrig hänt! Oavsett vad som hände, hur det hände och vilka som formellt sett bar ansvaret när det hände!

Men någonstans i mitt omedvetna finns det tydligen fortfarande plats för en orolig Filifjonka, för jag drömmer så konstiga drömmar.

Den märkligaste hittills var när jag plötsligt var rektor för Konstfack och skulle få budgeten att gå ihop. Utanför min dörr fanns en oändlig kö av förhoppningsfulla, unga konstnärer som krävde finansiering av sina unika och nyskapande konstnärliga projekt. Innanför dörren satt jag bakom ett enormt skrivbord, i ett enormt rum, med enorma fönster och insåg att – detta kommer inte att gå ihop!

Alla blev upprörda och kränkta. ALLA, utan undantag. Mest upprörd blev den unge mannen som släpade in en 3 meter hög modell av ståltråd och papier maché som han ville gjuta i brons.

Har du en aning om vad det skulle kosta? - frågade jag upprört, men det tyckte han inte hade med saken att göra. Det var ju VERKET som var huvudsaken! Konst och kultur handlade INTE om något så osmakligt som pengar.

Men vad händer med ”verket” om du mot allt rimligt vetande skulle få medlen? – undrade jag förbryllat, och fick veta att det troligen skulle gå att kränga till någon kommun som ville satsa någon eller några miljoner på att ”sätta sig på kartan”.

Det skulle så att säga gå med vinst?

Tror du verkligen att du, som gratis får en skattefinansierad utbildning, med skattefinansierade medel kan skapa ett konstverk som ingen utom skattefinansierade politiker i en kommun kan, eller vill, betala miljoner av kommuninvånarnas skattemedel för och samtidigt få en VINST?

Det tyckte han var rimligt. Rimligt var det också att vinsten skulle landa hos konstnären och inte finansiären, dvs skattebetalarna.

Och där och då ruttnade jag på hela budgeten, de röda siffrorna, de höga kraven och de uppblåsta egona och kastade budgeten (i pappersform?) framför hela den framtida kränkta Kultureliten! Ni går ju för f*n back varenda en av er och kommer att behöva förlita er på att andra ska försörja er till döden kommer som en befriare i nästa pandemi!

Och så hoppade jag ut genom de stora panoramafönstren bakom mitt skrivbord .. och svävade, svävade, svävade tills jag vaknade av att katten bet mig i underläppen.

Det här var för några nätter sedan och jag har gått och känt mig liiite ovänligt sedan dess. Den här drömmen handlade ju ”bara” om en budget med plus och minus som skulle gå ihop och helst inte sluta på minus och förhoppningsvis finns det tillräckligt många som går ut från Konstfack, får arbete, försörjer sig själva, betalar skatt och bidrar till välfärdssystemet så att det hela går ihop i slutänden?

Jag vet inte varför jag drömmer om sån´t här? Budgeten för en statligt finansierad verksamhet, vilken som helst, måste ju vara en fullständig mardröm även i vaket tillstånd.

Men det är ännu obegripligare när jag drömmer drömmar om Miljöpartiets nya könsneutrala och högabsorberande toalett som ska revolutionera och ersätta den gamla omoderna och miljöovänliga vattenvarianten! Den blev jag så engagerad i att det var ett rent underverk att jag inte använde den vid första besöket.

Ibland har man tur!

Covid-19 har befriat min inre Filifjonka.

Normalt sett, och som jag alltid har uppfattat mig själv, är jag som en hamster i ett hamsterhjul. Alltid uppslukad av diverse projekt, åtaganden och framtidsplaner.

Jag har svart bälte i att oroa mig, i shopping, i att påbörja saker som aldrig avslutas och i att ge ogenomtänkta löften som jag alltid tvingar mig själv, om än motvilligt, att leva upp till.

”Jag vet ingen som tar ut så många sorger och så mycket elände i förskott” .. säger Maken varje gång jag går i full beredskap inför katastrofer som hittills aldrig hänt och jag har allt sedan jag för första gången läste Tove Janssons berättelser om Mumindalen varit fullt medveten om att det bor en jobbig och orolig Filifjonka inom mig.

