Jag vill inte tänka som jag gör, ..

.. jag vill hellre se glaset som halvfullt än halvtomt och känna mig positivt inställd till livet.

Kanske beror dagsformen på att Border Collien var tvungen att åka till veterinären med akut urinvägsinfektion eller på att Rackarkotten hittade en halvdöd fågelunge, som sedan dog eller på att tv:n mystiskt flöt ut i abstrakta flytande färgfläckar eller helt enkelt på att jag har sovit dåligt??

Men jag är så less på det politiska spelet i största allmänhet och på Håkan Juholt i synnerhet. Jag känner igen typen, den skojsige mansmannen .. lilla-gumman-gubben som väljer sin kvinna som en accessoar med passande musiksmak, lagom anpassningsbar och inte jobbigt ifrågasättande. Kvalad, testad och klar.

Den bullrande chefstypen som tar plats, lovar och bestämmer, som bara finns på plats när det är medvind, men aldrig finns som uppbackning när idéerna inte var så bra som de såg ut. Mannen som alltid får cred för det som fungerar och skyller på andra när det inte gör det. Alltid huvudpersonen på affärsluncher, privatfester och sammankomster med massor av ord, ord, ord .. men sedan står man där och känner sig snopen över att man aldrig fick göra sig hörd.

Jag är övertygad om att Håkan Juholt kommer att medietränas, anpassas och .. om det finns någon modigt sosse som törs .. hållas i kortare tyglar än vad han är nu.

Men det spelar ingen roll .. grunden är redan lagd. Vi har redan sett solospelaren som njuter av utsikten på toppen och inte besvärar sig med att lyssna på alla som ropar ut sin längtan och sitt behov efter en liten hint om vart de är på väg, vad de ska tycka och arbeta för de närmaste tre åren.

Och Aftonbladet .. jisses vad jag är less på den tidningen.

Nu är det barnfattigdomen som är flaggskeppet som ska krossa alla som behöver krossas. Vackra ord, klädsam upprördhet och spaltmeter om alla stackars barn.

Men det går inte att rikta ekonomiskt stöd till barn.

Stödet måste ges till de familjer som har så låga inkomster att både vuxna och barn ses som fattiga. Om de vuxna i familjen inte är fattiga så kan i alla fall inte jag se hur man ska kunna hjälpa deras fattiga barn?

Och om vi ger bidrag som höjer upp inkomsten för dem som har fattiga barn, hur vet vi då att stödet kommer barnen tillgodo?

Och om vi höjer bidragen till lägsta lönenivå .. vem vill då jobba för lägsta lön?

Och om färre jobbar och fler tas hand om staten, vad händer då med inflationen?

Och hur går det då med de fattiga barnen??

Och vilka ska göra jobben??

Jag är så trött på att man aldrig kan tala om helheten och att det aldrig finns ett faktiskt mål med de här skriverierna, att det alltid ska vara rubriker med ett annat syfte än det påstås vara. Det känns som om sjuka människor och fattiga barn används som politiska slagträn i ett spel där de alltid kommer att vara förlorare oavsett hur det slutar.

Kvällspressen tycker SYND om utförsäkrade och fattiga barn .. deras medlidande är oändligt och ordrikt, men där slutar också intresset. Kvar i dammet efter sålda lösnummer står de utförsäkrade, arbetslösa, mobbade och fattiga precis lika utförsäkrade, arbetslösa, mobbade och fattiga som innan .. och en hel del har övertalats att blotta hela sitt privatliv utan att det lett till någonting alls.

Mer än till ökade upplagor för tidningen .. i bästa fall.

Jag måste gå UT, känner jag .. sen får jag kanske komma in och begrunda det här inlägget??

Expr., SvD, SvD, DN, AB, AB, AB