Jag blir så besviken!

Peter Wolodarski har skrivit om Klasshats-resan till Solsidan i DN i dag, och jag instämmer i det han skriver. Men jag kan inte låta bli att tycka att våra politiker göder den här sortens aktioner genom sitt sätt att bedriva politik.

Jag trodde i min enfald att politik handlade om landet och människorna som bor i det, men har med tiden förstått att politiskt arbete mer handlar om att misstänkliggöra motståndarsidans argument och visioner än att komma med egna fungerande lösningar och förslag som är bra för medborgarna.

Vi och dom-mentaliteten är grundstenen i de politiska partierna .. det gäller att få oss väljare att känna rädsla, oro och gärna hat inför motståndarlaget, så att vi röstar "rätt". 

Den värsta avarten inom det området står Simon Fors i Pajala för .. googla gärna .. och eftersom han fortfarande är aktiv inom partiet så får man väl anta att det är med partikamraternas goda minne.

Ungdomsrörelserna fostrar sina glin till att störa andra ungdomsrörelser så mycket som möjligt i stället för att fostra lösningsinriktade, samhällsintresserade, framtida politiker och inom partierna mobbas och misstänkliggörs alla som har inte håller sig till den snitzlade banan eller som kommer för nära den stol som innehavaren anser sig ha paxat på livstid.

Partier som bygger på obehagliga frågor som många vill ha svar på, mobbas, ignoreras och osynliggörs .. eller används till att kasta över blockgränserna. Att ta debatten, lyssna på frågorna och komma fram till en lösning verkar vara helt ointressant, trots att de kommer från väljarna?

Landet och invånarna?

Lösningar och samhällsintresse?

Det klarar man av i retoriskt skickliga tal som innehåller paraplyer, pingviner, enskilda människor som fallit utanför samhällets skyddsnät, utanför- och innanförskap .. och därmed är frågan om solidaritet och jämlikhet avklarad?

I fredags slog jag på tv:n kl 9 för att ha partiledardebatten gående medan jag sysslade med annat.

Det var Socialdemokraterna som hade begärt en debatt i ämnet "Riskkapitalbolag i välfärden" .. och nog blev det debatterat om vinster och storföretag, men själva välfärden var det tystare om.

Om vinster och riskkapitalbolag tyckte man INTE. Om dålig äldrevård tyckte man INTE heller. Regeringen tyckte INTE om oppositionen och oppositionen tyckte INTE om regeringen.

Om äldrevården i sin helhet, kvalité inom äldrevården eller någon lösning eller förbättring av äldrevården talade man INTE.

Det här betalar vi faktiskt för .. och jag tyckte INTE att den här "debatten" kändes vare sig meningsfull eller prisvärd.

Jag blir så besviken när våra politiker använder frågor och samhällsproblem, som är viktiga för hur vi ska leva våra liv, till att slå varandra i ansiktet med.

Många använde blöjor, enskilda fall och särskilt Carema för att anklaga regeringen för att vara kall, oempatisk och människofientlig .. men av dem jag hörde tala var det bara en enda riksdagsledamot lät som om han verkligen brydde sig om dem det egentligen handlade om .. de äldre som inte kan klara sig själva längre.

Anders W Jonsson från Centerpartiet talade om kvalité i vården, om uppdraget och ansvaret och om att det ser likadant ut i kommunala verksamheter som i privata .. en del är fruktansvärt dåliga, andra fullgör sitt uppdrag med både hjärna och hjärta.

För det handlar inte om vinster .. det handlar om ansvar! Ansvar för våra gamla, ansvar för våra skattemedel.

Det görs vinster i kommuner också .. när de inte lämnar över uppdragen till verksamheter som Carema .. skillnaden är bara att de går till andra saker i stället för till bankkonton utomlands. Hålet där pengarna borde ha hamnat är lika stort oavsett vart pengarna har tagit vägen och det är verkliga människor av kött och blod det handlar om.

Den som är inspärrad på livstid bryr sig nog inte om vem som tog bort nyckeln .. en direktör på Carema eller en kommunchef?

Kvinnan som berövades 11 år av sitt liv på grund av att hon behandlades med fel läkemedel mot en demens hon inte led av, de dementa äldre som ensamma och skyddslösa sitter inlåsta på nätterna, alla rubriköden när det gäller Carema, den gamla kvinnan som hängde utanför fönstret på sitt äldreboende och alla gamla som aldrig kommer ur sängen, som saknar aktiviteter, stimulans, någon att tala med och en möjlighet att gå ut och känna gräs, höra fåglar och känna vinden mot huden .. det är riktiga människor som arbetat och betalat skatt.

