Det är
inte ofta jag hoppas att jag har fel, men när det gäller år 2019 hoppas jag
verkligen att jag kan få anledning att kalla mig själv för foliehatt och
olyckskorp nästa år vid den här tiden.
Men,
vem vet, kanske våra folkvalda politiker plötsligt utvecklar någon form av
ryggrad och kommer till insikt om vad som är meningen med de uppdrag som
skattebetalarna avlönar dem för att utföra? Kanske lättar lågtrycket som så länge
vilat över kultur, företagsamhet och kreativitet och kvävt alla personliga,
galna, roliga, unika och oförutsägbara medmänniskor?
Vi
kanske går en ljus och hoppfull tid till mötes? En tid då humor och skämt inte
bara har som mål att locka fram ett hånskratt riktat mot oliktänkande utan mer
är ett tecken på frihet, glädje och livslust?
Vi kan
ju alltid hoppas.
Men
innan vi har facit i handen är det ju tradition att avge någon form av
nyårslöfte.
I år
lovar jag mig själv att försöka leva lite mer som katten .. den förskräcklige Siamesen
Maurice.
Under
det kommande året lovar jag att bejaka mig själv, min inre katt och min egen
bekvämlighet genom att vara lat, krävande och självisk.
Om jag
får svårt att sova eller vaknar mitt i natten ska jag högljutt kräva sällskap,
kärlek och omtanke, samt att det omgående serveras en alldeles för tidig
frukost. De bekvämaste platserna bör reserveras för mig och alla mina önskemål bör
uppfyllas nästan innan jag har hunnit uttala dem.
Allt
som finns åtkomligt ska också vara mitt och om jag känner mig försummad,
ignorerad eller motarbetad är jag i min fulla rätt att högljutt protestera,
riva sönder soffan, sprida toalettpapper över hela golvet eller – i värsta fall
– ta till vapen och klösa fram några droppar blod.
Om jag
vill gå ut och roa mig ska omgivningen genast se till att jag får den
möjligheten. Om jag är trött ska jag vara fri att sova när, hur och var jag vill,
även om det innebär att någon annan måste finnas till hands som förutsättning.
Som
katt har jag hög integritet och tolkningsföreträde i alla lägen, är cool,
kreativ, fri men också oerhört lättkränkt. Jag ska vara jämlikare än jämlik, ha
minst lika stora rättigheter som dem som har mer, höras mest och alltid ha rätt
till att dela frukterna av omgivningens hårda arbete.
Det
förtjänar jag eftersom jag - som katt - är helt unik, trevligare, smartare och
har fler rättigheter än alla andra, samt verkligen vet hur livet ska formas och
levas för att passa just mig allra bäst.
Eftersom
mitt välbefinnande ska vara målet som alla bör samarbeta för att nå, måste andra
stå för de ekonomiska förutsättningarna. Att begära att jag ska bidra med både
mål och medel, det vore ju helt ansvarslöst.
Jag
har behov – andra har förmågan och skyldigheten att uppfylla dem!
Min
kampsång som Katt ska hädanefter vara ..
Upp
Katter uti alla stater,
som
hungern bojor lagt uppå.
Det dånar
uti rättens krater,
snart
ska utbrottets timma slå.
Störtas
skall det gamla snart i gruset.
Katt
stig upp för att slå dig fri!
Från
mörkret stiga vi mot ljuset,
från
intet allt vi vilja bli.
Jag kräver
frihet från förtryck och krav för att kunna utvecklas och då är det väl inte
mer än rätt och riktigt att jag får leva ut min nya personlighet det kommande
året?
Eller är
min dröm om en ny personlighet bara ett tecken på att jag har gett upp,
förvandlats till vänstersocialist och måste flytta till de rätta kvarteren i
huvudstaden för att kunna bejaka min inre katt?
Ett Gott Nytt
År önskar jag alla som varit förutsättningen för den
här bloggens överlevnad det senaste året.
De
sista dagarna på året är det brukligt att göra någon slags sammanfattning av
det gamla året och samtidigt uttala en förhoppning om att det nya ska bli
bättre – eller åtminstone inte sämre.
Jag
har läst igenom vad jag skrivit vid den här tiden under åren 2010, 2011, 2012,
2013, 2014, 2015,2016, 2017 - och jag måste erkänna att jag blev lite
deprimerad av att se hur jag har förändrats. Uppgivenheten och besvikelsen över
samhällsklimatet och politikens tomma och innehållslösa ord blir allt tydligare
år efter år och uppdateringarna har blivit allt färre.
