Sjuk, omoralisk eller frisk??

En gång i livet rasade allt samman.

Jag hade ett bra jobb, hyfsat bra betalt, trevliga arbetskamrater och arbetsuppgifter som både var utmanande och roliga .. men mitt privatliv föll samman som ett korthus.

Det var inget jag kunde rå över, inget svek eller någon konflikt .. förutsättningarna förändrades bara, från en dag till en annan.

Jag mådde fruktansvärt dåligt. Fick magsmärtor, yrsel, huvudvärk, kräktes av stress, sov nästan inte alls eftersom tankarna oupphörligen sökte en väg ut ur det kaos jag befann mig i, jag var in till döden trött .. och jag blev sjukskriven. Länge .. och ofta.

Var jag arbetsoförmögen?? Mitt arbete var ju egentligen den enda delen av mitt liv som verkligen fungerade.

Var jag sjuk?? Det fanns ju egentligen inget fysiskt fel på mig och när jag mötte människor i situationer som fick mig att glömma min egen, så var jag också helt symptomfri.

Var jag omoralisk? En fuskare?? Jag mådde sämre då än jag någonsin gjort varken före eller efter den tiden.

Men faktum är .. jag lät andra betala för att jag skulle slippa gå till det arbete som jag egentligen var fullständigt kapabel att utföra. Jag tilläts att tillbringa mer tid i fullständig passivitet, i den miljö som jag blev sjuk av. Jag fick ett sämre förhållande till mina arbetskamrater som fick dra ett tyngre lass. Så ser det ju ut nu, när jag ser på det så här i backspegeln.

Jag tänker på det när jag läser de två debattartiklarna, av två anonyma läkare, som publicerats i Aftonbladet.

Den förste läkaren skriver .. "Cirka två av tre sjukskrivningar handlar om ofta oförklarliga smärttillstånd, alternativt själsliga eller sociala problem. Ofta baserar sig dessa sjukintyg endast på patientens egna ord, som i någon mening upphöjs till sanning eftersom de är signerade av en läkare".

Den andre skriver .. "Vid läkarbesöket sitter ofta en hyfsat pigg person framför dig som resonerar och pratar helt adekvat samt rör sig helt obehindrat i rummet. Utöver detta finns otaliga provtagningar och röntgenundersökningar som alla är normala. Men personen beskriver ändå en helt och fullt trovärdig, daglig och handikappande värk, trötthet och svaghet."

Båda kunde ha skrivit om mig.

Så här i efterhand så kan jag säga att jag nog hade mått bättre om jag hade blivit sjukskriven från hemmet! Fått leva ett annat liv medan jag sökte lösningar på de problem jag hade. Maken har vid några tillfällen sagt om närstående kvinnor som lever i lång sjukskrivning .. "det är inte jobbet som de borde sjukskrivas ifrån, utan familjen". I de fallen måste jag erkänna att han nog har haft rätt.

Men jag har inga svar, inte ens några påståenden .. bara frågor i det här fallet, och ändå kommer säkert någon att känna sig ifrågasatt och bli arg.

Jag förstår helt och fullt att dessa läkare vill vara anonyma .. det här debattområdet är känsligare och ömtåligare än nattgammal is.

Men .. var jag sjuk, då för länge se´n? Finns det kanske någon som kan föreslå något annat sätt att se på begreppet "arbetsförmögen/arbetsoförmögen" som medger viss arbetsförmåga .. timmar?, perioder eller något annat sätt??

Och vart tog gamla tiders konvalecenthem vägen?? De där utbrända, slutkörda människor kunde få slippa sin vardag för en tids återhämtning???


AB, AB