Personalen som försöker göra så gott de kan, trots att lönen är låg och arbetsplatsen underbemannad .. det är också verkliga människor som mår dåligt när de går hem efter jobbet och som känner värk och stress på grund av sin arbetssituation.

Nu hänger jag inte längre med i riksdagsledamöternas löner, men sist jag funderade över saken så handlade det om ca 57.000 kr i månaden plus diverse ersättningar, förmåner och en synnerligen frikostig syn på närvaro om man ville tillbringa tid ute i "verkligheten".

Då KAN man ju tycka att det vore klädsamt om de åtminstone ansträngde sig så pass att de försöker låtsas att de funderat över de problem som de så gärna vill debattera eller tala om??

Komma med någon slags förslag?

En liten lösning kanske?

Tänka lite på varför vissa kommuner eller privata aktörer kan uppfylla sitt uppdrag med råge och ändå få en vinst medan andra går med förlust både när det gäller kvalité, säkerhet och ekonomi?

Och om äldreboendena är för komplicerade eller för obehagliga att tänka på för våra folkvalda, så varför inte ta och fundera lite över hemtjänsten och Rut-avdraget?

I stället för att använda Rut-avdraget som ett politiskt slagträ för att försöka skada "motståndaren", så går det faktiskt att ägna en tanke åt varför så många äldre hellre väljer Rut i stället för den kommunala hemtjänsten.

Kan förklaringen ligga i det stora skillnaderna i kostnaderna, beroende på var den enskilde bor eller de dåliga arbetsvillkoren för personalen .. som dessutom förnekas ersättning för de arbetsskador de ådrar sig i jobbet på grund av Försäkringskassans synnerligen fantasifulla tolkningar av lagen, som är till för att ingen ska behöva plikta med sin hälsa i samhällets tjänst?

Jag blir så besviken när chansen att få plocka politiska poäng med hjälp av människor som far illa, är mer prioriterad än möjligheten att skapa en bättre tillvaro för samma människor som man inte för ett ögonblick drar sig för att utnyttja i debatter och valtal.

Kritisera, gnälla och beklaga mig kan jag faktiskt göra själv!

Jag känner mig inte särskilt road av att behöva vara med och betala 349 människor för att göra det åt mig utan att de ens försöka presentera någon form av lösning. 

Jag tror inte heller att problemen går att lösa med klasshatsresor .. i jämlikhetens och solidaritetens namn!? .. till andra människors bostadsområden.

Expr., Expr., Expr., DN, DN, SvD

Marcus Birro .. om vår syn på våra äldre, Den hälsosamme ekonomisten .. om skillnader i hemtjänstavgifter,

Alla älskar en koltrast utom ..

.. en annan koltrast?


Förrförra vintern när det var så enormt med snö, nästan outhärdligt kallt och djuren runt vårt hus svalt och for illa .. då fick vi problem med en koltrast.


Den satt och kurade ihop sig till en liten rund, tragisk, svart boll i vår carport och flög med jämna mellanrum fram till vårt fågelmatsträd och petade i det som andra fåglar spillt ut på marken. Men den åt inte särskilt mycket.


Någon sa äpplen och vi placerade ett äpple på den plats som koltrasten brukade sitta på .. men förgäves. Någon annan sa vindruvor och vi gjorde likadant och med samma nedslående resultat och russin fungerade bara en dag.


Vi provade med än det ena och än det andra och när vi kom till ost började det dyka upp möss och jag slängde ut ett nödrop på bloggen .. Vad äter en koltrast!??


Det visade sig att koltrastar inte är några särskilt lösningsinriktade fåglar. Äpplen var helt rätt tänkt .. men för att koltrasten ska fatta att det går att äta så måste äpplet DELAS!!


Äppeldelningen blev en fullständig succé och koltrasten överlevde och mådde bra. När det sedan blev en kall och snöig vinter till, med bara en enda ensam koltrast under fågelmatsträdet och när det i år också dök upp en ensam koltrast så misstänkte vi naturligtvis att det var samma gamle vän som dök upp år efter år. Den är liksom lite av en familjemedlem som vi ger ett äpple om dagen.


