.. det klarar man sig inte utan.
Men man måste ha två .. annars är det lite knivigt att ta sig fram och just därför är jag jättetacksam att jag i alla fall har en och en halv just nu.
I dag har jag använt dem till att transportera mig själv till tandhygienisten för att få veta alla nackdelar med att ha tänder. Det kan till exempel göra ont i dem .. om man investerar en mindre förmögenhet i att regelbundet låta en tandhygienist peta och skrapa på stället där man helst inte vill bli petat och skrapad .. när det gäller tänder.
Min halva fot är resultatet av något som förmodligen skulle platsa i Guiness Rekordbok?
Tror jag?
Möjligen är det vanligare än vad jag förstår, att gå och lägga sig fullt frisk, glad och förväntansfull .. och vakna upp med en stressfraktur i foten? Ni kanske till och med har varit med om det flera gånger?
Jag visste inte ens att det kunde hända.
Från och med nu är det jättespännande att kliva ur sängen på morgonen .. hänger allt ihop?? Är alla små ben överallt hela?? Har jag stressat sönder något på grund av för våldsamma drömmar eller överplanerade dagar?
Jag kan nästan se för mitt inre öga hur hela jag faller ihop som ett dåligt sorterat plockepinn när jag ställer mig bredvid sängen. Usch!!
Sedan att det tog nästan tre veckor att få den lilla frakturen godkänd och röntgad gjorde väl inte det hela bättre. Det har liksom varit lite oenighet mellan mig och vården i det här fallet.
Senfästesinflammation .. jo, då, det köpte jag i en vecka. Artros .. får man väl inte över en natt? Skoinlägg???? VARFÖR DÅ!!!!
Röntgen? .. förslog jag, lite försynt.
Sjukgymnast .. först, tyckte läkaren.
Röntgen! .. envisades jag lite mer påstridigt.
Vila, vänta och se .. försökte h*n då.
RÖNTGEN!! .. krävde jag och satt som fastlimmad på besöksstolen. Och då fick jag en dropintid och ett verkligt trevligt telefonsamtal på morgonen dagen efter.
Stackars, stackars mig som har en fraktur .. och inte bara lite löjligt "ont i foten".
.. och då tänker jag genast på Tage Danielsson och på franska revolutionen och alla som skulle ha varit tacksamma för att få ha ont i foten i stället för att få huvudet avknipsat jäms med axlarna .. och känner mig onödigt gnällig.
Men medge att det låter trevligt allvarsamt .. FRAKTUR!! Det är mycket som jag slipper just nu på grund av min FRAKTUR.
Hämta och leta efter grejor till exempel. Det brukar vara min uppgift i livet, men ingen kan väl för skams skull begära att någon med en FRAKTUR i foten ska behöva resa sig och besvära sig, Eller hur?
måndag 31 oktober 2011
söndag 30 oktober 2011
Ett halvt läkarintyg ..
.. det är ofta vad vi får i handen efter ett läkarbesök.
Hanne Kjöller skriver om det i DN i dag och hon har så rätt. Varje vecka möter jag samma problem och hur många gånger som helst har Maken i olika grader av frustration sagt ungefär samma sak som Hanne Kjöller skriver;
”Jag ser en maktdemonstration där Sveriges kanske mesta högstatusgrupp markerar mot en av Sveriges mest utskällda. Och så sjutton heller att man tänker tillåta kärringarna på Försäkringskassan – som ju inte ens är medicinare – att komma och berätta för sherifferna på vårdcentralen vad de ska göra och inte göra.”
Fast han uttrycker det inte ordagrant så .. och det han säger kan jag inte återge här.
För länge sedan .. åtminstone känns det så .. räckte det med ett läkarbesök och ett läkarintyg som talade om att du var sjukskriven i X dagar. Så skickades det hela in till Försäkringskassan .. och så kom pengarna.
Visst låter det märkligt?
I dag ser läkarna och försäkringskassans utredare olika på sina respektive uppgifter. Läkaren fokuserar på sjukdomen och läkningstiden och försäkringskassan på graden av arbetsförmåga.
Jag vet inte hur många gånger jag sagt … nu lämnar du inte läkaren utan att h*n har angett i läkarintyget när du beräknas återgå till arbetet. Eller .. limma fast dig i stolen tills du fått med att du saknar arbetsförmåga under sjukskrivningsperioden.
Så lite det behövs .. och så mycket det betyder.
Kanske det behövs en liten grundkurs i att skriva läkarintyg för att få läkarlegitimation.
Men sedan .. suck .. så återstår ju Försäkringskassans egna tolkningar av de läkarintyg som de får. Och där är vi alla lika inför lagen .. både vi och försäkringskassan.
Ingen förstår vad som är skrivet och varför .. så förvaltnings- och kammarrätterna får jobba för högtryck för att förklara det för oss.
Hanne Kjöller skriver om det i DN i dag och hon har så rätt. Varje vecka möter jag samma problem och hur många gånger som helst har Maken i olika grader av frustration sagt ungefär samma sak som Hanne Kjöller skriver;
”Jag ser en maktdemonstration där Sveriges kanske mesta högstatusgrupp markerar mot en av Sveriges mest utskällda. Och så sjutton heller att man tänker tillåta kärringarna på Försäkringskassan – som ju inte ens är medicinare – att komma och berätta för sherifferna på vårdcentralen vad de ska göra och inte göra.”
Fast han uttrycker det inte ordagrant så .. och det han säger kan jag inte återge här.
För länge sedan .. åtminstone känns det så .. räckte det med ett läkarbesök och ett läkarintyg som talade om att du var sjukskriven i X dagar. Så skickades det hela in till Försäkringskassan .. och så kom pengarna.
Visst låter det märkligt?
I dag ser läkarna och försäkringskassans utredare olika på sina respektive uppgifter. Läkaren fokuserar på sjukdomen och läkningstiden och försäkringskassan på graden av arbetsförmåga.
Jag vet inte hur många gånger jag sagt … nu lämnar du inte läkaren utan att h*n har angett i läkarintyget när du beräknas återgå till arbetet. Eller .. limma fast dig i stolen tills du fått med att du saknar arbetsförmåga under sjukskrivningsperioden.
Så lite det behövs .. och så mycket det betyder.
Kanske det behövs en liten grundkurs i att skriva läkarintyg för att få läkarlegitimation.
Men sedan .. suck .. så återstår ju Försäkringskassans egna tolkningar av de läkarintyg som de får. Och där är vi alla lika inför lagen .. både vi och försäkringskassan.
Ingen förstår vad som är skrivet och varför .. så förvaltnings- och kammarrätterna får jobba för högtryck för att förklara det för oss.
Suck ..!
När jag sist var inne och läste på Ulf Bjerelds blogg befann han sig i en hallelujabubbla efter att ha deltagit i Håkan Juholts säck- och askaföreställning i Göteborg.
Nu har han tydligen fått tid att bearbeta sina intryck och tid till eftertanke och landat i slutsatsen att Socialdemokraterna behöver TVÅ partiledare .. så att det blir lite lättare att skiljas från den som inte riktigt håller måttet.
På Bengt Silfverstrands blogg .. en annan s-bloggare .. delas det ut höger- och vänsterswingar mot höger- och vänstersvängar inom partiet och den partibroder som drabbats av tvivel får inte .. som man skulle kunna förvänta sig .. stöd utan anklagas för att idka krypskytte mot den store ledaren Håkan Juholt.
Vilket får mig att misstänka att Bengt Silverstrand var närvarande på samma hallelujamöte som Ulf Bjereld?
Högersossar anklagas alltså för krypskytte mot renläriga vänstersossar. Det finns en Grafgerilla som lurar i vassen och upplevs som ett hot av samma vänstergäng? Det låter ruggigt, livsfarligt och nästan kriminellt!!!
Högersidan anser å sin sida att vänstersidan är stendöd, balsamerad, mumifierad, konserverad med utgånget sistadatum och kvar i det förflutna.
Alltsammans känns väldigt förtroendeingivande och tilltalande för väljarna, eller hur?
Och Eva Franchell skriver i AB om att folkets vrede sänkte Håkan Juholt .. inte på grund av lagen utan på grund av att hans moraliska och politiska kompass inte var funktionsduglig .. hon var nog INTE med i Göteborg?
Så garderar hon sig med att Carl Bildt slipper lindrigare undan bara för att vi vanliga väljare inte riktigt fattar problematiken runt hans engagemang i Lundin Oil .. men ett bostadsbidrag, det begriper vi? Vi begriper också att Tobias Billström inrättat sig i ledet bland de av våra riksdagsledamöter som använt systemet till att berika sig ytterligare lite grand .. bara för att de kan.
Ja, ja .. vem orkar bry sig?
Men när det gäller kompasser och vänster/högerfalanger så tycker jag nog att vi har rätt att kräva en innehållsdeklaration från Socialdemokraterna.
VAD får vi om vi röstar på dem om tre år??
En stendöd vänster eller en gerillakrigande höger?
Ärligast och hederligast är nog att först lyssna på Ulf Bjereld och skaffa två partiledare .. en höger och en vänster .. och sedan ta en titt på partiet och ta konsekvenserna av det man ser och låta de två partiledarna få varsin del. Och .. vips .. så har vi Socialdemokraterna-V och Socialdemokraterna-H, och så kan vi väljare avgöra vilket av dem som vi tycker har ett existensberättigande??
Är det inte genialiskt så säg?? Då gör VI det upprensningsarbete som annars skulle ha tagit en 10-15 år .. minst!!
Och på tal om genialiskt .. medan sossarna svingar sina höger och vänsterkrokar så arbetas det hos Miljöpartiet. Den referensgrupp bland väljarna som jag skrivit om i tre år nu .. jisses! .. den verkar bli verklig nu!!
250.000 svenskar ska hjälpa Miljöpartiet att forma en väljaranpassad politik och det var banne mig inte en dag för tidigt!
Nu väntar jag mig inte allt för mycket av den här satsningen eller av Miljöpartiet heller för den delen, men bara att de tänker tanken och försöker genomföra den är något vi kan göra en stillsam vågen för.
DN, SvD, SvD,
Nu har han tydligen fått tid att bearbeta sina intryck och tid till eftertanke och landat i slutsatsen att Socialdemokraterna behöver TVÅ partiledare .. så att det blir lite lättare att skiljas från den som inte riktigt håller måttet.
På Bengt Silfverstrands blogg .. en annan s-bloggare .. delas det ut höger- och vänsterswingar mot höger- och vänstersvängar inom partiet och den partibroder som drabbats av tvivel får inte .. som man skulle kunna förvänta sig .. stöd utan anklagas för att idka krypskytte mot den store ledaren Håkan Juholt.
Vilket får mig att misstänka att Bengt Silverstrand var närvarande på samma hallelujamöte som Ulf Bjereld?
Högersossar anklagas alltså för krypskytte mot renläriga vänstersossar. Det finns en Grafgerilla som lurar i vassen och upplevs som ett hot av samma vänstergäng? Det låter ruggigt, livsfarligt och nästan kriminellt!!!
Högersidan anser å sin sida att vänstersidan är stendöd, balsamerad, mumifierad, konserverad med utgånget sistadatum och kvar i det förflutna.
Alltsammans känns väldigt förtroendeingivande och tilltalande för väljarna, eller hur?
Och Eva Franchell skriver i AB om att folkets vrede sänkte Håkan Juholt .. inte på grund av lagen utan på grund av att hans moraliska och politiska kompass inte var funktionsduglig .. hon var nog INTE med i Göteborg?
Så garderar hon sig med att Carl Bildt slipper lindrigare undan bara för att vi vanliga väljare inte riktigt fattar problematiken runt hans engagemang i Lundin Oil .. men ett bostadsbidrag, det begriper vi? Vi begriper också att Tobias Billström inrättat sig i ledet bland de av våra riksdagsledamöter som använt systemet till att berika sig ytterligare lite grand .. bara för att de kan.
Ja, ja .. vem orkar bry sig?
Men när det gäller kompasser och vänster/högerfalanger så tycker jag nog att vi har rätt att kräva en innehållsdeklaration från Socialdemokraterna.
VAD får vi om vi röstar på dem om tre år??
En stendöd vänster eller en gerillakrigande höger?
Ärligast och hederligast är nog att först lyssna på Ulf Bjereld och skaffa två partiledare .. en höger och en vänster .. och sedan ta en titt på partiet och ta konsekvenserna av det man ser och låta de två partiledarna få varsin del. Och .. vips .. så har vi Socialdemokraterna-V och Socialdemokraterna-H, och så kan vi väljare avgöra vilket av dem som vi tycker har ett existensberättigande??
Är det inte genialiskt så säg?? Då gör VI det upprensningsarbete som annars skulle ha tagit en 10-15 år .. minst!!
Och på tal om genialiskt .. medan sossarna svingar sina höger och vänsterkrokar så arbetas det hos Miljöpartiet. Den referensgrupp bland väljarna som jag skrivit om i tre år nu .. jisses! .. den verkar bli verklig nu!!
250.000 svenskar ska hjälpa Miljöpartiet att forma en väljaranpassad politik och det var banne mig inte en dag för tidigt!
Nu väntar jag mig inte allt för mycket av den här satsningen eller av Miljöpartiet heller för den delen, men bara att de tänker tanken och försöker genomföra den är något vi kan göra en stillsam vågen för.
DN, SvD, SvD,
lördag 29 oktober 2011
Väljarna är besvikna!
Vi är besvikna på så gott som samtliga partier, känner oss osedda av människor som inte bryr sig ett biddevitt om varför vi är besvikna eller vad det är vi egentligen behöver eller har att tillföra det samhälle som de bygger sina ”visioner” för.
Mest besvikelse finns det i och runt Socialdemokraterna. Väldigt många upplever det som att partiet håller på att implodera eller ätas upp inifrån.
Det är synd att det finns så få socialdemokrater kvar i det socialdemokratiska partiet! .. sägs det ofta i väljarleden. Finns det egentligen någon??
Och då menar man vanliga människor från de egna leden, med arbetslivserfarenhet och verklighetsuppfattning.
Socialdemokraterna själva riktar i vanlig ordning blicken mot naveln. Kanske vill väljaren ha mer KULTUR?? Kanske behöver partiet fler akademiska röster? Ny politik .. men vad??
Jag läser sossebloggar så att jag mår illa i jakten på förståelse eller svar på hur Sveriges största parti har kunnat förfalla och förstenas så till den milda grad.
Ofta är det ingen vidare rolig läsning. Unken och svårläst, pretentiös och självbelåten. Ibland verkar både skribenterna och kommentatorerna mer intresserade av hur de själva uttrycker sig, hur bildade och pålästa de framstår som .. än av att komma med något som faktiskt kan leda någonstans.
Vem är mest höger eller vem är mest vänster, verkar vara oerhört mycket mer intressant än vad vederbörande försöker säga och från mitt väljarperspektiv känns det som om de spiller sitt krut i onödan när de ändå inte har någon egen lösning att komma med.
Och frågorna jag letar efter ställs aldrig.
VARFÖR sviker väljarna? För vems skull för vi den här diskussionen? För oss själva?
Vad saknas i budskapet .. kanske vi till och med skulle kunna fråga dem det berör? Hur är vårt tilltal och vårt förhållande till våra väljare? Når vi fram .. känner de sig sedda och välkomna i de diskussioner som vi för på nätet?
Om inte .. vems fel är det?
Väljarens??
Det finns en liten tapper skara som faktiskt ser avgrunden mellan partiet och väljarna och försöker entusiasmera för att bygga en bro. Jädrans vad stryk de får ta emot!
Det verkar vara den största dödsynden av alla inom politiken .. att ifrågasätta det gamla, trygga budskapet och den varma, sköna retoriken och organisationen.
De partier som hörs minst får mest förtroende. Det säger en hel del om samspelet mellan väljare och politiker, eller hur?
Alliansens väljare sneglar på Miljöpartiet, Socialdemokraternas funderar i samma banor eller riktar in sig mot Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna.
Kristdemokraterna har samma navelskådarproblem som sossarna .. och har också glömt att hela partiets existens vilar på väljarna. Men vi ger väl blanka fanken i vad partiledaren heter .. GÖR NÅGOT som är bra för oss!! Och se till att budskapet är trovärdigt, ärligt och sant.
Väljarna .. är intelligenta människor som har mer erfarenhet och ett betydligt bredare perspektiv på samhällsfrågorna än något parti .. vi VET vilken makt vi har och vi ser tomheten bakom de vackra orden. Det har vi lärt oss val efter val efter val efter val .. när brutna löften förklaras med förändrade villkor.
Dessutom så går det aldrig att dölja oförmåga, bristande kunskap och opålitlighet bakom aldrig så vackra retoriska krumbukter. Det märks när budskapet inte är ärligt eller genomtänkt utan bara är ett agn utlagt för att fiska röster.