Hur
har det då varit 2018 - året då inte bara jag utan också många andra tappade
tron på det öppna samtalet och mer eller mindre nöjde oss med att konstatera att
det mesta handlar om behovet av och rädslan för att förlora makten.
I
slutet av 2017 skapades #metoo för att uppmärksamma hur omfattande sexuella
trakasserier är mot kvinnor. Jag välkomnade verkligen den kampanjen, men blev
fruktansvärt besviken när samtalet kapades av kulturens- och elitens kvinnor
och mer eller mindre dödades med Lena Anderssons ord i DN: Lagen ska inte uppfostra oss till att allt sexuellt obehag är våldtäkt.
Sexuellt obehag! Tänk
på de orden ett ögonblick. Det är tydligen något som i alla fall kvinnor bör räkna med eller stå ut med?
Men i det här fallet handlar det inte alls om vilka kvinnor som helst utan om
den dumma kvinnan som beklagar sig när frivilligt sex övergick till ett
plågsamt övergrepp utfört av en av Lena Anderssons vänner – en fin kulturman som tydligen
borde ha dömts efter samma måttstock som den man som friades från misshandel
eftersom han kom från en sådan fin familj?
Till
skillnad från kvinnorna som tydligen var en helt betydelselösa personer?
Lite sexuellt obehag borde hon alltså ha
stått ut med? Men när hon faktiskt gjorde det och dessutom trodde på mannen när
han försäkrade att det var en engångshändelse då gjorde hon fel igen, enligt
Lena Andersson. För om hon hade varit en stark och ”riktig” kvinna borde hon
ha tagit ansvar för hans handligar och räknat ut att han skulle ta alla
tillfällen i akt till att bjuda på ytterligare sexuellt obehag – som hon då förväntades stå ut med?Av
detta drar Lena Andersson slutsatsen att alla kvinnor som dels står ut med lite sexuellt obehag och sedan inte står
ut med ytterligare lite sexuellt obehag,
behöver både förmyndare och konstant
beskydd?
Rädsla,
okunnighet, dubbelmoral och dubbla måttstockar är ord som kännetecknar 2018.
Annie
Lööf ägnade väldigt många ord till att förkasta den sk gymnasieamnestin för de
afghanska ”pojkarna” – innan hon röstade för något som vänligast kan beskrivas
som ett halvt ansvarstagande för en grupp som saknade skäl att vistas i landet.
Gratis utbildning men inga bidrag eller bostäder – hur tänkte hon där?
I vår
kommun fick det till följd att två före detta missbrukare, som tagit sig ur sina
missbruk, skaffat sig jobb på en städfirma och varit och tittat på en lägenhet
som kommunen beviljat dem – inte bara fick se några afghanska ”skolelever”
flytta in i stället för dem utan också fick uppdraget att hjälpa de hjälplösa,
fullvuxna ”pojkarna” med veckostädningen.
En lyx
som rörelsehindrade äldre inte kan förvänta sig att få genom kommunens omsorg
och som aldrig skulle ha beviljats en studerande ung man i en vanlig
studentlägenhet.
Dubbelmoralen
är också tydlig när det gäller kvinnosynen här och i andra länder. Magda Gads
reportageserie om de omänskliga förhållandena som afghanska kvinnor – ibland
inte mer än barn – lever under, berör och upprör alla. Men när det handlar om det
ökande antalet våldtäkter och övergrepp utförda av män som formats av samma
kultur är det inte riktigt lika berörande eller upprörande?
Valrörelsen
2018 handlade bara om en enda sak – Sverigedemokraterna. Stefan Löfven försökte
få den att handla om ”en folkomröstning
om välfärden”, men det var naturligtvis dömt att misslyckas. Ingen regering
har gjort så stora besparingar och negativa prioriteringar inom välfärdsområdet
som den som tillträdde 2014. Att begära förnyat förtroende var optimistiskt i
överkant men kompenserades av generösa bidrag – tagna från välfärdssektorn -
till andra grupper som fick ersätta de gamla arbetarklassväljarna.
Valresultatet
förvånade väl ingen – utom de närmast berörda som stod helt oförberedda inför
det som de borde ha förberett sig för under fyra år?
