Bekräftelse ..

.. är människans drivmedel, det är jag övertygad om.

En del tycker att jag har fel, och menar att det är pengar och makt, men då missar de att båda sakerna bara är uttryck för samma sak .. bekräftelse av den egna förmågan och storheten.

Om en egen valfisk var den yttersta symbolen för ett lyckat liv .. så skulle alla sträva efter att få en, eller hur? Så det är tur att de flesta begränsar sig till märkeskläder, klockor, bilar och dyrbara levnadsvanor .. annars skulle det bli väldigt trångt på Stureplan.

Jag tänker på det när Maken suckar över Håkan Juholt och undrar .. VARFÖR utsätter sig en människa för allt detta? Varför inser han inte det lönlösa i situationen och hoppar av?

Det är också med en stark känsla av igenkännande som jag läser JohannaGrafs senaste blogginlägg, där hon beskriver hur hon .. isolerad mitt i ingenstans .. ändå inte kan låta bli att söka bekräftelse hos alla som tar kontakt med henne.

Jag är likadan .. en Duktig Flicka.

Visst låter det som en bekännelsemening hos Anonyma Alkoholister?

Men jag vet inte hur mycket tid jag lagt ner på att få andra människors bekräftelse av att jag är en bra människa? Att jag finns!

Jag har plockat säckvis med äpplen, bara för att någon nämnde att h*n ville göra must, jag har uppvaktat travsportens representanter enbart för att försöka hjälpa någon som drömde om att bli jockey, sytt, målat, följt med och skällt ut .. åt andra .. och jag har varit inblandad i hur många små föreningar och intresseorganisationer som helst.

Jättepraktiskt för dem .. här kommer hon som är lättengagerad, stryktålig och gärna jobbar ihjäl sig för en klapp på huvudet, så att alla andra kan syssla med sina egna privatliv i lugn och ro.

Lyckligtvis så är jag .. tack och lov .. också lite naturlat av födsel och ohejdad vana, så när det gäller organiserade verksamheter tar tålamodet snabbt slut om jag upptäcker att jag är ensam om engagemanget.

Orättvisor .. jag går igång på det.

Orättvisor MÅSTE förvandlas till rättvisor och jag kan slita ihjäl mig för att försöka åstadkomma den förändringen. Trots att den det gäller sitter passiv i passagerarsätet och säger .. det är ingen idé. Det går inte! .. så upplever jag det som om det är mitt ansvar att det SKA gå.

Varför?

Kanske bottnar det i att jag var det äldsta barnet, den som kunde klara sig själv .. medan någon annan krävde mer uppmärksamhet. Bekräftelse och beröm var det kvittot på att jag fanns, när det inte fanns tid över till annat?

Under tonåren var negativ bekräftelse kvittot på att jag syntes och lite av en hämnd för osynliga år och efter det blev hela mitt liv ett projekt som skulle bekräfta att jag kunde lyckas .. i alla fall!

Jag vet inte hur det är med Håkan Juholt, men jag har förstått att det vi har gemensamt är att vara ”stödbarnet” i en familj där krafterna gick åt till ett mer krävande syskon eller en familjesituation där inte alla fick lika mycket plats. Förmodligen släpar han på ett bekräftelsebehov på flera ton.

Kanske är det orsaken till att han sökte och klamrar sig fast vid den mer handfasta typen av bekräftelse som finns .. pengar och makt? Kanske är det hans drivmedel .. bekräftelse av den egna dugligheten, förmågan och storheten?

Se MIG!! Bekräfta den bild av mig som jag vill att ni ska ha! Bilden som jag vill vara .. men inte är?

Men då har han ju sökt den på fel ställe? Det går i privatlivet och näringslivet, men i politiken är det ju helt omöjligt att försöka bli större än budskapet och partiet. Framför allt inte när man påtar sig ledarskapet för det som väl måste anses vara en filial i ”Bekräftelsemissbrukarnas Riksförbund”?

Jag känner medlidande med Håkan Juholt .. för hur ska han känna det om han inte längre får behålla sitt uppdrag. Hur känns det för en bekräftelsetörstig människa om han blir historisk som den som lyckades förlora mest och sitta kortast tid i den politiska historieskildringen?

Men egentligen så är det ju inte mitt problem. Bekräftelsesökandet kan aldrig lösas av andra. Den yttersta bekräftelsen som stillar behovet måste komma inifrån dig själv i en känsla av att .. jag duger som jag är!

Det är något som jag har lärt mig av Maken. Lägg problemen där de hör hemma .. säger han. Fråga dig .. för vems skull gör jag det här?

Och .. om en människa inte ens orkar försöka hjälpa till med att hjälpa sig själv, varför ska du då göra det? Det finns väl mer meningsfulla saker att rikta in sig på?

Eller .. Lägg av!! Du har väl annat att syssla med!! Lev själv!

Livet är inte lätt för bekräftelsemissbrukare som jag .. det finns ju bekräftelsemöjligheter överallt bland dem som får sin bekräftelse av att vara misslyckade och behövande offer för ”någon annans” handlingar.

Det är nog helt möjligt att ta en dödlig överdos i kampen efter mer och mer erkännanden av att man verkligen finns och betyder något?

Finns det något alternativt drivmedel som andra går på?

Expr., DN, SvD, AB