Väljarna är besvikna .. och röstar på det vi ser. Just nu ser vi det ekonomiska gungfly som vi vill göra allt för att undvika, vi ser riskerna och vill inte förföras av dyrbara löften om ogenomförbara visioner. Vi går på den väg som medför minst risker för oss .. vilket är betydligt smartare än att riskera hela tillvaron på en ”vision” som ingen kan förklara hur den hänger ihop.
Vi vill ha faktiska, praktiska svar .. HUR ska det göras, vad KOSTAR det och VET ni egentligen vad ni vill mer än att vinna mer makt?
Det räcker inte med att peka med hela handen på ett problem .. ni måste prestera en lösning också, är det så förbaskat svårt att fatta?Men det är tydligen frågor som måste undvikas till varje pris?
DN, Expr., AB,
Mest besvikelse finns det i och runt Socialdemokraterna. Väldigt många upplever det som att partiet håller på att implodera eller ätas upp inifrån.
Det är synd att det finns så få socialdemokrater kvar i det socialdemokratiska partiet! .. sägs det ofta i väljarleden. Finns det egentligen någon??
Och då menar man vanliga människor från de egna leden, med arbetslivserfarenhet och verklighetsuppfattning.
Socialdemokraterna själva riktar i vanlig ordning blicken mot naveln. Kanske vill väljaren ha mer KULTUR?? Kanske behöver partiet fler akademiska röster? Ny politik .. men vad??
Jag läser sossebloggar så att jag mår illa i jakten på förståelse eller svar på hur Sveriges största parti har kunnat förfalla och förstenas så till den milda grad.
Ofta är det ingen vidare rolig läsning. Unken och svårläst, pretentiös och självbelåten. Ibland verkar både skribenterna och kommentatorerna mer intresserade av hur de själva uttrycker sig, hur bildade och pålästa de framstår som .. än av att komma med något som faktiskt kan leda någonstans.
Vem är mest höger eller vem är mest vänster, verkar vara oerhört mycket mer intressant än vad vederbörande försöker säga och från mitt väljarperspektiv känns det som om de spiller sitt krut i onödan när de ändå inte har någon egen lösning att komma med.
Och frågorna jag letar efter ställs aldrig.
VARFÖR sviker väljarna? För vems skull för vi den här diskussionen? För oss själva?
Vad saknas i budskapet .. kanske vi till och med skulle kunna fråga dem det berör? Hur är vårt tilltal och vårt förhållande till våra väljare? Når vi fram .. känner de sig sedda och välkomna i de diskussioner som vi för på nätet?
Om inte .. vems fel är det?
Väljarens??
Det finns en liten tapper skara som faktiskt ser avgrunden mellan partiet och väljarna och försöker entusiasmera för att bygga en bro. Jädrans vad stryk de får ta emot!
Det verkar vara den största dödsynden av alla inom politiken .. att ifrågasätta det gamla, trygga budskapet och den varma, sköna retoriken och organisationen.
De partier som hörs minst får mest förtroende. Det säger en hel del om samspelet mellan väljare och politiker, eller hur?
Alliansens väljare sneglar på Miljöpartiet, Socialdemokraternas funderar i samma banor eller riktar in sig mot Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna.
Kristdemokraterna har samma navelskådarproblem som sossarna .. och har också glömt att hela partiets existens vilar på väljarna. Men vi ger väl blanka fanken i vad partiledaren heter .. GÖR NÅGOT som är bra för oss!! Och se till att budskapet är trovärdigt, ärligt och sant.
Väljarna .. är intelligenta människor som har mer erfarenhet och ett betydligt bredare perspektiv på samhällsfrågorna än något parti .. vi VET vilken makt vi har och vi ser tomheten bakom de vackra orden. Det har vi lärt oss val efter val efter val efter val .. när brutna löften förklaras med förändrade villkor.
Dessutom så går det aldrig att dölja oförmåga, bristande kunskap och opålitlighet bakom aldrig så vackra retoriska krumbukter. Det märks när budskapet inte är ärligt eller genomtänkt utan bara är ett agn utlagt för att fiska röster.
Väljarna är besvikna .. och röstar på det vi ser. Just nu ser vi det ekonomiska gungfly som vi vill göra allt för att undvika, vi ser riskerna och vill inte förföras av dyrbara löften om ogenomförbara visioner. Vi går på den väg som medför minst risker för oss .. vilket är betydligt smartare än att riskera hela tillvaron på en ”vision” som ingen kan förklara hur den hänger ihop.
Vi vill ha faktiska, praktiska svar .. HUR ska det göras, vad KOSTAR det och VET ni egentligen vad ni vill mer än att vinna mer makt?
Det räcker inte med att peka med hela handen på ett problem .. ni måste prestera en lösning också, är det så förbaskat svårt att fatta?Men det är tydligen frågor som måste undvikas till varje pris?
DN, Expr., AB,
fredag 28 oktober 2011
Håkan Juholt fortsätter att ..
.. trampa fram som en elefant i en porslinsaffär och jag måste erkänna att jag känner ett visst medlidande med hans parti som måsta sopa upp skärvorna.
På något sätt känner jag igen Håkan Juholts människotyp .. människor som hela livet klarat sig bra på sin förmåga att hantera ordet och språket. Om man kan det, är det lätt att entusiasmera omgivningen och ge ett sken av tillförlitlighet och förmåga .. något som är väldigt gångbart i frikyrkokretsar och på låg politisk nivå där man sällan är personligt ansvarig för någonting.
Som försäljare är denna förmåga värd guld .. tänk så många hus och bilar som skulle ha förblivit osålda om det inte fanns gott om Juholtare i branschen.
Nu när Håkan Juholt krälat färdigt i stoftet under sin säck- och aska turné genom landet, så var det tydligen dags att ställa landets statsminister mot väggen och visa var skåpet ska stå. Nu skulle det politiska arbetet börja!
Ett genidrag från sosseledaren var att försöka tvätta av sig stämpeln som ett bidragsparti och kleta över den på regeringen, genom att gå till generalangrepp under riksdagens frågestund med statsministern och påstå att antalet socialbidragstagare ökat sedan regeringsskiftet 2006.
Var Juholt fick sina siffror från är lite luddigt. Möjligen googlade han fram dem själv någon gång på småtimmarna när han försökte avhålla sig från spontana inlägg på sin facebooksida?
Siffrorna returnerade dock med en bumerangs säkerhet rakt på den uppbragte socialdemokratiske ledare och fick hans medarbetare att göra en djupdykning ner i Statistiska Centralbyråns register för att på något sätt tillrättalägga det hela, samtidigt som det söktes med ljus och lykta efter ”någon annan” som var ansvarig för detta ”missförstånd”.
Alltid dessa ”missförstånd” i samband med Håkan Juholt och alltid denne ”någon annan” så fort vi inte vill ta ansvar för våra egna handlingar? Och det gäller inte bara i den här situationen .. ”någon annan” är synnerligen aktiv överallt, var som helst och i sällskap med vem som helst i vårt land. Är det någon som jag verkligen skulle vilja tala med så är det denne ”någon annan”!
Men inte nog med att socialbidragssiffrorna inte går Håkan Juholts väg, kvinnorna sviker också .. trots mustaschen, folkligheten och de flödande ordmassorna.
Möjligen kan det vara en ”kulboeffekt”. Hela historien med valet på internet, de 800 trånande kvinnorna som det valdes mellan, granskningen med kvartsfinaler, semifinaler, sluttester och final där segrarinnan korades .. kvinnosynen känns väl inte så där värst nutidsanpassad och jämlik.
Och när resultatet av hela kvinnogallringen blev ett icke-särboförhållande och ett icke-samboförhållande utan ett till intet förpliktigande kulboförhållande .. då fanns det nog inte många kvinnor som såg vinsten i jakten på Håkan som en vinst.
Om man nu inte ser det krasst ekonomiskt, förstås.
Men något bra har han i alla fall gjort, den gode Juholt.
För nu ser vi något vi aldrig tidigare sett .. det uppvaknande och den insikt som vi väljare haft under de senaste 10-15 åren har spridit sig till rötterna hos Socialdemokraterna. De rötter som är friska och fortfarande befinner sig i politiken för att förändra och göra skillnad, de börjar nu äntligen ifrågasätta den förstenade och åldrade organisation som kräver rättning i leden och total lydnad för att behålla de gamla invanda strukturerna.
Det är spännande att följa.
Och om Håkan Juholts ledarskap kan medföra att det socialdemokratiska trädet beskärs så att det kan växa sig starkt igen så är väl inte hans ledarskapstid helt bortkastad .. oavsett hur lång den blir?
En riktig nagelbitare är det i vilket fall som helst!
DN, DN, DN, SvD, Expr., AB,
Bloggat: Mitt i Steget, Den hälsosamme ekonomisten, Högbergs Tankar, Mina Moderata Karameller, Tokmoderaten,
På något sätt känner jag igen Håkan Juholts människotyp .. människor som hela livet klarat sig bra på sin förmåga att hantera ordet och språket. Om man kan det, är det lätt att entusiasmera omgivningen och ge ett sken av tillförlitlighet och förmåga .. något som är väldigt gångbart i frikyrkokretsar och på låg politisk nivå där man sällan är personligt ansvarig för någonting.
Som försäljare är denna förmåga värd guld .. tänk så många hus och bilar som skulle ha förblivit osålda om det inte fanns gott om Juholtare i branschen.
Nu när Håkan Juholt krälat färdigt i stoftet under sin säck- och aska turné genom landet, så var det tydligen dags att ställa landets statsminister mot väggen och visa var skåpet ska stå. Nu skulle det politiska arbetet börja!
Ett genidrag från sosseledaren var att försöka tvätta av sig stämpeln som ett bidragsparti och kleta över den på regeringen, genom att gå till generalangrepp under riksdagens frågestund med statsministern och påstå att antalet socialbidragstagare ökat sedan regeringsskiftet 2006.
Var Juholt fick sina siffror från är lite luddigt. Möjligen googlade han fram dem själv någon gång på småtimmarna när han försökte avhålla sig från spontana inlägg på sin facebooksida?
Siffrorna returnerade dock med en bumerangs säkerhet rakt på den uppbragte socialdemokratiske ledare och fick hans medarbetare att göra en djupdykning ner i Statistiska Centralbyråns register för att på något sätt tillrättalägga det hela, samtidigt som det söktes med ljus och lykta efter ”någon annan” som var ansvarig för detta ”missförstånd”.
Alltid dessa ”missförstånd” i samband med Håkan Juholt och alltid denne ”någon annan” så fort vi inte vill ta ansvar för våra egna handlingar? Och det gäller inte bara i den här situationen .. ”någon annan” är synnerligen aktiv överallt, var som helst och i sällskap med vem som helst i vårt land. Är det någon som jag verkligen skulle vilja tala med så är det denne ”någon annan”!
Men inte nog med att socialbidragssiffrorna inte går Håkan Juholts väg, kvinnorna sviker också .. trots mustaschen, folkligheten och de flödande ordmassorna.
Möjligen kan det vara en ”kulboeffekt”. Hela historien med valet på internet, de 800 trånande kvinnorna som det valdes mellan, granskningen med kvartsfinaler, semifinaler, sluttester och final där segrarinnan korades .. kvinnosynen känns väl inte så där värst nutidsanpassad och jämlik.
Och när resultatet av hela kvinnogallringen blev ett icke-särboförhållande och ett icke-samboförhållande utan ett till intet förpliktigande kulboförhållande .. då fanns det nog inte många kvinnor som såg vinsten i jakten på Håkan som en vinst.
Om man nu inte ser det krasst ekonomiskt, förstås.
Men något bra har han i alla fall gjort, den gode Juholt.
För nu ser vi något vi aldrig tidigare sett .. det uppvaknande och den insikt som vi väljare haft under de senaste 10-15 åren har spridit sig till rötterna hos Socialdemokraterna. De rötter som är friska och fortfarande befinner sig i politiken för att förändra och göra skillnad, de börjar nu äntligen ifrågasätta den förstenade och åldrade organisation som kräver rättning i leden och total lydnad för att behålla de gamla invanda strukturerna.
Det är spännande att följa.
Och om Håkan Juholts ledarskap kan medföra att det socialdemokratiska trädet beskärs så att det kan växa sig starkt igen så är väl inte hans ledarskapstid helt bortkastad .. oavsett hur lång den blir?
En riktig nagelbitare är det i vilket fall som helst!
DN, DN, DN, SvD, Expr., AB,
Bloggat: Mitt i Steget, Den hälsosamme ekonomisten, Högbergs Tankar, Mina Moderata Karameller, Tokmoderaten,
torsdag 27 oktober 2011
Åsnor ..
.. är inte ens hälften så dumma som de människor de jämförs med. Det lärde jag mig när vår granne lånade en åsna som hette Martin över sommaren.
Brinnande kärlek uppstod vid första ögonkastet.
Jag tillbringade åtskilligt med tid hängande över staketet vid Martins hage när jag passerade med alla mina hundar. Förbrukningen av äpplen och morötter steg med det dubbla. Det gick så långt att omgivningen började reagera över Martins skriande av längtan redan innan någon ens tänkt tanken på att vakna och sedan tog det inte lång tid innan han helt sonika hoppade över staketet och begav sig upp till min ytterdörr.
Varje morgon åt vi frukost tillsammans, han fick en knäckebrödsbit och jag tog min morgonmacka i handen medan jag följde honom tillbaka till hans eget ställe. Så åkte jag till jobbet och när jag kom hem så dröjde det inte lång stund förrän han stod där igen.
Jag älskade Martin den sommaren och det krossade nästan mitt hjärta när ägaren .. som inte alls var villig att låta oss flytta ihop och fortsätta vår kärleksrelation .. tog med honom hem igen.Vad är då naturligare än att ge sig ut och leta efter en egen åsna?
Tyvärr så finns det inte många åsnor till salu när man behöver en, och de som finns ägs av ansvarsfulla människor som inte säljer dem till verklighetsfrämmande amatörer som jag.
Annat är det med hästar!
I min fantasi har jag alltid haft en bild av mig själv sittande på en häst .. med håret fladdrande i vinden .. i full galopp över gröna fält.
Problemet är bara att jag är lite rädd för hästar. De är så STORA! Jag kan inte riktigt förstå hur ett djur som är så stort och starkt kan låta sig underordnas ett jämförelsevis så litet ömkligt kräk som en människa?
Varje gång jag kommer i närkontakt med hästar så misstänker jag att det är jag som kommer att få dem att upptäcka sitt misstag och tänka om.
Jag har anmält mig till ridkurser. Med fara för livet har jag med skakande knän och fullständigt livrädd, lärt mig sadla, tränsa, rykta, kratsa och all vad det heter .. men när det gäller själva ridlektionen så har det varit en enda uppförsbacke av misslyckanden.
Hästar är så HÖGA!
Och OBEKVÄMA?
I min fantasi sitter man betydligt bekvämare och säkrare på en hästrygg än vad som är fallet i verkliga livet. Dessutom så är ridskolehästar verkliga människokännare .. jag behöver bara sätta foten i stigbygeln för att de ska fatta att .. mig behöver de inte bry sig om.
Ridskoleläraren ger ett kommando .. och innan jag har fattat vad jag ska göra så har hästen suckande utfört det. Utan att jag ens hunnit reagera?
Det är obeskrivligt förnedrande och om den bara hade kunnat så är jag övertygad om att den hade sadlat, tränsat, ryktat och kratsat sig själv också, bara för att slippa mitt fumlande.
Så jag lade ner mina hästdrömmar.
Fram till den dagen då Martin åkte hem.
Då köpte jag en häst.
Brinnande kärlek uppstod vid första ögonkastet.
Jag tillbringade åtskilligt med tid hängande över staketet vid Martins hage när jag passerade med alla mina hundar. Förbrukningen av äpplen och morötter steg med det dubbla. Det gick så långt att omgivningen började reagera över Martins skriande av längtan redan innan någon ens tänkt tanken på att vakna och sedan tog det inte lång tid innan han helt sonika hoppade över staketet och begav sig upp till min ytterdörr.
Varje morgon åt vi frukost tillsammans, han fick en knäckebrödsbit och jag tog min morgonmacka i handen medan jag följde honom tillbaka till hans eget ställe. Så åkte jag till jobbet och när jag kom hem så dröjde det inte lång stund förrän han stod där igen.
Jag älskade Martin den sommaren och det krossade nästan mitt hjärta när ägaren .. som inte alls var villig att låta oss flytta ihop och fortsätta vår kärleksrelation .. tog med honom hem igen.Vad är då naturligare än att ge sig ut och leta efter en egen åsna?
Tyvärr så finns det inte många åsnor till salu när man behöver en, och de som finns ägs av ansvarsfulla människor som inte säljer dem till verklighetsfrämmande amatörer som jag.
Annat är det med hästar!
I min fantasi har jag alltid haft en bild av mig själv sittande på en häst .. med håret fladdrande i vinden .. i full galopp över gröna fält.