Så nu
sitter vi här och betraktar skådespelet som började med att den sk Alliansen
röstade bort Stefan Löfven från statsministerposten med aktivt stöd från
Sverigedemokraterna.
Sedan
röstade Centern och Liberalerna ner Alliansens statsministerkandidat så att han
inte skulle frestas att ta passivt stöd från Sverigedemokraterna för att
genomföra den gemensamma allianspolitiken?
Därefter
var det dags för Alliansspöket att återuppstå och ta hjälp av
Sverigedemokraterna för att rösta ner Stefan Löfven igen ..
.. och
nu handlar det tydligen om vilka som ska rösta ner vem av dem som redan röstats
ner i nästa omröstning och om den som inte blir nerröstad kan bilda en regering
utan att bli nedröstad i ytterligare en omröstningsrunda, helst utan hjälp av Sverigedemokraterna,
typ?
Det behövs inte mer än 28 bokstäver och en
person som utnyttjar dem för att skapa panik på bostadsmarknaden eller börsen,
misstänkliggöra en regering eller förvandla en lögn till en sanning. Eller
tvärtom.
[ .. ]
Allt vi läser och skriver består av dessa
28 bokstäver som vi inte alls är rädda om utan tvärtom handskas ovarsamt och
vårdslöst med, är inte det rätt märkligt?
Och inte kostar de någonting heller. Helt
gratis kan vi använda dem till att håna, hota, misstänkliggöra, beundra, avguda
och lovorda människor vi inte känner .. eller så kan vi använda dem till att
föra öppna och förutsättningslösa samtal med varandra.
Men för det mesta använder vi dem till att
uttrycka absolut ingenting.
Hade
jag skrivit det i dag hade jag utelämnat orden - eller så kan vi använda dem till att föra öppna och förutsättningslösa
samtal med varandra.
Att vi
inte längre kan unna oss den lyxen är en förändring som i alla fall jag anser
att maktspelarna på vänsterkanten får ta på sig ansvar för.
För
när det utbryter ett vänster/högerrabalder mellan Helle Klein och Johan Ingerö
ut på twitter om rätten till svenska traditioner och om hur det är mest korrekt
att benämna skinkan som äts på julaftonen – Helgskinka eller Julskinka –finns
det nog inget hopp för dem som öppet och förutsättningslöst vill diskutera mer
angelägna frågor än vad vi ska kalla äggen vi äter på Påskaftonen – Helgägg eller
Påskägg?
För
att inte tala om dansen omkring den pyntade stången på Midsommaraftonen?
Helgdans runt Helgstången?
Det
här blev långt, bittert, uppgivet och ger inte alls en rättvisande bild av den
person som jag egentligen är och vill vara, så det känns lite fel att avsluta
med en Gott Nytt År-önskan.
I stället
avslutar jag med ett citat från George Orwell och hoppas att humöret är lite
mer på topp på själva nyårsaftonen ..
Det är
en villfarelse att tro att man kan vara fri invärtes under ett diktatoriskt
system.
Det finns
en trygghet i gamla traditioner, särskilt i tider när otryggheten breder ut sig.
För
visst är det lite knepiga tider vi rör oss i nu? De gamla julsångerna bör helst
sjungas bakom stängda dörrar för att inte röra upp känslorna hos dem som läser
in ett underliggande budskap, julmaten bör vara så klimatsmart som möjligt och i
år ska julklapparna vara så begagnade som möjligt.
De
skrivna orden blir bara ängsligare och ängsligare och de som, i likhet med mig,
har kort transportsträcka mellan tanke och handling, får svårare och svårare
att uttrycka sig begripligt. En lite luddig fundering i en sakfråga kan orsaka
upprörda åsikter om min personlighet och min rätt att överhuvud existera, min
moral kan bli ifrågasatt av dem som anser sig ha en moraluppfattning som är mer högtstående än andras och i värsta
fall kan några ogenomtänkta ord dra igång en angiverimobb som skickar upprörda
mail till arbetsgivare, myndigheter, vänner och familjemedlemmar.
Under
de senaste åren har kontakten med nya människor mer eller mindre känts som en
promenad på ett minfält om samtalet halkar in på frågor som handlar om annat
än vädret, hälsan … eller vädret.
Då är
det skönt med några traditionsfyllda trygga dagar där ingenting kan gå fel.
