Det är jul bara en gång om året ..

 .. och i vår familj är det nästan för ofta.

 Antalet katastrof-jular verkar var fler än de efterlängtade Bullerby-jularna.

Det vete sjutton varför? Vi sliter som tomtenissar allihop, putsar och pyntar med traditionstyngda tomtar, glitter, kulor och julgranskarameller. Städar, stryker och byter gardiner. Vi bakar, griljerar och och har allt juligt och hemlagat på bordet, men ändå så dyker det allt för ofta upp en större eller mindre katastrof när den stora dagen infinner sig, för att ge oss belöningen - lugn och ro, mys och familjegemenskap.

Vi har nästan tänt eld på ett hyreshus när vi låste oss ute i flera timmar, med tända ljus på bordet och fönstret i närheten av torr mossa och gardiner. Det var en spännande jul utanför dörren medan vi kikade på ljusen genom brevlådan. Ett telefonsamtal till brandkåren var inte särskilt populärt – ring när det har börjat brinna, typ.

Några jular senare började det faktiskt brinna i advents-ljusstaken, och om det händer någon av er kan jag verkligen avråda från att kasta hela biddevitten i diskhon och spola vatten på det. Vi hade stearin från golv till tak i köket långt efter nyår.

Året efter blev vår tikvalp plötsligt vuxen på själva julafton och började löpa, vilket väckte minnen hos min 14-årige hanhund. Ja vad säger man, hade jag använt fler hjärnceller borde jag ha varit förberedd?

Resultatet blev i alla fall en hysterisk uppvaktning, en kullfallen julgran, ett större antal krossade julkulor och en madrass i sovrummet som hanhunden kissat i.

Den julaftonen tillbringade vi mesta tiden utomhus i hopp om att den åldrade Casanovan skulle bli så utmattad att vi kunde släpa oss hem för att slita upp julklapparna och hiva i oss så mycket vi hann av julmaten, innan cirkusen började igen.

Sedan gick det hyfsat bra några år med bara små förtretligheter som att hunden åt upp pepparkaksdegen och en annan hund, en annan jul, åt upp Jesusbarnet i krubban. Så nu har vi Josef, Maria och Werner i krubban och det går också bra.

Men så skaffade vi oss rätt många katter.

Alla kattälskare vet vad bara en katt kan göra med en gran, eller hur? Ca 10 katter i varierande ålder kan göra 10 gånger så mycket. Men priset tog den katt som spatserade genom vardagsrummet, med svansen stolt rakt upp och en kvast guldglitter i själva anus.

Det tog timmar att lirka ut 2 meter glitter utan att skada katten.

Men det kompenserades av den julglädje som spreds under de år vi var extraföräldrar till tonåriga killar utan några som helst perfekta julminnen att jämföra vårt firande med. Då kunde vi göra alla fel och ändå vara helt perfekta, eftersom det aldrig finns någon form av alkohol i närheten av vårt julfirande.

Vi har också firat jul med åldrande föräldrar. Min pappa som var missnöjd med förtäringen, Makens pappa som hade brutit lårbenet och ändå envisades med att åka spark på morgonkvisten, vilket förorsakade en viss panik innan vi hittade honom och min dementa mamma som slog in alla julklappar igen så fort vi hade öppnat dem. Vår lilla dotter uppskattade inte alls att bara få en snabb titt på sina egna julklappar och julstämningen blev lite ansträngd, minst sagt.

Och så hade vi den minnesvärda julen när vi drabbades av kräksjukan. Suck!

Så har det fortsatt,

I år är inget undantag. Jag fick plötsligt en fruktansvärd värk i nacken, hamnade på akuten för vidarebefordran till en specialistläkare och kom hem med den värsta förkylning jag någonsin haft och eftersom vi aldrig gör något halvhjärtat i vår familj så delade jag generöst med mig till Maken.

Jag har inte sovit på över en vecka, granen står fortfarande ute, pepparkakorna, hälften av julpyntet och städningen får vänta till nästa år men om Gud hör bön kommer vi att klara av att fixa skinka och revbensspjäll till på söndag.

För då kommer Dottern hem och förväntar sig en jul enligt familjetraditionen, och jag tror inte att hon blir besviken?

Men jag önskar er alla andra samma gamla förutsägbara julfirande som vanligt. Mätta, friska, glada, rentvagade i städade och nystrukna hem med tomtar i varje vrå och skafferiet fullt av kakor och bullar och kylskåpet fullproppat med syltor, aladåber, skinka, köttbullar, revbensspjäll och sillinläggningar.

