.. vad är det för socialt med dem egentligen?
Enligt
Google är några av de största sociala medierna i världen Facebook, Youtube,
Snapchat, Tiktok och Instagram, men enligt Nationalencyklopedin är sociala
medier ett samlingsnamn på kommunikationskanaler som tillåter användare att
kommunicera direkt med varandra genom exempelvis text, bild eller ljud
vilket gör att en ensam och obetydlig liten blogg också ryms inom begreppet.
Men är
sociala medier verkligen sociala? Att vara social är ju något som angår hela
samhället, något som handlar om människor, om personer som är bra på att
integrera sig och smälta in bland människor eller i grupper, samt om att
upprätthålla relationer. På det mest grundläggande planet handlar social
kompetens faktiskt om att följa normer, att komma i tid till möten, att vara
välvårdad och presentabel, att uppträda artigt och civiliserat, att inte ha
sydstatsflaggan tatuerad i pannan, och så vidare.
Hur social
är jag själv egentligen? Visserligen är jag noga med att komma i tid, men det
kan nog råda delade meningar om hur artig, presentabel och välvårdad jag kan
upplevas i den sk verkligheten?
Fast i
jämförelse med den som har sydstatsflaggan eller annan provokativ symbol
tatuerad i pannan kan jag väl se mig som något så när civiliserad. Om jag är
tyst och inte säger vad jag egentligen tänker.
Sociala
medier kan skiljas från massmedier genom att de bygger på ett innehåll som
produceras av dem som använder dem, vilket gör att jag ärligt kan säga att jag fullständigt
frivilligt har avstått från sociala medier de senaste nästan 11 månaderna trots
att jag dagligen har följt nyhetsrapporteringen i både tv, svensk och engelsk
press. Dessutom har jag enbart använt min telefon till det den ursprungligen
var avsedd för, ringa och ta emot samtal.
Mina
reaktioner på det jag läser, hör och upplever behåller jag för mig själv
numera, men hur har livet i övrigt sett ut under den här tiden?
Enligt dem
som ”detoxat” sociala medier i mer än en vecka så är det svårt att ens överleva
så länge.
Men jag
måste erkänna att jag aldrig sovit så bra, och så länge, som under den här
tiden och plötsligt har jag fått mycket mer som MÅSTE göras på den begränsade
tid som jag är i vaket tillstånd? Det gör att jag undrar hur i helsike jag har
haft tid att hålla liv i den här bloggen så länge?
Jag borde också
kunna säga att jag har haft ett rikare och större socialt liv utan störningar
från sociala medier men så har inte varit fallet. Snarare tvärtom, min
bekantskapskrets har i stället krympt till en liten, men ack så uppskattad,
grupp av likasinnade vänner som jag träffar oftare än tidigare. Mycket beroende
på att jag/vi upplever att risken att oavsiktligt kränka, såra eller uppröra
människor har ökat så mycket att det är svårt att ha spontana samtal med
människor som du inte har känt i minst 15-20 år eller mer.
Om ens det?
Jag är till
exempel bekant med två lågavlönade, ensamstående mammor med vuxna barn, som numera
lever egna vuxna liv. Mammorna känner varandra lika mycket som de känner mig,
den ena har ett barn och den andra fem.
Så i ett
samtal om starka kvinnor i största allmänhet tar jag mig friheten att uttrycka
mig berömmande om fembarnsmamman och säga att det egentligen är en storslagen
prestation att ensam försörja och fostra fem barn till självförsörjande vuxna
och samtidigt behålla huset under alla år.
Det var fel,
fel, fel av mig! För det första säger man inte att någon är STARK utan att
samtidigt mena att andra är SVAGA.
För det
andra berömmer man inte en enda ensamstående flerbarnsmamma utan att samtidigt kränka
och såra alla andra ensamstående mammor som kämpar för tillvaron med färre barn.
Mamman med ”bara
ett barn” är numera så djupt sårad och kränkt att vi inte längre kan föra
ett normalt samtal och jag misstänker att mitt övertramp kommer att förmedlas
till andra i hennes bekantskapskrets.
Suck!
Så nu kan
ingen få mig att uttrycka några som helst privata eller offentliga åsikter om
vad jag tycker om någon eller något eller det som händer i politiken,
samhället, min kommun, regeringen, vårt land eller i världen just nu och då ska
ni veta att jag tycker en hel del bakom stängda dörrar.
Men så ser
jag att det finns en kommentar på min blogg. Efter så här lång tid! Det är var
”narran” som frågade – ”Saknar inlägg från dig är allt ok. Hur mår
katten och du?”
Då tänker jag att det kanske, kanske är möjligt att åtminstone nämna både hunden och katten i spridda blogginlägg. Eller helt enkelt överlåta hela jobbet på Katten och Hunden?
Det här
beslutet kräver helt klart en omsorgsfull planering och jag återkommer när jag
har gjort en fullständig och heltäckande riskbedömning.
Även om jag naturligtvis älskar ALLA djur och
ständigt tänker på att ta hänsyn till ALLA med allergier som vill men inte kan
umgås med djur överhuvudtaget och absolut sympatiserar med ALLA
djurrättsaktivister/vegetarianer/veganer som alltid kämpar för alla djurs
rättigheter.
Jag ska
kalla samman gänget och diskutera saken så att jag inte oavsiktligt kränker en
enda katt eller hund. (eller något annat djur) (eller någon känslig husse eller
matte. Eller mer korrekt – någon ömtålig djurägare.)
Kul att du skriver men var det nödvändigt att kränka mig och alla andra lågavlönade män som lyckats fostra opp barn till vuxna individer ?
SvaraRaderaFörresten kan nog högavlönade män också bli kränkta ,och alla ickebinära som faktiskt är kränkta bara av att dom finns till.
Jag lägger mig fullständigt platt efter detta förskräckliga klavertramp. Om det är möjligt ska jag försöka bli en bättre människa eller lära mig att hålla fullständigt tyst i avvaktan på ett tolerantare samtalsklimat. ;-)
RaderaKul att du är på banan igen, har saknat dig
SvaraRaderaInstämmer med Anonym!
SvaraRaderaSkönt att du lever. Hälsa katten och hunden
SvaraRadera