Allt
är som det alltid varit. En julgran hämtas in och kläs med det som alltid har
varit i alla julgranar under alla år. Det äldsta som finns i vår gran är julkarameller
som min mamma gjorde innan jag flyttade hemifrån ..
.. vi har julkulor som gör att
hela granen ser ut som en provkarta på vad som varit ”inne” det senaste halvseklet
och den här julen var vi till och med lite djärva och hängde dit en enhörning
och en flamingo.
Väl
medvetna om att de finns som emojis, men totalt omedvetna om deras betydelse i det
sammanhanget. Kanske
jag har tagit steget över till ”den mörka sidan” med det spontana inköpet?
I så
fall blir det inte bättre av att vår gamle tomte Sven och hans vänner, Julbocken, de båda
Rudolfarna, har fått sällskap av en tomte flamingo.
Vår
adventsstake bör i alla fall vara helt godkänd med tidens mått mätt. En
återanvänd trädgren med fyra ljus .. ett minne av en inspirerad slöjdlärare. Tomtarna
på kakelugnskransen är också gamla vänner, kompisar från förskolan och stickade
kärleksbevis från min mamma.
Över
dörren har vi av någon anledning alltid en girlang och på väggen under de ärvda
lampetterna SKA det bara hänga två kransar .. och eftersom vi alltid har haft
det så har vi det i år igen.
I kylskåpet
finns skinka, revbensspjäll, lax, sill och rökt dovhjort. I ugnen står årets
sockerbomb .. den Glömda Kakan .. en enorm maräng som ska fyllas med jordgubbar
och ätas med glass och vispgrädde.
I
morgon gör vi rödbetstzatziki och ägghalvor .. och så är det hela klart!
Men nu
glömmer jag ju det viktigaste av allt!
Julkrubban,
som symboliserar meningen med hela grejen. Den är väldigt viktig för oss
eftersom Dottern bär på ett julkrubbetrauma sedan en av våra hundar åt upp
Jesusbarnet en minnesvärd julafton. Som tur var hade hon ett dockskåp med en
reserv-Jesus, den lille Werner, som arbetat som standin i över 30 år.
Några
år senare insåg Dottern att hela kalaset egentligen var ett födelsedagskalas
för Jesus/Werner och från den dagen har vår krubba också ett bord .. tillverkat
av morfar till dockskåpet .. och en tårta av cernitlera. Särskilt tårtan är
väldigt viktig för vår familj.
Traditioner är ett försök att hindra det
oväntade från att hända .. är ett citat från en okänd källa och
nu önskar jag er alla ..
En LUGN, SKÖN OCH GOD
JUL
.. samt
hoppas att ni firar jul på ett traditionellt och säkert sätt, som förhindrar
ovälkomna överraskningar, åtminstone under de närmaste dagarna.
.. så
ser Maken på Annie Lööfs roll i regeringsbildningsprocessen, även om han
beskriver kroppsdelen i fråga på ett mer .. hmm .. folkligt sätt.
Det är
nog inte otroligt att de andra partiledarna och talmannen, med undantag för Jan
Björklund, ser det hela på samma sätt.
Men
Andreas Norlén är en lugn och balanserad man som aldrig skulle uttrycka sig på
det viset, än mindre tänka så vulgära tankar.
Hans
åsikt är att .. ”ett
extraval skulle kunna skada svenskarnas förtroende för politiken och
att regeringsbildningsprocessen har
pågått länge, alldeles för länge, men den är inte oändlig. Senast den 23:e
januari är det slut”.
När
jag hör det rör det mitt modershjärta och trots att risken är överhängande att
han har fel och att hela rörigheten börjar om redan den 24:e januari, vill jag
trösta och säga ..
Lilla vän, oro dig inte för att ett
extraval ska skada väljarnas förtroende för politiken. Det förtroendet går nog
inte att skada mer än vad förra valets DÖ-överenskommelse, den rödgröna
regeringstiden, årets valrörelse och de senaste tre månadernas velande redan
har gjort.
Ta det lugnt, fira jul med dina närmaste
och låt de vilsna partiledarna cykla vidare under sin jullovssemester - med
Annie Lööf strategiskt placerad där det gör som minst ont.
.. för
att eventuellt fundera fram en lösning på ett problem, där förutsättningarna
var klara redan förra året vid den här tiden och som förväntades vara löst redan
före sommarsemestern – det kallar jag för ett generöst erbjudande.