Jag är släktkär som Filifjonkan och förvaltar arvegods intill minsta vykort, klädesplagg eller porslinselefant till kommande generationer. Jag fejar och putsar fläckvis utan någon som helst strategi eller godtagbart resultat och oroar och förbereder mig ständigt för den Katastrof som när som helst kan komma.

Innan Anders Tegnell ens hade en misstanke om att coronaviruset skulle våga sig in i Sverige hade jag bunkrat upp med tvättsprit, handskar, munskydd, värktabletter, näringslösning, pulsoximeter, mjöl (jag missade torrjästen, attans också!), mjöl, socker och andra torrvaror och fyllt frysen med kött.

Maken klassade mig som helt galen.

Nu är katastrofen här och i likhet med sagans Filifjonka känner jag mig helt lugn.

Faktiskt så lugn att jag för första gången i mitt vuxna liv somnar helt av mig själv som ett litet barn när jag lägger huvudet på kudden? Det känns nästan magiskt efter ett helt liv av sömnsvårigheter och med en burk sömnbefrämjande tabletter bredvid sängen.

I 10-15 års tid har jag oroat mig och skrivit om vad våra folkvalda gör mot de svagaste och sköraste i samhället. 

Äldreomsorgen, som handlat mindre och mindre om omsorg och mer och mer om motvillig förvaring. 

Försämringen av Försäkringskassan, där svårt sjuka har fått ersättningen indragen, människor hänvisats till påhittade jobb eller helt nekats ersättning på märkliga och orealistiska grunder för att sedan ställas helt på bar backe. 

Avslagen och de påhittade nya tolkningar inom Assistansersättningen som lämnar hjälpbehövande funktionshindrade utsatta och hjälplösa. 

Psykvårdens oförmåga att hjälpa dem som inte kan hjälpa sig själva. Socialtjänstens ovilja att se problemen med missbruk och hemlöshet. 

Statens övervältring av välfärdens alla kostnader på kommuner som dessutom får betala notan för ogenomtänkt migration, integration och ökat våld och kriminalitet.

Katastrofen är redan här och jag behöver inte längre oroa mig. Det är liksom för sent med allt det där. De som överlever klarar sig, många andra går under oavsett vad jag tycker, tänker eller gör.

Jag kan ta ett steg åt sidan och förundra mig över att det ses som en katastrof när en enskild man, bland väldigt många, ertappas med att köpa sex, medan det mer eller mindre verkar vara fullt normalt att det under de senaste åren har skett flera överfalls- eller gruppvåldtäkter varje vecka eller att en ung man mördas av en gärningsman som i samma sammanhang utfört en (eller två?) våldtäkter?

Vad spelar det för roll, det finns ju ingen som är intresserad av andras liv i alla fall. Om det inte handlar om någon som tillhör en ”särskilt utsatt och ömkansvärd grupp” eller en sk ”kändis”.

”Särskilt ömkansvärda grupper” fyller ju tydligen ett behov hos dem som inte orkar se hur de verkligt stora problemen tornar upp sig bland andra ”tärande” vanliga och trista hjälpbehövande grupper i samhället?

Sverige har de högsta dödstalen per capita i Europa, men som Stefan Löfven uttryckte det inför världens samlade journalistkår .. "Dödsfallen i Sverige har främst skett på äldreboenden och bland äldre. Det har inget att göra med människorna ute på gatorna" – och det var ju skönt att höra eftersom jag levde i vanföreställningen att det var den vanliga ”människan på gatan” som också tog med sig smittan in på äldreboenden och i hemtjänsten?

Förresten så säger Anders Tegrell att han kan se en försiktigt positiv trend och en sakta nedgång när det gäller dödstalen bland de äldre. Och eftersom det förmodligen innebär att de äldreäldre och äldreäldreäldre börjar ta slut så överväger han att lätta på skyddsreglerna för de hittills överlevande äldre så att det besvärande ”köttberget” av 40-talister också kan komma ner på rimliga nivåer så att kostnaderna för äldrevården inte blir så besvärande höga i framtiden.