Problemet är bara att jag är lite rädd för hästar. De är så STORA! Jag kan inte riktigt förstå hur ett djur som är så stort och starkt kan låta sig underordnas ett jämförelsevis så litet ömkligt kräk som en människa?
Varje gång jag kommer i närkontakt med hästar så misstänker jag att det är jag som kommer att få dem att upptäcka sitt misstag och tänka om.
Jag har anmält mig till ridkurser. Med fara för livet har jag med skakande knän och fullständigt livrädd, lärt mig sadla, tränsa, rykta, kratsa och all vad det heter .. men när det gäller själva ridlektionen så har det varit en enda uppförsbacke av misslyckanden.
Hästar är så HÖGA!
Och OBEKVÄMA?
I min fantasi sitter man betydligt bekvämare och säkrare på en hästrygg än vad som är fallet i verkliga livet. Dessutom så är ridskolehästar verkliga människokännare .. jag behöver bara sätta foten i stigbygeln för att de ska fatta att .. mig behöver de inte bry sig om.
Ridskoleläraren ger ett kommando .. och innan jag har fattat vad jag ska göra så har hästen suckande utfört det. Utan att jag ens hunnit reagera?
Det är obeskrivligt förnedrande och om den bara hade kunnat så är jag övertygad om att den hade sadlat, tränsat, ryktat och kratsat sig själv också, bara för att slippa mitt fumlande.
Så jag lade ner mina hästdrömmar.
Fram till den dagen då Martin åkte hem.
Då köpte jag en häst.
Att inte äga sitt eget liv ..
I går skrev jag om värdeordet utanförskap och fick en kommentar från Cicki som jag tycker säger allt om skillnaden mellan den politiska tolkningen och verkligheten. Läs den ..
"Det jag ska skriva nu ger inga svar på några frågor. Jag vill bara berätta hur det känns, att vara där.
I utanförskapet, om man nu ska använda det ordet. Exemplet med truckföraren är ett lysande exempel på hur bakvänt det kan bli. Det som kallas trygghetssystemet.
När man lever i ett bidragsberoende är egentligen inte det jobbigaste att man inte kan ha samma status som grannen. Det går att lära sig leva med.
Det jobbiga är att inte ha kontroll över sitt eget liv. Någon annan ska hela tiden ha beslutanderätt över mitt liv, hur jag bland annat använder mina pengar. Gör jag inte som de vill, kan jag bli anklagad för bedrägeri. Detta gäller t ex för en sådan sak som om att välja fast eller rörligt elavtal. Alla andra människor får besluta själva över en sådan sak.
Är man bidragsberoende får man inte bestämma det själv. Trots att man väljer det billigaste alternativet. Är det emot de styrandes normer så har du förlorat rätten att bestämma själv.
En annan sak som är enormt jobbig det är att aldrig någonsin ha en möjlighet till att ordna en buffert för oförutsedda utgifter. Man lever ständigt med en klump i magen och en bön till högre ort, att ingenting oförutsett får hända. Gör det ändå det måste man lösa det på ett eller annat sätt.
Vi har haft möjligheten att lösa våra kriser tack vare släkt, goda vänner och vår egen kreativitet.Men tänk om jag inte har den möjligheten. Då är man ännu mer utsatt och sårbar.
Nu är det egentligen inte jag som är den som är i utanförskapet. Det är sambon, på grund av detta att bli misstänkliggjord av Försäkringskassan. Nu är han utredd igen. De senaste utredningarna har pågått sedan 2006, alltså i mer än fem år. Nu är han utredd på längden och tvären, invändigt och utvändigt.
Tänk vad detta kostat både i själva utredningskostnader, men även i sk mänskligt lidande.
För fem år sedan fick han en TIA, en sorts stroke, som vi tror orsakades bland annat av en massa oro. Stundtals har han varit mycket deprimerad och varit tvungen att ha kontakt med psykvården. Också orsakat av oro för ekonomi och inför framtid. Snart får vi veta om alla utredningar godkänns eller om han ska utredas vidare. Eller ut i arbetsmarknadsåtgärd. Återigen så är det någon annan som styr vårt liv.
Jag vill inte göra gällande att jag är helt oumbärlig, men jag undrar hur sambons liv skulle se ut om inte jag fanns. På grund av gamla skulder, som inte kunnat åtgärdas på grund av det jag tidigare nämnt, så skulle han aldrig få ett hyreskontrakt. Vad väntar då? Jo, hemlöshet! Om inte hans barn förbarmar sig över honom, vill säga. Men vem vill leva på sina barn. Nu är inte vårt utanförskap detsamma som ensamhet. Vi har varandra. Vi har nog byggt en liten kokong omkring oss, som räddar och skyddar oss.
Men tänk alla andra som inte har någon annan?
Vi har hela tiden kunnat kämpa tillsammans, vilket är vår styrka. Dessutom är vi bägge två ganska välutbildade och kan föra oss i både tal och skrift. Vi kan även bena ut lagtext och förstå våra egna rättigheter. Men tänk den som inte kan det. Då hamnar man i ett ännu mer utsatt utanförskap.
Om jag visste att jag klarade av det så skulle jag vilja jobba ideellt med dessa frågor, kanske på ett härbärge eller liknande. Risken är att jag skulle engagera mig så starkt att jag brände ut mig själv en gång till. Tyvärr vågar jag inte ta den risken. Men tanken finns där att få kunna hjälpa till på något vis.
Om man tar det här med missbrukade kostnader så kan man ta mitt eget exempel. 2004 drev jag en kamp mot Försäkringskassan. Den kostade mig väldigt mycket både mentalt och kroppsligt. De som utrett mig, läkare, flera sjukgymnaster, arbetsterapeut och psykolog, var helt eniga om att jag inte var arbetsför för något arbete som förekom på arbetsmarknaden.
Det trodde inte Försäkringskassan på.
Under den här striden så förekom det sju handläggare på FK plus en chef. Till slut skickades jag på utredning på ett av FK:s eget utredningsställe. Där utreddes jag i fem dagar. Det kostade FK/samhället nästan 100 000:-. Vad kom de fram till? Jo, exakt samma sak som mina tidigare utredningar visat på. Är inte det ett onödigt slöseri, så vet inte jag."
Om och om igen ser jag hur samhället inte sparar på kostnaderna för att kunna "spara in" på det stöd som medborgarna har laglig rätt till och där besparingsförsöken kostar oerhört mycket mer än den utgift som de försöker undvika. Det anses viktigt att lägga ner mer på att ifrågasätta en individ med väldokumenterade eller medfödda, livslånga handikapp än vad själva insatsen skulle kosta om den godkändes från början?
Men vem utreder och ifrågasätter hur utredaren och dennes arbetsgivare handskas med anförtrodda skattemedel? Vem utreder kostnaderna runt meningslösa utredningar som bara förorsakar lidande och ångest.
Sett från mitt perspektiv är det både oekonomiskt och vanvettigt.
Kan det till och med vara så att hela den ofantliga offentliga samhällsapparat som är skapad för att tillgodose vårt behov av sociala skyddsnät kostar mångdubbelt mer än den ger??
Det finns inga siffror på det, inga utredningar och ingen som är intresserad av att ta reda på det heller.
Jag undrar varför??
DN
"Det jag ska skriva nu ger inga svar på några frågor. Jag vill bara berätta hur det känns, att vara där.
I utanförskapet, om man nu ska använda det ordet. Exemplet med truckföraren är ett lysande exempel på hur bakvänt det kan bli. Det som kallas trygghetssystemet.
När man lever i ett bidragsberoende är egentligen inte det jobbigaste att man inte kan ha samma status som grannen. Det går att lära sig leva med.
Det jobbiga är att inte ha kontroll över sitt eget liv. Någon annan ska hela tiden ha beslutanderätt över mitt liv, hur jag bland annat använder mina pengar. Gör jag inte som de vill, kan jag bli anklagad för bedrägeri. Detta gäller t ex för en sådan sak som om att välja fast eller rörligt elavtal. Alla andra människor får besluta själva över en sådan sak.
Är man bidragsberoende får man inte bestämma det själv. Trots att man väljer det billigaste alternativet. Är det emot de styrandes normer så har du förlorat rätten att bestämma själv.
En annan sak som är enormt jobbig det är att aldrig någonsin ha en möjlighet till att ordna en buffert för oförutsedda utgifter. Man lever ständigt med en klump i magen och en bön till högre ort, att ingenting oförutsett får hända. Gör det ändå det måste man lösa det på ett eller annat sätt.
Vi har haft möjligheten att lösa våra kriser tack vare släkt, goda vänner och vår egen kreativitet.Men tänk om jag inte har den möjligheten. Då är man ännu mer utsatt och sårbar.
Nu är det egentligen inte jag som är den som är i utanförskapet. Det är sambon, på grund av detta att bli misstänkliggjord av Försäkringskassan. Nu är han utredd igen. De senaste utredningarna har pågått sedan 2006, alltså i mer än fem år. Nu är han utredd på längden och tvären, invändigt och utvändigt.
Tänk vad detta kostat både i själva utredningskostnader, men även i sk mänskligt lidande.
För fem år sedan fick han en TIA, en sorts stroke, som vi tror orsakades bland annat av en massa oro. Stundtals har han varit mycket deprimerad och varit tvungen att ha kontakt med psykvården. Också orsakat av oro för ekonomi och inför framtid. Snart får vi veta om alla utredningar godkänns eller om han ska utredas vidare. Eller ut i arbetsmarknadsåtgärd. Återigen så är det någon annan som styr vårt liv.
Jag vill inte göra gällande att jag är helt oumbärlig, men jag undrar hur sambons liv skulle se ut om inte jag fanns. På grund av gamla skulder, som inte kunnat åtgärdas på grund av det jag tidigare nämnt, så skulle han aldrig få ett hyreskontrakt. Vad väntar då? Jo, hemlöshet! Om inte hans barn förbarmar sig över honom, vill säga. Men vem vill leva på sina barn. Nu är inte vårt utanförskap detsamma som ensamhet. Vi har varandra. Vi har nog byggt en liten kokong omkring oss, som räddar och skyddar oss.
Men tänk alla andra som inte har någon annan?
Vi har hela tiden kunnat kämpa tillsammans, vilket är vår styrka. Dessutom är vi bägge två ganska välutbildade och kan föra oss i både tal och skrift. Vi kan även bena ut lagtext och förstå våra egna rättigheter. Men tänk den som inte kan det. Då hamnar man i ett ännu mer utsatt utanförskap.
Om jag visste att jag klarade av det så skulle jag vilja jobba ideellt med dessa frågor, kanske på ett härbärge eller liknande. Risken är att jag skulle engagera mig så starkt att jag brände ut mig själv en gång till. Tyvärr vågar jag inte ta den risken. Men tanken finns där att få kunna hjälpa till på något vis.
Om man tar det här med missbrukade kostnader så kan man ta mitt eget exempel. 2004 drev jag en kamp mot Försäkringskassan. Den kostade mig väldigt mycket både mentalt och kroppsligt. De som utrett mig, läkare, flera sjukgymnaster, arbetsterapeut och psykolog, var helt eniga om att jag inte var arbetsför för något arbete som förekom på arbetsmarknaden.
Det trodde inte Försäkringskassan på.
Under den här striden så förekom det sju handläggare på FK plus en chef. Till slut skickades jag på utredning på ett av FK:s eget utredningsställe. Där utreddes jag i fem dagar. Det kostade FK/samhället nästan 100 000:-. Vad kom de fram till? Jo, exakt samma sak som mina tidigare utredningar visat på. Är inte det ett onödigt slöseri, så vet inte jag."
Om och om igen ser jag hur samhället inte sparar på kostnaderna för att kunna "spara in" på det stöd som medborgarna har laglig rätt till och där besparingsförsöken kostar oerhört mycket mer än den utgift som de försöker undvika. Det anses viktigt att lägga ner mer på att ifrågasätta en individ med väldokumenterade eller medfödda, livslånga handikapp än vad själva insatsen skulle kosta om den godkändes från början?
Men vem utreder och ifrågasätter hur utredaren och dennes arbetsgivare handskas med anförtrodda skattemedel? Vem utreder kostnaderna runt meningslösa utredningar som bara förorsakar lidande och ångest.
Sett från mitt perspektiv är det både oekonomiskt och vanvettigt.
Kan det till och med vara så att hela den ofantliga offentliga samhällsapparat som är skapad för att tillgodose vårt behov av sociala skyddsnät kostar mångdubbelt mer än den ger??
Det finns inga siffror på det, inga utredningar och ingen som är intresserad av att ta reda på det heller.
Jag undrar varför??
DN
onsdag 26 oktober 2011
Värdeord - Utanförskap.
"Utanförskap innebär att en individ befinner sig utanför och känner sig vara utanför en grupp som det ses som önskvärt tillhöra. Utanförskap kan avse flera olika grupper som till exempel; en rent social gemenskap, det etablerade samhället eller det som anses vara det "normala" samhället."
Ordet utanförskap är ett ord som är kapat av högersidan i politiken. Det används för att beskriva det sociala utanförskap som de som inte har ett arbete och en arbetsinkomst befinner sig i.
Ett utanförskap som skapas av ett bidragsberoende alltså. Eller försörjningsstöd från skattebetalarna, som man också kan kalla det.
Åtgärder .. som också är ett försörjningsstöd från skattebetalarna, anses inte vara ett utanförskap även om den som tvingas in i dessa åtgärder känner sig ensammare och mer utanför än någonsin på grund av det. Men har du egna idéer om åtgärder som kan bryta det som samhället ser som utanförskap, så blir du mer utanför än tidigare eftersom du då bryter mot reglerna för det godkända utanförskapet som inte innefattar andra alternativ än de som godkänts av samhället?
Åtgärderna för att ta sig ur utanförskapet innefattar alltså inte egna initiativ .. om du inte är stadd vid kassa och kan bekosta dem själv. Kreativitet, skaparlust och positivt tänkande är utan värde, det handlar mest om att få problemet löst så att det inte är synligt .. oavsett om den det handlar om hamnar i ett annat utanförskap som är dubbelt så handikappande som det h*n ”räddats” från.
Det handlar om pengar kort och gott. Kostnader som vi inte har råd med, möjligen för att det finns de som gjort utanförskapet till en inkomstkälla eller affärsidé och kanske på grund av att kostnaderna till stor del vilar på dem som lever på att administrera dem som innefattas av utanförskapet.
Och det låter ju lite märkligt .. men det går många kommuntjänstemän, socialarbetare, anställda på arbetsförmedlingen och försäkringskasseutredare m.fl på en enda stackars utanförstående. För att inte tala om vad det kostar rättsväsendet som i slutänden får avgöra alla fall där parterna inte kommer till samma slutsats.
Det är en hel del, faktiskt. Något som det inte finns några siffror om, inga beräkningar av kostnaderna för och därmed inga funderingar om vart pengarna egentligen tar vägen?
Ett exempel från min egen verklighet:
En man som har fast anställning som truckförare skadar sin stortå allvarligt och blir sjukskriven i 4 veckor. Han kan inte arbeta under läkningstiden, men Försäkringskassan anser att han inte är arbetsoförmögen och skickar honom till Arbetsförmedlingen för att få ut a-kassa under tiden han inte kan arbeta. Arbetsförmedlingen ser att han har en fast anställning och bollar honom tillbaka till Försäkringskassan som släpper honom som en het potatis och hänvisar till Socialtjänsten som ser att han äger både hus, båt och bil och anser att han kan få fram pengar själv .. och stänger dörren. Mannen ger upp, lånar av familjen och väntar i 4 veckor utan ersättning och återgår till arbetet och fortsätter att betala skatt till "trygghetssystemen".
Vad är det som kostar i det utanförskapet?? Vem eller vilka är de ”tärande” i det här sammanhanget?
Men det är inte alla bidragsberoenden som föder utanförskap. Större delen av kulturen vilar på skattebetalarnas insatser, politiken likaså och många andra uppskattade företeelser i samhället som skattebetalarna är förutsättningen för. Så är du arbetslös .. bli politiker, konstnär eller författare så befinner du dig .. vips .. i ett accepterat utanförskap, om man ska hårddra det och vara lite kritisk när det gäller hur ordet används.
Synonymer för ordet utanförskap är: främlingskap och isolering.
För mig är det ensamhet.
Inte ensamhet i total ensamhet, det kan vara rätt njutbart om man har en stor familj eller tillbringar dagen på en överbefolkad arbetsplats.
Men att vara ensam bland andra är det största utanförskap som finns.
Det är ensamt att vara tillsammans med människor som talar ett eget språk och där du inte blir sedd eller hörd .. trots att du vet att det är dig och dina erfarenheter och kunskaper de talar om, och att du skulle kunna tillföra samtalet något och berika det med insikter som ”de som vet bäst” inte har.
