Att hitta sig själv.

Ibland möter jag människor som är precis likadana som jag. Det kan hända var som helst, vid en gårdsförsäljning av textilt hantverk, i ett arbetsmöte, en affär, hos frissan eller på någon annan oväntad plats i livet.

Det är en omtumlande upplevelse .. två människor möts och vet PRECIS vad den andra menar och vill, det går nästan att jämföra med när Rackarkotten möter en annan hund som vill leka på PRECIS samma sätt.

Lyckan är total. Samtalet vill aldrig ta slut, inspirationsutbytet flödar och man vill bara ha kvar närheten till den nyfunna "lekkamraten" .. men så kan man ju inte bära sig åt, eller hur.

Jag blir lite frustrerad av att ha "besläktade själar" lite varstans i närområdet och nu har jag bestämt mig för att göra något åt det.

Till att börja med har jag under det senaste året släpat med en likasinnad till en annan likasinnad människa, knytit ihop dem i samma gemensamma aha-upplevelse, tagit med någon annan till den första, berättat om den tredje för den andra, några har kommit till mig, några har sökt upp varandra och jag har fått träffa några av deras inspirationmänniskor och till slut så har vi alla insett att .. Vi Måste Göra Något!!

I höst ska vi göra det .. hoppas jag. Vi ska träffas helt förutsättningslöst och bara prata av oss, tanka inspiration och nya tankesätt, dela med oss av roliga idéer och nya upptäckter, någon gång bara, kanske fyra gånger om året .. och vi längtar och brinner för att det ska bli av.

Det är väl det som kallas att bygga nätverk?

Även om ingen av oss har några planer på konstnärligt erkännande, ekonomisk vinst eller något annat högt uppsatt mål. Ett nätverk bara för igenkännandets glädje, lyckan i att få leka med likasinnade och en liten andningsoas i den vanliga vardagen. Att träffas och vara FÖR någonting, är inte det något att längta efter?

Det räcker väl?

Jag tror att det skulle fungera inom andra områden också. I går gick det en Ångestparad genom Stockholm som arrangerats för att uppmärksamma dem som lider av psykisk ohälsa och för att förändra debatten.

Jag misstänker att alla som gick i den paraden kände precis som oss. En enorm glädje och hemhörighet tillsammans med andra som vet PRECIS vad man talar om och känner inom sig.

I Expressen kan man få veta om den oro man känner är bra eller dålig och dessutom erbjuds läsaren 5 genvägar som kan göra livet lättare om det nu är så illa att h*n upptäcker att h*n verkligen mår dåligt.

Jag undrar jag hur bra man mår av att sitta och självhjälpa sig själv med stöd av en artikel i Expressen?

Men en sak vet jag .. det finns ingenting som jag mår så bra av som att möta någon som vet och känner samma saker som jag. Även om det betyder att vi blir två som traskar omkring i samma bottenlösa depressionsträsk .. så känns det i alla fall mindre ensamt.

Och är vi två, eller flera, så går det att få ut ett visst galghumoristiskt värde ur den mest tröstlösa situation och bara det gör att .. åtminstone jag .. känner mig lite starkare.

AB, Expr.