Eller hur ni än vill ha det?

Fredrik Reinfeldt och Jan Guillou, ..

  .. två allvetande ugglor i samma träd. Den ene blå, den andre röd men båda hohohoar samma budskap – ALLT ÄR SVERIGEDEMOKRATERNAS FEL!

Det är Sverigedemokraterna som ligger bakom lögnen om rån, skjutningar och sprängningar utförda av unga män i förortsligor, infiltration av myndigheter som läckt miljoner/miljarder som varit avsedda för de mest behövande i landet, bidragsfusk och kvinnoförtryck. Det är också Sverigedemokraterna (knappt en fjärdedel av väljarna) som fått vanligtvis normala svenskar att tycka att invandringen till Sverige har varit oproportionerligt hög, att Migrationsverkets och regeringens sätt att hantera den inte varit till landets bästa utan mest har handlat om att kamma hem politiska poäng till en regering som varit villig att göra vad som helst för att få sitta kvar.

Medan – medierna sviker!

Det är därför vi korkade vanlisar tror på det vi upplever och läser om. Det är därför journalister och Jan Guillous kompisar inom public service upplevs som uppskrämda medarbetare som slängt idén om opartiskhet i papperskorgen av rädsla för repressalier från Jimmie Åkesson och hans väljare.

Demokratin är hotad!

Det VET både Fredrik Reinfeldt och Jan Guillou, för de har med egna ögon verkligen sett Sverige, både från ovan och genom bilfönstret när de färdats genom landet.

Båda har kommit till samma slutsats: Sverige har inga som helst problem som relaterar till hög invandring!

Den förstnämnde konstaterade 2014 att .. "Jag flyger ofta över den svenska landsbygden och det skulle jag vilja råda fler att göra. Där finns oändliga fält och skogar. Där finns mer plats än man kan föreställa sig. De som hävdar att landet är fullt, de bör visa var det är fullt".

Den andre rekommenderar den vanlige svensken att tänka på klimatet och bara föreställa sig en bilresa var som helst genom Sverige, helst sommartid.

Vi passerar det ena välordnade samhället efter det andra med prydliga villaträdgårdar och välansade rabatter. Vi ser nya eller nedlagda fabrikslokaler, skolor, sjukhus och brandstationer, barn på en fotbollsplan, ordentligt parkerade cyklar vid en badstrand. Inga skjutande gangstrar inom synhåll, inte ens i vår föreställningsvärld.

Detta är inte bilden av en hotad nation. Det är nämligen inte så att några tusen förortsgangstrar hotar 10 miljoner svenskars välfärd, samhällsbygge och demokrati.

Alltså, Sverige är en idyll där alla lever ett gott liv, helst sommartid. Det stora hotande molnet över landet är skapat av en kommersiell gangsterjournalistik som utan större motstånd får forma en verklighetsbild som i grunden bekräftar en i grunden fascistiska människosyn.

Jan Guillou lider. Han oroar sig så till den milda grad över att Sverige ska drabbas av en högerextremistisk regim att han och hans hustru överväger att emigrera och för att riktigt vara på den säkra sidan har de redan nu ansökt om preliminärt inresetillstånd till Kanada, som i kraft av sin historia och demokratiska tradition naturligtvis skulle välkomna paret Guillou ett eventuellt nödläge.

För det gäller ju att vara den allra första som lämnar det sjunkande skeppet om det verkligen bränner till i landet.

Men mitt hjärta blöder för Jan Guillou, för Kanada verkar inte förstå sitt eget bästa. Hustrun till Jan Guillou verkar vara välkommen, medan han själv fortfarande väntar på ett godkännande?

Han har skrivit ett offentligt och upprört brev till Kanadas ambassadör och tar inte det skruv så måste det uppmärksammas som en politisk fråga och diskuteras offentligt!

Men i värsta fall får den berömde och hyllade skribenten nöja sig med en bilresa genom Sverige, trots att det är vintertid, och uppmärksamma det ena välordnade samhället efter det andra med väl snöröjda villaträdgårdar och vintervackra snötäckta fruktträd, nya eller nedlagda fabrikslokaler, skolor, sjukhus och brandstationer, barn på en ishockeyrink, ordentligt parkerade cyklar vid en frusen insjö men inga skjutande gangstrar inom synhåll, inte ens i Jan Guillous föreställningsvärld.

Eller så kan han ta en flygtur med Fredrik Reinfeldt och uppleva hur mycket obebyggd plats det finns över till den som inte trivs med yttrande- och åsiktsklimatet i landet.