Ensamhet kan vara när du känner att du är fel person på fel plats. Fel kläder, fel språk, fel utseende och fel ålder, även om du själv inser att den enda i sällskapet som verkligen är rätt .. det är du!
Ensamhet i hemmet, när inga ord blir sagda trots att luften vibrerar av outtalad vanmakt och vantrivsel .. det är ett avgrundsdjupt utanförskap, eftersom det utspelas på den enda plats där du borde kunna känna dig trygg.
Att vara sjuk eller handikappad behöver inte betyda att du lever i ett utanförskap. Men när du får din sjukdom eller ditt handikapp ifrågasatt av människor som inte varken hör eller ser de svårigheter du har så svårt att formulera och när människor, som inte någonsin befunnit sig i din situation, tar sig rätten att tolka den och förklara den för dig .. då befinner du dig i iskall ensamhet.
Att inte ha råd att konsumera och leva efter samma standard som grannen, går att leva med och lösa på sikt, men att inte bli sedd, hörd eller bekräftad när du befinner dig i ett utsatt läge ger en ensamhetskänsla som är kvävande och passiviserande.
Att vara arbetslös, missbrukare, handikappad, gammal, sjuk eller nyinflyttad från ett annat land, blir ett utanförskap först när du ger upp på grund av ensamhet.
Att acceptera ensamhet och utanförskap för att stimulera människor till att ta sig ur det, är det möjligt? Är det inte risk för att det skapas en gemensamhet i det som skapade utanförskapet för att slippa ensamheten?
Ensamhet … när du inte vill ha den, den gör ont och föder förtvivlan och hopplöshet!
Tillsammans .. då kan vi. Men i ensamt utanförskap föds inga hjältar, inga nya idéer och frodas ingen kreativitet eller skaparlust.
Om jag kunde skulle jag vilja ge gemenskap. Inte kollektiv gemenskap utan en gemenskap där varje individ kan känna sig unik, viktig och värdefull. Jag skulle vilja skapa förutsättningslösa förutsättningar för möten och samtal mellan människor, platser där alla är välkomna och samtal där alla är lika värda.
Jag vill ha ett ENORMT köksbord där vi kan sitta och få idéer. Där vi tillsammans kan förverkliga drömmar eller bara tala om dem. Frossa i skapande och kreativitet, testa infall och se möjligheterna och inte svårigheterna. Och framför allt så vill jag att vi ska skratta, vara lite osannolika och känna att vi kan flyga .. även om det bara är en liten, liten stund tillsammans över en kopp kaffe.
Det är sådant vi mår bra av.
Jag tror inte att den politiska tolkningen av ordet utanförskap är bra .. innefattas man av den så blir det ju synonymt med misslyckande, ensamhet och hopplöshet, eller hur?
Vem blir sporrad av att hamna i den gropen?
Vem blir först med ordet innanförskap .. och vem skapar förutsättningar för det??
DN,
Ordet utanförskap är ett ord som är kapat av högersidan i politiken. Det används för att beskriva det sociala utanförskap som de som inte har ett arbete och en arbetsinkomst befinner sig i.
Ett utanförskap som skapas av ett bidragsberoende alltså. Eller försörjningsstöd från skattebetalarna, som man också kan kalla det.
Åtgärder .. som också är ett försörjningsstöd från skattebetalarna, anses inte vara ett utanförskap även om den som tvingas in i dessa åtgärder känner sig ensammare och mer utanför än någonsin på grund av det. Men har du egna idéer om åtgärder som kan bryta det som samhället ser som utanförskap, så blir du mer utanför än tidigare eftersom du då bryter mot reglerna för det godkända utanförskapet som inte innefattar andra alternativ än de som godkänts av samhället?
Åtgärderna för att ta sig ur utanförskapet innefattar alltså inte egna initiativ .. om du inte är stadd vid kassa och kan bekosta dem själv. Kreativitet, skaparlust och positivt tänkande är utan värde, det handlar mest om att få problemet löst så att det inte är synligt .. oavsett om den det handlar om hamnar i ett annat utanförskap som är dubbelt så handikappande som det h*n ”räddats” från.
Det handlar om pengar kort och gott. Kostnader som vi inte har råd med, möjligen för att det finns de som gjort utanförskapet till en inkomstkälla eller affärsidé och kanske på grund av att kostnaderna till stor del vilar på dem som lever på att administrera dem som innefattas av utanförskapet.
Och det låter ju lite märkligt .. men det går många kommuntjänstemän, socialarbetare, anställda på arbetsförmedlingen och försäkringskasseutredare m.fl på en enda stackars utanförstående. För att inte tala om vad det kostar rättsväsendet som i slutänden får avgöra alla fall där parterna inte kommer till samma slutsats.
Det är en hel del, faktiskt. Något som det inte finns några siffror om, inga beräkningar av kostnaderna för och därmed inga funderingar om vart pengarna egentligen tar vägen?
Ett exempel från min egen verklighet:
En man som har fast anställning som truckförare skadar sin stortå allvarligt och blir sjukskriven i 4 veckor. Han kan inte arbeta under läkningstiden, men Försäkringskassan anser att han inte är arbetsoförmögen och skickar honom till Arbetsförmedlingen för att få ut a-kassa under tiden han inte kan arbeta. Arbetsförmedlingen ser att han har en fast anställning och bollar honom tillbaka till Försäkringskassan som släpper honom som en het potatis och hänvisar till Socialtjänsten som ser att han äger både hus, båt och bil och anser att han kan få fram pengar själv .. och stänger dörren. Mannen ger upp, lånar av familjen och väntar i 4 veckor utan ersättning och återgår till arbetet och fortsätter att betala skatt till "trygghetssystemen".
Vad är det som kostar i det utanförskapet?? Vem eller vilka är de ”tärande” i det här sammanhanget?
Men det är inte alla bidragsberoenden som föder utanförskap. Större delen av kulturen vilar på skattebetalarnas insatser, politiken likaså och många andra uppskattade företeelser i samhället som skattebetalarna är förutsättningen för. Så är du arbetslös .. bli politiker, konstnär eller författare så befinner du dig .. vips .. i ett accepterat utanförskap, om man ska hårddra det och vara lite kritisk när det gäller hur ordet används.
Synonymer för ordet utanförskap är: främlingskap och isolering.
För mig är det ensamhet.
Inte ensamhet i total ensamhet, det kan vara rätt njutbart om man har en stor familj eller tillbringar dagen på en överbefolkad arbetsplats.
Men att vara ensam bland andra är det största utanförskap som finns.
Det är ensamt att vara tillsammans med människor som talar ett eget språk och där du inte blir sedd eller hörd .. trots att du vet att det är dig och dina erfarenheter och kunskaper de talar om, och att du skulle kunna tillföra samtalet något och berika det med insikter som ”de som vet bäst” inte har.
Ensamhet kan vara när du känner att du är fel person på fel plats. Fel kläder, fel språk, fel utseende och fel ålder, även om du själv inser att den enda i sällskapet som verkligen är rätt .. det är du!
Ensamhet i hemmet, när inga ord blir sagda trots att luften vibrerar av outtalad vanmakt och vantrivsel .. det är ett avgrundsdjupt utanförskap, eftersom det utspelas på den enda plats där du borde kunna känna dig trygg.
Att vara sjuk eller handikappad behöver inte betyda att du lever i ett utanförskap. Men när du får din sjukdom eller ditt handikapp ifrågasatt av människor som inte varken hör eller ser de svårigheter du har så svårt att formulera och när människor, som inte någonsin befunnit sig i din situation, tar sig rätten att tolka den och förklara den för dig .. då befinner du dig i iskall ensamhet.
Att inte ha råd att konsumera och leva efter samma standard som grannen, går att leva med och lösa på sikt, men att inte bli sedd, hörd eller bekräftad när du befinner dig i ett utsatt läge ger en ensamhetskänsla som är kvävande och passiviserande.
Att vara arbetslös, missbrukare, handikappad, gammal, sjuk eller nyinflyttad från ett annat land, blir ett utanförskap först när du ger upp på grund av ensamhet.
Att acceptera ensamhet och utanförskap för att stimulera människor till att ta sig ur det, är det möjligt? Är det inte risk för att det skapas en gemensamhet i det som skapade utanförskapet för att slippa ensamheten?
Ensamhet … när du inte vill ha den, den gör ont och föder förtvivlan och hopplöshet!
Tillsammans .. då kan vi. Men i ensamt utanförskap föds inga hjältar, inga nya idéer och frodas ingen kreativitet eller skaparlust.
Om jag kunde skulle jag vilja ge gemenskap. Inte kollektiv gemenskap utan en gemenskap där varje individ kan känna sig unik, viktig och värdefull. Jag skulle vilja skapa förutsättningslösa förutsättningar för möten och samtal mellan människor, platser där alla är välkomna och samtal där alla är lika värda.
Jag vill ha ett ENORMT köksbord där vi kan sitta och få idéer. Där vi tillsammans kan förverkliga drömmar eller bara tala om dem. Frossa i skapande och kreativitet, testa infall och se möjligheterna och inte svårigheterna. Och framför allt så vill jag att vi ska skratta, vara lite osannolika och känna att vi kan flyga .. även om det bara är en liten, liten stund tillsammans över en kopp kaffe.
Det är sådant vi mår bra av.
Jag tror inte att den politiska tolkningen av ordet utanförskap är bra .. innefattas man av den så blir det ju synonymt med misslyckande, ensamhet och hopplöshet, eller hur?
Vem blir sporrad av att hamna i den gropen?
Vem blir först med ordet innanförskap .. och vem skapar förutsättningar för det??
DN,
tisdag 25 oktober 2011
Om jag ..
.. helt plötsligt skulle få ansvaret för ett större, konkursmässigt företag i trygghetsbranschen .. ja, då skulle jag inte bli glad.
Men när den första förskräckelsen gett sig så skulle jag inse att det också medför ett ansvar för alla som satsat sina liv och hela sin tillvaro på att sälja och marknadsföra företagets produkter .. och då återstår ju bara att kavla upp ärmarna och försöka bringa reda i oredan.
Det absolut första jag skulle göra var att se hur själva organisationen var uppbyggd och om produkten överhuvudtaget var säljbar.
En styrelse som fungerar kan inte vara större än 9-10 personer .. är det fler så behöver styrelsen en egen styrelse för att fungera. Det är ett faktum .. Bonnierkoncernens styrelse är t.ex 9 personer, Scania 10 personer och Astra 9 personer. Så tillkommer oftast 2 suppleanter och 1 eller 2 revisorer.
Ovanstående företag har också en ledning bestående av 8-10 personer som tar på sig ansvaret för att företaget fungerar .. en del av dem sitter också i styrelsen så att kommunikationen mellan ledning och styrelse är fungerande. För att uttrycka sig svenskt .. det blir på det viset ett ”lagom” antal människor i toppen.
I ”mitt” företag visar det sig att styrelsen består av 26 personer och inte mindre än 15 suppleanter?
Det finns det visserligen en ledning .. men hur sjutton fungerar den egentligen? Och hur fungerar styrelsen? Och hur kommunicerar de med varandra och med alla avdelningschefer och verksamhetschefer och hur i helsike ska man få en överblick över administrationen. Hälften verkar administrera det den andra hälften gör .. och produkten vidareutvecklas inte.
Det verkar finnas ytterst få som överhuvudtaget bekymrar sig över produkten, upptäcker jag. Själva samtalet OM produkten verkar tillfredsställa behovet av engagemang i företaget.
Så KAN man ju bara inte ha det?
Det är konstaterat att en anställd presterar som bäst under sina första 5 år, därefter bör h*n få möjlighet att byta arbetsuppgifter för att inte tappa fokus och stagnera. Jag gör mitt bästa för att införa någon form av rotation på de medarbetare på beslutandenivå som jag behåller.
Och jag sliter mitt hår, inser att jag på något sätt måste bli av med minst hälften, och koncentrerar mig på den verkställande direktören som verkar ha samma inställning till sitt jobb som ledningen för Facit hade på 70-talet när de sent omsider upptäckte datorn. (Facit gick i konkurs 1972)
För att begränsa skadeverkningarna ersätter jag honom med en tillfällig verkställande direktör .. som inte behöver göra så mycket väsen av sig men som kan hjälpa till att styra upp och strukturera.
Jag tillsätter en ny ekonomichef som inte bara är teoretiskt utbildad utan också har en yrkesmässig erfarenhet av att hantera ekonomiska frågor. I det här utsatta läget är det livsviktigt att hitta en verkligt slipad ekonom som kan återställa förtroendet på marknaden genom att beskriva nysatsningarna på ett språk som når fram till konsumenten.
När en verksamhet växt sig så här stor är det snarare en regel än ett undantag att det uppstår konflikter. Både inom den ohanterligt stora ledningen/styrelsen och i resten av den ofantliga verksamheten. Dels för att arbetet inte räcker till och de inblandade behöver ha något att göra för att motivera sin närvaro och dels för att det handlar om överlevnad, om nu någon .. dvs jag .. skulle få för sig att slimma organisationen för att få den att fungera igen.
Jag och min tillfällige VD är alltså tvungna att vara MYCKET tydliga i vårt budskap .. SAMARBETA ELLER STICK!! Glöm alla gamla konflikter .. sabotage, mobbning och personangrepp kommer obönhörligen att medföra att någon annan får din plats.
Detta är ställt utom all diskussion .. ibland måste man sätta ner foten och markera var gränsen går, även om just jag inte tycker att det skulle vara sååå roligt att vara den som gör det. Men jag kan om jag måste .. och särskilt om hela företagets överlevnad hänger på det.
Och så var det själva Produkten .. döm om min förskräckelse när jag inser att företaget med alla sina anställda konsumerar mer trygghet än de säljer!!
Den trygghetsprodukt som skapades på 50/60-talet har en rykande åtgång inom företaget, men kunderna är mindre nöjda. De har hittat en annan leverantör som levererar en mer tidsanpassad och trovärdig vara.
Tjugosex grossister i landet sitter på sina lager av osäljbara produkter .. tusentals återförsäljare ropar efter uppdaterade modeller som fortfarande efterfrågas. Men grossisterna är nöjda med lagret, som de i likhet med kollegorna i företaget konsumerar för egen räkning, och är inte intresserade av att beställa något mer nutidsanpassat.
Jag upptäcker att dessa grossister har en minst lika märkligt, överbefolkad organisation och ett lika komplicerat administrativt system som företaget i sig … och får lätt panik. Det är inte möjligt??
Men det är det. ”Mitt” företag flödar över av människor som ska sälja en produkt som ingen orkar producera??
Jag letar efter nödutgången .. men hittar ingen.
Jag söker efter kompetens i ”min” organisation. Jag letar bland dem som inte klarat av spelet om makten utan strandat längre ner i hierarkin .. finns det kompetens, lojalitet och framåtanda där? Finns det kompetens och kunnande bland de återförsäljare som trots nedgången ändå lyckats hålla efterfrågan vid liv? Är de intresserade av att arbeta med mig för något nytt, spännande, okänt och fungerande?
Jag skickar ut folk för att samtala med de kunder som lämnat oss. Vad är bättre med konkurrentens produkt? Vad saknar ni av det som fanns i vår gamla modell? Vilka är era behov och hur kan vi tillfredsställa dem på bästa sätt. Vi bygger en referensgrupp av ett tvärsnitt av landets befolkning och utifrån den skapar vi omsorgsfullt en ny modell.
En modell som är tajmad och klar in i minsta detalj! Fungerande, genomtänkt, prisvärd och med en garantisedel som också tydligt markerar vilka villkor som måste uppfyllas för att den ska gälla.
Jag ger mina medarbetare i uppgift att tala vänligt och uppskattande om konkurrentens vara samtidigt som de framhäver vår egen produkts fördelar, nytänkandet, användarvänligheten .. det signalerar trygghet och självförtroende. Att attackera konkurrenten och tala om för konsumenten att de varit idioter som köpt av någon annan ger helt andra signaler. PANIK!! .. till exempel.
Så vad har jag då gjort ..?
1. Utlyst nyval av VD och en avsikt att banta ner och kompetenssäkra styrelsen
2. Tydliggjort uppdraget och bytt ut ledningen
3. Halverat administrationen (minst!) och sett till att ekonomin hanteras på ett trovärdigt och kompetent sätt
4. Satt gränser och skapat mål
5. Skapat en fungerande kommunikation med återförsäljare och kunder för att kunna nutidsanpassa produkten efter kundens behov
6. Informerat grossisterna om att kunden är själva förutsättningen för deras eget berättigande och att återförsäljarna som står närmast kunden bör formulera hur behoven ska tillgodoses och vilka beslut som ska fattas på den nivån. Grossisten ska varken styra ledningens uppdrag eller varans utformning, hur skulle det se ut? Ska effektiviteten och trovärdigheten stå tillbaka för att möta krav från den som lagrar produkten? (Och egentligen borde jag varsla om uppsägningar av övertaliga här också, men nu orkar jag bara inte mer, utan nöjer mig med att uttala samma varning som tidigare. Samarbeta eller gå .. så får vi ta resten sen!)
