Allting går inte att lösa med en stor påse pengar.

På den lilla ort där jag bor känner jag en socialsekreterare som hoppade av och blev verksamhetschef på ett privat dagcenter för funktionshindrade, två sjuksköterskor som valde att bli personliga assistenter i stället för att brottas med sitt dåliga samvete varje dag, en akutsköterska som blev distriktssköterska när känslan av misslyckande blev för tung och ett antal handläggare på Försäkringskassan som valt andra tjänster inom den privata sektorn.

Omsättningen på socialsekreterare verkar förresten vara hög i vår kommun. Nu för tiden verkar ingen orka längre än ett år? Men vart de övriga tar vägen har jag ingen aning om.

Gemensamt för alla som lämnar ofantlig sektor, verkar vara att de mår bättre, trots att lönen för det mesta är lägre.

Jag känner inga behöriga lärare men en handfull obehöriga och genom dem har jag förstått att avhoppen från skolan sker av samma skäl som inom vården och socialtjänsten .. arbetsuppgifterna känns hopplösa och omöjliga att genomföra på ett tillfredställande sätt.

Visst är det bra om lärarna får högre löner och yrket bättre status, visst vore det fantastiskt om sjukvårdspersonalen också fick en lön som matchade arbetets betydelse och tänk bara om de som arbetar inom socialtjänsten kunde ha en budget som gjorde att de slapp väga utsatta grupper mot varandra och kunde ge de hjälpsökande den hjälp och det stöd som lagen säger att de borde ha rätt till.

Men det skulle kosta betydligt mer än någon regering har råd med, så i stället pytsar man ut några miljoner här och några miljarder där för att visa någon slags handlingskraft.

Men problemet kvarstår och det är inte lönen. För den som varje dag går till jobbet med motivationen att göra något bra för andra är det förödande att inte få de medel och det stöd som behövs. Att vårda någon och veta att det kunde ha gjorts mer och bättre om det funnits mer tid, mer personal och bättre stöd eller att se elever som kunde ha presterat mer och bättre om det funnits mer tid, mer personal och bättre stöd eller att dagligen möta hjälpsökande som är i stort behov av stöd och hjälp som de inte kan få därför att budgeten är för liten och du måste välja mellan vem som får och vem som blir utan och bära ansvaret ensam utan stöd uppifrån .. det handlar inte om lönen till slut, utan om självrespekt.

Jag tror vi har ett ledningsproblem. Det saknas starka ledare som kan prioritera, strukturera och fatta begripliga om än obehagliga beslut som människorna som ska utföra dem kan förhålla sig till med bibehållen självrespekt.

Jag tror att det är rädslan för journalister och medias längtan efter offer och gärningsmän som gör att våra folkvalda hellre planlöst sprider miljoner och miljarder på verksamheter som blöder personal som är svår att ersätta, i stället för att gå till botten med problemen .. och lösa dem. Kanske till och med till samma kostnad?

Eller en sak i taget för att till slut få fungerande verksamheter överallt?

Det går inte att lösa alla problem med en stor påse pengar fördelad lite här och där .. det är våra välavlönade folkvalda det yttersta beviset för. Även de försöker dölja det genom att hälla miljoner i varje spricka i välfärdsbygget för att undvika obehagliga men nödvändiga beslut som kan få en enögd journalist att löpa amok på Aftonbladets eller DN:s ledarsida.

Men det är förstås vad jag tror. Det är fullt möjligt att jag har fel och att som behövs för att bygga det perfekta samhället är konflikträdda ledare och ett antal skattemiljarder.