Tänk er för ..

.. ”och försök att hitta er inre kompass. Den som säger till er att er röst är för viktig för att slängas bort. Att er röst ska gå till något som ni verkligen tror på och som är det bästa för vårt land. Att vi har en hundraårig framgångssaga bakom oss, som fortfarande har massa potential att förbättras, utifrån den plats vi är på i dag och de människor som bor här i dag. Inte de som bodde här för hundra år sedan. Och att det kräver en politik som vill alla människor väl” .. skriver Nisha Besara i Expressen.

Hon beskriver också vad som händer om vi röstar fel .. ”Sakta förflyttas våra gränser för vad vi tycker går an och sakta börjar vi behandla andra och varandra på ett lite annorlunda sätt. Sakta höjer vi vår tolerans för det som tidigare var oacceptabelt och sakta blundar och andas vi igenom det som tidigare kändes outhärdligt” och att .. ”det finns en risk att vi inte kommer att förstå vad som har hänt förrän det är för sent. Det har nämligen hänt förr”.

Jag känner faktiskt igen mina egna tankar i det hon skriver, men jag ser det från en helt annan synvinkel.

Den ”risk” hon fruktar och de gränser som hon tror ska förflyttas om vi röstar ”fel”, det är något som jag tycker pågår just nu.

Det är förmodligen för sent att återställa det som skadats i förtroende, tolerans och öppenhet under den första .. och förhoppningsvis sista .. S-märkta mandatperioden. Under drygt tre år har maskorna i välfärdens skyddsnät successivt trasats sönder och kommer troligen aldrig att återställas i de skick de en gång var.

Det kanske har hänt förr .. men det är en klen tröst för dem som drabbas nu.

Luften redan är svårare att andas, umgänget mellan människor är försiktigare och vaksammare, det offentliga samtalet har blivit mer begränsat, vi mer eller mindre tvingas att behandla andra och varandra på ett annorlunda sätt. Det som tidigare verkade outhärdligt är för många i dag en verklighet de måste förhålla sig till för att överleva.

En transparent kampanj för en plats i säkerhetsrådet är så tveksam att den hemligstämplas. Hemlighetsmakeriet och lögnerna när det gäller landets it-säkerhet, den ökande kriminaliteten och den skenande våldtäktsstatistiken hanteras med största varsamhet av media och partiboken är viktigare än kompetensen när det gäller ledarskapet över till exempel polismyndigheten.

Det sparas på sjukförsäkringen och på stödet till de funktionshindrade, de dementa, äldre med hjälpbehov, hemlösa och missbrukare, psykiskt sjuka och köerna till livsviktig cancervård växer sig i vissa län så långa att patienten inte överlever .. samtidigt som vår generositet inte verkar ha några gränser när det gäller unga vuxna män utan asylskäl som inget hellre vill än att återförenas med sina familjer här, i stället för i det land som de lämnade i hopp om ett rikare liv.

Svenska kyrkan har blivit socialistisk med fler politiker än troende präster, det är både ord och verkstad när det gäller muslimer, men bara tomma ord när det handlar om judar så .. ja, det har hänt förr och .. ja, det känns redan svårt att andas och det är svårare att skratta .. för tänk om du skrattar åt fel saker!

Jag håller med Nisha Besara .. var du lägger din röst är viktigare det kommande valet än vad det någonsin varit tidigare under min livstid. Så försök att hitta er inre kompass. Den som säger till er att er röst är för viktig för att slängas bort. Att er röst ska gå till något som ni verkligen tror på och som är det bästa för vårt land.

Men vilka är de partier som vill alla människor väl .. som Nisha Besara skriver om? Vilka är de ”som försöker utifrån de idéer som de genuint tror på, att hitta ett sätt som fungerar för de flesta och som kommer att samtala och kompromissa och hitta lösningar som tjänar det här landet som är vårt”?

Jag för min del anser inte att de finns i den regering vi har i dag.

I Otakt, 

Löfven reagerar starkt ..

.. på brandattentatet mot synagogan i Göteborg. Han blev riktigt, riktigt upprörd!

Han hoppas att det här klaras ut och att de som gjort sig skyldiga till detta får rejäla straff.