7. Nu återstår att finna en VD med karisma, kämpaglöd, engagemang, verklighetsanknytning och inte minst .. utbildning och arbetslivserfarenhet.
Och när jag kommer så här långt så upptäcker jag att det här inte är vilket företag som helst utan en enskild ideell förening där varenda inblandad har en röst och en möjlighet att rösta för att behålla sitt jobb och lägga ner tillverkningen av vilka nutidsprodukter som helst som kan äventyra deras egen konsumtion av de gamla, invanda, interna trygghetskoncepten.
Jag inser att de är så fastvuxna i sina roller, sina konflikter, belöningssystem och sammansvärjningar att de helt förlorat färdriktningen och hellre offrar hela företaget än går ut i verkligheten frivilligt.
Och då lägger jag ner och ger upp.
Eller?
Det finns ju ett behov och en marknad??
Hela ”företagets” målgrupp ligger vidöppen och väntar framför mig! Jag har en organisationsidé, kunniga återförsäljare med ett brinnande intresse, kunder, de medarbetare som fortfarande är vid liv i ”företaget”, viljan och drivet?
Och nu har jag ju klart för mig hur man INTE ska göra ..
.. tänk om jag startar eget! Det finns ju ändå bara en enda konkurrent och en enda produkt att sälja .. det vore väl själva den om man missade ett så öppet mål!
SvD, Expr.,
Men när den första förskräckelsen gett sig så skulle jag inse att det också medför ett ansvar för alla som satsat sina liv och hela sin tillvaro på att sälja och marknadsföra företagets produkter .. och då återstår ju bara att kavla upp ärmarna och försöka bringa reda i oredan.
Det absolut första jag skulle göra var att se hur själva organisationen var uppbyggd och om produkten överhuvudtaget var säljbar.
En styrelse som fungerar kan inte vara större än 9-10 personer .. är det fler så behöver styrelsen en egen styrelse för att fungera. Det är ett faktum .. Bonnierkoncernens styrelse är t.ex 9 personer, Scania 10 personer och Astra 9 personer. Så tillkommer oftast 2 suppleanter och 1 eller 2 revisorer.
Ovanstående företag har också en ledning bestående av 8-10 personer som tar på sig ansvaret för att företaget fungerar .. en del av dem sitter också i styrelsen så att kommunikationen mellan ledning och styrelse är fungerande. För att uttrycka sig svenskt .. det blir på det viset ett ”lagom” antal människor i toppen.
I ”mitt” företag visar det sig att styrelsen består av 26 personer och inte mindre än 15 suppleanter?
Det finns det visserligen en ledning .. men hur sjutton fungerar den egentligen? Och hur fungerar styrelsen? Och hur kommunicerar de med varandra och med alla avdelningschefer och verksamhetschefer och hur i helsike ska man få en överblick över administrationen. Hälften verkar administrera det den andra hälften gör .. och produkten vidareutvecklas inte.
Det verkar finnas ytterst få som överhuvudtaget bekymrar sig över produkten, upptäcker jag. Själva samtalet OM produkten verkar tillfredsställa behovet av engagemang i företaget.
Så KAN man ju bara inte ha det?
Det är konstaterat att en anställd presterar som bäst under sina första 5 år, därefter bör h*n få möjlighet att byta arbetsuppgifter för att inte tappa fokus och stagnera. Jag gör mitt bästa för att införa någon form av rotation på de medarbetare på beslutandenivå som jag behåller.
Och jag sliter mitt hår, inser att jag på något sätt måste bli av med minst hälften, och koncentrerar mig på den verkställande direktören som verkar ha samma inställning till sitt jobb som ledningen för Facit hade på 70-talet när de sent omsider upptäckte datorn. (Facit gick i konkurs 1972)
För att begränsa skadeverkningarna ersätter jag honom med en tillfällig verkställande direktör .. som inte behöver göra så mycket väsen av sig men som kan hjälpa till att styra upp och strukturera.
Jag tillsätter en ny ekonomichef som inte bara är teoretiskt utbildad utan också har en yrkesmässig erfarenhet av att hantera ekonomiska frågor. I det här utsatta läget är det livsviktigt att hitta en verkligt slipad ekonom som kan återställa förtroendet på marknaden genom att beskriva nysatsningarna på ett språk som når fram till konsumenten.
När en verksamhet växt sig så här stor är det snarare en regel än ett undantag att det uppstår konflikter. Både inom den ohanterligt stora ledningen/styrelsen och i resten av den ofantliga verksamheten. Dels för att arbetet inte räcker till och de inblandade behöver ha något att göra för att motivera sin närvaro och dels för att det handlar om överlevnad, om nu någon .. dvs jag .. skulle få för sig att slimma organisationen för att få den att fungera igen.
Jag och min tillfällige VD är alltså tvungna att vara MYCKET tydliga i vårt budskap .. SAMARBETA ELLER STICK!! Glöm alla gamla konflikter .. sabotage, mobbning och personangrepp kommer obönhörligen att medföra att någon annan får din plats.
Detta är ställt utom all diskussion .. ibland måste man sätta ner foten och markera var gränsen går, även om just jag inte tycker att det skulle vara sååå roligt att vara den som gör det. Men jag kan om jag måste .. och särskilt om hela företagets överlevnad hänger på det.
Och så var det själva Produkten .. döm om min förskräckelse när jag inser att företaget med alla sina anställda konsumerar mer trygghet än de säljer!!
Den trygghetsprodukt som skapades på 50/60-talet har en rykande åtgång inom företaget, men kunderna är mindre nöjda. De har hittat en annan leverantör som levererar en mer tidsanpassad och trovärdig vara.
Tjugosex grossister i landet sitter på sina lager av osäljbara produkter .. tusentals återförsäljare ropar efter uppdaterade modeller som fortfarande efterfrågas. Men grossisterna är nöjda med lagret, som de i likhet med kollegorna i företaget konsumerar för egen räkning, och är inte intresserade av att beställa något mer nutidsanpassat.
Jag upptäcker att dessa grossister har en minst lika märkligt, överbefolkad organisation och ett lika komplicerat administrativt system som företaget i sig … och får lätt panik. Det är inte möjligt??
Men det är det. ”Mitt” företag flödar över av människor som ska sälja en produkt som ingen orkar producera??
Jag letar efter nödutgången .. men hittar ingen.
Jag söker efter kompetens i ”min” organisation. Jag letar bland dem som inte klarat av spelet om makten utan strandat längre ner i hierarkin .. finns det kompetens, lojalitet och framåtanda där? Finns det kompetens och kunnande bland de återförsäljare som trots nedgången ändå lyckats hålla efterfrågan vid liv? Är de intresserade av att arbeta med mig för något nytt, spännande, okänt och fungerande?
Jag skickar ut folk för att samtala med de kunder som lämnat oss. Vad är bättre med konkurrentens produkt? Vad saknar ni av det som fanns i vår gamla modell? Vilka är era behov och hur kan vi tillfredsställa dem på bästa sätt. Vi bygger en referensgrupp av ett tvärsnitt av landets befolkning och utifrån den skapar vi omsorgsfullt en ny modell.
En modell som är tajmad och klar in i minsta detalj! Fungerande, genomtänkt, prisvärd och med en garantisedel som också tydligt markerar vilka villkor som måste uppfyllas för att den ska gälla.
Jag ger mina medarbetare i uppgift att tala vänligt och uppskattande om konkurrentens vara samtidigt som de framhäver vår egen produkts fördelar, nytänkandet, användarvänligheten .. det signalerar trygghet och självförtroende. Att attackera konkurrenten och tala om för konsumenten att de varit idioter som köpt av någon annan ger helt andra signaler. PANIK!! .. till exempel.
Så vad har jag då gjort ..?
1. Utlyst nyval av VD och en avsikt att banta ner och kompetenssäkra styrelsen
2. Tydliggjort uppdraget och bytt ut ledningen
3. Halverat administrationen (minst!) och sett till att ekonomin hanteras på ett trovärdigt och kompetent sätt
4. Satt gränser och skapat mål
5. Skapat en fungerande kommunikation med återförsäljare och kunder för att kunna nutidsanpassa produkten efter kundens behov
6. Informerat grossisterna om att kunden är själva förutsättningen för deras eget berättigande och att återförsäljarna som står närmast kunden bör formulera hur behoven ska tillgodoses och vilka beslut som ska fattas på den nivån. Grossisten ska varken styra ledningens uppdrag eller varans utformning, hur skulle det se ut? Ska effektiviteten och trovärdigheten stå tillbaka för att möta krav från den som lagrar produkten? (Och egentligen borde jag varsla om uppsägningar av övertaliga här också, men nu orkar jag bara inte mer, utan nöjer mig med att uttala samma varning som tidigare. Samarbeta eller gå .. så får vi ta resten sen!)
7. Nu återstår att finna en VD med karisma, kämpaglöd, engagemang, verklighetsanknytning och inte minst .. utbildning och arbetslivserfarenhet.
Och när jag kommer så här långt så upptäcker jag att det här inte är vilket företag som helst utan en enskild ideell förening där varenda inblandad har en röst och en möjlighet att rösta för att behålla sitt jobb och lägga ner tillverkningen av vilka nutidsprodukter som helst som kan äventyra deras egen konsumtion av de gamla, invanda, interna trygghetskoncepten.
Jag inser att de är så fastvuxna i sina roller, sina konflikter, belöningssystem och sammansvärjningar att de helt förlorat färdriktningen och hellre offrar hela företaget än går ut i verkligheten frivilligt.
Och då lägger jag ner och ger upp.
Eller?
Det finns ju ett behov och en marknad??
Hela ”företagets” målgrupp ligger vidöppen och väntar framför mig! Jag har en organisationsidé, kunniga återförsäljare med ett brinnande intresse, kunder, de medarbetare som fortfarande är vid liv i ”företaget”, viljan och drivet?
Och nu har jag ju klart för mig hur man INTE ska göra ..
.. tänk om jag startar eget! Det finns ju ändå bara en enda konkurrent och en enda produkt att sälja .. det vore väl själva den om man missade ett så öppet mål!
SvD, Expr.,
måndag 24 oktober 2011
Skyll inte bara på Håkan Juholt ..
.. han blev nog bara droppen som fick glaset att rinna över.
För jag minns när det nästan var omöjligt att erkänna att man röstade på något annat än Socialdemokraterna, utan fick hänvisa till valhemligheten när frågan kom på tal.
Då ansågs det vara osolidariskt att välja något annat. Då var sossarna de som företrädde oss .. vi som arbetade på vanliga jobb, levde vanliga liv och hade vanliga löner. Våra skatter gick tillbaka till oss i form av jämlik vård, skola och omsorg och tanken verkade vara att vi skulle kunna förlita oss på (S)taten i alla lägen.
Höjden av osolidaritet var att inte vara med i facket. Det var ett MÅSTE .. annars åkte man snålskjuts på arbetskamraternas fackföreningsavgifter och var därmed att betrakta som en svikare.
Men så sakta började vi se att de som vi valde in i kommunpolitiken och de fackföreningsrepresentanter som skulle tillvarata våra intressen .. satt med vid samma bord som företagsledarna, hade samma löner och villkor, var med i samma segelsällskap, spelade på samma golfbanor och fyllnade till på samma kräftskivor.
Det talades allt mer om begreppet Politisk Adel .. och politikerna kapade sina rötter och koncentrerade sig på sina egna löner, sina egna förmåner och sina egna trygghetsavtal.
Politikerföraktet ökade i samma takt som solidaritets- och jämlikhetsbegreppet holkades ur.
Att inte vara med i facket var plötsligt inte så osolidariskt längre och att rösta på något annat än sossarna var en godkänd, demokratisk rättighet som det gick att tala högt om.
”Världens Bästa Skola” har gjort att svenska folket inte är så dumma som politikerna tror, men eftersom vi ”inte ska tro att vi är något” så talar vi inte högt om den saken.
Men visst reagerar vi när ”Folkets” parti talar om vikten av högre och bättre utbildning och ser det som lösningen på arbetslöshet, rehabilitering och social utslagning .. samtidigt som de själva prioriterar partitillhörighet och tjänsteår när de väljer sina egna ledare?
(Klippt ur kommentarsfält .. En tilltänkt statsminister behöver inte vara smartast i landet. Men motsatsen är heller inte särskilt bra.)
”Folket” har numera lika bra .. eller bättre .. insikter än de politiker som anser sig skickade att leda dem. Men i socialdemokratins värld är det ingen förändring i tilltalet.
Visst läser vi ledare och debattartiklar även om det uppstår en viss förvåning bland dem som fötts in i politiken när de kommer i kontakt med detta besvärande faktum. ”Folket” förutsätts nöja sig med nyhetsrapportering, sport- och nöjessidor och serier.
Sakta men säkert vidgades klyftan mellan företrädarna för det stillastående och isolerade arbetarpartiet och dem som förväntades vara tysta och bli företrädda.
Vi märkte det redan för 10-15 år sedan .. partiet börjar ana det i dag.
Nere på väljarnivå ansågs det högst troligt att det var Göran Persson som läckte och sålde ut Mona Sahlins trassliga ekonomi. Det var ingen bra start för honom, även om tystnaden var kompakt från folkdjupen.
Hans fibblande med arbetslöshetsiffror och sjukförsäkringstal gick inte heller spårlöst förbi. Det fanns ett missnöje där .. som inte uttrycktes offentligt eftersom det var osolidariskt och därmed tabu.
Själv samlade partiledaren i ladorna, skatteplanerade och skaffade sig en herrgård. På något bakvänt sätt så gjorde han allt det vi själva skulle ha gjort om vi fått samma möjligheter, och på ett så skamlöst öppet sätt att vi faktiskt gillade hans sätt att se om sitt eget hus. Fast inte förrän han avgått, förstås!
Äldre föräldrar fick det sämre, skolan blev ostrukturerad och odisciplinerad, myndigheternas representanter inom kommunen, försäkringskassan och arbetsförmedlingen .. som vi avlönade med våra skatter .. förvandlades till motpart, fiende och behandlade oss som om vi begärde allmosor när vi sökte den hjälp som vi ansåg oss berättigade till.
Det började redan på Perssons tid och priset betalar vi nu.
Göran Persson ansågs arbeta mer för egen vinning än för partiet eller folket, det talades mycket om att han omgav sig med svaga ja-sägare ochatt det inte släpptes fram efterträdare eller kompetens. Människor oroade sig för hur det skulle bli den dag han fick ihop tillräckligt för att kunna dra sig tillbaka. Men bara över kaffekoppen vid köksbordet och aldrig offentligt.
Och så blev det Mona Sahlin som fick ”revansch”. Själva sinnebilden för det som den vanliga väljaren tyckte illa om i det som ursprungligen kallade sig för ett folkrörelseparti. Född i partiet, fostrad i SSU, medlem ”i Palme” och helt utan högre utbildning och verklig arbetslivserfarenhet. Vackra tal, medkännande ord om en verklighet som hon inte hade en aning om. Någon som låtsades vara en av oss utan att någonsin varit i närheten, en skicklig politiker utan verkliga ledaregenskaper, som lovade saker som vi inte trodde på.
Det socialdemokratiska partiet blev ett parti bland andra, men med samma gamla slagord, löften och framtidsvisioner som vi tuggat i oss från den dagen vi trodde att Socialdemokraterna representerade sina väljare.
Så gjorde Håkan Juholt en Göran Persson .. stackars Mona Sahlin .. och gled in på scenen i ett Hallelujamoment som svepte med sig partiet, men som lämnade väljarna kallsinniga och lätt illamående.
Och trots att media inte har tagit upp frågan så har det nog inte undgått den vanliga väljaren att den som tjänade mest på valet av partiordförande var Berit Andnor, valberedningens ordförande, som nu .. av en ren tillfällighet(?) .. kan luta sig tillbaka som landshövding i Blekinge.
Den utvalde vinglade runt i samma iver som en tjänstvillig jakthund utan spår, kom med samma gamla tillbakablickande klyschor och floskler som alltid har levererats av sosseledare sedan tidernas begynnelse, målade framtiden lika ljus som en väckelsepredikant och duckade när det ställdes krav på ekonomisk redovisning, fakta och faktisk färdriktning.
Men, precis som med Mona Sahlin, så fanns det någon i dunklet bakom den ostrukturerade privatpersonen som läckte ut uppgifter som media glatt vidarebefordrade. Men den här gången var ridån redan sönderriven och borta och vi såg bristen på solidaritet och jämlikhet inom det parti som krävt just det av oss.
Och där kom den sista droppen i vattenglaset ..
DN, SvD, Expr., Sydsvenskan, AB
För jag minns när det nästan var omöjligt att erkänna att man röstade på något annat än Socialdemokraterna, utan fick hänvisa till valhemligheten när frågan kom på tal.