 Alldeles nyss hörde jag också fd statsepidemiologen Giesecke förklara att äldre INTE kommer att prioriteras om ett eventuellt vaccin dyker upp? Den gruppen skulle kanske inte klara av att bli vaccinerad? Eller hinna bli färdigvaccinerade?

Framtiden ser verkligen inte ljus ut för dem som har större delen av den bakom sig!

Men vem bryr sig, nu är ju redan Katastrofen här så det gäller att gilla läget så länge som det finns ett läge att gilla, eller hur?

I normala fall skulle jag må rätt dåligt över hur vi som land hanterar våra ”äldreäldre”, unga kvinnors utsatthet, de allt vanligare ungdomsrånen,  det ökande våldet och den växande klyftan mellan oss som drabbas av allt detta och dem som fortfarande låtsas som om att det är helt naturligt och alltid har funnits i den här omfattningen, men jag tror att jag spar den oron till ett annat tillfälle, om det nu infinner sig ett sådan tillfälle för min riskgrupp.

Vid nästa val till exempel? Om jag får lov att leva så länge?

Det ser inte bra ut i Sverige. Katastrofen är här och fler väntar runt hörnet och jag har aldrig någonsin känt mig så lugn. Det är en märklig känsla?

Jag går här mitt i våren, känner ett inre lugn, mår alldeles utmärkt bra och är rätt tillfreds med tillvaron.

Roar mig själv med att göra ovana saker, vilket är roligare än det låter. Bland annat så övar jag mig i att använda läppstift, eftersom jag alltid känt mig så dum när jag har försökt. Nu är det ingen som ser, mer än grannarna som också ägnar sig åt rätt oväntade sysselsättningar. En målar t.ex småsten med nagellack för att pigga upp både trädgården och sig själv.

Jag sysslar med mitt, gör färdigt sådant som väntat i åratal, umgås med vänner och grannar utomhus, kastar det jag inte längre behöver, roar mig med små saker och har uppnått oanade färdigheter när det gäller att lösa Sudoku.

Det lilla begränsade livet har visat sig ha sina fördelar och min egen inre Filifjonka känner sig så sedd och bekräftad att hon har tagit semester på obestämd tid.

På begäran: Den argsinte Tuppen Bill!

I minst 10 års tid har jag haft ett urklipp där Johan Hakelius berättar om sin heteronormativa hund, på kylskåpsdörren. Det är gammalt, gulnat och nött vid det här laget, men ständigt lika roande och uppiggande.

Jag vet alltså vad ett minne av något läsvärt betyder och blir därför oerhört smickrad när jag får veta att något har haft en kopia av en av mina blogposter på sin anslagstavla nästan lika länge. Skillnaden är bara att mitt urklipp sitter där det sitter, medan hennes helt obegripligt har försvunnit.

Så kan vi naturligtvis INTE ha det! Så bara för dig Agneta, här kommer berättelsen om den argsinte Tuppen Bill igen ..

I en fågelpark i engelska Devon, finns den trumpna tranan Ringo som går till attack mot allt och alla. Han är frustrerad för att han saknar en partner säger personalen, men jag undrar det jag??

En tid i livet hade vi ett antal höns och två tuppar, Bill och Bull. Det var inte såå lyckat, den milde och timide Bull kunde inte mäta sig med den storslagne, machotuppen Bill och vi fick till slut omplacera honom på en närbelägen ridskola. Ett val vi fick all anledning att ångra.

Bill hade ingen brist på fruntimmer och var alltid först ut ur hönshuset på morgonen för att kunna ställa sig i älskarposition vid öppningen och stå till tjänst allt eftersom hönorna kom ut. Han borde ha varit en lycklig och TACKSAM tupp, kan man tycka!

Men så fort som vi öppnade grinden till hönsgården hade vi Bills sylvassa klor inkörda i ena benet medan han hackade på oss allt vad tygen höll!! Att ha honom och hönsen lösa på tomten var totalt uteslutet och till slut blev det ett så stort problem att vi med varm hand skänkte honom till en bonde som var intresserad av lite nytt blod bland sina höns.