Plötsligt dyker det upp en koltrast till. Vad gulligt .. säger vi. Titta han har fått en vän eller fru ... åhhh. 


Trodde vi ja.


Det visade sig att de inte tål se varandra. De hackar och jagar varandra runt hela tomten, kivas om äppelhalvorna och ingen tänker låta den andra få den minsta lilla smakbit av godsakerna.


Så nu går vi och oroar oss för att båda två ska svälta ihjäl på grund av oenighet .. medan småfåglarna glatt hackar i sig det som de själva hindrar varandra från att komma åt.


Men det som känns väldigt rörande är att det desperata inlägg som jag skrev någon gång i början på året 2010, ger mig en fingervisning om att det är fler än jag som har ett hjärta som klappar för koltrastar.


Både förra vintern och nu är det minst 2 personer per dag som landar hos mig när de söker på nätet med frågan .. Vad äter en koltrast?


Vi verkar vara många som älskar och oroar oss för en koltrast på vintern .. men .. hur får man två koltrastar att hålla sams? 


kl 15:59  .. och så hittar jag mitt gamla inlägg från februari 2010 och upptäcker till min stora förvåning att det faktiskt var TVÅ koltrastar vid det tillfället? Nu undrar jag förstås var den andra koltrasten tog vägen 2011 och om det är samma koltrast som nu har kommit tillbaka? Och om det är det .. vad ligger i så fall bakom den osämja som uppstått?


Medge att det är spännande i djurvärlden??

112 riksdagsledamöter ..

.. fanns det att välja på när Håkan Juholt valdes till partiordförande för Socialdemokraterna. En trevlig, vältalig man som inte gjort så mycket väsen av sig under alla sina år i riksdagen och som inte upplevdes som ett verkligt hot av alla som girigt bevakade sina positioner, förmåner och höga löner.

Och visst talade han bra .. men vad sa han egentligen? Till slut så blev blotta hans existens ett hot mot det som man till varje pris ville försvara .. den egna maktpositionen .. och så var det dags att hitta någon annan.

Det fanns fortfarande 111 riksdagsledamöter att välja på, men vad var väl tryggare än att hoppa över tramset med en valberedning, bortse från kraven på öppenhet, valfrihet och demokrati och leta reda på någon inom den egna kretsen? Det var ett genialiskt drag att begränsa sökandet till den innersta kretsen .. partistyrelsen .. där alla hade samma mål och talade samma språk.

Och så valdes Stefan Löfven, trots att han saknade riksdagsplats och därmed inte kunde delta i riksdagsdebatterna?

Det var inte alls något problem! Alla kunde vara glada över att; NU hade Socialdemokraterna också ett delat ledarskap, typ?

Men som citatet säger .. "Det är de dummas förhoppning att de kloka ska ge efter" .. och nu uppvaktar socialdemokraterna Riksdagens talman för att diskutera en ändring i riksdagsordningen så att den nyvalde partiordföranden kan delta i debatterna på samma villkor som alla andra partiledare.

"Det skulle innebära en genomgripande politisk reform om det sunda förnuftet kunde breda ut sig lika snabbt som enfalden" .. sa Winston Churchill och jag skulle vilja påstå att det problem som socialdemokraterna vill att riksdagens ska lösa genom en s-anpassad regeländring lätt kunde ha undvikits om de tänkt till lite extra INNAN de fattade det beslut som de nu har problem med.

Hur ställer sig väljarna till ett parti som fattar så illa genomtänkta beslut att det krävs regeländringar på hög nivå för att de ska fungera?

För hur blir det sedan .. om de nu får igenom sin regeländring? Ska riksdagen även i fortsättningen behöva anpassa sig till Socialdemokraternas oövertänkta beslut?

Till alla partiers feltänk i beslutsprocessen?

Varför har vi regler i samhället om inte ens de som stiftar dem tycker att de är så viktiga, om de är i vägen för dem själva.

För mig kvittar det om Stefan Löfven får debattera i riksdagen eller inte, men jag tycker inte att det är betydelselöst om riksdagen anpassar sitt regelverk efter krav från Socialdemokraterna.

Det skickar ut en obehaglig signal om antingen maktmissbruk eller dumhet till mig .. och ingendera vill jag se i en regering framöver.

När ska Socialdemokraterna inse att de förmodligen aldrig mer kommer att bli mer än ett parti bland alla andra?