Då ansågs det vara osolidariskt att välja något annat. Då var sossarna de som företrädde oss .. vi som arbetade på vanliga jobb, levde vanliga liv och hade vanliga löner. Våra skatter gick tillbaka till oss i form av jämlik vård, skola och omsorg och tanken verkade vara att vi skulle kunna förlita oss på (S)taten i alla lägen.
Höjden av osolidaritet var att inte vara med i facket. Det var ett MÅSTE .. annars åkte man snålskjuts på arbetskamraternas fackföreningsavgifter och var därmed att betrakta som en svikare.
Men så sakta började vi se att de som vi valde in i kommunpolitiken och de fackföreningsrepresentanter som skulle tillvarata våra intressen .. satt med vid samma bord som företagsledarna, hade samma löner och villkor, var med i samma segelsällskap, spelade på samma golfbanor och fyllnade till på samma kräftskivor.
Det talades allt mer om begreppet Politisk Adel .. och politikerna kapade sina rötter och koncentrerade sig på sina egna löner, sina egna förmåner och sina egna trygghetsavtal.
Politikerföraktet ökade i samma takt som solidaritets- och jämlikhetsbegreppet holkades ur.
Att inte vara med i facket var plötsligt inte så osolidariskt längre och att rösta på något annat än sossarna var en godkänd, demokratisk rättighet som det gick att tala högt om.
”Världens Bästa Skola” har gjort att svenska folket inte är så dumma som politikerna tror, men eftersom vi ”inte ska tro att vi är något” så talar vi inte högt om den saken.
Men visst reagerar vi när ”Folkets” parti talar om vikten av högre och bättre utbildning och ser det som lösningen på arbetslöshet, rehabilitering och social utslagning .. samtidigt som de själva prioriterar partitillhörighet och tjänsteår när de väljer sina egna ledare?
(Klippt ur kommentarsfält .. En tilltänkt statsminister behöver inte vara smartast i landet. Men motsatsen är heller inte särskilt bra.)
”Folket” har numera lika bra .. eller bättre .. insikter än de politiker som anser sig skickade att leda dem. Men i socialdemokratins värld är det ingen förändring i tilltalet.
Visst läser vi ledare och debattartiklar även om det uppstår en viss förvåning bland dem som fötts in i politiken när de kommer i kontakt med detta besvärande faktum. ”Folket” förutsätts nöja sig med nyhetsrapportering, sport- och nöjessidor och serier.
Sakta men säkert vidgades klyftan mellan företrädarna för det stillastående och isolerade arbetarpartiet och dem som förväntades vara tysta och bli företrädda.
Vi märkte det redan för 10-15 år sedan .. partiet börjar ana det i dag.
Nere på väljarnivå ansågs det högst troligt att det var Göran Persson som läckte och sålde ut Mona Sahlins trassliga ekonomi. Det var ingen bra start för honom, även om tystnaden var kompakt från folkdjupen.
Hans fibblande med arbetslöshetsiffror och sjukförsäkringstal gick inte heller spårlöst förbi. Det fanns ett missnöje där .. som inte uttrycktes offentligt eftersom det var osolidariskt och därmed tabu.
Själv samlade partiledaren i ladorna, skatteplanerade och skaffade sig en herrgård. På något bakvänt sätt så gjorde han allt det vi själva skulle ha gjort om vi fått samma möjligheter, och på ett så skamlöst öppet sätt att vi faktiskt gillade hans sätt att se om sitt eget hus. Fast inte förrän han avgått, förstås!
Äldre föräldrar fick det sämre, skolan blev ostrukturerad och odisciplinerad, myndigheternas representanter inom kommunen, försäkringskassan och arbetsförmedlingen .. som vi avlönade med våra skatter .. förvandlades till motpart, fiende och behandlade oss som om vi begärde allmosor när vi sökte den hjälp som vi ansåg oss berättigade till.
Det började redan på Perssons tid och priset betalar vi nu.
Göran Persson ansågs arbeta mer för egen vinning än för partiet eller folket, det talades mycket om att han omgav sig med svaga ja-sägare ochatt det inte släpptes fram efterträdare eller kompetens. Människor oroade sig för hur det skulle bli den dag han fick ihop tillräckligt för att kunna dra sig tillbaka. Men bara över kaffekoppen vid köksbordet och aldrig offentligt.
Och så blev det Mona Sahlin som fick ”revansch”. Själva sinnebilden för det som den vanliga väljaren tyckte illa om i det som ursprungligen kallade sig för ett folkrörelseparti. Född i partiet, fostrad i SSU, medlem ”i Palme” och helt utan högre utbildning och verklig arbetslivserfarenhet. Vackra tal, medkännande ord om en verklighet som hon inte hade en aning om. Någon som låtsades vara en av oss utan att någonsin varit i närheten, en skicklig politiker utan verkliga ledaregenskaper, som lovade saker som vi inte trodde på.
Det socialdemokratiska partiet blev ett parti bland andra, men med samma gamla slagord, löften och framtidsvisioner som vi tuggat i oss från den dagen vi trodde att Socialdemokraterna representerade sina väljare.
Så gjorde Håkan Juholt en Göran Persson .. stackars Mona Sahlin .. och gled in på scenen i ett Hallelujamoment som svepte med sig partiet, men som lämnade väljarna kallsinniga och lätt illamående.
Och trots att media inte har tagit upp frågan så har det nog inte undgått den vanliga väljaren att den som tjänade mest på valet av partiordförande var Berit Andnor, valberedningens ordförande, som nu .. av en ren tillfällighet(?) .. kan luta sig tillbaka som landshövding i Blekinge.
Den utvalde vinglade runt i samma iver som en tjänstvillig jakthund utan spår, kom med samma gamla tillbakablickande klyschor och floskler som alltid har levererats av sosseledare sedan tidernas begynnelse, målade framtiden lika ljus som en väckelsepredikant och duckade när det ställdes krav på ekonomisk redovisning, fakta och faktisk färdriktning.
Men, precis som med Mona Sahlin, så fanns det någon i dunklet bakom den ostrukturerade privatpersonen som läckte ut uppgifter som media glatt vidarebefordrade. Men den här gången var ridån redan sönderriven och borta och vi såg bristen på solidaritet och jämlikhet inom det parti som krävt just det av oss.
Och där kom den sista droppen i vattenglaset ..
DN, SvD, Expr., Sydsvenskan, AB
söndag 23 oktober 2011
Fem svar från mig ..
Jag har fått en Award och trots att jag nästan är lite allergisk mot den här sortens blogg-kedjebrev så ska jag göra mitt bästa för att föra den vidare. Jag har fått så mycket av Mångmamma när det gäller bekräftelse och när det gäller att hitta balansen och känna tacksamhet över de små värdena i livet, att det känns som en självklarhet.
Alltså .. jag länkar till avsändaren: Mångmamma, och fullföljer följande meningar:
1. När ingen ser eller hör mig .. utom min familj. (Det är väldigt lätt, det är bara att läsa min presentation i högerspalten.)
För så är det, när ingen ser eller hör, så är jag mig själv. Sjunger fast jag inte kan, dansar när ingen kan skratta ut mig, pratar oupphörligt med hundarna eller katterna om familjen tagit betäckning och klär mig på ett sätt som jag tycker är härligt, men som inte passar varken min åldersgrupp eller någon annans heller för den delen. Jag älskar att frossa i färg, extrema kombinationer, härliga material och att känna mig synlig, rolig och glad .. när ingen ser eller hör!
2. Jag går aldrig hemifrån utan .. koppel, om det är i närområdet. I änden på det fäster jag naturligtvis en hund.
Om jag förflyttar mig ut i vanliga världen så önskar jag att jag kunde komma med något mindre ytligt än sanningen, men jag går aldrig ut i samhället utan att sminka ögonen. Till och med på en akutresa till sjukhuset lyckades jag få till lite spindelben runt ögonen med mascaraborsten. Jag känner mig helt naken och osedd annars .. men det är också det enda smink jag använder.
3. Min blogg heter som den gör för att jag .. är den typen av människa som de flesta brukar tilltala med .. "har inte vi träffats förut?" En riktig Anybody, alltså. Precis vem som helst.
Anybody´s place är därför en plats för alla som är som jag. Helt vanliga och med en åsikt om det mesta. Visst är det logiskt?
4. Om jag vågade skulle jag ..? DET var en svår mening, för jag tror inte att det finns något som jag skulle vilja göra som jag inte vågar? Jag är livrädd för höjder, men jag vill inte ta mig upp på någon även om jag vågade. Jag har tusen hangups som jag inte har några större besvär av och det jag vill .. det vågar jag. Det jag inte vill .. det låter jag helst bli.
5. Om tio år kommer jag att .. förhoppningsvis vara vid liv? Hemsk fråga, jag törs inte utmana ödet med ett annat svar. Annars är jag nog en människa som lever mitt i nuet. Jag minns inte mycket bakåt och har inga större förväntningar framåt .. men NU vill jag att tiden ska utnyttjas optimalt.
Och puh!! .. nu är jag klar och skickar vidare den här awarden till följande bloggar ...
Maja .. på bloggen HäxanMexan
Epsilon .. på bloggen Funderingar
Granntanten .. på bloggen Granntantens Garderob
Trollan .. på bloggen Trollan´s Tankar ..
Cicki .. på bloggen Cickis designblogg
Alltså .. jag länkar till avsändaren: Mångmamma, och fullföljer följande meningar:
1. När ingen ser eller hör mig .. utom min familj. (Det är väldigt lätt, det är bara att läsa min presentation i högerspalten.)
För så är det, när ingen ser eller hör, så är jag mig själv. Sjunger fast jag inte kan, dansar när ingen kan skratta ut mig, pratar oupphörligt med hundarna eller katterna om familjen tagit betäckning och klär mig på ett sätt som jag tycker är härligt, men som inte passar varken min åldersgrupp eller någon annans heller för den delen. Jag älskar att frossa i färg, extrema kombinationer, härliga material och att känna mig synlig, rolig och glad .. när ingen ser eller hör!
2. Jag går aldrig hemifrån utan .. koppel, om det är i närområdet. I änden på det fäster jag naturligtvis en hund.
Om jag förflyttar mig ut i vanliga världen så önskar jag att jag kunde komma med något mindre ytligt än sanningen, men jag går aldrig ut i samhället utan att sminka ögonen. Till och med på en akutresa till sjukhuset lyckades jag få till lite spindelben runt ögonen med mascaraborsten. Jag känner mig helt naken och osedd annars .. men det är också det enda smink jag använder.
3. Min blogg heter som den gör för att jag .. är den typen av människa som de flesta brukar tilltala med .. "har inte vi träffats förut?" En riktig Anybody, alltså. Precis vem som helst.
Anybody´s place är därför en plats för alla som är som jag. Helt vanliga och med en åsikt om det mesta. Visst är det logiskt?
4. Om jag vågade skulle jag ..? DET var en svår mening, för jag tror inte att det finns något som jag skulle vilja göra som jag inte vågar? Jag är livrädd för höjder, men jag vill inte ta mig upp på någon även om jag vågade. Jag har tusen hangups som jag inte har några större besvär av och det jag vill .. det vågar jag. Det jag inte vill .. det låter jag helst bli.
5. Om tio år kommer jag att .. förhoppningsvis vara vid liv? Hemsk fråga, jag törs inte utmana ödet med ett annat svar. Annars är jag nog en människa som lever mitt i nuet. Jag minns inte mycket bakåt och har inga större förväntningar framåt .. men NU vill jag att tiden ska utnyttjas optimalt.
Och puh!! .. nu är jag klar och skickar vidare den här awarden till följande bloggar ...
Maja .. på bloggen HäxanMexan
Epsilon .. på bloggen Funderingar
Granntanten .. på bloggen Granntantens Garderob
Trollan .. på bloggen Trollan´s Tankar ..
Cicki .. på bloggen Cickis designblogg
.... lycka till tjejer, nu är det er tur!!
Kontakt med Bloggportalen??
Plötsligt upptäcker jag att det inte finns några inlägg från mig registrerade på Bloggportalen efter den 18:e oktober??
Jag kontrollerar det jag kan, rådfrågar de som vet och blir inte mycket klokare?
Men så upptäcker jag att alla de politiska bloggar som brukar finnas i anslutning till AB:s nyheter .. In Your Face, Högbergs Tankar, Mitt i Steget, Peter Andersson, Tokmoderaten, Thomas Böhlmark, osv .. inte heller har några inlägg efter samma datum??
För dem måste det här vara oerhört ohändigt eftersom inga länkar hittar ägare i länklistorna som verkar vara viktiga i sammanhanget och eftersom de flesta är sosse-bloggar så är det nog extra viktigt för dem att göra sig hörda nu, när allting annat rasar runt omkring dem.
Märkligt nog verkar det bara vara blogspot-bloggar som tappat kontakten?
Är det något fel som alla andra känner till som jag har missat?
Har jag gjort något fel?
Måste jag göra något som jag inte vet att jag måste??
Finns det någon som har den blekaste aning om vart man vänder sig för att få rätsida på det här problemet??
Eller är det bara att låtsas som om det regnar och hoppas på att det löser sig av sig självt?
Alla tips och förklaringar mottages tacksamt!
Jag kontrollerar det jag kan, rådfrågar de som vet och blir inte mycket klokare?
Men så upptäcker jag att alla de politiska bloggar som brukar finnas i anslutning till AB:s nyheter .. In Your Face, Högbergs Tankar, Mitt i Steget, Peter Andersson, Tokmoderaten, Thomas Böhlmark, osv .. inte heller har några inlägg efter samma datum??
För dem måste det här vara oerhört ohändigt eftersom inga länkar hittar ägare i länklistorna som verkar vara viktiga i sammanhanget och eftersom de flesta är sosse-bloggar så är det nog extra viktigt för dem att göra sig hörda nu, när allting annat rasar runt omkring dem.
Märkligt nog verkar det bara vara blogspot-bloggar som tappat kontakten?
Är det något fel som alla andra känner till som jag har missat?
Har jag gjort något fel?
Måste jag göra något som jag inte vet att jag måste??
Finns det någon som har den blekaste aning om vart man vänder sig för att få rätsida på det här problemet??
Eller är det bara att låtsas som om det regnar och hoppas på att det löser sig av sig självt?
Alla tips och förklaringar mottages tacksamt!
lördag 22 oktober 2011
Är Håkan Juholt rädd ..
.. för väljarna?? Eller är det bara för långt kvar till nästa val för att vi ska vara värda besväret?
Det är en fråga jag ställer mig efter att ha försökt följa sosseledaren på hans botgöringsresa genom landet via bloggar, socialdemokraternas hemsida och tidningsrapportering.
Upplägget är tydligen att Håkan Juholt träffar kollegorna på platsen för samtal. Därefter tågar alla till en möteslokal för partiets medlemmar där partiledaren håller tal.
Detta har den socialdemokratiske professorn i statsvetenskap, Ulf Bjereld, skildrat i sin blogg på ungefär detta sätt ..
Håkan Juholt möts av "stående ovationer och möts av en enorm värme" och ägnar de första 20 minuterna åt att be om ursäkt för sitt misstag .. vilket möts av protester "du har bett om ursäkt så att det räcker" och så är det dags att elda på med vackra ord, floskler och klyschor där han bland annat "lovade att återreglera elmarknaden, järnvägstrafiken och apoteken" .. naturligtvis utan att ge den minsta lilla fingervisning om hur.
"Samhällsnyttan är viktigare än marknadsnyttan. Medborgarvärdet är större än penningvärdet." Halleluja!
Publiken var tydligen i extas och ifrågasatte varken löften eller visioner. Han talar ju så BRA, partiledaren .. som en predikan rätt ur partiboken minsann.
Statsvetaren själv prisar Håkan Juholts "förmåga att ingjuta hopp och politiskt mod i sargade socialdemokratiska själar", så stämningen var tydligen lika brinnande i anden som på det bästa väckelsemöte.
I Ulf Bjerelds kommentarsfält är det en och annan som påpekar orimligheten i ledarens löften, vilket Ulf Bjereld förklarar med att det inte handlar om faktiska löften utan om "ideologiska riktningsgivare".
Så nu vet vi det .. löften från Håkan Juholt handlar inte om löften utan om Ideologiska Riktningsgivare?? Det hade varit trevligt om vi fått veta det tidigare .. var löftena bara "ideologiska riktningsgivare" under Mona Sahlins tid också??
Så får jag gå vidare till Peter Strobl som gästbloggar hos HBT-sossen för att få veta vad som hände sedan.
Eftersom hela botgöringen har marknadsförts som att "partiordföranden reser runt i landet för att möta medborgare, väljare och medlemmar", så bör man ju åtminstone ge väljare och medborgare en chans att möta partiordföranden, eller hur?
