Jag är väldigt, väldigt arg ...

 ... och eftersom de senaste åren har lärt mig att det kan vara fullständigt livsfarligt att släppa ut någon som helst personlig frustration i text, har jag hållit mig så långt borta från sociala medier som möjligt.

Trots det skriver jag ändå, men det som skrivs stannar mellan mig och Katten. Kanske blir det så småningom ett mer tillåtande och självkritiskt samtalsklimat då jag kan få användning av det jag nu arkiverar i en personlig ”dagbok”?

Att det inte längre verkar finnas tillräckligt många som vill bli veterinärer gör mig våldsamt arg och upprörd. Särskilt när ordförande Mjao kommer hem med skador efter ett våldsamt meningsutbyte med en annan katt och inte en enda veterinär är tillgänglig på två dagar. Ännu mer frustrerad och ilsken blir jag när Gnurglan bryter av en klo och vi återigen befinner oss i samma situation och jag blir inte gladare av berättelserna om hur svårt det är för en vanlig människa att få tillgång till vård vid mindre, men akuta, smärtsamma skador eller besvär.

Men å andra sidan finns det inte tillräckligt många som vill bli vårdpersonal, sjuksköterskor, läkare, barnmorskor, hemtjänstpersonal eller poliser heller så det är väl bara att försöka klara sig själv så gott det går i de köer som framför allt äldre och lindrigt skadade/sjuka förhoppningsvis överlever?

Jag blir arg när jag inser att det också är brist på vanliga elektriker, rörmokare eller snickare som kan åtgärda fel i gamla hus, nu när de som vi alltid förlitat oss på går i pension och ingen ung människa längre vill köpa de företag som de försörjt sig sina familjer på i ett helt liv.

Att någon ens skulle överväga att göra karriär som hantverkare verkar vara lika orimligt som att höra en minister tala sanning, nu när det går att försörja sig som influenser, poddare eller youtuber och sälja reklam för varor som ingen egentligen varken behöver eller har nytta av. Utan någon som helst utbildning alls?

Och när jag tänker på det höjs blodtrycket ytterligare eftersom alla dessa marknadsförda produkter tillverkas i fabriker som påverkar klimatet negativt trots att de inte tillför något positivt alls utom för dem som får betalt för att hylla varan i betald reklam.

Har ni förresten tänkt på vad som händer varje kväll år efter år när miljarder storkonsumenter av smink, hud- och hårprodukter ställer sig i duschen? Allt detta kollijox hamnar i avloppen världen över och spolas ut i haven som får mer glow än vad en kändisinfluenser kan drömma om.

Bara tanken på det får mig att tänka sådant som jag absolut inte vill säga offentligt eftersom de som skapar behoven är helt beroende av att deras ”älsklingar” blir beroende av det de marknadsför. Men jag blir arg. Väldigt, väldigt arg.

Men jag är ju själv en inbiten shopaholic, även om jag begränsar mig till remake, redesign och second hand. Så vad är då naturligare än att slå till när den perfekta väskan, som kan ge rätt signaler, dyker upp?

Jag är också fullständigt urless på politiker som vänder på stenar i stället för att se verkligheten, ägnar valrörelsen åt smutskastning i stället för att upplysa om vad de hittar under de vända stenarna och hur, vad och när de tänker åtgärda de fynd de förhoppningsvis gör.

- Vad finns det mer än mask och läskiga kryp under stenarna? – undrar Katten som är den enda levande varelsen som jag kan tala öppet med.

Förmodligen Jimmie Åkesson, - säger jag bittert. Han verkar ligga bakom alla problem som uppstått de senaste åtta åren. Utan Sverigedemokraterna hade vi fortfarande levt i en fullständig Sörgårdsidyll, åtminstone om man får tro på vad som sägs i partiledardebatterna. Tänk dig om ett NATO-land skulle skicka bidrag till Sverigedemokraterna, då skulle Sverige dra tillbaka sin ansökan.

Men nu går det bra? – frågar Katten.

Hmm, det verkar som om VI har skickat bidrag som inte godkänns av ett annat land, så vi får väl se hur det blir?

Men ni fick en kvinnlig statsminister i alla fall – hånler katten som är rätt avig nu för tiden eftersom jag, med våld, behandlar hans självförvållade skador flera gånger om dagen.

Och när det gäller partiledardebatter och valtal och annat trams, så skulle jag bli sååå tacksam om något – en enda – parti kunde begränsa sig till att tala om sin egen politik - hur, vad, när och varför - utan att ägna mer än hälften av sin talartid till att tala om vad som är fel med alla de andras.

Skulle det hända skulle jag förmodligen göra vågen alldeles själv och ila till valbåset och rösta på dem. Oavsett vilket parti.

Bortsett från Miljöpartiet, för de får mig att bli väldigt, väldigt, VÄLDIGT ARG av så många orsaker att jag inte ens orkar tänka på att de finns.

I tysthet och med en enorm självbehärskning stänger jag in min kokande vrede när jag möter människor som lever i total verklighetsförnekelse. De är alldeles för många men i övrigt trevliga och bra personer. Men hur det är möjligt för fullt normala, begåvade personer att på fullt allvar tro på samma svikna löften år efter år efter år efter år är för mig ett fullständigt mysterium.

Så till alla som undrar varför det är tyst på den här sidan är svaret .. jag vet inte längre vad som går att skriva utan att någon blir kränkt, upprörd eller väldigt, väldigt arg.