I dag avlönar de sin partiledare .. och två fd partiledare .. med en statsministerlön trots att det inte finns något som säger att Miljöpartiet och Vänster skulle acceptera en socialdemokrat på den posten om de tillsammans fick majoritet över sossarna i ett framtida val.

Och om jag får drista mig till att komma med ett litet tips .. sluta upp med att se den egna positionen som viktigare än partiet, lägg av med att kritisera allt och alla när ni ändå inte har några realistiska lösningar eller förslag och sluta att blockera alla som ser ut att kunna utföra jobbet bättre än den som för närvarande innehar det . Se verkligheten som den är och formulera en trovärdig politik .. utan att famla efter närmaste fallskärm.

Dumhet är nästan värre än att vara till åtlöje. 

DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, AB, Expr., Expr., Expr.,

Wislawa Szymborska ..

Jag hade ingen aning om vem Wislawa Szymborska var när hon tilldelades Nobelpriset i

litteratur 1996, och jag har inte gjort några större försök att ta reda på det efteråt heller.

Men jag läste det som skrevs vid tillfället och kände att det handlade om någon som jag troligtvis skulle ha tyckt mycket om, och jag läste en dikt som berörde mig så djupt att den fortfarande finns kvar i min samling av urklipp av ord som jag vill komma ihåg.

Det är märkligt att det ibland kan dyka upp ord som verkligen gör skillnad och berör, från någon som du inte känner och aldrig kommer att träffa? Ord som kommer att leva kvar och beröra och påverka människor långt efter det att den som skrev dem är död?

I onsdags somnade Wislawa Symborska in i sitt hem, omgiven av släkt och vänner, men det hon tänkte och skrev lever kvar .. visst är det fantastiskt att tänka på?

Det här är den dikten som betytt mycket för mig. Jag tror att jag har haft den med i något annat sammanhang tidigare .. men jag hoppas att ni också tycker så mycket om den att ni vill läsa den igen.  

Vimmelkantig

Jag är den jag är.

En ofattbar slump,

liksom varje slump.

Andra anfäder kunde ju ha varit mina,

ja från ett annat bo kunde jag ju ha flugit ut,

under annan stubbe

krupit fram med mitt skal.

I naturens garderob,

hänger dräkterna på rad.

Spindelns, måsens, hasselmusens.

Varje dräkt sitter som gjuten,

och bärs snällt och lydigt,

tills den har slitits ut.

Inte heller jag har valt,

Men jag klagar inte.

Jag kunde ha varit någon

mycket mindre personlig.

Någon i ett stim, en myrstack, en surrande svärm,

en landskapens småsak som rister i vinden.

Någon mindre lyckligt lottad,

uppfödd att bli pälsverk,

att serveras på kalas,

något som simmar i mikroskop.

Ett träd som är fjättrat vid marken,

då skogsbranden närmar sig.

Ett strå som trampas ner

av ofattbara händelseförlopp.

En stackare vars stjärna har slocknat

och i stället sprider lycka åt andra.

Och tänk om jag väckte skräck hos folk,

eller bara avsmak,

eller bara medömkan?

Om jag hade fötts

i en annan stam än den rätta

och vägarna spärrades för mig?

Ödet har hittills varit mig tämligen bevåget.

jag kunde ha blivit utan

minnet av de goda stunderna.

Jag kunde ha berövats

lusten att jämföra.

Jag kunde ha varit mig själv – men utan häpnaden,

och det skulle ha betytt

att jag var någon helt annan.

Wislawa Szymborska 1923-2012

DN, SvD, SvD, SvD, Expr., AB

Jag .. en hemmafru!?

Efterfrågan på svenska varor sjunker på grund av den ekonomiska krisen i Europa, arbetslösheten ökar, andelen äldre som behöver vård och stöd ökar för varje år, sjukvården skriker efter mer personal, handikappade förnekas egna boenden, anständiga liv, sysselsättning eller assistans, skolan håller inte måttet och fler och fler går ut i samhället utan minsta chans att kunna försörja sig .. någonsin.

Och då slår Kristdemokraterna ett slag för hemmafrun??

Jag förstår ärligt talat inte hur de tänker?

I och för sig förstår jag var tanken kommer ifrån. När Dottern var liten och ny så tänkte jag den själv. Tänk om jag kunde få den summa som en dagisplats kostade .. eller bara en bråkdel .. så kunde jag vara hemma med henne och någon annan kunde få min plats.