Det går tydligen till så att partiordföranden förs in i ett tält på lämpligt torg där han sedan omges av lämpliga partimedlemmar .. och så kan medborgare och väljare droppa in och ställa frågor och få höra ursäkter ... eller något liknande. Intresset verkar inte ha varit så stort och ingen folklig tältbesökare har redovisat sina erfarenheter.
Ärligt talat så hade inte jag heller besvärat någon som stod och tryckte i ett tält för att finnas till hands om någon ville höra de ursäkter som publicerats i varje kvällstidning. Och om det händelsevis delades ut några ideologiska riktningsgivare i tältet så är inte det heller vad jag önskar mig från det Socialdemokratiska partiet.
Hela spektaklet ger signaler om en skrämmande rädsla för väljarna. Det känns som om partimedlemmarna sluter mangrannt upp runt ledaren för att förhindra att det slipper ut ytterligare grodor och förhastade uttalanden. Vem vet .. en liten vanlig tant kan vara en förklädd journalist eller en hotfull moderat.
Det värsta med hela det Juholtska spektaklet är att det lägger sig som en våt filt över hela den politiska diskussionen på de rörliga väljargruppernas gräsrotsnivå. Det skadar inte bara partiet utan hela den politiska jämvikten i landet, sett ur mitt väljarperspektiv.
De andra oppositionspartierna är tysta och förhåller sig till socialdemokraterna som en skrockfull till en omvänd hartass, som för otur med sig till den som berör den.
Den ekonomiska situationen i världen tillsammans med de ideologiska riktningsgivarna från det största oppositionspartiet gör att ingen törs ifrågasätta Alliansen, även om det finns anledning till kritik. Moderaterna håller sin partikongress och det är bara medvind oavsett vad de gör .. för vad är alternativet?
Ideologiska riktningsgivare?
Full fart bakåt?
Ekonomiska budskap som gör att man får gåshud över hela kroppen av oro?
Bara tanken på att en kritisk röst skulle kunna vända opinionen till sosseframgångar gör att de rörliga väljarna tiger och sitter still i båten hellre än att de riskerar att hamna i den läckande socialdemokratiska skutan, där kaptenen bestämt sig för att vara den siste som lämnar båten.
Siffrorna gällande partiledarnas ledaregenskaper talar sitt tydliga språk. 15 - 68 % till Fredrik Reinfeldts fördel säger att väljarna skräms lika mycket av tanken på att få Håkan Juholt som statsminister som Håkan Juholt skräms av att möta väljare utan s-markering.
SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, Expr., Expr., Expr.,
Det är en fråga jag ställer mig efter att ha försökt följa sosseledaren på hans botgöringsresa genom landet via bloggar, socialdemokraternas hemsida och tidningsrapportering.
Upplägget är tydligen att Håkan Juholt träffar kollegorna på platsen för samtal. Därefter tågar alla till en möteslokal för partiets medlemmar där partiledaren håller tal.
Detta har den socialdemokratiske professorn i statsvetenskap, Ulf Bjereld, skildrat i sin blogg på ungefär detta sätt ..
Håkan Juholt möts av "stående ovationer och möts av en enorm värme" och ägnar de första 20 minuterna åt att be om ursäkt för sitt misstag .. vilket möts av protester "du har bett om ursäkt så att det räcker" och så är det dags att elda på med vackra ord, floskler och klyschor där han bland annat "lovade att återreglera elmarknaden, järnvägstrafiken och apoteken" .. naturligtvis utan att ge den minsta lilla fingervisning om hur.
"Samhällsnyttan är viktigare än marknadsnyttan. Medborgarvärdet är större än penningvärdet." Halleluja!
Publiken var tydligen i extas och ifrågasatte varken löften eller visioner. Han talar ju så BRA, partiledaren .. som en predikan rätt ur partiboken minsann.
Statsvetaren själv prisar Håkan Juholts "förmåga att ingjuta hopp och politiskt mod i sargade socialdemokratiska själar", så stämningen var tydligen lika brinnande i anden som på det bästa väckelsemöte.
I Ulf Bjerelds kommentarsfält är det en och annan som påpekar orimligheten i ledarens löften, vilket Ulf Bjereld förklarar med att det inte handlar om faktiska löften utan om "ideologiska riktningsgivare".
Så nu vet vi det .. löften från Håkan Juholt handlar inte om löften utan om Ideologiska Riktningsgivare?? Det hade varit trevligt om vi fått veta det tidigare .. var löftena bara "ideologiska riktningsgivare" under Mona Sahlins tid också??
Så får jag gå vidare till Peter Strobl som gästbloggar hos HBT-sossen för att få veta vad som hände sedan.
Eftersom hela botgöringen har marknadsförts som att "partiordföranden reser runt i landet för att möta medborgare, väljare och medlemmar", så bör man ju åtminstone ge väljare och medborgare en chans att möta partiordföranden, eller hur?
Det går tydligen till så att partiordföranden förs in i ett tält på lämpligt torg där han sedan omges av lämpliga partimedlemmar .. och så kan medborgare och väljare droppa in och ställa frågor och få höra ursäkter ... eller något liknande. Intresset verkar inte ha varit så stort och ingen folklig tältbesökare har redovisat sina erfarenheter.
Ärligt talat så hade inte jag heller besvärat någon som stod och tryckte i ett tält för att finnas till hands om någon ville höra de ursäkter som publicerats i varje kvällstidning. Och om det händelsevis delades ut några ideologiska riktningsgivare i tältet så är inte det heller vad jag önskar mig från det Socialdemokratiska partiet.
Hela spektaklet ger signaler om en skrämmande rädsla för väljarna. Det känns som om partimedlemmarna sluter mangrannt upp runt ledaren för att förhindra att det slipper ut ytterligare grodor och förhastade uttalanden. Vem vet .. en liten vanlig tant kan vara en förklädd journalist eller en hotfull moderat.
Det värsta med hela det Juholtska spektaklet är att det lägger sig som en våt filt över hela den politiska diskussionen på de rörliga väljargruppernas gräsrotsnivå. Det skadar inte bara partiet utan hela den politiska jämvikten i landet, sett ur mitt väljarperspektiv.
De andra oppositionspartierna är tysta och förhåller sig till socialdemokraterna som en skrockfull till en omvänd hartass, som för otur med sig till den som berör den.
Den ekonomiska situationen i världen tillsammans med de ideologiska riktningsgivarna från det största oppositionspartiet gör att ingen törs ifrågasätta Alliansen, även om det finns anledning till kritik. Moderaterna håller sin partikongress och det är bara medvind oavsett vad de gör .. för vad är alternativet?
Ideologiska riktningsgivare?
Full fart bakåt?
Ekonomiska budskap som gör att man får gåshud över hela kroppen av oro?
Bara tanken på att en kritisk röst skulle kunna vända opinionen till sosseframgångar gör att de rörliga väljarna tiger och sitter still i båten hellre än att de riskerar att hamna i den läckande socialdemokratiska skutan, där kaptenen bestämt sig för att vara den siste som lämnar båten.
Siffrorna gällande partiledarnas ledaregenskaper talar sitt tydliga språk. 15 - 68 % till Fredrik Reinfeldts fördel säger att väljarna skräms lika mycket av tanken på att få Håkan Juholt som statsminister som Håkan Juholt skräms av att möta väljare utan s-markering.
SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, Expr., Expr., Expr.,
fredag 21 oktober 2011
Värdeord - Jämlikhet
Jämlikhet – vara lika inför lagen och ha samma rättigheter oavsett etnicitet, tro, utseende, sexuell läggning, status, åsikt, funktionsnedsättning, kön etc.
Trakasserier och diskriminering på grund av olikheter är därför intolerabelt.
Jämlikhet är ett värdeord som oftast används av vänstersidan i politiken. Ett vackert ord .. men vad menar vi egentligen när vi talar om jämlikhet?
Lika inför lagen .. har ju de senaste dagarna visat sig vara något som inte gäller våra folkvalda riksdagsledamöter, så redan där så haltar jämlikhetsbegreppet.
Att samma rättigheter gäller för ovanstående grupper är vi väl alla överens om när vi blir tillfrågade .. men vi vet att det är stor skillnad i bemötandet i verkligheten.
Tro ligger i vägen för politik har vi märkt den senaste tiden, att vara bibeltrogen anses vara ojämlikt i förhållande till sexuell läggning, att vara muslim är garanterat inte problemfritt, särskilt inte i samband med etnicitet och det är inte heller helt lätt att vara frikyrklig utanför det frikyrkliga sammanhanget.
Utseende, etnicitet, ålder, funktionsnedsättning .. skymmer sikten för att många ska se människan de möter och ligger ofta i vägen för en anställning eller för ett respektfullt bemötande, eller hur? Kan vi tala om att det finns en viss ”intolerabel diskriminering”?
Om vi för en gångs skull är ärliga?
Sexuell läggning? Är den uttalade jämlikheten/toleransen bara läpparnas bekännelse eller finns den jämlikheten i dag? Kön .. vill vi ha den jämlikhet/jämställdhet som de som talar högst strider för? Har vi förstått vad äkta jämlikhet/jämställdhet egentligen innebär, om vi tar bort begreppen pengar och makt?
Eller ÄR jämlikhet en fråga om pengar och makt?
Status - där har vi långt kvar till att anse att den som har avancerat eller fötts högt i samhället har samma rättigheter som den som ramlat längst ner. Där mäter vi ofta jämlikhet i pengar och makt och anser att det är fullständigt tillåtet att sparka på den som har båda delarna, på ett sätt som vi aldrig skulle tillåta om det gällde en maktlös medborgare med låg status och små ekonomiska resurser. Titta bara på kungafamiljen och höga politiker .. de har pengar och förmåner och förtjänar därmed inget mänskligt hänsynstagande?
Vi betalar, säger vi upprört, och anser att det ger oss makt. De har ”våra” pengar, alltså är de inte jämlika eller har samma rättigheter? Är det ett ”tolerabelt” synsätt?
Åsikt – ja, men bara om den åsikten är den som vi själva har. Respekten för andras åsikter är inte stor, inte i politiken, inte i media och därmed inte heller i samhället. Jag tror faktiskt att det hör ihop. Det respektfulla tilltalet som faktiskt fanns förr har minskat i samma takt som lönerna och förmånerna för åsiktsföreträdarna har ökat. Och ordet ”intolerabla trakasserier” ligger nära till hands i politiska debatter, i bloggar, twitter och kommentarer som gäller åsikter.
Kan någon förneka det utan att glida på sanningen?
Jämlikhet anses ofta som synonymt med Rättvisa, när det gäller politiska tal. Det ska vara rättvist. Alla ska ha lika. Oavsett om du anstränger dig eller om du föredrar att låta andra göra jobbet och betala räkningen. Oavsett om du strävar efter en utbildning eller om du tillbringar samma tid med att förstöra förutsättningarna för någon annan .. så ska ni båda i rättvisans och jämlikhetens namn göra det tillsammans och i samma takt.
Rättvisa är det jämlikhet?
Är en familj jämlik om full millimeterrättvisa råder och alla har sina ansvarsområden eller schemalagda arbetsuppgifter? Blir vi jämlikt lyckliga om vi bevakar vår absoluta rätt till lika rättigheter och om total rättvisa råder?
Vad är jämlikhet för mig i min egen vardag?
För mig är jämlikhet att var och en för sig kan utföra alla åtaganden och arbetsuppgifter i familjen.
Att ingen är okunnig om var allting finns, hur maten tillagas, hur disk- eller tvättmaskinen, gräsklipparen eller värmepannan fungerar eller vad som ska göras för att projektet familjen ska fungera. Ingen fullvuxen människa ska stå hjälplös och handfallen i en vardagssituation i ett jämlikt förhållande .. även om det som måste göras sker valhänt, ovant och fumligt.
Om jag blir sjuk eller vill göra något utanför familjen, ska hålet som jag lämnar efter mig, fyllas av någon annan .. utan att jag behöver be om det. Att någon självklart finns när jag behöver, att jag självklart finns när någon annan behöver mig .. att kunna vara svag och luta sig på någon annan eller att vara stark och föra någon annans talan när h*n inte orkar .. det är jämlikhet för mig.
Den som tar sig rätten att ge kritik har också skyldigheten att ge beröm .. det tycker jag också ingår i jämlikhet. Begär aldrig att någon ska veta vad eller hur du tänker eller vad du förväntar dig .. säg det! Och respektera att inte alla tycker som du .. det finns nästan lika många ”sanningar” som det finns människor, vad är det som säger att det är just din som är den "sannaste"?
Att inte förstöra, utnyttja, vara ovarsam eller ta för sig så att den gemensamma ekonomin faller samman borde vara så självklart att det inte borde nämnas .. men visst ingår det i jämlikhetstänket.
Det du kostar av ren hänsynslöshet eller tanklöshet är något som någon annan får avstå från, eller hur?
Hänsyn, ansvar, respekt .. det är mer synonymt med jämlikhet än rättvisa för mig. Eller rättare sagt .. jämlikhet är resultatet av ansvarsfulla handlingar byggda på respektfullt bemötande av och hänsyn till andra människor.
Först då blir du trovärdig när du säger att alla har lika värde, eller hur?
Vad är jämlikhet för dig?
Trakasserier och diskriminering på grund av olikheter är därför intolerabelt.
Jämlikhet är ett värdeord som oftast används av vänstersidan i politiken. Ett vackert ord .. men vad menar vi egentligen när vi talar om jämlikhet?
Lika inför lagen .. har ju de senaste dagarna visat sig vara något som inte gäller våra folkvalda riksdagsledamöter, så redan där så haltar jämlikhetsbegreppet.
Att samma rättigheter gäller för ovanstående grupper är vi väl alla överens om när vi blir tillfrågade .. men vi vet att det är stor skillnad i bemötandet i verkligheten.
Tro ligger i vägen för politik har vi märkt den senaste tiden, att vara bibeltrogen anses vara ojämlikt i förhållande till sexuell läggning, att vara muslim är garanterat inte problemfritt, särskilt inte i samband med etnicitet och det är inte heller helt lätt att vara frikyrklig utanför det frikyrkliga sammanhanget.
Utseende, etnicitet, ålder, funktionsnedsättning .. skymmer sikten för att många ska se människan de möter och ligger ofta i vägen för en anställning eller för ett respektfullt bemötande, eller hur? Kan vi tala om att det finns en viss ”intolerabel diskriminering”?
Om vi för en gångs skull är ärliga?
Sexuell läggning? Är den uttalade jämlikheten/toleransen bara läpparnas bekännelse eller finns den jämlikheten i dag? Kön .. vill vi ha den jämlikhet/jämställdhet som de som talar högst strider för? Har vi förstått vad äkta jämlikhet/jämställdhet egentligen innebär, om vi tar bort begreppen pengar och makt?
Eller ÄR jämlikhet en fråga om pengar och makt?
Status - där har vi långt kvar till att anse att den som har avancerat eller fötts högt i samhället har samma rättigheter som den som ramlat längst ner. Där mäter vi ofta jämlikhet i pengar och makt och anser att det är fullständigt tillåtet att sparka på den som har båda delarna, på ett sätt som vi aldrig skulle tillåta om det gällde en maktlös medborgare med låg status och små ekonomiska resurser. Titta bara på kungafamiljen och höga politiker .. de har pengar och förmåner och förtjänar därmed inget mänskligt hänsynstagande?
Vi betalar, säger vi upprört, och anser att det ger oss makt. De har ”våra” pengar, alltså är de inte jämlika eller har samma rättigheter? Är det ett ”tolerabelt” synsätt?
Åsikt – ja, men bara om den åsikten är den som vi själva har. Respekten för andras åsikter är inte stor, inte i politiken, inte i media och därmed inte heller i samhället. Jag tror faktiskt att det hör ihop. Det respektfulla tilltalet som faktiskt fanns förr har minskat i samma takt som lönerna och förmånerna för åsiktsföreträdarna har ökat. Och ordet ”intolerabla trakasserier” ligger nära till hands i politiska debatter, i bloggar, twitter och kommentarer som gäller åsikter.
Kan någon förneka det utan att glida på sanningen?
Jämlikhet anses ofta som synonymt med Rättvisa, när det gäller politiska tal. Det ska vara rättvist. Alla ska ha lika. Oavsett om du anstränger dig eller om du föredrar att låta andra göra jobbet och betala räkningen. Oavsett om du strävar efter en utbildning eller om du tillbringar samma tid med att förstöra förutsättningarna för någon annan .. så ska ni båda i rättvisans och jämlikhetens namn göra det tillsammans och i samma takt.
Rättvisa är det jämlikhet?
Är en familj jämlik om full millimeterrättvisa råder och alla har sina ansvarsområden eller schemalagda arbetsuppgifter? Blir vi jämlikt lyckliga om vi bevakar vår absoluta rätt till lika rättigheter och om total rättvisa råder?
Vad är jämlikhet för mig i min egen vardag?
För mig är jämlikhet att var och en för sig kan utföra alla åtaganden och arbetsuppgifter i familjen.
