Vilka vuxna skapar vi egentligen i skolan??

Skoltiden .. det är i alla fall någonting som vi alla har gemensamt, eller hur? Oavsett hur det var och hur vi kände oss medan den pågick.

För min del minns jag den med blandade känslor. Det var ju ett måste .. någonting som inte gick att undvika eftersom ALLA gick i skolan. Man var tvungen, trots att det där med att lära för livet och framtiden var något abstrakt som man inte riktigt förstod sig på.

Min familj flyttade varje eller vartannat år, så jag fick tidigt lära mig hur viktigt det var att smälta in och göra sig osynlig .. fast på ett synligt sätt. Livet i skolan .. utanför och utom synhåll från klassrum och lärare var fyllt av fallgropar, rangordning och oskrivna lagar .. och hackordningen och reglerna var olika i varje skola jag gick i.

Är det någon som INTE känt sig utsatt i skolan? Är det någon som helt och hållet varit sig själv genom skoltiden .. utan att snegla åt vad man borde ha på sig, göra, tycka eller bete sig för att passa in?

Grattis i så fall, du är en lyckligt lottad person.

Jag var på en skolträff en gång .. massvis med år efter jag lämnade skolan bakom mig. Jag kände inte igen nästan någon .. men en jättetrevlig medelålders man kände igen mig och sa .. "du var så modig hela tiden. Inte rädd för någonting ..."

?????? JAG??? Jag var livrädd hela tiden! Livrädd för att bli synad och avslöjad som den bluff jag var. En tönt, en social katastrof som inte förstod alla outtalade koder och uppförandekrav.

Det verkar vara värre nu. Under min skoltid hade vi vuxna/lärare som var fostrade i en miljö där de förväntades ansvara för sina handlingar, där de "bestraffades" för olämpligt uppträdande och där deras lärare var oemotsagda auktoriteter. Vi hade respekt för våra lärare .. det var dom som bestämde och sade ifrån, och det kändes tryggt .. och accepterades.

Vad är det för slags vuxna dagens skola fostrar? Vad är det som format de människor som tar hand om våra barn och lägger ansvaret för hur de har det i skolmiljön .. på dem??

Vad har de för bagage från sin egen skoltid .. de som kan titta bort och lägga skulden för trakasserier och mobbing på ett barn som saknar skyddsreflexer? Hur har de blivit så små och svaga att de gör gemensam sak med mobbande elever i stället för att uppföra sig som de vuxna de förväntas vara?

För barn har i alla tider hittat andra barn som inte kan försvara sig och gömt sina egna rädslor bakom dem. Det är inte barnens fel att de känner sig otrygga och osedda och även om det finns barn .. och vuxna .. som det känns ganska riskfritt att håna, driva med eller gömma sig bakom, så är det allas vårt ansvar att se till att ingen gör det.

Jag har skrivit det förut och skriver det igen .. mobbing är koncentrerad rädsla. Rädsla för att bli sedd som annorlunda och bli mobbingoffer själv, rädsla för att bli avslöjad som rädd och ensam .. rädsla för att inte passa in.

Om de vuxna .. som ska representera trygghet och ordning .. är lika rädda som barnen för konflikter, för att bli avslöjade som rädda och handlingsförlamade, för att bli sedda och mobbade .. också gömmer sig bakom samma hackkycklingar som barnen nosat upp, vad är det då för miljö vi tvingar våra barn att vistas i dag efter dag?

Vad kommer det att fostra för vuxna, vilka begåvningar och talanger går om intet under år av rädsla och utanförskap? Hur ska vi få välutbildade, kunniga vuxna med framtidstro ur en miljö där utbildningen är underordnad kampen för livet på skolgården?

Hur kan någon som är rädd för barn söka och få en rektorstjänst? Hur är det möjligt att man söker den tjänsten utan att inse att det innebär ett ledarskap och ett ansvarstagande för en trygg arbetsmiljö för ALLA!

Det gäller oavsett vad man personligen tycker och tänker om alla individer man har ansvar för. Man behöver inte älska alla här i världen men man är banne mig skyldig att visa samma respekt för alla människor .. inklusive barn.

SvD, SvD, Expr., AB