Han oroas över den antisemitism han ser bland invandrargrupper från Mellanöstern.

Det här är helt oacceptabelt i Sverige. Vi kan inte ha något som helst utrymme för detta judehat. Vi måste arbeta på alla håll och kanter för att få bort det

De som attackerar eller hetsar mot judar i ska lagföras. Allt som vi kan få del av ska anmälas. Vi måste få upp det på bordet och se till att det lagförs.

Han lovar också att .. Vi ska göra allt för att skydda er här och nu. Men vi ska också göra allt för att se till att få bort det här judehatet och se till att det aldrig någonsin accepteras. Vi behöver utbilda mer, informera mer och göra allt för att judar ska känna sig trygga och välkomna i Sverige.

Vi måste vara väldigt tydliga med att den här antisemitismen och judehatet har ingen plats i vårt samhälle. Den ska inte ha något som helst utrymme. I regeringen har vi exempelvis fattat beslut om att föra till pengar till hågkomstresor för skolklasser. Fler skolungdomar måste se detta på plats och vara i Auschwitz till exempel, eller något annat koncentrationsläger för att verkligen förstå vad som har hänt.

Alltså .. vår statsminister är riktigt, riktigt upprörd och oroas över den antisemitism han ser hos invandrargrupper från Mellanöstern. Han anser att det är oacceptabelt och ska åtgärdas genom att vi(?) .. oklart vilka vi han menar .. ska arbeta på alla håll och kanter .. oklart vilka håll och kanter .. genom att få upp det på bordet .. oklart vilket bord?

Men det han tycker är han väldigt tydlig med?

Attacker och hets mot judar ska anmälas, lagföras och bestraffas – hårt! Hoppas(?) statsministern. Men också förhindras genom mer utbildning, mer information och mer pengar till hågkomstresor till Auschwitz för skolklasser.

Detta ska bidra till att göra att ”judar ska känna sig trygga och välkomna i Sverige”.

Ursäkta en obildad, men här undrar jag verkligen hur statsministern tänker, när han säger att ”judar ska känna sig välkomna i Sverige”? Jag trodde i min enfald att medlemmarna i den svenska judiska församlingen till större delen är svenska medborgare, födda och uppvuxna i Sverige? Hur ser egentligen Stefan Löfvens värdegrund ut bakom alla floskler och klyschor?

Vår statsminister talar .. och säger ingenting. Och ingenting är väl också allt som kommer att göras efter uttalandet om den riktigt, riktigt stora upprördheten.

Är det förresten någon som tror eller är villig att satsa pengar på att det ”rejäla straff” som Stefan Löfven ”hoppas” att de skyldiga ska få, kommer att bli utvisning ur landet? Något som åtminstone jag tycker skulle vara en kraftfull signal till konfliktbenägna nysvenskar att det är ”helt oacceptabelt” att ta med sig hatbrott och våldshandlingar från hemlandet till Sverige.

Men vad är väl några hundra röster från Sveriges judar jämfört med tusentals röster från judehatande män från Mellanöstern? Nästa år är det valår och då gäller det att välja sina strider och sopa antisemitismen under samma matta som assistansersättningen, sjukförsäkringen, välfärdsfrågorna och situationen för de äldre.

Ledarsidorna 1, Ledarsidorna 2, Fristad,

Varför? …

.. frågade jag min mamma när jag som barn för första gången hörde talas om judeförföljelserna och koncentrationslägren på trettiotalet.

Förmodligen hade jag läst och sett bilder någonstans och min mamma, som aldrig någonsin visade något intresse för vare sig politik eller samhällsfrågor, hade egentligen inget annat svar att ge än att det som hänt var fruktansvärt.

Jag hade sett bilder på människor som fråntagits allt och fördes bort från sina hem för att transporteras mot döden. De levde som vi och såg precis ut som vi, men dödades som djur? Varför just dom? För att de var judar och trodde på Gud på ett annat sätt? Det var omöjligt att förstå.

Jag tror .. sa min hårt ansatta mamma .. att det berodde på att de som styrde var rädda för judarna för att så många av dem var rika och hade mycket makt och så ville de inte erkänna det utan pekade ut alla judar som farliga och oönskade.