Win-win för samhället och mig, eller hur? Fast det fungerar ju inte riktigt så.

Jag tänkte inte ett ögonblick på hur det skulle bli sedan? Om det fanns något jobb till mig när jag lallat färdigt i babyland? Hur min egen framtid skulle se ut om jag plötsligt blev ensam och Maken seglade iväg med en nyare modell?? Pension .. vad var det?

Men, just där och då, kunde jag inte tänka mig att någon annan skulle få ta hand om MITT barn! Jag ville vara med henne JÄMT .. följa hennes utveckling, beskydda henne, göra allting tillsammans med henne och vanka omkring som en lejonhona runt sin unge.

Samtidigt som jag kände mig instängd, låst och handlingsförlamad?

Det var en märklig tid egentligen, nu när jag tänker efter?

I samma ögonblick som vi blev föräldrar upptäckte jag sidor hos mig själv som jag aldrig mött tidigare? Jag visste plötsligt allting bäst när det gällde barn .. vilket var väldigt egendomligt eftersom jag aldrig varit särskilt intresserad av andras barn och aldrig deltagit i någon form av barnaktiviteter.

Men direkt så tog jag på mig ansvaret och tolkningsföreträdet i egenskap av MAMMA!! Samtidigt som jag kände mig som världens mest värdelösa i den rollen?

Så, efter en tid, så märkte jag en förskjutning i förhållandet mellan Maken och mig? Han satte på sig jackan och ropade .. jag sticker ner till NN en stund! Eller ... jag går ut till garaget och fixar lite grand! Jag kanske blir sen eftersom jag tänkte göra ditt eller datt!

Medan jag ödmjukt frågade .. kan jag åka till biblioteket någon timme? Går det bra om jag åker över till XX på en fika? Gör det något om jag vill göra ditt eller datt i morgon?

Helvete! Jag kände mig som om någon spikat fast mig i väggen! Och det värsta var att den som höll i hammaren .. det var jag själv!

Det blev ändring på det .. men än i dag kan jag känna hur det rycker i offermammans ärm ibland när det gäller Dottern.

Jag gick aldrig tillbaka till arbetet efter barnledigheten .. och fick inget hemmafrubidrag heller. Vi sålde huset och såg till att vi blev skuldfria och hyrde ett hus i obygden. Sedan fixade jag tillräckligt med arbete åt mig själv .. sådant som jag kunde göra hemma eller när Maken var ledig från sitt jobb .. så att vi överlevde de år som vi valde att leva som vi ville.

Det var "fattiga" men bra år eftersom vi hela tiden var tvungna att vara aktiva och kreativa för att få det hela att fungera. Roliga år, när vi provade och kläckte den ena vansinniga idén efter den andra .. en del fungerade, andra föll platt till marken.

Jag har fortfarande kvar en korg med några fanerskyltar i form av katter som jag tillverkade med rätt hyfsad förtjänst, om någon är intresserad?

Maken köpte in fullständiga vrak som blev skapliga fordon .. och en liten vinst och jag stickade konstiga västar och tröjor av udda garner som jag köpte på utförsäljningar.

Timpenningen var förmodligen urusel .. men känslan var enorm.

Och så kom den dagen när skolan började och jag kunde gå ut och jobba lite mer normalt.

Men tänk om jag varit hemma hela tiden med en halvhyfsad ersättning .. hur hade jag blivit då? Sex eller sju år är en lång tid och mycket förändras .. hur hade jag hängt med i svängarna och vem hade anställt någon som var så dåligt uppdaterad?

Nu gick jag ju inte tillbaka till mitt gamla jobb, inte ens till samma typ av arbetsuppgifter så jag vet faktiskt inte hur attraktiv jag hade varit på arbetsmarknaden på den tiden, men jag vet att jag lärde mig jättemycket .. och inte bara om mig själv .. utan också om hur samhället fungerar, att det finns kryphål överallt och att du klarar mer än du tror och behöver mindre än du inbillar dig, bara du ger dig fanken på det.

Jag tror att det finns många hemmafruar i det kristdemokratiska partiet, många hustrur till män som vill att det ska vara så och jag tror att den gruppen trycker på hårt för att de är så övertygade om att de gjort rätt livsval för sig själva och sina barn att de inte kan föreställa sig att inte ALLA ANDRA också vill ha det så.

