När jag började blogga våren 2008 var
det för att stimulera en begåvad bekant att nå lite längre än byrålådan med
sina läsvärda texter. Som en liten bonus upptäckte jag att jag tyckte det var
roligt .. något som h*n däremot inte tyckte.
Ren skrivglädje var det som kännetecknade
det första halvåret. Jag skrev om ALLT! Inget var för oviktigt, allt var
möjligt .. men sedan upptäckte jag möjligheten att få delta i samhällsdebatten
tillsammans med människor som levde i helt andra sammanhang än min egen lilla
medelklassbubbla i närheten av en småstad ute på landsbygden.
Då upplevde jag min egen
verklighet som trång, begränsad och enkelriktad. På nätet fanns möjligheten att
uttrycka åsikter som jag annars höll för mig själv. Alla tidningar med
självaktning släppte fram bloggar och kommentarer i samband med debattartiklar
och dagsaktuella händelser och jag hittade hur många intressanta människor som
helst och fick kontakt med ännu fler i mitt eget kommentarsfält.
Det var roliga år. Men i samband med att
medias fokus mer och mer lades på att blockera Sverigedemokraterna så
blockerade de också resten av folket. Det blev liksom lite svårare att hitta
nya intressanta tankar och människor efter det.
Nu upplever jag diskussionerna på nätet
som lika begränsande och enkelriktade som dem som jag lämnade för 8 år sedan. Eller
kanske till och med mer begränsande än de är i min egen lantliga verklighet.
Min egen vardag känns numera mer
frisinnad och öppen än den jag följer på nätet. För det är samma människor som
rör sig i samma sammanhang oavsett om det handlar om twitter eller bloggar.
Rätt eller fel, godhet eller ondska, hata eller gilla .. antingen eller .. var
och en i sin egen självförhärligande åsiktsbubbla och inget utrymme för
nyanser. Med undantag för några få gyllene exempel.
Dag efter dag efter dag efter dag. Det
händer ingenting och ingen påverkas.
Det är samma människor som läser samma
människor och hyllar eller hatar varandras eller andras åsikter .. och samlar
på retweet, gilla och följare.
Den vanliga människan blir allt mer
osynligt .. och tyst.
I dag talar jag öppet om det jag inte
kunde säga förut .. öga mot öga tillsammans med de människor jag möter i min egen
verklighet.
Det jag skriver tar evigheter. Jag
skriver, läser, redigerar, läser om, ändrar lite här och lite där och av den
ursprungliga texten återstår sedan bara hälften .. en ofarlig
mellanmjölksvariant.
Det är inte så roligt längre.
Så vad pratar vi då om .. här nere på
min gräsrotsnivå.
Enligt media så är vi djupt engagerade i
flyktingkrisen och längtar efter att få dela med oss av det vi har?
Men om sanningen ska fram så är det inte
det som står högst på dagordningen, utan oron för framtiden. För vad ska en
vanlig gräsrot göra när statsministern, regeringen och oppositionen signalerar
att det inte finns någon plan, vision, tanke eller ens ett intresse för det som
händer? Begagnade kläder, bananer, smörgåsar, kaffe och en hög med mjukisdjur,
utdelade av ideella organisationer .. det är den enda lösningen som
presenterats hittills.
Då är det meningsfullare att tiga och
tala om det som ligger närmare till hands.
Är det dags att sälja det lilla
företaget medan det finns en chans att få något för det? Vilka sparalternativ
är bäst nu när allt ser ut att bara bli sämre. Vilka alternativ finns för den
som blir sjuk och varför återinför man inte gamla yrken som till exempel
vårdbiträden?
Där brukar många bli nostalgiska och
berätta om sjukhusvistelser för många år sedan då vårdbiträden fortfarande
fanns som medmänniskor och hjälpande händer på varje vårdavdelning. Det var de
som bäddade och skakade upp kudden, satte blommor i vatten, bistod med stöd och
en hjälpande hand vid de första stegen efter en operation. Det var också de som
kom med maten, fikat och som kunde hämta ett glas saft och ett kex till den som
var för dålig för att få i sig lunchen. Och det var vårdbiträdet som hade tid
att lyssna och trösta när sorgen och tårarna kom.
