.. den är ju redan betald även om den
senaste inbetalningen föregicks av diskussioner om vi egentligen borde betala
för den sortens journalistik som tidningen ägnat sig åt efter det att Peter
Wolodarski blev chefredaktör för två år sedan.
Aftonbladet slutade vi köpa för flera år
sedan och det är nu nästan två år sedan vi slutade läsa den på nätet.
Prenumerationen på SvD blev en
nätprenumeration som det är tveksamt om vi anser det är värt att behålla även
om det finns starka ledarskribenter som vill se verkligheten ur olika
perspektiv och det enda som lockar med Expressens nättidning är också några
enstaka modiga krönikörer som törs stå för en egen åsikt utan att samtidigt ta
heder och ära av någon oliktänkande.
Debattprogrammen och
samhällsjournalistiken på SVT/SR var engagerande och intressanta .. för länge
sedan. Rätt många år sedan faktiskt. Nu är meningsutbytena lika förutsägbara
som deltagarna och i de fall partibeteckningen "glöms bort" är det
lätt att hitta den på Google för den som orkar titta.
Det gör inte vi numera.
Från att ha varit en familj som var
storkonsumenter av de traditionella medierna tvingas vi numera söka helheten och någon slags sanning, genom att läsa
alternativa media, följa utländsk press samt de diskussioner som spontant
uppstår på bloggar och twitter.
Hur kunde det bli så här?
För mig var den första spiken i kistan
drevet mot Sven-Otto Littorin. Att en etablerad tidning kunde få krossa en
enskild person .. låt vara att han var minister .. genom att publicera ett
hopkok på rykten, skvaller och påståenden utan att på något sätt kunna bevisa
att det fanns någon sanning bakom sörjan .. det blev en chock. En soppa på en
spik .. utan spik .. hälldes över en människa som var chanslös när en tidning utsåg
sig själva till både åklagare, domare och bödel.
Men jag får väl säga som våra politiker
.. jag var kanske naiv när jag hade respekt för journalistyrket.
Men både naiviteten och respekten försvann
när skrönan om de vägda blöjorna gjordes till en sanning som sedan blev en
krönika där en av ledarskribenterna medgav att de visserligen visste att det
var en lögn .. men lögnen var för bra för att de skulle kunna låta bli att
publicera den.
Den sista lilla resten av hopp om att
allt handlade om enstaka feltramp dog när några "journalister"
beskriver hur de träffar en yrkeskriminell man på en skogsväg och tittar på
fotografier som de sedan köper och .. trots att de vid det laget visste, det
läsarna genast upptäckte ..publicerade tidningen de photoshopade
"bevis" som blev huvudnyhet på löpet. "Bevis" som snarare
förstärkte misstanken om att hela artikeln och boken den grundade sig på också
var en lögn.
Och så kom då Researchgruppen och blev
avlönade och hyllade av hela journalistkåren när begick de övertramp och
olagligheter som journalisterna själva inte ville smutsa ner händerna med.
Vanliga människor med ett i och för sig
inte så förfinat språk .. och en del med förfärliga åsikter .. fick betala med
socialt utanförskap och arbetslöshet medan åklagarna, domarna och bödlarna i form av ansvariga chefredaktörer och journalister ostraffat korkade upp en
flaska till, långt från läsarnas vardag.
Där började jag bli rädd. Känna oro för
min familj och för mig själv.
Den som skriver anonymt gör det ofta av
en anledning. Det finns många fullgoda skäl .. någon har skyddad identitet och
kan inte delta i gemenskapen på nätet på annat sätt. Någon annan har en partner
eller barn vars karriärer eller liv skulle kunna skadas och någon kanske är
helt beroende av stödet från en kommun, som har en helt annan partibeteckning
än skribenten, vars makt och hämndmöjligheter skulle kunna krossa en hel familj.
Det har faktiskt hänt. Du skriver inte
ostraffat om vad som händer i din kommun om du har något att förlora på att en
högre tjänsteman eller politiker känner sig kränkt.
Den som skriver under en anonym signatur
.. som jag och många fler .. skickar därmed ut en signal om att h*n anser att
det finns en viss risk förknippad med yttrandefriheten. Ingen kan tolka detta
som att h*n är intresserad av att hängas ut i en intervju med foton i någon av
de tidningar som redan visat sitt läsarförakt. Snarare tvärtom, skulle jag
vilja påstå.
Om nu en journalist ändå vill ha kontakt
så finns det ett kommentarsfält att ställa frågor eller lämna kontaktuppgifter
i .. något som skulle visa på någon slags respekt för personens integritet.
Vi har en pressombudsman som är ansvarig
för dessa frågor. Hittills verkar han inte ha varit särskilt oroad.
Men när det visar sig att alternativ media växer på de traditionella medias
bekostnad blir pressombudsmannen Ola Sigvardsson bekymrad och oroar sig över
att svenskar vänder sig till sajter som drivs av politiska motiv i
stället för journalistiska ambitioner .. och att .. traditionell
journalistik präglas av en vilja att förutsättningslöst söka efter sanningen och göra det så gott det går. De här andra
sajterna kännetecknas av att de har en politisk agenda
Läs det igen .. Traditionell journalistik präglas av en vilja att förutsättningslöst söka efter sanningen och göra det
så gott det går. De här andra sajterna kännetecknas av att de har en politisk
agenda.
Jag trodde först det var ett skämt .. en slags fakebook-citat.
Men det är på riktigt.
Jag för min del vet precis vilka jag spontant tänker på när
pressombudsmannen nämner journalistik som
drivs av politiska motiv i stället för journalistiska ambitioner, och det
är inte vad som brukar kallas för "hatsajter"
offentligt.
Men när pressombudsmannen sedan säger .. En konsekvens av att
hatbudskap och propaganda sprids på nätet är att yttrande- och tryckfrihet
äventyras för alla. Yttrande- och tryckfriheten är något som vi inte kan ta
för givet. Politikerna ger oss rätten att trycka och yttra oss, men kräver att
vi gör det på ett ansvarsfullt sätt. Om vi inte gör det, kanske friheten
inskränks ... då blir jag verkligt skrämd.
VEM avgör vad som är ansvarsfullt eller inte? Är det
ansvarsfullt att samarbeta med kriminella för att tvinga fram "bevis"
för att hävda en sanning som sedan bevisas vara en lögn, medan det kanske är
ansvarslöst att hävda en åsikt som kanske är sann men både obekväm och direkt
farligt när lögnen upphöjts till den officiella sanningen?
VEM avgör vad som är hatbudskap och/eller propaganda när så gott
som allt innehåll i våra traditionella medier handlar om propaganda och/eller hån
och förakt?
I dag läste jag Julia Caersar´s båda helgkrönikor .. Mardrömmen
och Agendajournalisterna .. och från och med nu ska jag efter detta försöka hålla min blogg kliniskt ren från länkar till "traditionell" media.
Och OM jag mot all förmodan skulle hitta en journalist med
vidhängande fotograf skvallrande med grannarna eller krälande runt i trädgården
och gloende in genom fönstren .. oavsett hur trevliga de än är i andra
sammanhang .. kommer jag direkt lägga
att ner den här bloggen, byta namn och flytta till annan ort.
För som PO säger .. om vi inte gör som han och politikerna säger
så "kanske" friheten inskränks.