Han oroar sig också över att Moderaterna, Kristdemokraterna
och Sverigedemokraterna inte ska kunna föra kampen mot brottsligheten lika effektivt
som den rödgröna regeringen gjorde under de åren den ökade som allra mest.
Justitieminister
Morgan Johansson har till exempel EN
LÅNG RAD förslag som ligger och väntar på att "jag ska kunna gå till riksdagen med dem".
Bland
propositionerna har Morgan Johansson skarpa åtgärder som nyheter gällande datalagring
och skärpta straffregler vad gäller mord. De som skjuter på gator och torg just
nu darrar säkert inför dessa krafttag.
Men all lagstiftning ligger nere så länge som de andra partierna vägrar att komma överens med Socialdemokraterna.
Det är
nog inte lätt för Socialdemokraterna just nu när folket som valde fel och de
andra partierna, som de faktiskt valde, ännu inte kommit till insikt om att den
regering som skapade de mest akuta problemen NATURLIGTVIS är det parti som har bäst
politik för att åstadkomma en lösning.
Snälla, orka läsa, se
och lyssna.. vädjar
journalisterna Magnus Alselind, Magda Gad och Niclas Hammarström i Expressens
artikelserie om hur livet ser ut för kvinnorna i Afghanistan.
Det är
skakande läsning om en omänsklig tillvaro, men mycket är redan känt och de
funderingar jag behållit inom mig själv envisas med att vilja få ett begripligt
svar.
Vi vet
att unga flickor, som inte är mer än barn, kan säljas som hustrur till män i
samma ålder som deras farföräldrar. Vi vet att en kvinna inte har något värde,
att hon behandlas som en ägodel, att mannen inte bara äger rätten till hennes
kropp utan också rätten att fostra, bestraffa och stympa henne och vi vet att hon inte
får lämna hemmet utan en man vid sin sida. Vi vet också att både kvinnans egen
familj och hennes man och söner kan döma ut ett dödsstraff om hon på något sätt
besudlat familjens ”heder”.
Vi vet
att unga flickor gifts bort för pengar, ibland redan i tioårsåldern, för att
familjen ska kunna försörja de mer värdefulla syskonen – pojkarna. Vi vet också
att kvinnorna är helt rättslösa och att närmare
90 procent av de afghanska kvinnorna har blivit utsatta för fysiskt, psykiskt eller
sexuellt våld.
Allt
det som vi kvinnor i Sverige tar som självklart – rätten att röra oss fritt i
samhället, rätten till utbildning, friheten att göra egna val, rätten till våra
egna kroppar, rätten att älska vem eller vilka vi vill och när vi vill och även
rätten att bryta oss loss från destruktiva förhållanden, är utom räckhåll för
flickorna/kvinnorna i Afghanistan.
Vi vet
allt det där. Det är fruktansvärt, skrämmande och onormalt här, men för männen –
och för många kvinnor – i Afghanistan är det så livet ska se ut när det är
normalt. Fattigdomen är stor, framtiden oviss och osäker och familjebanden och
religionen begränsar och ställer stora krav på de unga männen som växer upp i
Afghanistan. Vi vet det.
Vi vet
också att många familjer satsar allt de har på att skicka sina söner till Europa,
och Sverige, för att de ska bygga en bro som resten av familjen kan använda för
att få bättre liv.
Så
långt har jag inga frågor som kräver svar. Jag förstår dem, jag skulle
förmodligen göra samma sak själv i motsvarande situation.
Det är
alltså ensamma män som tar sig till
Europa – men det är ensamma kvinnor som är mest utsatta.
Men -
nu när vi vet allt det här, varför talar vi då inte mer om männen?
Varför
är det så svårt, och nästan förbjudet, att tala om att de unga männen, som
söker nya liv i Europa, bär med sig en otidsenlig kvinnosyn som de vuxit upp med
och lärt sig acceptera som normal?
En
kvinnosyn som gör att de ser unga kvinnor, som rör sig fritt i samhället utan ”ägare”,
som lågt hängande frukter fria att plocka för den som får tillfälle. Det har de
lärt sig under sin uppväxt, det är det normala för dem och vi ursäktar, sopar
under mattan och dömer milt om de sexuella övergreppen mot all förmodan leder
till åtal.
Varför
talar vi inte mer om det – för kvinnornas skull?
