Ensam är stark?

Jag läser att opinionsinstitutet Novus har gjort en undersökning i de skandinaviska länderna och kommit till slutsatsen att vi svenskar ser oss själva som politiskt korrekta och produktiva(?). Det globala försäkringsbolaget RSA har kommit fram till att vi .. näst efter kineserna .. är världens mest ängsliga och oroliga folk och någonstans läste jag att Sverige är det singeltätaste landet i världen.

Det ger en bild av ängslig ensamhet som känns lite tragisk.

Är det så?

Jag kan, som alla andra, inte se längre än till mig själv och min omgivning och visst .. det finns en social ensamhet nu som jag inte upplevde tidigare. Det som förr var spontana, snabba möten över en kopp kaffe eller ett glas saft på farstukvisten, har ersatts av lika snabba, spontana sms eller mail. Möten mellan människor i bekantskapskretsen är mer planerade och arrangerade med genomtänkt upplägg före och någon slags social betygssättning efter.

Det känns inte så kul.

Vi hänger liksom inte lika ofta över staketet och pratar bort en stund, går inte längre objudna hem till någon för en fika .. men å andra sidan kommer det ju fler inbjudningar till grillkvällar och dukade bord. Jag tror att vi har mindre TID, är mer rädda för att STÖRA, för att VARA I VÄGEN eller ses som KONSTIGA, men jag kan ha fel. Det kanske är jag som är annorlunda och konstig, vad vet jag?

Ensam är stark? Ja, om ensamheten är självvald och man trivs tillsammans med sig själv .. annars kan ensamhet vara förfärlig och upplevd ensamhet tillsammans med andra eller med sin partner är ju fullständigt förödande.

Bekräftelse är människans drivmedel. Det är vad vi oupphörligen söker på olika sätt .. genom att ha "rätt" åsikt, genom vårt utseende .. banta, träna, klä dig rätt, operera bort det som känns fel eller dit det som saknas och köp, köp, köp .. eller genom att tillhöra rätt socialgrupp. Allt för att få den bekräftelse som gör att du känner dig sedd som en lyckad människa.

Många av mina singelbekanta vill inget hellre än att hitta en partner. De har en brinnande, svidande längtan efter en annan människa som ska ge trygghet, närhet och bekräfta att de är önskade, älskade och normala. Problemet är ofta att de människor de möter nästan alltid har samma längtan och behov och att båda blir besvikna över att den andre vill ha, men inte förmår ge det de själva vill ha, men glömmer att ge.

Brist på bekräftelse skapar gott om material till våra dokusåpor. Sköra, bekräftelsetörstande människor söker sig till strålkastarljuset för att bli sedda och bekräftade .. men blir framställda som någon helt annan än de är och knäcks på underhållningens altare för att vi andra ska kunna bekräfta oss själva genom vårt förakt för det vi ser.

Politiskt och journalistiskt är det här rätt bra. Det skapar en befolkning som springer åt det håll som massan springer .. ledda av starka rubriker som pekar ut riktningen, ofta med hjälp av en spinndoktor eller ett smart formulerat politiskt beslut.

Ensamma människor som bekräftas vid "rätt" åsikt blir som Pavlovs hundar och utför inga statskupper, organiserar sig inte på ett obehagligt sätt, skapar ingen farlig opinion eller andra tråkigheter .. de kvirrar och gnäller på bloggar och twitter eller hemma bakom stängda dörrar och fördragna gardiner.

Men förmodligen är jag onödigt svartsynt just nu efter en helvetesvecka? Kanske känner sig alla trygga, glada och innefattade i en stor bekräftande, allomfattande gemenskap ..

.. som jag just nu inte ser efter en djupdykning ner i ett område där samhället har stora brister när det gäller att bekräfta och se människors behov?

SvD, SvD, Expr., Expr., AB, AB, AB, AB, AB