Jag borde lämna det här utrymmet tomt och gå ut och rensa bort lite brännässlor från rosenbuskarna och utnyttja den här tiden till att vara i solen i stället.
Men så här under Prideveckan funderar jag alltid lite över varför det inte finns något liknande utrymme för oss kvinnor? En enda dag när vi också kan få framhäva oss själva och få lite användning för alla de pinsamt glamorösa plagg eller tillbehör, som inköpta i ett stilla vanvett, döljs i våra gömmor och garderober.
En manifestation för den vanliga kvinnan .. helt befriad från feminister, kändisar eller genusforskare med villor i Danderyd, Österlen eller våningar på Östermalm.
Vanliga kvinns, alltså!
Vi som är för gamla, för tjocka, för dumma, för trötta och nedslagna i skorna för att orka ta plats i samhället i vanliga fall. Alla vi som spinner som skottspolar mellan jobb, dagis, affären, tvättmaskinen medan dammet och tillkortakommandena samlas runt oss .. samtidigt som vi vill vara vackra, åtråvärda och bekräftade. Vi som är själva förutsättningen för ett fungerande samhälle genom att vårda de gamla och sjuka, se till barnen i föräldrars ställe och få det hela att flyta på ett ekonomiskt hållbart sätt genom att sponsra det hela med våra låga löner.
Jag skulle vilja att vi någon enda gång skulle kunna mötas i samma njutningsfulla gemenskap, yra och dårskap. Ett eget Pride för Systerskap!
"Det är omöjligt! Kvinnor kan aldrig hålla sams i större grupper" .. säger Maken fördomsfullt och jag blir arg. Men jag måste erkänna att det ligger ett korn av sanning i det han säger. Vi kvinnor har ofta så lågt i tak i vår strävan att åstadkomma något med våra liv att vi tvingas konkurrera enbart med varandra.
MEN .. när det gäller männens Grabb-gemenskap med fotboll, jakt, bilar och andra prestionsinriktade sysselsättningar, så är det bara en fis i universum jämfört med vårt SYSTERSKAP!
Systerskap kan vara något tillfälligt. Jag har varit på arbetsplatser där gränserna mellan olika grupperingar har varit som gjorda av cement. Men plötsligt har någon ett problem .. skilsmässa, sjukt barn, livskris eller befinner sig i en utsatt situation och murarna rivs. Systrarna samlas, lyssnar, tröstar, ställer upp och tar över arbetsuppgifter till krisen bedarrat och sedan återgår allt till det gamla.
Systerskap är att kunna berätta om vad du EGENTLIGEN känner när du genomlidit din fjärde vaknatt med sömnlöst barn, blivit sviken av någon du litat på eller har haft en sönderslitande ordväxling med en argsint tonåring som får dig att betvivla ditt värde som förälder. Med inga andra kan du skratta så mycket och så gott åt händelser som irriterar sönder huden i vardagslivet.
Igenkännandets glädje är stor, skratten råa och kärleksfulla, vid berättelser om makens fisande, svärmors dammtorkande finger, smulor på och under köksbordet, genomskinliga, taffliga sex-inviter när du nästan somnar vid diskbänken, pinsamma stunder i provrummets obarmhärtiga ljus eller X-ets nödlögner de helger han borde ha haft barnen.
Många kvinnor har, med ett nödrop, klarat förståndet tack vare en medsysters utsträckta hand. Andra har stått som en klippa i kaoset när du som mest behövde henne.
Kvinnlig humor innehåller mycket självironi, galenskap och gränslöshet .. en kväll tillsammans med andra kvinnor kan vara nyttigare för själen än många dyra terapitimmar.
Hönsgård .. säger många män som inte förstår att deras egna äktenskap ibland bara hålls ihop av trådarna från ett starkt systerskap. Historien om mannen som själbelåtet nalkas en grupp glada kvinnor på krogen med orden .. och här sitter ni ALLDELES ENSAMMA!! .. är klassisk och mycket talande.
Systrar finns överallt. Jag har vänner som jag inte träffat på flera år, men som finns bara ett telefonsamtal bort. Här .. bland alla bloggar har jag hittat ett helt stim och i mitt eget deppträsk har jag en vän som mer än en gång hjälpt mig att navigera och knyta ihop trådarna när de gått av.
Men det blir nog aldrig någon manifestation för Systerskap. Ingen fjäderboa och inget tillfälle att vädra de högklackade som står sysslolösa i mitt fönster. Vi har inte tid att organisera något annat än vår egen verklighet .. vi vanliga kvinns som tar så lite plats och ser så vanliga ut.
Vi får nöja oss med att finnas som argument i avhandlingar om jämlikhet, objekt i diverse artiklar, som grundmaterial i genusforskningen och lyssna på den feministiska eliten som vet vad vi vill och behöver.
VEM skulle vilja sponsra och satsa på ett stolthetståg för sådana som oss, vilka skulle vilja twittra igång en kampanj för ointressanta mammor och mormödrar, vilket parti skulle välja att använda oss som rubrik på en debattartikel om tillväxtpolitik och vilken partiledare skulle låta sig grillas i en utfrågning om våra liv??
Och .. NU .. går jag ut och rensar bort brännässlor!!!
AB, SvD, DN, Expr.
Orkar heller inte organisera, men jag hade flaxat dit på en sekund med mina guldpumps och paljett-toppar om det skulle uppenbaras en sådan parad.
SvaraRaderaVar?När? Genast! Jag kommer och jag lovar att låna ut paljettväskor(nej inte rosenväskan)Jag packar mina fjäderboor och chockrosa stilettos. Faktiskt har jag några läckra glacehandskar också. Om inget annat sker så kan jag komma och hjälpa dig rensa bort brännässlor. Vem säger att man inte kan göra det i glitterturban, fjäderboa, glacehandskar och med stilettos. Som sagt var jag är redo för alla sätt att visa systerskap om vi nu inte får var egen SisterPride.
SvaraRadera...å nu går jag ut med min blackanddecker å putsar till mina buskar! Jag är ju lapp å behöver således inte putsa min egen..=)
SvaraRaderaHärligt inlägg!
SisterPride! Låter fantastiskt!
SvaraRaderaDammar av the dancing shoes och kommer på direkten! =)))
Lugn tjejer, på två röda minuter skulle paraden tas över av militanta extrem-feminister!
SvaraRaderaSnälla Kusinen nu skall vi köra positiva vibbar - SisterPride får det bli.
SvaraRaderaJa, ni tjejer .. 6 kvinns är väl inte såååå imponerande i ett SisterPride, men det är alltid en början!!
SvaraRaderaSärskilt imponerad är jag av Maja. BlackandDecker är utsnyggt och helt rätt tillsammans med rosa fjäderboa och stilettklackar.
De militanta feministerna får vi väl samla i ett särskilt tält eller nå´t?? Eller lotsa in dem på en föreläsning av Tina Rosenberg i ett helt annat hörn av stan?? Det upplever de säkert som intressantare än närkontakt med vår typ av kvinnor i alla fall, eller hur?