Förra
året betalade Sverige en miljard kronor i bistånd till Afghanistan. Men trots att biståndet i nästan 20 års tid
haft fokus på jämställdhet är resultaten små. Det går inte att förändra ett
patriarkalt klansamhälle utifrån. Ändå är det rätt att försöka .. skriver
Linda Nordlund i Expressen i dag.
Snälla, orka läsa, se och lyssna .. vädjar
de som skildrar de afghanska kvinnornas vardag, men vad kan vi göra här som kan
höja kvinnornas status och ge dem anständiga liv i Afghanistan?
Linda
Nordström har ett förslag - när Sverige
väljer ut de 5 000 kvotflyktingarna om året i FN-läger bör ensamstående kvinnor
prioriteras.
Det
känns lite futtigt. ”Prioriteras”!? Varför inte ta steget fullt ut och
vägra ta emot fler ensamstående män och i stället enbart ge kvinnorna, som
lever i under slavliknande förhållanden, flyktingstatus?
Det
skulle förmodligen effektivt höja kvinnornas status i familjen.
Då skulle
det vara kvinnorna som blev familjens räddare i nöden. Det skulle vara de som
sändes iväg till Europa för att bana väg för resten av familjen och kanske
skulle de behandlas varsammare innan resan så att de inte helt enkelt skar av
alla familjeband när de väl nått friheten.
För
oavsett vad vi gör kan ingen hjälpa kvinnorna om vi inte börjar tala mer om
männen.
”En servettskiss”, fnös han föraktfullt. Att M och KD gör på det här viset är
ansvarslöst. De ger SD ett avgörande inflytande över svensk politik och skapar osäkerhet för myndigheterna.
Landet hamnar i kaos och drivs in i oordning och osäkerhet.
Vad
Sverige behöver är en fortsatt
handlingskraftig, stabil regering.
Tänka
sig! PRECIS så uttryckte sig den fd statsministern när han tillträdde 2014. Den
vanlige knegaren skulle inte drabbas
av skattehöjningar, bensinpriset skulle ligga fast – Magdalena Andersson gick
till och med så långt att hon sa att bensinen redan var tillräckligt dyr som
den var – vårdköerna skulle minska, pensionärerna skulle få det bättre och skolorna
förbättras – på 100 dagar enligt Gustav Fridolin.
VÄLFÄRDEN
skulle räddas från borgarnas skattesänkarpolitik!! Med en ansvarsfull skattehöjarpolitik skulle sossarna rädda landet.
Men
hur blev det med ansvarstagandet och den handlingskraftiga, stabila regeringen?
Har de senaste 4 åren levt upp till de fagra löftena?
Något
som förmodligen inte bara skadar mer än det hjälper utan också ökar ohälsotalen
bland vårdpersonalen?
Som exempel kan nämnas Elin 23, som har diagnoserna posttraumatiskt stressyndrom
och autism och har förvarats på en psykosavdelning i nästan 3 år. Hon
saknar helt sysselsättning, har svårt att möta nya människor och får – helt
naturligt – svåra ångestattacker och vredesutbrott. Något som ”behandlas” med sk bältesläggning, ibland
flera gånger om dagen.
Otaliga
andra funktionshindrade har blivit av med hela sina liv med hjälp av
regleringsbrev från regeringen som gjort att Försäkringskassan, med kort
varsel, kunnat dra in den personliga assistans de byggt upp sina liv runt,
ibland i över 20 år.
Psykiskt
utbrända anställda inom krisområdena polis, skola, vård, omsorg och
socialtjänsten har som belöning fått se möjligheten till återhämtning genom
sjukskrivning begränsas.
Familjer med anhöriga som inte får hjälp i missbruksvården, psykiatrin eller
demensvården slits sönder när de försöker arbeta och leva både sina egna liv
och någon annans.
De somunder
de senaste fyra åren har fått funktionshindrade barn med ett hjälpbehov som
täcker dygnets alla timmar, tycker nog inte heller att skattehöjarpolitiken har
medfört någon påtaglig förbättring av välfärden.
Det
gör nog inte heller de äldre – de vanliga
knegarna – som betalar för och är helt beroende av en hemtjänst som i
värsta fall fungerar som enkla jobb för nyanlända utan utbildning och utan förmåga att kunna kommunicera med den
hjälpbehövande. De som trodde att äldreomsorgen skulle innebära möjligheten
till ett anständigt liv i livets slutskede har väl redan insett att det får de
anhöriga bidra med så gott de kan, för några äldreboenden kommer nog inte att
kunna byggas inom överskådlig tid.
