För fem år sen fick jag en inbjudan till en kusinträff av en av mina otaliga kusiner från min mammas sida. Eftersom jag inte träffat någon av dem sedan sena tonåren kändes det inte särskilt angeläget.
Men vad jag inte hade förväntat mig var den olust som bubblade upp inom mig vid blotta tanken på "gamla tider"?? Min mammas familj var stor, de var många syskon, de tillhörde någon slags "småstadsadel" och alla ingifta, utomsocknes familjemedlemmar förväntades känna någon slag tacksamhet över att ha blivit utvalda.
Som barn var jag väldigt medveten om att min pappa var en social katastrof och inte välkommen, två ingifta morbröder var svaga och odugliga, en ingift moster ansågs ha "lurat" en morbror till ett olyckligt äktenskap, en tredje ingift kvinna var "fullständigt karltokig" och den fjärde var korkad bortom alla gränser.
Det snackades skit alltså!! Och inte var det så noga om barnen hörde på .. det som jag inte fick direkt var det alltid någon tjänstvillig kusin som bidrog med!
När maken lyssnat på min bittra ihågkomster ett tag krävde han att vi skulle åka och "döda draken" en gång för alla. Och så gjorde vi det ... och det blev jag kanske inte så värst mycket gladare av .. ett helt okänt gäng tanter och farbröder som bara ville komma ihåg "lyckliga stunder" och hade med sig högar med album för att bevisa dem.
Det var urtrist!!
Som en liten bieffekt får jag nu regelbundna uppdateringar av mina kusinbarnbarn???
Eftersom jag aldrig träffat mina kusinbarn .. så känns det så där intressant.
Men varje gång så bubblar minnet av gamla oförätter och självgott översitteri upp och jag blir en obstinat, protesterande 9-10-åring igen.
Visst är det konstigt!!
Det är inte alls konstigt - det är normalt att reagera så. Det är lika hopplöst att bli inföst på FaceBook och bli hågkommen och påkommen av folk jag inte är intresserad av eller bara har obehagliga minnen av - folk som jag aldrig valt själv och som jag inte plötsligt vill bli vald av.Jag klarar mig utan dessa individer som jag har inget eller mycket lite tillsammans med
SvaraRaderaHahaha...joo...det där känner man ju igen..hehe.. släkt är något av ett nödvändigt ont och påtvingat bihang...som mår bäst av att ha sporadisk och mycket selektiv insyn i ens liv.
SvaraRaderaHa en bra och glad påsk Any... stor *kramkram*
=))))))))))
Pust .. så skönt att höra att jag inte är ensam om att känna släkten som en viss börda!! ;-D
SvaraRadera