Det var svårt att ta till sig för ett barn. Några år senare läste jag Anne Franks dagbok, hon var inte mycket äldre än jag då hon skrev den, och jag kunde ändå inte förstå. Varför fick inte hon leva och varför hade jag klarat mig om vi hade levt i samma stad, samma land och samma tid?

Varför protesterade inte tyska folket? Varför var det inte fler som sa ifrån och försvarade sina vänner, grannar och arbetskamrater? Varför gjorde ingen något?

De var rädda och hade riskerat sina liv om de gjort något. Men det kommer ALDRIG mer att hända .. sa min mamma. Så onda människor kommer aldrig mer att få så mycket makt över människorna i ett land.

Och det trodde jag faktiskt på. ALDRIG under min livstid skulle någon kunna glömma! Och OM det skulle ske skulle andra länder reagera, tänkte jag. Nu när alla visste hur stor ondskan kunde växa sig om ingen gjorde något.

Aldrig hade jag väl kunnat ana att jag som vuxen skulle upptäcka att jag levde i ett land där judar attackeras och hotas till livet, medan mitt eget lands regering bagatelliserar och blundar för vilka som står för ondskan i vår tid, samtidigt som de förminskar graden av hot och hat vilket gör att det tillåts att växa.

Vi ger till och med bidrag till människor och organisationer som stöder den typen av åsikter och gärningar?

En regering som har särskilt överseende med dem som tillhör en religion som ser Förintelsen som ett gudomligt straff mot judar? Människor som försvarats, välkomnats och fått tillgång till alla rättigheter i vårt land återgäldar generositeten med mordhot och förföljelse av svenska medborgare. Det vill säga skattebetalare som bidrar till deras försörjning?

Och nu står jag där med samma frågor som jag hade som barn .. hur kunde det bli så här? Hur är det möjligt att människor ostraffat kan propagera för att judar inte har rätt att leva? I Sverige?

Vad gör den regering som vi valt i tron att de aldrig skulle tillåta att det som skedde då skulle kunna hända igen? Och vad gör vi, som växte upp i tron att det som hände i trettitalets Tyskland ALDRIG MER skulle kunna hända någon annanstans?

Beklagar det inträffade, tillsätter en utredning eller fokuserar på metoo-debatten??

Hur många städer ska bli obeboeliga för judar?/SvD

Antisemiterna/Fristad

Den dova undertonen av svensk antisemitism/Ledarsidorna

Kristallnatt i den humanitära stormakten/Fnordspotting

Tänker Annika Strandhäll innan hon talar eller skriver ..

.. och HUR tänker hon i så fall?

Vår socialminister ställer upp för Aftonbladets chefredaktör Sofia Olsson Olsén .. både som kvinna och vän .. när hon sjukskriver sig efter metoo-stormen som svept fram över tidningens redaktion.

Det har väckt en hel del uppmärksamhet.

Hur täta är förbindelserna mellan den ”oberoende och granskande” journalistiken och makten egentligen? Påverkar förhållandet ”kvinna och vän” även de ”fakta” som svenska folket tror sig ta del av eller ställer Sofia OO också upp som ”kvinna och vän” när kompisen behöver en hjälpande hand?

Och de andra kvinnorna som Annika Strandhäll åtagit sig att finnas till för? De som bränner ut sig i sjukvården, äldreomsorgen, i hemtjänsten, skolan och på socialkontoren? Var finns då Annika Strandhälls medkänsla när fler och fler sjukskrivna blir av med sin sjukpenning på grund av regeringens krav på att Försäkringskassanska pressa ner dagarna?

Till skillnad från Socialministern lever jag i samma sociala mellanskikt som alla dessa samhällsbärare och jag känner många som nästan inte orkar med sina familjer, än mindre någon fritid, på grund av de ökande kraven och de försämrade arbetsvillkoren i deras yrken. Och tack vare Annika Strandhäll har möjligheten till återhämtning under en tids sjukskrivning tagits ifrån dem, så när de slutligen går in i den berömda väggen så kommer de i många fall inte tillbaka.

