fredag 17 november 2023

Med darrande stämma, ..

 ..  skamtårar i mina torra, uppspärrade ögon och båda fötterna i klaveret ber jag ödmjukt om ursäkt för mitt ovärdiga och fruktansvärt olämpliga första blogginlägg efter 11 månaders tystnad.

NATURLIGTVIS borde jag ha uppmärksammat den hjälteinsats som ALLA ensamstående föräldrar (och alla andra föräldrar) gör när de guidar sina barn till en fungerande vuxenvärld. Vilket också inkluderar män, kvinnor och hela regnbågen av vuxna inom HBTQI gruppen. (Jag passar också på att be om ursäkt för om jag glömt någon bokstav här.)

Jag kan konstatera att försöket att återuppväcka bloggen inte började särskilt bra, och nu när jag ändå är ute på hal is så får jag väl passa på att också be om ursäkt till alla fantastiska människor som av någon anledning inte har några barn att fostra till fungerande vuxna. Jag har förmodligen också kränkt dem som trots höga inkomster, och oceaner av tid ändå varit fullgoda och närvarande föräldrar.

FÖRLÅT min okänslighet, om det går?

Ungefär lika illa går det med förhandlingarna med Hunden och Katten.

Eftersom den Makalöse Maurice ser sig själv som en sommarkatt är han redan från start missnöjd med vädret. Det är mitt fel att det är kallt och allmänt oskönt utanför ytterdörren vilket bör bestraffas med diverse terrorhandlingar från hans sida om jag inte genast åtgärdar problemet.

Som exempel kan nämnas att jag idag fann mig inspärrad på toaletten på grund av att gångmattan utanför hade förvandlats till något som liknade ett litet mattberg mellan dörr och motsatt vägg. Men dagen börjar numera, och förmodligen 5-6 månader framåt, med att en genomkyld, kall, våt och huttrande katt kastar sig upp i min säng och kryper in under täcket. Det kunde vara acceptabelt, till och med rätt mysigt, om han inte gjort ett besök i sin kattlåda först och därför för med sig en inte föraktlig hög med kattsand.

Hunden kan av ren självbevarelsedrift inte tänka sig att delta i något som inte Katten har godkänt, så där är vi nu.

Jag känner mig så oduglig och handlingsförlamad att jag borde kvala in som landshövding i valfritt län.

5 kommentarer:

  1. Jag anser ändå att den största kränkningen är att du inte bloggat på nästan ett år.
    Har du inte tänkt på hur många stackare som du lämnat i sticket,som förlitat sig på dig som en röst i mörkret när det blåser kallt. Och hur många tror du gått och oroat sig för din hälsa,och tänkt tanken att du kanske var sjuk,inspärrad eller död. Ångesten har brett ut sig.

    SvaraRadera
  2. Åhh, nu blir jag faktiskt nästan rörd till tårar och måste tänka på Magdalena Andersson för att kunna sansa mig. Men jag talade faktiskt om att jag behövde en paus. Tror jag i alla fall?
    Precis som du, som inte heller har varit lika aktiv som tidigare?

    SvaraRadera
  3. Välkommen åter eller vad man nu säger - vägrar lärar mig "nätikett"; vanligt hyfs ska väl duga även elektroniskt, anser jag.
    Har f.n. två hundar försedda med varsin tratt då den ena häromdagen fick ena bakre juvret utplockat - cancer.
    Tratt är enligt hundarna till för att välta saker, slå och skrapa husse och matte i knävecken med och le piece de la resistance:
    Skrapa plast-tratten mot trappstegen 04:30 om natten, ty enligt hundarna är det då man ska gå ut. I -18C inatt.
    Tur att de inte likt Den Gamle, nu avliden sedan något år, räknat ut att tratten förstärker volymen på skallet...

    SvaraRadera
  4. Tack, det räcker bra med vanlig hyfs om ens det. Men åh vad jag känner igen mig i det du berättar, vi har också haft två nyopererade hundar med tratt samtidigt. Vilken mardröm! Den ena vinklade tratten uppåt och gick därmed rakt in i dörrar och väggar, medan den andra vinklade den nedåt och fick tratten full med grejor. t.ex skor. Men det värsta var när de fastnade med trattarna nos mot nos, fast övertygade om att det var den andres fel.
    Härda ut, det går över även om det känns som en hel evighet!

    SvaraRadera
  5. Så härligt att du återvänt för att lysa upp bloggmörkret igen. Har också en sommarkatt här. Men hon terroriserar mig genom att klaga så högljutt som möjligt över snön utanför. Denna klagan kan hålla i sig i långa stunder. Tills mitt huvud är på väg att explodera. Grannarna tror säkert att jag plågar den stackars katten. Fast det är tvärtom.
    Kram =)

    SvaraRadera