Språket, glädjen och värdeord.

Jag har arbetat med ord och siffror i hela mitt liv. Tråkig kanslisvenska, offerter, affärskorrespondens, bokföring, överklaganden .. jättesakligt, jättetråkigt och inte det minsta fantasirikt. I varje fall inte i språket, däremot kan bokföring, deklarationer och offerter uppvisa en hel del fantasi och idérikedom.

Så när jag av en händelse presenterades en blogg så var det med blandade känslor jag kastade mig ut i det okända. Och jag drabbades av en fullständigt oväntad lyckokänsla.

Där var det .. det språk som jag förlorat genom åren .. och jag skrev och skrev. Under de första tre månaderna vågade jag inte ens ha någon kommentarsfunktion av rädsla för att någon skulle komma och förstöra nöjet med en kritisk anmärkning.

Jag skrev om ALLT!! Jag tror till och med att jag skrev ett inlägg om mina trosor?? Jag skrev mycket.. 5-6 inlägg om dagen, misshandlade språket, använde VERSALER, strösslade med ????? och !!!!!!!! kursiverade, fetmarkerade och gav fanken i korrekta styckeindelningar och meningsuppbyggnader.

Ahhh .. det var en fullständig njutning det första året. Jag var som berusad av min nyfunna tvåspråkighet och det var rent fantastiskt.

Naturligtvis gick det inte i längden .. allt blandades samman. De texter som jag hjälpte andra att författa i samband med överklaganden till olika instanser blev lätt blogglika och blogginläggen stramades upp.

Till min förvåning tjänade alla på det? En kvinna som slitit ut sin kropp på ett ofattbart handikappande sätt, under många år i vården men som inte ansågs behöva varken stöd eller hjälp fick .. helt oväntat och mot alla odds? .. sin 75% sjukersättning och ett erkännande, en advokat hörde av sig och uttalade sig berömmande om ett överklagande .. (jojomensan! det växte jag flera meter på!) .. och jag fick kontakt med fler människor genom bloggen?

Och jag som verkligen är ”nobody”, inte alls har någon ställning eller högre utbildning och går omkring som vilken ”anybody” som helst i verkliga livet .. jag började fundera över samhället, politiken och vilken skillnad språket gör.

Varför måste det språk som vi använder oss av när vi skriver om politik och samhällsfrågor vara svårbegripligare än det vi använder när vi talar?

Varför tror vi att ett budskap blir bättre ju mer ”myndighetsspråk” och ”värdeord” det innehåller?

Jag läser en hel hög av de största politiska bloggarna. Kd:s representanter bloggar inte särskilt ihärdigt så där är det svårt att få grepp om partijargongen .. men de jag hittat, är lättillgängliga, trevliga och förvånansvärt opolitiska, de Centerpartister jag läser har också ett trevligt vardagsspråk och vill gärna samtala om sin politik. Moderaterna är socialt välanpassade i tonläget, väluppfostrade i bemötandet och en aning pösiga, medan Folkpartisterna balanserar på en tråd mellan Moderaterna och de andra .. språkmässigt, rent generellt och utifrån de få bloggar som jag följt genom åren.

Och oj så fel jag förmodligen har om en språkforskare sätter tänderna i det här påståendet och sätter samman en statistik och faktisk forskning.

Vänsterpartister och Sverigedemokrater har inget gemensamt politiskt .. men språket! Oj .. där kan vi tala om ÖVERTYGELSE utan utrymme för tvivel. Ibland undrar jag om de verkligen förstår hur motsägelsefulla deras egna budskap är? Alla är jämlika … utom vissa grupper som inte förtjänar någon jämlikhet eller respekt alls?

Socialdemokraterna är ett fascinerande parti just nu och särskilt när det gäller språket. Här kryllar det av värde-ord, propagandaord och meningar som är som hämtade från en förgången storhetstid eller ett traditionellt förstamajtal. Jag tror ärligt talat inte att jag läst ett enda blogginlägg från en socialdemokrat som inte varit ett angrepp på ett annat parti eller någon annan ”fiende”? De andra partiernas ”felaktiga” politik, ”rädsla” för det egna partiet, de dolda agendorna, angreppen eller motståndarnas ”farlighet” verkar vara själva förutsättningen för de socialdemokratiska åsikterna.

Det finns en tydlig fiende .. men inget sökande efter ”vänner”.

Det är ett svårtillgängligt språk på vänsterkanten. Det är tungt, oemotsägligt, svårbegripligt och når inte fram till väljarna utan vänder sig i första hand .. och nästan enbart .. till den egna kretsen. På något sätt påminner det om det språk och de värdeord som religiösa, frikyrkliga bloggare hämtar ur bibeln .. ett språk som stelnat och formats i ett stängt sammanhang tillsammans med redan troende och ger bilden av en grupp som slutit sig samman i ett sektliknande självförhärligande tillstånd. Här är det stängt, kyrkan är full .. men applådera gärna utanför.

Med tanke på mina egna erfarenheter av att fastna i ett träsk av korrekta uttryckssätt, så undrar jag om inte den politiska debatten och väljarkontakten skulle må bra av om våra politiska företrädare använde sitt eget vardagsspråk, sina egna tankar och uppfattningar när de försöker skriva om sin politik.

Om de nu verkligen vill nå fram till väljarna?

Det kanske skulle berika politiken om de talade MED de människor som valt dem och som de är beroende av, i stället för TILL dem?? Lyssnade lite?

Nu när möjligheten finns.

För mig var det en oerhörd tillgång och en befrielse när jag förstod att det var möjligt .. och kanske finns det anledning för våra politiker att granska alla de politiska värdeord som de blåser upp i varje politisk debatt .. Jämlikhet? Utanförskap? Solidaritet? Lika värde? Tillväxt?

Vad innebär de … egentligen?

Värdeord kan lätt bli både ovärdiga och värdelösa om vi använder dem på ett vårdslöst sätt.

Men språket .. åhh, det kan bli som ett glas bubblande champagne om man hittar en likasinnad att dela det med.