Att ingen är okunnig om var allting finns, hur maten tillagas, hur disk- eller tvättmaskinen, gräsklipparen eller värmepannan fungerar eller vad som ska göras för att projektet familjen ska fungera. Ingen fullvuxen människa ska stå hjälplös och handfallen i en vardagssituation i ett jämlikt förhållande .. även om det som måste göras sker valhänt, ovant och fumligt.
Om jag blir sjuk eller vill göra något utanför familjen, ska hålet som jag lämnar efter mig, fyllas av någon annan .. utan att jag behöver be om det. Att någon självklart finns när jag behöver, att jag självklart finns när någon annan behöver mig .. att kunna vara svag och luta sig på någon annan eller att vara stark och föra någon annans talan när h*n inte orkar .. det är jämlikhet för mig.
Den som tar sig rätten att ge kritik har också skyldigheten att ge beröm .. det tycker jag också ingår i jämlikhet. Begär aldrig att någon ska veta vad eller hur du tänker eller vad du förväntar dig .. säg det! Och respektera att inte alla tycker som du .. det finns nästan lika många ”sanningar” som det finns människor, vad är det som säger att det är just din som är den "sannaste"?
Att inte förstöra, utnyttja, vara ovarsam eller ta för sig så att den gemensamma ekonomin faller samman borde vara så självklart att det inte borde nämnas .. men visst ingår det i jämlikhetstänket.
Det du kostar av ren hänsynslöshet eller tanklöshet är något som någon annan får avstå från, eller hur?
Hänsyn, ansvar, respekt .. det är mer synonymt med jämlikhet än rättvisa för mig. Eller rättare sagt .. jämlikhet är resultatet av ansvarsfulla handlingar byggda på respektfullt bemötande av och hänsyn till andra människor.
Först då blir du trovärdig när du säger att alla har lika värde, eller hur?
Vad är jämlikhet för dig?
"Den heliga extasen"
”Under ett stormöte kunde en man gå fram och slå armarna om en ovän, och under djup rörelse bekänna något som tryckte hans samvete.
Med lätta steg gick han sedan tillbaka till sin plats för han hade nu fått förlåtelse.
Om många förlät varandra samtidigt kunde människorna gripas av den heliga extasen, med gråt, glädjerop och dans i mittgången i kyrkan. Denna heliga extas fick namnet “liikutuksia”. Det är finskt och betyder rörelse. Den spred sig snabbt över stora delar av övre Norrland.”
Så beskriv Laestadianismen i en skoluppsats som jag hittade när jag slösurfade runt på nätet för att följa Håkan Juholts ”försoningsresa” till de utvalda medlemmarna i landet.
Möjligen är det bara jag som ser likheten med en frireligiös sekt? Kanske är det bara en biverkning som jag drabbades av när jag följde sossekongressen, där partiledaren kröntes och eldade massorna med något som mest kan liknas vid en predikan, som gör att jag tänker så?
Ett annat ord som poppar upp när jag följer det Stora Partiets uppgång och fall är ordet implodera.
Implodera – att förstöras av en implosion.
Implosion – våldsam händelse där något förstörs genom att en radiellt inåtriktad kraft drar ihop dess beståndsdelar.
Håller Socialdemokraterna på att implodera .. mitt under den heliga extasen?
Så här kan resultatet av tankeverksamhet under total handlingsförlamning bli .. åtminstone för mig som sitter här och väntar på att datasupporten ska ringa upp och styra upp min krånglande dator och dessutom se till att den här bloggen återknyter bekantskapen med Bloggportalen.
Expr., Expr., DN, DN, GT, DN, SvD
Med lätta steg gick han sedan tillbaka till sin plats för han hade nu fått förlåtelse.
Om många förlät varandra samtidigt kunde människorna gripas av den heliga extasen, med gråt, glädjerop och dans i mittgången i kyrkan. Denna heliga extas fick namnet “liikutuksia”. Det är finskt och betyder rörelse. Den spred sig snabbt över stora delar av övre Norrland.”
Så beskriv Laestadianismen i en skoluppsats som jag hittade när jag slösurfade runt på nätet för att följa Håkan Juholts ”försoningsresa” till de utvalda medlemmarna i landet.
Möjligen är det bara jag som ser likheten med en frireligiös sekt? Kanske är det bara en biverkning som jag drabbades av när jag följde sossekongressen, där partiledaren kröntes och eldade massorna med något som mest kan liknas vid en predikan, som gör att jag tänker så?
Ett annat ord som poppar upp när jag följer det Stora Partiets uppgång och fall är ordet implodera.
Implodera – att förstöras av en implosion.
Implosion – våldsam händelse där något förstörs genom att en radiellt inåtriktad kraft drar ihop dess beståndsdelar.
Håller Socialdemokraterna på att implodera .. mitt under den heliga extasen?
Så här kan resultatet av tankeverksamhet under total handlingsförlamning bli .. åtminstone för mig som sitter här och väntar på att datasupporten ska ringa upp och styra upp min krånglande dator och dessutom se till att den här bloggen återknyter bekantskapen med Bloggportalen.
Expr., Expr., DN, DN, GT, DN, SvD
torsdag 20 oktober 2011
Det finns en prislapp även om vi inte vill se den!
Min mamma blev dement. Det var förfärligt och plågsamt för henne och för hela familjen när hon försvann från oss, dag för dag, månad för månad, år efter år och blev en helt annan människa. Hon klarade till slut inte längre av att leva sitt eget liv, hamnade i äldrevården och vantrivdes varje dag fram till sin död.
I klara stunder ville hon dö .. jag vet det, eftersom jag hittade de tabletter hon spottade ut och gömde i skåp, lådor och skrymslen i sitt rum. Tyvärr så kom hon aldrig ihåg var eller varför hon gjort det och varje tablett blev därför den första på varje nytt gömställe.
Det krossade nästan mitt hjärta. Jag älskade henne till hennes sista andetag och ville ge henne ett annat, värdigare liv, en annan vård men saknade ekonomiska resurser och tillräckligt med tid.
Så jag förstår hur de känner det, den 91-åriga Gannas familj. Och naturligtvis vill jag, som alla andra att hon och alla andra gamla ska få åldras och dö i trygghet tillsammans med sina familjer. Det hade varit obarmhärtigt och brutalt att sätta en så gammal och sjuk människa på ett flygplan till en oviss framtid .. för i den åldern har man ingen framtid, åtminstone ingen som man klarar av själv.
Det finns ytterligare en äldre kvinna i samma situation .. hennes anhöriga lider oerhört, precis som du och jag skulle göra. Det behövs inte mycket fantasi för att identifiera sig med dem.
Visst vill vi att de ska få stanna, få försörjningsstöd, sjukvård, mediciner och så småningom vård inom äldreomsorgen.
Visst har vi råd med det?
Det är en ekonomisk kris i större delen av världen. Många länder håller på att gå under ekonomiskt och det drabbar främst de äldre och handikappade, som inte kan försörja sig själva och som behöver vård och omsorg. I Östeuropa är förhållandena för samma grupper mycket, mycket sämre än de vi har här .. och då har ändå vår egen äldrevård försämrats på ett sätt som vi har svårt att acceptera. Våra egna föräldrar eller mor- och farföräldrar som drabbas av demens eller funktionsnedsättningar har i dag en mycket sämre vård än min mamma fick.
Om vi ändrar på lagen och återinför ”sista länken” så kan alla åldrande anhöriga i länder där välfärden brutit samman återförenas med de familjer som finns här och tillbringa sina sista år tillsammans, med hjälp av det som återstår av svensk äldreomsorg och tillsammans med den allt ökande skara av svenska äldre som inte längre klarar av vardagen ensamma.
Om det hade handlat om min mamma eller mormor så hade jag offrat allt för att så skulle ske.
Visst har vi råd med det?
Vi har kommit halvägs när det gäller 40-talisternas pensionsavgångar. När det är klart så kommer vi att befinna oss i den situationen att det förmodligen är lika många som arbetar som nu .. men att de kommer att behöva försörja och vårda fler pensionärer än vi någonsin tidigare haft.
Många .. de pigga 40-talisterna, deras ännu äldre föräldrar och anhöriga, kommer att drabbas av ålderskrämpor, demens eller funktionsnedsättningar som kräver vård och omsorg. Det kommer att kosta och prislappen kommer att bli hög!
Så hög att det kommer att märkas i plånboken och vardagslivet om mindre än 10 år.
Men visst har vi råd?
Eller har vi det?
Tänk inte bara med hjärtat, använd hjärnan och räkna lite grand. Alla siffror gällande befolkningsprognoser, pensionärer, heltidsstuderande, sjuka och förtidspensionärer, barn i förskolor eller skolor och människor i sysselsättning och alla andra som behöver stöd från skattebetalarna samt den totala befolkningsstorleken .. de finns på nätet.
Räkna själv och se sedan vilken äldrevård vi kommer att ha råd med. Vilken välfärd vi kommer att ha råd med? Vilket samhälle vi kommer att ha råd med?
Häng sedan Tobias Billström och Fredrik Reinfeldt när de säger att vi inte kan ändra lagen och ha en ”sista länk” till alla åldrande anhöriga i alla länder där det finns en koppling till Sverige, utan att vara medvetna om hur mycket det kommer att kosta. Det vore ansvarslöst av dem att låtsas som om den prislappen inte fanns.
För den kostnaden kommer de som är gamla nu och framåt att få betala i form av försämrad äldrevård, det förstår ni väl? Eller någon annan befolkningsgrupp eller vi alla i höjda skatter på arbete, konsumtion eller ägande.
Det går inte att klämma fram hur mycket pengar som helst även om vi aldrig så gärna vill göra Sverige till ett asylland för alla åldrande anhöriga till dem som kommit till oss från andra länder.
Naturligtvis ska Ganna få stanna, och den andra kvinnan och nästa farfar, farmor, morfar, mormor, mamma eller pappa som kommit för att hälsa på, men som måste få stanna av humanitära skäl för att de inte klarar sig själva .. vi behöver inte gå längre än till våra egna familjer för att anse det.
Men ska lagen ändras?
Det är möjligt att vi har råd med det. Det empatiska utrymmet tillåter det och kanske det ekonomiska också?
Men säg inte att du inte visste vad det kostade sen .. för det finns ingen ångervecka!
Sitt inte och skriv förbannade inlägg eller debattartiklar om dem som försöker tala om för er vilka de ekonomiska konsekvenserna blir .. någon måste göra det också .. och bli inte förvånad över bristerna i äldrevården när du själv behöver hjälp och stöd när din egen mamma inte längre klarar sig själv.
Klaga aldrig över priset när du hittar sömntabletter i lådorna i det rum som din egen gamla mamma får dela med andra förvirrade åldringar som får frukost klockan 11 och nattas klockan 15.
För det finns faktiskt en prislapp, det är en väldigt tråkig sanning som inte försvinner bara för att du väljer att inte lyssna.
Så frågan är väl inte bara om vi vill öppna famnen för dem som behöver .. för det vill vi.
Frågan är också om vad vi är villiga att betala eller avstå från för att ge den empati och värme som vi anser att alla har rätt till?
Det måste vi våga prata om ..
SvD, Expr., AB, AB, AB, AB, AB, AB, AB
I klara stunder ville hon dö .. jag vet det, eftersom jag hittade de tabletter hon spottade ut och gömde i skåp, lådor och skrymslen i sitt rum. Tyvärr så kom hon aldrig ihåg var eller varför hon gjort det och varje tablett blev därför den första på varje nytt gömställe.
Det krossade nästan mitt hjärta. Jag älskade henne till hennes sista andetag och ville ge henne ett annat, värdigare liv, en annan vård men saknade ekonomiska resurser och tillräckligt med tid.
Så jag förstår hur de känner det, den 91-åriga Gannas familj. Och naturligtvis vill jag, som alla andra att hon och alla andra gamla ska få åldras och dö i trygghet tillsammans med sina familjer. Det hade varit obarmhärtigt och brutalt att sätta en så gammal och sjuk människa på ett flygplan till en oviss framtid .. för i den åldern har man ingen framtid, åtminstone ingen som man klarar av själv.
Det finns ytterligare en äldre kvinna i samma situation .. hennes anhöriga lider oerhört, precis som du och jag skulle göra. Det behövs inte mycket fantasi för att identifiera sig med dem.
Visst vill vi att de ska få stanna, få försörjningsstöd, sjukvård, mediciner och så småningom vård inom äldreomsorgen.
Visst har vi råd med det?
Det är en ekonomisk kris i större delen av världen. Många länder håller på att gå under ekonomiskt och det drabbar främst de äldre och handikappade, som inte kan försörja sig själva och som behöver vård och omsorg. I Östeuropa är förhållandena för samma grupper mycket, mycket sämre än de vi har här .. och då har ändå vår egen äldrevård försämrats på ett sätt som vi har svårt att acceptera. Våra egna föräldrar eller mor- och farföräldrar som drabbas av demens eller funktionsnedsättningar har i dag en mycket sämre vård än min mamma fick.
Om vi ändrar på lagen och återinför ”sista länken” så kan alla åldrande anhöriga i länder där välfärden brutit samman återförenas med de familjer som finns här och tillbringa sina sista år tillsammans, med hjälp av det som återstår av svensk äldreomsorg och tillsammans med den allt ökande skara av svenska äldre som inte längre klarar av vardagen ensamma.
Om det hade handlat om min mamma eller mormor så hade jag offrat allt för att så skulle ske.
Visst har vi råd med det?
Vi har kommit halvägs när det gäller 40-talisternas pensionsavgångar. När det är klart så kommer vi att befinna oss i den situationen att det förmodligen är lika många som arbetar som nu .. men att de kommer att behöva försörja och vårda fler pensionärer än vi någonsin tidigare haft.
Många .. de pigga 40-talisterna, deras ännu äldre föräldrar och anhöriga, kommer att drabbas av ålderskrämpor, demens eller funktionsnedsättningar som kräver vård och omsorg. Det kommer att kosta och prislappen kommer att bli hög!
Så hög att det kommer att märkas i plånboken och vardagslivet om mindre än 10 år.
Men visst har vi råd?
Eller har vi det?
Tänk inte bara med hjärtat, använd hjärnan och räkna lite grand. Alla siffror gällande befolkningsprognoser, pensionärer, heltidsstuderande, sjuka och förtidspensionärer, barn i förskolor eller skolor och människor i sysselsättning och alla andra som behöver stöd från skattebetalarna samt den totala befolkningsstorleken .. de finns på nätet.
Räkna själv och se sedan vilken äldrevård vi kommer att ha råd med. Vilken välfärd vi kommer att ha råd med? Vilket samhälle vi kommer att ha råd med?
Häng sedan Tobias Billström och Fredrik Reinfeldt när de säger att vi inte kan ändra lagen och ha en ”sista länk” till alla åldrande anhöriga i alla länder där det finns en koppling till Sverige, utan att vara medvetna om hur mycket det kommer att kosta. Det vore ansvarslöst av dem att låtsas som om den prislappen inte fanns.
För den kostnaden kommer de som är gamla nu och framåt att få betala i form av försämrad äldrevård, det förstår ni väl? Eller någon annan befolkningsgrupp eller vi alla i höjda skatter på arbete, konsumtion eller ägande.
Det går inte att klämma fram hur mycket pengar som helst även om vi aldrig så gärna vill göra Sverige till ett asylland för alla åldrande anhöriga till dem som kommit till oss från andra länder.
Naturligtvis ska Ganna få stanna, och den andra kvinnan och nästa farfar, farmor, morfar, mormor, mamma eller pappa som kommit för att hälsa på, men som måste få stanna av humanitära skäl för att de inte klarar sig själva .. vi behöver inte gå längre än till våra egna familjer för att anse det.
Men ska lagen ändras?
Det är möjligt att vi har råd med det. Det empatiska utrymmet tillåter det och kanske det ekonomiska också?
Men säg inte att du inte visste vad det kostade sen .. för det finns ingen ångervecka!
Sitt inte och skriv förbannade inlägg eller debattartiklar om dem som försöker tala om för er vilka de ekonomiska konsekvenserna blir .. någon måste göra det också .. och bli inte förvånad över bristerna i äldrevården när du själv behöver hjälp och stöd när din egen mamma inte längre klarar sig själv.
Klaga aldrig över priset när du hittar sömntabletter i lådorna i det rum som din egen gamla mamma får dela med andra förvirrade åldringar som får frukost klockan 11 och nattas klockan 15.
För det finns faktiskt en prislapp, det är en väldigt tråkig sanning som inte försvinner bara för att du väljer att inte lyssna.
Så frågan är väl inte bara om vi vill öppna famnen för dem som behöver .. för det vill vi.
Frågan är också om vad vi är villiga att betala eller avstå från för att ge den empati och värme som vi anser att alla har rätt till?
Det måste vi våga prata om ..
SvD, Expr., AB, AB, AB, AB, AB, AB, AB