Jag har en blandrashund ..

.. eller rättare sagt, jag har haft flera stycken.

Den första var en bordercollie-korsning, en välväxt, rymningsbenägen hanhund som trodde han var Guds gåva till hundaveln. Det fanns inga avstånd som var för långa när han fick vittring på en löptik och det fanns inga dörrar som han inte kunde forcera. Hans favorit-trick var att förminska sig till osynlighet bland skorna under ytterkläderna .. bara för att explodera som en vitglödgad blixt när vi öppnade ytterdörren. Det längsta jag fick åka för att hämta hem honom var 3 mil och jag måste erkänna att ingen var glad över att han var där och alla var lyckliga när han försvann.

Han var en omplaceringshund som hade farit väldigt illa hemma hos en äldre kvinna och det hade satt sina spår. I vanliga fall var han respektingivande och trygg men så fort vi mötte en vithårig, lätt rörelsehindrad kvinna med käpp eller kryckor .. förvandlades han till en ömklig fegis som stretade i kopplet för att ta en annan väg. När min mormor kom och hälsade på tillbringade han större delen av tiden under soffan trots att hon var vänligt sinnad och helt ofarlig.

Blandis nummer två var en smäcker, liten svart mångkorsad tik. Schäferliknande skulle hon bli sa försäljaren .. hmm .. nåja, det var en sanning med modifikation. Men det som saknades i storlek kompenserades av att hon var den intelligentaste hund jag någonsin haft. Hon kunde till och med öppna burkar med skruvlock, även om hon inte kunde sätta på locket igen. Vi var oskiljaktiga i 13 år och ett litet hörn av mitt hjärta gick i kras när hon dog.

Blandis nummer tre var en överraskning för en bekant som brukade låta sin stora, feta NewFoundlandstik vara ute i löplina på dagarna. En morgon när hon gick ner i köket trodde hon att hunden ställt till med massaker på råttor .. bara för att upptäcka att hon fått 12 stycken valpar. En förblev osåld och vid ett fikabesök blev det bara så att hon fick följa med hem. Förmodligen var pappan en okänd Afghan som passerat och lämnat efter sig det orientaliskt mystiska frånvarande uttrycket? Hon var helt okontaktbar, snäll, kelig .. men totalt omöjlig att fostra. Vi försökte med kurser och dressyr, men så fort hon hörde klicket av ett koppel som kopplades bort .. så försvann hon i fjärran med en fruktansvärd hastighet. Lyckligtvis så kom hon alltid hem igen .. så småningom.

Nu har vi Halvan, en korsning av hur många raser som helst. Hon är 15 år och har fått artros på höger sida och är nästan helt döv .. men vi medicinerar med framgång mot artrosen och har utvecklat ett alldeles eget teckenspråk. I övrigt är hon som en valp, lekfull, nyfiken och glad och älskar fortfarande långpromenader i skog och mark. Fast i sakta mak ...

Att köpa en blandrashund är ett lotteri, man har ingen aning om vad man köper .. men det har man nog inte när man köper en rashund heller. För det våra blandisar har haft gemensamt är att de har varit väldigt friska och blivit väldigt gamla .. mycket äldre än de rasrena hundar som vi också haft.