"Hur får jag tag i honom??", undrade han när han såg hur stor inhägnad vi hade.

"Det är bara att ta bort honom från benet", sa vi och han trodde vi skämtade. En väldigt kort stund trodde han det, för sedan tog han bort tuppen från benet och stoppade honom i en medhavd säck.

Det gick inte bra. Hos bonden fick Bill full frihet och tillgång till hela gården, men trots det envisades han med att haka fast sig i bondens ben så fort han såg honom. Bonden ledsnade till slut och dängde stridstuppen i huvudet med en skyffel så att han dog och slängde honom sedan på gödselstacken.

Men fram på kvällskvisten när det var färdigmjölkat kom Bill vinglande från gödselstacken och samlade ihop sina höns och från den dagen var han from som ett lamm.

"Jag tror nästan att han blev lite religiös", sa bonden förvånat.

”Äldre har vi fokuserat väldigt mycket på ..

.. och pekat på hur viktigt det är att få särskilt äldreboenden att fungera. Här är en försiktigt positiv trend. Vi ser en sakta nedgång”, berättade en nöjd statsepidemiolog i dag.

Suck .. det var väl knappast oväntat? De äldreäldre och de ännu ÄLDREÄLDREÄLDRE som Anders Tegnell fokuserat väldigt mycket på finns ju ändå i ett begränsat antal och kommer förmodligen att ta slut i samma positiva trend inom en inte allt för avlägsen framtid?

Ju förr desto bättre, typ?

Men varför misströsta .. det finns fortfarande hundratusentals vanliga äldre att fokusera väldigt mycket på när de gamla tagit slut.

Bärsärk i kalsongerna?

Expressen frestar med rubriken ”Onykter bröllopsgäst gick bärsärk i kalsongerna” och jag blir ett offer för min egen nyfikenhet, bjuder på ett klick och uttrycker min besvikelse till Katten, som nu för tiden är större delen av mitt sociala liv.

- Hur går man bärsärk?, undrar min fyrfota vän intresserat.

- Jag tror att man blir rasande och våldsamt förbannad, gissar jag som aldrig vare sig gått, stått eller promenerat bärsärk.

- I KALSONGERNA!, utbrister Katten imponerat. Det måste ha varit enorma kalsonger eller en extremt liten bröllopsgäst.

- Jag tror inte att han precis gick bärsärk I kalsongerna utan i en trädgård. Men det är liiite otydligt eftersom journalisten kallar honom för den ”oinbjudne trädgårdsgärsen”?

- Vad är en trädgårdsgärs?, frågar Katten förbryllat. Varför står det i tidningen och vad handlar det här egentligen om? Är det viktigt vad folk gör i sina kalsonger?

- Jag tror att det handlar om att det inte finns så mycket att skriva om, säger jag trött och klickar in mig på en annan tidningssida där jag överraskas av rubriken ”Man gick bärsärk på hotell”!

- Det är nog nå´t politiskt, säger Katten. En avledande manöver för att få dig att inte lägga märke till andra saker som sådana som du inte bör tänka på.

Då blir jag lite misstänksam och nervös. Det ÄR faktiskt onaturligt med så många bärsärkar under ett och samma nyhetsdygn. Har Katten händelsevis kommit på något större och allvarligare än vad det såg ut som från början?

Vid en snabb googling hittar jag inte mindre än ytterligare NIO bärsärkar bara i år! Då bör ju de berömda mörkertalen och eftersläpningarna vara avsevärt större, eller hur?

21/1 Tjuv gick bärsärk på bibliotek: "Röjt runt"

25/1 Rotebrobo gick bärsärk med hammare inne på polisstationen

17/2 Drogpåverkad gick bärsärk i bostad – polisen larmades

20/2 Hyresgäst gick bärsärk – får bo kvar

21/2 Man gick bärsärk med basebollträ: ”Hittade en herre med sårskador”.

  5/3 Kvinna gick bärsärk i trädgård

14/3 Gick bärsärk på vårdcentral och hotade med bomb

  5/4 En 27-årig man döms till fängelse efter att han bland annat gått bärsärk i en bostad och hotat att döda en polis.