De trycker på så hårt i sin strävan att rädda Sveriges kvinnor och barn .. att de förmodligen kommer att trycka ut partiet ur riksdagen, och det tycker jag är synd.

Det finns betydligt större grupper än en liten hög desperata hemmafruar runt Gränna och Husqvarna som behöver ett parti som strider för dem som saknar egna röster och som inte kan föra sin egen talan.

Men i partiet som talar om den lilla människan överröstas de av hemmafruarnas rop på ekonomiskt stöd för att få vara hemma med sina barn.

Jag förstår inte hur de tänker??

(Stackars Göran Hägglund .. den ende partiledaren som känns bättre än sitt parti.)

SvD, SvD, SvD, DN, DN, Expr., AB

Prioriteringar?

Patric Rylander, verksamhetschef hos Kd, hade funderingar, på sin Facebook-sida,  över om det inte var dags att arrangera en "Underklass-safari" för att väga upp den uppmärksammade "Överklass-safari" som arrangerades i helgen.

Ja, jag är väl inte den rätta att slå honom på fingrarna eftersom jag skrev ett blogginlägg på samma ämne .. dock med en något annorlunda vinkling. Men hade jag varit politiskt engagerad så hade nog inlägget förblivit oskrivet .. då hade åtminstone jag fattat att min åsikt också drabbade alla andra i samma parti. Så tänkte inte Patric Rylander och nu är alla upprörda.

Upprörda är också alla som reagerat genom att läsa tidningarna. Väldigt upprörda .. och det är väl bra, men ibland undrar jag över människors prioriteringar?

I söndags handlade Expressens ledare om det ekonomiska vanvett som sker i vissa av våra kommuner. Miljoner och åter miljoner som behövs i välfärden, rinner ut i fullständigt verklighetsfrämmande projekt samtidigt som det sker brutala nedskärningar i människors vardag.

I Aftonbladet, samma dag, skrev Timbro och SlösO om samma upprörande slöseri .. äldreomsorgen drabbas av hårda nedskärningar samtidigt som miljoner satsas på bokbussar och speedwaybanor, nedskärningar sker inom omsorg och skola samtidigt som nästan en halv miljard satsas på "plask & lek".

Hur stort blev det i media?

Hur många gick i taket och skrev upprörda blogginlägg och kommentarer?

Intresset var inte särskilt stort .. i alla fall så märkte inte jag mycket, jag tror till och med att vädret är mer intressant än vart våra skattepengar tar vägen.

En lite korkad verksamhetschef hos Kd är alltså mer upprörande, farligare för landet och mer engagerande än att våra skattemedel slösas bort och inte går dit de ska?? Trots att det handlar om många, många miljarder när det gäller landets alla kommuner och landsting?

Men när vi ser resultatet i form av åldringar som förvaras till minsta möjliga kostnad eller säljs billigt till riskkapitalbolag .. inte får aktivera sig eller andas frisk luft och därmed inte heller kan sova utan biverkningsrika sömnmedel .. då blir vi upprörda och kräver MER pengar till kommunerna?

När skolorna inte håller måttet och eleverna inte tillgodogör sig den undervisning som är basen och förutsättningen för hela deras framtid .. då blir vi också upprörda och ropar på MER pengar till kommunerna.

Och får förmodligen fler badhus, mer plask & lek, fler speedwaybanor, cirkushangarer, bokbussar och fler investeringar i förlustbolag .. och så höjer vi våra röster igen och ropar på MER pengar till kommunerna?

Är det verkligen INGEN som funderar över om det är något som är lite skevt här?

Något som bör ändras på?

Uppröras över?

Någon?


SvD,

Halvfullt, halvtomt, möjligt eller omöjligt?

Jag läste Bengt Ohlssons artikel om kulturvänstern, "När ska det röda rinna av kulturens fana?", som ställde frågan, "Går det att vara kulturutövare i Sverige och samtidigt ifrågasätta vänstern?", och jag tänkte .. det här kommer han att få fan för!

Mycket riktigt, den ena efter den andra debattartikeln strömmade in till DN och det hela urartade till den gamla vanliga sandlådedebatten om vem som visste bäst och hade fel eller rätt.

Själva frågan försvann som vanligt i det isolerade rummet där människor som vet hur det verkligen är och anser sig ha tolkningsföreträde före alla andra befinner sig. Alltså alla som värnar om yttrandefriheten och VET vad som är rätt eller fel i ett demokratiskt samhälle .. ofta med någon form försörjningsstöd från samma samhälle för att kunna sprida de rätta åsikterna och visionerna.

