En del författare kommer så nära ..

.. att de nästan blir som vänner, trots att jag aldrig mött dem. En sådan person var Kerstin Thorvall för mig.

Jag tror jag läst nästan allt hon skrivit .. från barnböcker till vuxenlitteratur .. och inte bara en gång. Jag har känt igen mig i hennes oro för att inte vara "lagom", i hennes panik för att bli fastbunden i de band som alla kvinnor bör foga sig i att bli bundna med, i hennes sorg över att inte vara lika vacker och över att inte kunna leva livet lika lätt som de kvinnor hon tecknade med så lätta, flytande linjer. Jag upplevde henne som stark .. men ändå svag och bräcklig .. en levande, kreativ och intensiv människa.

Mitt tidiga tonårsjag identifierade sig med Kerstins ihågkomst av en midsommarkväll när hon stod i fönstret och hörde skratten och såg glada jämnåriga på väg mot kvällens nöjen ... och hon, bara hon, var ensam och utanför.

Jag applåderade skräckslaget .. och i smyg .. hennes berättelse när hon erkände sin otrohet inför den lika otrogne maken och förfärades solidariskt med henne över hans reaktion.

Jag frös till is när jag läste "Det mest förbjudna", rördes till tårar över böckerna om Signe och rös av skräckblandad beundran över hennes självutlämnande skildringar av sin sexualitet .. får man verkligen skriva SÅ?? Känna så?? Göra så???

Kerstin Thorvall har följt mig genom åren. På sätt och vis har hennes böcker gett mig stöd i att vara mig själv ... och nu kommer hon inte att skriva mer.

Kerstin Thorvall är död och jag tänker inte skriva att jag sörjer, hon ville inte bli gammal och leva i en åldrad, begränsad kropp, hon fann sig inte tillrätta i den isolering och det beroende det innebar ..

.. och för mig och många, många fler kommer hon alltid att vara levande i sina böcker.

Tack för allt, Kerstin Thorvall!!!