Glada, roliga och levande människor förvandlas till handlingsförlamade zoombies som förblir sittande på en stol vid köksbordet utan förmåga att företa sig de enklaste göromål. Jag har varit där själv och just nu verkar det alltid finnas minst en bekant som helt tappat livslusten, medan socialministerns enda strävan och reaktion är en önskan om att ytterligare sänka sjuktalen. Särskilt när det gäller stressrelaterad sjukdom .. sådan som drabbar chefredaktörer och sjukvårdspersonal under press.

De har det väldigt tufft just nu, Annika Strandhäll. Skriv några medkännande rader om hur du upplever det, om du kan.

För det här är människor som behövs. De är faktiskt helt oersättliga för landet, till skillnad från Annika S och Sofia OO.

32,6 % av 52,9 % av ett slumpmässigt urval på 8919 röstberättigade personer ..

 .. ger ett resultat med +/- 0,9 % felmarginal och 3,1% av samma slumpmässiga urval ger en felmarginal på +/- 0,3%, enligt SCB:s partisympatiundersökning?

Det är väldigt säkra .. statistiskt säkerställda förändringar (?) med tanke på att det beräknas på bara drygt hälften av urvalet/underlaget .. 4715 personer?

Jag märker att jag inte riktigt förstår mig på det här med partisympatiundersökningar. När Sifo gör motsvarande mätning .. visserligen under kortare tid .. är urvalet 10 672 personer och bortfallet bara 15,3% vilket trots det ger en betydligt högre felmarginal, för det största (+/-2,7 %) och det minsta partiet (+/- 1%), för att resultatet ska kunna ses som statistiskt säkerställt?

Nu handlar det ju om OLIKA mätningar som analyserats och bearbetats på en så hög nivå att en vanligt medelmänniska inte förstår finesserna i beräkningarna, så jag framstår förmodligen som en fullständig idiot när jag undrar ..

.. de där 47,1% som inte svarade, det sk individbortfallet på 4204 personer? Hur kan man vara så säker .. till 95 % .. på att de inte kunde ha haft en avgörande påverkan på resultatet om de inte avstått eller varit oanträffbara?

Socialdemokraterna hade fått 32 % ..

 .. om det hade varit val i dag, enligt SCB:s novembermätning som publicerades i dag.

Det är en ökning med 1,6 % jämfört med valet 2014?

Det är alltså FLER som är nöjda med sossarna nu än då? Jag kan ärligt talat inte fatta varför?

Och hur kan det då komma sig att de partier som öppet visat sin vilja att ta över Miljöpartiets samarbetsroll i en framtida sosseregering faller som höstlöv i oktober?

Det är också märkligt att läsa statistiken från DN/Ipsos som säger att 27 % vill se Stefan Löfven som statsminister efter nästa val jämfört med 20% som vill se Ulf Kristersson i samma roll. Av det kan man möjligen utläsa att de socialdemokratiska väljarna är mer intresserade av makten än av Stefan Löfven.

Men vilka är det egentligen som är så nöjda med den regering vi haft i drygt tre år att de vill ha ytterligare fyra år?

Det har ju alltid sagts att det är bidragsberoende och äldre som är Socialdemokraternas kärnväljare, men det kan väl knappast vara aktuellt i nästa val? Det som den här regeringen verkligen har satsat på är ju indragningar och försämringar som främst drabbar dem?

Andra menar att Socialdemokraterna har blivit ett invandrarparti som lockar nyblivna svenskar. Men varför är det då så få som är intresserade av det generösa Miljöpartiet? Och varför stiger inte Liberalerna och Centern. Finns det några som är villiga att öppna sina hjärtan och landets gränser så är det väl de? Kan det vara så att de som fått sina svenska medborgarskap tycker att det räcker med invandring nu?

Företagarna kan knappast önska sig mer av socialistisk politik? Barnfamiljerna kan väl knappast undgå att se att de förlorar mer än den 100-lapp de får i höjt barnbidrag? Pensionärerna, särskilt de som tjänat stat, kommun och landsting, borde väl ha insett att de inte har mycket att hämta hos regeringen Löfven?