Kanslisterna eller kontoristerna .. vart
tog de vägen. Läkarsekreterarna som gjorde det som läkarna nu ägnar halva sin
dyrbara tid åt .. men för en bråkdel av lönen och kontoristerna som skötte skrivbordsrapporteringen
som poliserna numera måste göra i stället för att arbeta som poliser. Varför
avskaffades alla dessa viktiga tjänster .. och skulle det inte vara en bra idé
om de återinfördes?
Längst ner i undervegetationen där den
sk "vanliga folket" finns talas det också om risker. Ha ALDRIG en guldkedja
om halsen, lås dörren, följ med gamla mamma eller pappa när h*n ska hämta ut
pengar och vem .. och hur många? .. är det egentligen som kommer hem till den
åldrande föräldern? Hemtjänsten eller någon annan .. och vart tog alla värdeföremål
vägen?
Vilka larm är bäst och är det något som har erfarenhet av ljussensorer i
trädgården?
Vi gräsrötter talar om SVT och SR och
undrar .. hur dumma tror de att vi är
egentligen? .. och .. får man vara
hur oförskämd som helst om den som ringer Ring P1 har en annan åsikt än den som
hyllas av SR?
Fler och fler känner sig som privata
taxirörelser eftersom de måste skjutsa barn, barnbarn och gamla föräldrar som
inte längre vågar gå hem, ta en taxi eller röra sig ensamma på stan.
Var ska barnen bo och finns det jobb?
Att sälja huset som är betalt är rent vansinne eftersom lönen eller pensionen
inte räcker till hyran för en lägenhet i ett vettigt område .. om det nu finns
någon .. och vem vet hur det blir med
bostadsbidrag om några år. Eller om det överhuvudtaget blir någon lön eller
pension som räcker till ett vettigt liv?
Otryggheten som växer när det som var en
rättighet förvandlades till en förmån som verkar vara på väg att förvandlas
till en allmosa .. den finns det många funderingar kring.
När skyldigheter och ansvar är något som
handlar om "folket" men inte gäller för de folkvalda? Hur förhåller
man sig då?
Om det överhuvudtaget talas om
flyktingar så är det om hur illa det hela är skött, hur dåliga
förutsättningarna är, hur osynliga makthavarna har lyckats göra sig själva och
.. möjligen .. om att en ensamkommande flyktingungdom kan ge en
försörjningsmöjlighet om allting annat faller samman.
En svensk tiger och väntar. Det som
inger den största rädslan är inte flyktingar eller sverigedemokrater utan tre
långa år med en regering och en opposition som varken syns, hörs eller verkar
ha någon färdriktning. Ett politiskt system där färre och färre känner sig
delaktiga, hörda eller sedda.
Decemberöverenskommelsen ses ett svek,
en ren förolämpning och en handel med väljare som röstade för att stoppa det
som de nu får stödja. Det pratas det en hel del om. Bittert och surt .. "Jag kommer aldrig att ta risken att rösta på
något parti som säljer min röst. Då stannar jag hellre hemma eller röstar på SD
.. eller om det förhoppningsvis dyker upp något annat". Detta "något annat" har stora chanser att
ta sig in i riksdagen 2018 om Någon Annan är villig att ta chansen.
Men om de som nu sitter i riksdagen
helst vill slippa ansvar genom att delegera allt till kommunerna så är det väl
inte så troligt att Någon Annan vill axla den bördan?
Svarta pengar är i alla fall riktiga pengar, sjukpenning och a-kassa
utmärkta komplement och den sämsta arbetsgivaren är staten, landstinget och
kommunen, så det ska bli intressant att se vilka "rehabiliteringsinsatser"
de kommer med för att få sina egna anställda tillbaka från
långtidssjukskrivningarna? För nu ska ju regeringen lagstifta om att så ska ske .. och ett tips kanske är att de borde
återinföra vårdbiträdet i vården?
Men det kommer naturligtvis facket att
motsätta sig om inte lönen blir samma som för undersköterskor? Då är det ju
naturligtvis mycket bättre att tvinga motsträviga, ointresserade unga att
springa i vägen som trainees med överansträngda undersköterskor som ansvariga
handledare.
En win-win-situation, sa Löfven.
Jag flyr in i det lilla livet, går ut
med hunden, andas frisk luft, klipper gräsmattan, målar löjliga katter och sörjer
den frispråkighet, kreativitet och livsglädje som numera är vanligare i
verkliga livet än i det offentliga samtalet.