.. den fantastiska naturen som ser olika ut från norr till söder, de växlande årstiderna och vår historia.
Hela mitt liv finns i den svenska naturen. Doften från soltorkade barr och sandig mark får mig att minnas vägen från mormor till mina kusiner och väcker också minnet av smultron som träddes på strån.
En skog med knotiga tallar och låga berg gör att jag vill klättra och återuppleva barndomens äventyr. En solig dag med en mild havsbris får mig att tänka på hur jag lärde mig simma, alla iskalla bad som blev en ren njutning i sammetslent vatten och otaliga roddturer efter strandkanten med medförd matsäckskorg.
Kylan som biter i kinderna under snöig vinter, påminner om pulkabackar, skidturer, kladdig apelsinsaft på iskalla fingrar, stickade vantar och åtskilliga misslyckanden på skridskoisen och gör att jag längtar till den ombonade värmen i hemmet med tända ljus och alla jular som vi firat med snön yrande utanför.
Midsommar är jordgubbar och grädde, augusti är kräftor oavsett om jag kan äta dem när som helst numera och hösten är nyplockade, smörstekta kantareller på en macka.
Vår historia finns i naturen. En syrenhäck och resterna efter en husgrund som vi överraskade hittar mitt i skogen gör att vi förstår att andra har levt här före oss. Stretat och arbetat i sitt eget torp, upplevt naturens växlingar på samma sätt som oss. Stenhögarna vid åkerkanten vittnar om människors arbete, det lilla vattenfallet och den förfallna smedjan vid det gamla godset minner om en försvunnen storhetstid. Där finns också den igenvuxna parken, den gamla skolbyggnaden, torpen och statarlängorna som nästan kan få mig att se myllret av människor som arbetade där en gång.
Jag är ursvensk. Jag står med fötterna som rötter i den svenska myllan och jag har aldrig känt längtan efter att bo någon annanstans.
En vän talar om sitt land. H*n berättar om lukten och ljudet från havet, glittret i vågorna eller hotfulla stormar, blommande träd, värmen som reflekterar från husväggarna och ljuden som ekar, människor som skrattar och samlas när kvällssvalkan kommer.
Vi blir lyriska och patriotiska tillsammans och talar om rötter, minnen och hur barndomen formar oss.
"Du är ovanlig" .. säger h*n plötsligt. "De flesta svenskar tycker att de lever i ett dåligt land".
"Det är inte sant" .. säger jag. "Vi törs bara inte säga att vi älskar vårt land. Vi är rädda för att du ska bli ledsen då och för att vi ska framstå som främlingsfientliga."
H*n skrattade och jag vet inte om h*n trodde mig eller bara trodde att jag skämtade. Och eftersom jag ÄR svensk .. så vågade jag inte fördjupa mig mer i ämnet.
SvD, Expr., AB, AB, AB
Ja, det är skrämmande hur etablissemanget lyckas förminska svensken till att snart bli osynlig i sitt eget land. Man kan undra varför.
SvaraRadera