Den här
helgen har sossebloggarna samlats på bloggkonferensen Nätroots12 och för mig
som följer många av s-bloggarna är det intressant att se att många, precis som
jag, blir besvärade av den inskränkthet som råder inom den s-märkta debatten.
Om man nu
ens kan kalla det debatt?
Men oavsett
vad man kallar den, så är den är helt och hållet avsedd för socialdemokrater.
Att försöka fråga, ifrågasätta eller diskutera frågor som presenterats som ekon
från partitoppen är inte att tänka på för en vanlig väljare. Tänk om bloggaren
i fråga svarar fel!! Och om det uppmärksammans!! Det kan kosta en karriär i det
här sammanhanget.
Det finns
inte utrymme för frågor .. bara svar som någon annan formulerade för länge,
länge sedan.
Opinionssiffrorna
har stabiliserat sig ser jag också. Det är väl ingen som blir förvånad?
För de som
så hoppfullt skyndat till Löfvens sida tror jag är människor som i första hand
går att hitta inom den offentliga ofantliga sektorn. De vill ha bättre
arbetsvillkor, högre löner, tryggare skyddsnät, mer till äldrevården,
sjukvården, skolan, fler lärare, mer personal i vården, högre a-kassa, lättare regler i sjukförsäkringen,
mänskligare bemötande .. ja allt det där som vi inbillar oss var så otroligt
mycket bättre förr och som bekostas av skatter från det privata näringslivet.
Vad de däremot inte är särskilt intresserade av så är det politik, politiska
bloggar eller politiska debatter.
Den här
gruppen, som till stor del består av kvinnor i vården, vill inte höra talas om
att bli handledare och redovisningsansvariga för trainees med individuella
kontrakt .. samtidig som de ska
utföra sina plikter under samma förhållanden som vanligt.
De är
måttligt intresserade av stora belopp till forskning och mer tekniskt avancerad
sjukvård och hoppar inte högt av glädje när de hör att de själva är ansvariga
för att göra sig anställningsbara när kroppen tagit slut och Försäkringskassan
och Arbetsförmedlingen kräver att de ska söka jobb som belastar de kroppsdelar
som fortfarande fungerar.
Den grupp
som satsar sin tillit på sossarna kommer förmodligen att ana att de inte tillhör dem som kommer att
prioriteras i valet 2014. Annat än som exempel på Alliansens misslyckanden ..
några löften och lösningar inom de närmaste 10 åren tror jag inte att vi kommer
att få se. Några löften om återställare när det gäller jobbskatteavdrag eller
den nya sjukförsäkringen skymtar inte ens på långt, långt håll .. däremot så är
kritiken högljudd och påtagligt lösningsbefriad.
Om sanningen ska fram så är Socialdemokraterna tillbaka
inom betongmurarna där ingenting har hänt de senaste 40 åren. Det är samma
personer i toppen, samma myndighetsövertro, samma krav på likriktning och samma
misstro mot dem som vill ta egna initiativ och gå nya vägar. Samma tro på att
väljarna .. för sitt eget bästa .. behöver anpassa sig till partiets
ideologiska bild av verkligheten och inte tvärtom och samma tro på att
Miljöpartiet och Vänsterpartiet är underavdelningar i det stora s-blocket.
När Jonas
Sjöstedt valdes till partiordförande och opinionssiffrorna steg för vänstern,
jublade s-bloggarna, slog sig för bröstet och jublade? Medan Håkan Juholt drev
ner de egna siffrorna i botten?
Om sanningen ska fram så är det faktiskt bara ett enda
parti som aktivt och målmedvetet strider för de grupper som flockas runt en
fantasibild av det forna s-partiet .. och det är Vänsterpartiet.
Mona Sahlin
fick mycket beröm för hur hon förde fram det sk Klamydiabrevet som handlade om
Annica Holmqvist. Än i dag finns det de som hyllar sossarna för att de stred
för Annica och det ses som ett bevis på empati och goda framtidsutsikter för
dem som vill ha bättre välfärd, något som tydligen också tog upp som en framgång för sossarna på bloggkonferensen.
Men Mona
Sahlin lovade ingenting, kom inte med några lösningar utan gnuggade bara in ett
enskilt fall i nosen på Alliansen. Ord, ord och fullständig tomhet bakom.
Den som
verkligen lyfte frågan var ingen okänd bloggare utan vänsterpartisten Emilie Holmqvist, Annicas dotter.
Utan Vänsterpartiet hade finalen på valrörelsen sett helt annorlunda ut, eller
hur?
Om sanningen ska fram, så är det Vänsterpartiet som är
fränast i tonen, arbetar och kräver mest för att
åstadkomma en verklig förändring när det gäller de mest utsatta i samhället.
Vänsterpartiet är också det enda parti som hellre står utanför ett regeringssamarbete
än ger avkall på sina principer. Det ska
vi hålla dem räkning för.
Medan Maria
Larsson cyniskt säger att hon vill vänta och se "hur det går" för alla dem som blir av med sin personliga
assistans på grund av Försäkringskassans tolkning av lagen ..
.. så är det
Vänsterpartiet som lyfter frågan, kräver en lagändring och förstår att det är akut när en ung
22-årig kvinna inte kan lämna bostaden annat än under tider som anhöriga kan avstå från.
Så i sommar
sitter hennes vänner på gatuserveringarna eller badstränder och har trevligt
medan hon helt plötsligt bara tillerkänns rätten att ensam äta ihjäl sig enligt
RÅ2009 ref 57.
Att hjälpa
någon ut med rullstolen ingår inte i den hemtjänstliknade "hjälpen",
inte heller att ge någon möjlighet att handla mat och vin till en middag med
vänner eller köpa de kläder en ung människa längtar efter för att få vara som
alla andra. Skillnaden i att vara inlåst och beroende i sin egen lägenhet eller
på institution, när det gäller en ung handikappad människa som vill leva som du
och jag.. är hårfin.
Jag har
skrivit tidigare om vad som händer med de psykiskt funktionshindrade unga
kvinnorna som lämnas ensamma i egna lägenheter större delen av dygnet .. jag
orkar inte göra det igen. Men tänk själva, det är samma kvinnor som inte ens är
fredade när de åker färdtjänst till sitt dagcenter.
Men vi får
vänta och "se hur det går"
för alla de 900 handikappade som plötsligt fått förutsättningarna för sitt liv
förändrade.
Förmodligen
lika bra som för dem som nu införsäkras efter att ha varit utförsäkrade medan
man "såg hur det gick", och
där svaret var åratal av ekonomisk katastrof och lidande för individen bara för att
politikerna skulle få "se hur det går".
Men jag
skulle aldrig rösta på Vänsterpartiet, tyvärr. Det beror helt och hållet på tre
saker, Simon Fors i Pajala, ofriheten och dubbelmoralen i det kollektiva, "jämlika" tänket
och förhållandet till skatter och ekonomi. Bara Simon Fors ensam har skadat
sitt parti lika mycket bloggportalen s-bloggar löjliggjort sitt, åtminstone när
det gäller mig.
Risken att
få människor av Simon Fors kaliber i en regering får mig att bli mörkrädd och
när det gäller ekonomin så ska det mycket till för att jag ska bli så
självmordsbenägen att jag lägger min röst på Vänsterpartiet.
Det är lite
synd .. eftersom Vänsterpartiet som helhet känns som en frisk sommarbris
jämfört med den socialdemokratiska vänsterfalangens ständiga och unkna mörker.