27/4 Lastbilschaffis gick bärsärk – sparkade polis i magen

Vad är detta? En corona-biverkning? Eller ..?

Det första digitala första maj-tåget ..

.. blir nog också det sista första majtåget överhuvudtaget, gissar både jag, Katten och Aftonbladets Lena Mellin.

Sörjt och saknat av ytterst få, om nu någon skulle fråga mig. Det nötta, gamla tågandet med mätta, påstått solidariska och jämlika, välnärda, för att inte säga övergödda, män som efter en kortare promenad under röda fanor, ställer sig på en upphöjd plats och gör sig till talesmän för människor som de inte mött i vardagen på mer än 40 år – samtidigt som de kallar till kamp mot samhällsproblem, som de själva varit synnerligt delaktiga i att framkalla – har inte det en doft av något som för länge sedan passerat bästföredatum?

Att se dem fatta varandras händer och höra dem sjunga Internationalen innan de kvistar iväg till väldukat bord för att skåla för ett Bättre Sverige, känns väl lika tidsenligt, intressant och lockande som en månad gammal mjölk, ungefär? Eller någon annans välanvända strumpor i en idrottshall.

Vänstern har liksom förlorat greppet.

Förr brann socialisterna för folket. Var till och med folket, och svingade sina fanor, spred sina pamfletter och hyllade sin övertygelse på gator och torg. I dag brinner de för MAKTEN och hatar, hånar, förtalar och sprider hemsnickrade rykten om oliktänkande på twitter. ALLA oliktänkande får sitt, även små välmenande tanter som funderar på livet och döden medan de stickar täcken till barnbarnen eller barnbarnsbarnen. Ner med kapitalismen och borgerskapet, men helst lite anonymt så att det inte kommer i vägen för en politisk och lönsam karriär.

- Det är annat med katter, säger jag till den Makalöse Maurice som är den födde aktivisten. Ni är verkligen ärligt och övertygande knallröda tvärsigenom.

- Så sant, spinner den Makalöse. Katter är alltid lidande och förfördelade.

Alltid!

Antingen tvingas vi vara ofrivilligt inomhus eller ofrivilligt utomhus. Bakom eller framför varje stängd dörr i ett kattförsett hem står det alltid en upprörd Katt och beklagar sig. Därför kräver KVP(m) – (Katternas VänsterParti (mjaoisterna) - att Sverige snarast bör införa en ny kattskyddslag som ger alla katter rätt att leva på sina egna villkor i bostäder med separata kattingångar så att onödigt dröjsmål inte uppstår när Katten vill ut eller in.

Maten är alltid slut, försenad, inte tillräcklig eller Någon Annans. Katten är inte bjuden när De Rika frossar, utan är totalt rättslös och den bekvämaste sovplatsen är alltid upptagen av en självisk Människa. Katten för en ständig kamp emot hungerns kval och bojor, med det tydligt uttalade målet att den sista och den avgörande striden ska handla om att alla kylskåp ska förses med en bekväm kattlucka. I vår kampsång ..

Katter, i stad, på landet

en gång skall jorden bliva vår.

.. där kan en kattägare genast se den ursprungliga texten och det underliggande budskapet.

Upp Katter uti alla stater,

som hungern bojor lagt uppå.

Det dånar uti rättens krater,

snart ska utbrottets timma slå.

Störtas skall det gamla snart i gruset.

Katt stig upp för att slå dig fri!

Från mörkret stiga vi mot ljuset,

från intet allt vi vilja bli.

En fet, bortskämd Katt är solidariskt lika mycket ett offer för "hungerns bojor" som vilken Katt som helst. 

Detta är ett budskap som lömskt har kapats av vänsterpolitiken och fackföreningsrörelsens representanter. Det visar de skamlöst upp varje år den första maj, då de som påstår sig att ha störst förmåga att fördela behoven, manar till "kamp emot kvalen" för att få tillgång till hela kylskåpet OCH skafferiet.

- Så ÄR det, säger Katten.