Köerna
till vården ökar. Särskilt i cancervården medför det en ökad risk för en för
tidig död. Trots att huvudorsaken till alla skattehöjningar alltid anges vara
vårdbehoven?
Hemlösheten
bland missbrukare, psykiskt sjuka och fattigpensionärer ökar.
Våldtäkter
sker på missbruksvårdens akutmottagningar.
Antalet
elever som känner otrygghet i sin skolmiljö eller helt slutar gå till skolan
ökar.
Många kommuner
är konkursmässiga efter att ha få överta ansvaret för alla ”nyanlända” och alla funktionshindrade
som står utan hjälp och stöd efter att ha blivit övergivna av
Försäkringskassan.
Regeringen har beviljat några miljoner hit och några miljoner dit som kommunerna får dela på och stoppa
i sina svarta hål utan att varken vård, skola eller omsorg ser röken av dem.
Eller så hänger det med så dyra krav att de helt enkelt skickar tillbaka dem
eftersom de inte har råd att ta emot dem.
Och så
fick vi en ny Jämställdhetsmyndighet! En myndighet där alla är jämställda
kvinnor som redan under första året drabbades av vantrivsel och utbrändhet? Som
av en händelse ökar samtidigt otryggheten och våldtäkterna bland unga kvinnor.
Den vanlige knegaren måste var väldigt nöjd
med Stefan Löfven? Eller så har partiet skaffat sig en helt ny väljargrupp för
att kunna nå upp till sina 28%?
På tal
om det, regeringen lovade också att strama åt reglerna för asylinvandring för
att landet skulle kunna ordna upp kaoset från 2015, hur blev det med det?
Under
de senaste 11 månaderna redovisar Migrationsverket 122 410 beviljade uppehållstillstånd?
Var finns planerna för bostäder och arbete till alla?
Polisens
omorganisation skulle ge oss en tryggare tillvaro, fler och effektivare poliser
och sänkt kriminalitet. Hur det blev kan vi läsa om i tidningen varje dag.
Jag
vet inte hur den vanliga knegaren tänker,
men jag för min del är tacksam över att inte behöva betala mer för mindre under
åtminstone ett enda år.
Mer
går väl inte att hoppas på nu när våra regeringsbildares enda och främsta uppgift
verkar vara att låtsas som att Sveriges Riksdag bara består av 287
riksdagsledamöter i stället för 349.
Det
har skrivits väldigt mycket om Annie Lööf och vad hon lovar och kräver de
senaste veckorna. Det är i och för sig rätt intressant läsning eftersom både
löften och krav har haft en tendens att ändra sig över tid, samtidigt som de
inte alltför sällan motsagt varandra.
Men
vad vill Stefan Löfven och Socialdemokraterna?
Vi vet
ju hur det blev förra valet när Stefan Löfven – men undantag för löftet om en
handlingskraftig regering – teg sig igenom nästan hela valrörelsen. Vi skulle
minsann få se, om bara han fick sitta på styråran!
Som
vanligt belönades Stefan Löfvens tystad med samma ökning i opinionsmätningarna
som hans tystnad får i dag, vilket gör att jag undrar över varför ingen ser vad
hans regering verkligen levererade de senaste fyra åren?
Det
blev varken medalj eller en rejäl pension, i stället belönades sossarnas
trogna väljarskara med hemlöshet och köer till ideella soppkök. Göran Perssons
löfte “Det ska inte synas i munnen vilken samhällsklass man tillhör”, blev inte mer än ett löfte för dem som nu sätter
allt sitt hopp till att det verkligen serveras soppa i soppköken.
Skolan och skolmiljön är utsatt för så stora påfrestningar att undervisningen inte
fungerar på många skolor. Lärare utsätts för våld och hot och är rädda för sina elever, deras föräldrar och anhöriga. Unga flickor - och kvinnliga lärare - utsätts för sexuella övergrepp eller våldtäkter under skoltid och
skolresultaten sjunker.
Den
psykiska ohälsan bland barn och unga ökar samtidigt som fler och fler känner så
stark ångest i skolmiljön att de slutar delta i undervisningen.
