.. har ätit sitt sista majskorn och försvunnit till en, förhoppningsvis, roligare och bättre plats.
I går slog duvhöken till och i dag passerade vi den plats där han lämnade kvar de fjädrar och dun som är det enda som nu påminner om en vilsekommen glamourduva.
Jag önskar att jag sluppit se det!
Men en sju år gammal duva som tillbringade sitt liv i ett hörn på taket, rädd och otrygg för så gott som allt, hade inget bra liv och så får jag trösta mig med att hon i alla fall slapp den vinter och kyla som jag oroade mig så mycket för.
Det som hänt är naturens gång, passar man inte in i mönstret är man ett lätt offer .. det är så det är. Men hos mig finns det en klump i bröstet och jag måste erkänna att jag både känner tomhet, sorg ... och skuld över att jag inte kunde skydda henne bättre.
Och jag vet att det är dumt och orealistiskt .. men det är i alla fall så det känns just nu.
Hon har säkert kommit till ett ställe där hon inte behöver frysa eller vara rädd. Kram
SvaraRaderaDu får försöka trösta dig med att du ändå underlättade den sista tiden av hennes liv!
SvaraRaderani "bondade", hade ett unikt möte i all sin enkelhet och skörhet och det gav dig spår i hjärnbarken som var viktiga och givande! och en fröjd för oss läsare att ta del av.
SvaraRaderaLäs Hakelius. Så vasst att snittet inte kändes och man ler tills det plötsligt kommer blod från det fina snittet =)
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/johanhakelius/article17630450.ab
``Den lilla duvan till himlen for``
SvaraRaderaDet enda som du kunde gjort var och sätta henne i en bur och då hade hon mist sin frihet.
Så tråkigt. Men som du säger, hon slapp vintern.
SvaraRaderaSå sorgligt, tror jag vet hur du känner. Men var det på ett vis ändå skönt mitt i eländet att du hittade fjädrarna efter henne. Du slipper i alla fall fundera på det. Duvhöken blev mätt på den vackra duvan och Dita slipper en mörk kall vinter.
SvaraRaderaJag förstår hur du känner. Även om det var naturens gång och mer eller mindre oundvikligt. Så känns det ju sorgligt ändå.
SvaraRaderaHon kanske får bli en stor vacker duvhök i sitt nästa liv.
Jag ska inte försöka trösta dig för jag tror jag förstår hur du känner. Även jag hade en alldeles speciell duva i min närhet, en jag försökte följa när hennes skador läkte och hon skulle flyga vidare. Jag vet inte hur det gick och jag ska väl vara tacksam för det, jag hade inte velat hitta fjädrarna efter henne. Men det är jag det, och vi är alla olika så det här var kanske det bästa för dig.
SvaraRaderaJag kommer däremot att sakna glamourduvan.
Jag kommer att sakna rapporterna om glamourduvan och hennes liv och leverne menade jag förstås. Det blev lite felskrivet där.
SvaraRaderaSå är det för oss djurvänner, även om vi kan trösta oss med att hon slapp en del och du slapp oroa dej så finns sorgen där. Man vill ju att alla ska få leva och må bra, när man fäst sig vid de små liven, både fjäderfän och andra djur.
SvaraRaderaTack för fina ord och medkänsla. För visst är det jobbigt även när djur som du påtagit dig ett ansvar för dör utan att du kunde förhindra det.
SvaraRaderaDet här var lite extra jobbigt eftersom jag både såg det hända och sedan måste passera fjäderhögen varje gång jag går genom skogen. Det känns som om jag vill samla ihop fjädrarna och göra henne hel igen.
Jag är så morbid att jag skulle samla fjädrarna och förmodligen göra ett vackert smycke av dem...
SvaraRaderahttp://www.reactiongifs.com/wp-content/uploads/2013/05/im-sorry.gif
f.ö har jag makens torkade blod efter en olycka i en särskild kåsa under en kristall. I know. Call 911...eller 112