Suck .. det är alltid lika intressant för mig som vanlig, obetydlig medborgare att läsa om vad som gynnar mig bäst, vad jag inte förstår på grund av min egen obetydlighet och vilka som kämpar för mig i frågor som jag inte får ha en åsikt om utan att ses som ett hot, en oempatisk borgare eller en obildad idiot.

Men är det inte lite märkligt att de som skriker högst om den "vanliga lilla, enkla människan" .. ofta lever rätt isolerade från just den samhällsgruppen?

Bengt Ohlsson gör ett avslut i dag med debattartikeln, "Varför blev vänstern så arg?", och pekar på kampanjen med Gilla Olika-symbolen. En kampanj som blev väldigt skrattretande när AB:s egen chefredaktör gick ut i kommentarsfältet till sin egen blogg och Gillade Lika i sitt eget bostadsområde, och inte är mindre skrattretande nu, eftersom den var som mest gångbar inom de kretsar som spyr sin galla över Bengt Ohlssons olikhet.

Förmodligen är det likadant överallt, vi trivs bäst och känner oss tryggast tillsammans med människor som delar våra värderingar och talar på samma sätt .. oavsett utbildning eller ursprung för en del .. absolut beroende på status, ursprung eller utbildning för andra.

Men jag saknar möjligheten till ett öppet samtal.

När jag läser hela "kulturbråket" runt Bengt Ohlsson så saknar jag någon som säger .. Tänker du så?? Vad intressant, jag har en helt annan uppfattning .. men jag kan se att det finns någonting i det du säger, fast jag har aldrig sett det ur den synvinkeln förut? .. och kommer med följdfrågor, kanske ändrar sig på någon punkt och för samtalet framåt.

Det är ju ur det öppna samtalet som vi växer och hittar nya vägar, nya infallsvinklar och nya idéer? Det är ju ur det okända och nya som kreativiteten och skapandet hämtar sin näring?

Hur kommer det då sig att Kulturens förespråkare .. själva sinnebilden för kreativitet och skapande .. blir fullständigt förlamade när gamla invanda tankesätt ifrågasätts?

Varför kan vi inte tala med varandra utan att börja med att sätta ramarna för vem som har fel och vem som har rätt?

Är vi så rädda och ängsliga för att uttrycka en egen åsikt att vi måste gyttra ihop oss i trygga grupper för att våga ha en åsikt alls?

Ska samhället stifta lagar och författa omfångsrika regelverk om ALLT!

 På DN:s ledarsida skriver Erik Helmerson om "Den ängslige svensken" som inte törs tala om problemen med islam .. men samtidigt för ett ständigt pågående samtal om just problemen med islam.

Ett samtal som inte leder någonstans eftersom det innehåller så många förutfattade meningar, så mycket rädsla för att uppfattas som intolerant och främlingsfientlig att ingen egentligen törs säga något lösningsinriktat utan att ha en lag .. fattad av Någon Annan .. att hänvisa till.

Att vara fördomsfull är det värsta som finns .. så vi tiger, sopar åsikterna under mattan eller serverar dem innanför hemmets stängda dörr .. och hoppas att Någon Annan ska lyfta frågan och bli föremål för den allmänna smutskastningen.

Det öppna samtalet .. där du kan lyssna, ändra dig, ha rätt eller fel och våga erkänna det .. lyser med sin frånvaro?

Är vi ett ängsligt folk?

Är vi mer mot än för? Ogilla högljutt men håll inne gillandet .. om det inte gäller att gilla någon som uttalar en åsikt mot någonting, förstås.

Måste vi ha en överhet som pekar ut vägen vi ska gå på, för att över huvudtaget våga röra oss ur fläcken?

Är glaset alltid halvtomt och i behov av påfyllning och är det bara svårigheterna vi ser .. aldrig möjligheterna?

Var det verkligen bättre förr?

Det finns människor som ser möjligheterna bakom svårigheterna som tornar upp sig och som höjer sina halvfulla glas i triumf när de hittar nya och outforskade vägar.

I mitt kommentarsfält hittar jag dem ofta .. Cicki, Johan, Melmac, Granntanten och Henrico, bland många andra. Fullständigt vanliga människor som gör någonting av det de har i stället för att klamra sig fast i en liten ängslig, klagande grupp som söker ledare och tolk.