Alla som ser vad som sker eller arbetar inom polisen, vård, skola och omsorg, de kan väl ändå inte påstå att livet har blivit lättare och bättre efter 2014? Till och med sjukförsäkringen är hårdare, svårare och sämre nu än när Mona Sahlin talade sig hes om borgerlighetens stupstock?

Vilka är det som röstar på Socialdemokraterna??

De enda som faktiskt tjänar på en socialdemokratisk regering är högre tjänstemän inom stat, kommun och landsting, fackpampar, heltidsanställda politiker och deras familjer, bidragsberoende medieanställda/kulturarbetare/genusforskare och alla inom SR/SVT samt partianslutna pärmbärare/byråkrater, chefer, direktörer och generaldirektörer inom den ofantliga, offentliga sektorn.

Men kan de verkligen vara så många som 32 % av väljarna?

Teflonpartiet (S) behåller greppet om opinionen

I Otakt,

Livet blir inte alltid som man tänkt sig.

I fredags gick årets stora julbord av stapeln och jag och Dottern fick vräka i oss för tre .. så snabbt som det överhuvudtaget var möjligt .. eftersom Maken låg nyopererad och eländig hemma tillsammans med katten som i sin tur var fullt och fast övertygad om att den bästa boten mot smärta är ett kattskinn .. med nästan fem kilo katt inuti.

Och inte nog med det, den Makalöse jägaren Maurice visade sig vara full med mask och var minst lika hängig och stackars som den stackare han envisades med att söka tröst hos.

Det enda som saknas nu är att den Illamående Maurice kräks på de delarna av Maken som vi försöker hålla så rena som möjligt.

Så nu stänger jag dörren för den Lidande Maurice när den utmattade Maken intar viloläge. Eftersom de båda är minst sagt tighta är det värre än vad det låter. Den Övergivne Maurice GRÅTER utanför den stängda dörren och Maken envisas med att vandra omkring som en osalig ande hellre än att göra katten ledsen genom att sätta sig eller lägga sig för att få den vila han måste ha för att hämta sig. Något som gör mig, som verkligen tycker om att vara ensam, stressad upp till ögonbrynen.

Jag är alltså den Onda Häxan i sammanhanget. Den som tvingar, bestämmer över livet utanför, stänger dörrar, hämtar och hjälper till med eftervården, samtidigt som jag också, motvilligt, måste sätta en spruta i låret på min spruträdde man en gång per dag.

Så även om Maken är den som har störst anledning att klaga så måste jag erkänna att jag har haft roligare. Men jag lär mig massor av nya saker, om jag försöker se det hela positivt.

Måndagens tillkännagivande av sossarnas och miljöpartiets luddiga, ansvarslösa och obegripliga överenskommelse gjorde inte heller att stressnivån var på lägsta nivå från början.

Varje gång jag ser Gustav Fridolin eller den ständigt frånvarande Stefan Löfven i text eller på bild får jag ett starkt behov av att andas i en påse för att överhuvudtaget orka ta mig igenom dagen.

Och så får Staffan Heimersson sparken från Aftonbladet efter över mer än 50 års trogen tjänst, bara för att han hade en åsikt som inte stämde med tidningens ”Värdegrund”?

Värdegrund? Är det någon tidning som fullständigt saknar värdegrund så är det väl Aftonbladet som utan att darra på manschetten ödelägger människors liv för pengar och höga läsarsiffror. Det mest sorgliga är kanske att det inte verkar finnas en enda människa kvar på tidningen som kunde ha genmält .. och det fanns ju verkligen en hel del att sätta tänderna i .. och startat en frisk debatt som, kanske, kunde ha bidragit till en värdegrund som hela metoo-rörelsen kunde ha bottnat i.

Men i stället för utrymme för flera åsikter än en, blev det bara ett skräckslaget primalskrik från tidningens handlingsförlamade chefredaktör Sofia Olson Olsén.

Jag mår nästan lika illa som katten.

Helst skulle jag nog vilja göra som Rackarkotten som tar avstånd från hela cirkusen genom att tillbringa större delen av tiden i min säng på övervåningen.