Den
psykiska ohälsan bland offentliganställda inom skola, vård, omsorg och
blåljuspersonal har regeringen åtgärdat med krav på stramare regler hos
Försäkringskassan, vilket har fått många att lämna sina yrken, vilket i sin tur
ytterligare försämrat förhållandena inom deras verksamhetsområden.
Missbruksvården
är bara ett ord när våldtäkter kan ske på akutmottagningar eller de sk
vårdavdelningarna som inte erbjuder mer än förvaring och tillfällig avgiftning.
Äldreomsorgen
innebär inte längre trygghet utan i bästa fall bara förvaring i det egna
hemmet, där ”omsorgen” – om den ens finns – allt för ofta utförs av outbildad
personal som rekryterats för att utföra ”enkla jobb” i stället för att belasta
kommunens konto för försörjningsstöd. Dagens äldreboende – om någon hinner få
något – kan i dag jämföras med gårdagens hospice, men med sämre omsorg under
livets sista dagar.
Kriminaliteten
har ökat så till den milda grad att kriminalvården slår larm om att det saknas fängelseplatser även för den grövsta brottsligheten.
Rättssystemet verkar helt ha havererat och delar ut straffrabatter som smågodis för brott som begåtts av brottslingar under 21 år som förtjänar särskild hänsyn på grund av
sin ”bristande utveckling och
ansvarsförmåga samt deras större känslighet för straff”, samtidigt som vi
dagligen får rapporter om dödskjutningar, våldtäkter, misshandel och personrån
utförda av samma ”straffkänsliga” grupp.
Trots
högkonjunktur och Magdalena Anderssons påstående att Sveriges ekonomi "går lika bra som en nyproducerad Tesla",
har vårdköerna fördubblats och inte ens hälften av cancerpatienterna får vård i
tid, vilket i praktiken betyder att de går en för tidig död till mötes.
Sjukvårdspersonalen
flyr från sina arbetsplatser eller går kurser i självförsvar och arbetsbördan
för dem som härdar ut är ibland nästan omänsklig och bidrar till misstag och
felbehandlingar.
Funktionshindrade
har fått se sina rättigheter urholkade, omtolkade och prövade i oändliga, tids-
och kostnadskrävande rättegångar som många gånger ger dem tillbaka den lagliga
rätt de hade innan den olagligen togs ifrån dem av Försäkringskassan på order
från en regering som påstod sig vara garanten för den svenska välfärden.
Integrationspolitiken
är ett område som våra politiker verkar se som minerad mark och sällan
uppehåller sig i närheten av. De beslut som fattas verkar fattas på samma grunder
som domstolarna vilar på – vissa delar av befolkningen har på grund av sitt
ursprung, sin utveckling och bristande ansvarsförmåga en större känslighet för
arbete och försörjning och bör därför få förtur till ett anständigt boende där
de i lugn och ro kan komma tillrätta med sina brister?
En
inställning som åtminstone jag upplever som diskriminerande eller rasistisk, men eftersom den stöds
av Socialdemokraternas Tro- och Solidaritetsavdelning som anser att våldsförhärligande
föreningar, avvikande frihetssyn, homofobi, kvinnoförakt och hedersvåld kan
tolereras eftersom ”andra inte kommit
lika långt i sin utveckling” som vi, så har jag naturligtvis helt fel.
Nu
förhandlar Centern och Liberalerna med Stefan Löfven och det kommer väl inte
att bli någon större överraskning om det visar sig att de vinster som de tror sig
vinna visar sig vara rejäla nitlotter när de väl släppt fram sossarna till
ytterligare fyra år av ”handlingskraftigt”
regerande.
Annie
Lööf lovar, kräver, tar avstånd – och förhandlar. Stefan Löfven varken lovar,
kräver eller tar avstånd – men förhandlar. Om vad vet vi väldigt lite men jag
undrar ..
.. hur
är det möjligt att två borgerliga partier hellre väljer ytterligare fyra år
tillsammans med Stefan Löfven i stället för sitt eget regeringsalternativ
som i allt väsentligt kunde ha fått stöd av ett parti som helt saknar makt att
genomföra sin egen politik?
Hur är
det möjligt att så många verkar tro att Stefan Löfven och hans regering plötsligt
ska se ljuset och verkligheten, ändra inriktning, göra om och göra rätt efter det
vi har sett under den senaste mandatperioden?