Sociala medier …

 ..  vad är det för socialt med dem egentligen?

Enligt Google är några av de största sociala medierna i världen Facebook, Youtube, Snapchat, Tiktok och Instagram, men enligt Nationalencyklopedin är sociala medier ett samlingsnamn på kommunikationskanaler som tillåter användare att kommunicera direkt med varandra genom exempelvis text, bild eller ljud vilket gör att en ensam och obetydlig liten blogg också ryms inom begreppet.

Men är sociala medier verkligen sociala? Att vara social är ju något som angår hela samhället, något som handlar om människor, om personer som är bra på att integrera sig och smälta in bland människor eller i grupper, samt om att upprätthålla relationer. På det mest grundläggande planet handlar social kompetens faktiskt om att följa normer, att komma i tid till möten, att vara välvårdad och presentabel, att uppträda artigt och civiliserat, att inte ha sydstatsflaggan tatuerad i pannan, och så vidare.

Hur social är jag själv egentligen? Visserligen är jag noga med att komma i tid, men det kan nog råda delade meningar om hur artig, presentabel och välvårdad jag kan upplevas i den sk verkligheten?

Fast i jämförelse med den som har sydstatsflaggan eller annan provokativ symbol tatuerad i pannan kan jag väl se mig som något så när civiliserad. Om jag är tyst och inte säger vad jag egentligen tänker.

Sociala medier kan skiljas från massmedier genom att de bygger på ett innehåll som produceras av dem som använder dem, vilket gör att jag ärligt kan säga att jag fullständigt frivilligt har avstått från sociala medier de senaste nästan 11 månaderna trots att jag dagligen har följt nyhetsrapporteringen i både tv, svensk och engelsk press. Dessutom har jag enbart använt min telefon till det den ursprungligen var avsedd för, ringa och ta emot samtal.

Mina reaktioner på det jag läser, hör och upplever behåller jag för mig själv numera, men hur har livet i övrigt sett ut under den här tiden?

Enligt dem som ”detoxat” sociala medier i mer än en vecka så är det svårt att ens överleva så länge.

Men jag måste erkänna att jag aldrig sovit så bra, och så länge, som under den här tiden och plötsligt har jag fått mycket mer som MÅSTE göras på den begränsade tid som jag är i vaket tillstånd? Det gör att jag undrar hur i helsike jag har haft tid att hålla liv i den här bloggen så länge?

Jag borde också kunna säga att jag har haft ett rikare och större socialt liv utan störningar från sociala medier men så har inte varit fallet. Snarare tvärtom, min bekantskapskrets har i stället krympt till en liten, men ack så uppskattad, grupp av likasinnade vänner som jag träffar oftare än tidigare. Mycket beroende på att jag/vi upplever att risken att oavsiktligt kränka, såra eller uppröra människor har ökat så mycket att det är svårt att ha spontana samtal med människor som du inte har känt i minst 15-20 år eller mer.

Om ens det?

Jag är till exempel bekant med två lågavlönade, ensamstående mammor med vuxna barn, som numera lever egna vuxna liv. Mammorna känner varandra lika mycket som de känner mig, den ena har ett barn och den andra fem.

Så i ett samtal om starka kvinnor i största allmänhet tar jag mig friheten att uttrycka mig berömmande om fembarnsmamman och säga att det egentligen är en storslagen prestation att ensam försörja och fostra fem barn till självförsörjande vuxna och samtidigt behålla huset under alla år.

Det var fel, fel, fel av mig! För det första säger man inte att någon är STARK utan att samtidigt mena att andra är SVAGA.

För det andra berömmer man inte en enda ensamstående flerbarnsmamma utan att samtidigt kränka och såra alla andra ensamstående mammor som kämpar för tillvaron med färre barn.

Mamman med ”bara ett barn” är numera så djupt sårad och kränkt att vi inte längre kan föra ett normalt samtal och jag misstänker att mitt övertramp kommer att förmedlas till andra i hennes bekantskapskrets.

Suck!

Så nu kan ingen få mig att uttrycka några som helst privata eller offentliga åsikter om vad jag tycker om någon eller något eller det som händer i politiken, samhället, min kommun, regeringen, vårt land eller i världen just nu och då ska ni veta att jag tycker en hel del bakom stängda dörrar.

Men så ser jag att det finns en kommentar på min blogg. Efter så här lång tid! Det är var ”narran” som frågade – ”Saknar inlägg från dig är allt ok. Hur mår katten och du?”

Då tänker jag att det kanske, kanske är möjligt att åtminstone nämna både hunden och katten i spridda blogginlägg. Eller helt enkelt överlåta hela jobbet på Katten och Hunden?

Det här beslutet kräver helt klart en omsorgsfull planering och jag återkommer när jag har gjort en fullständig och heltäckande riskbedömning. 

Även om jag naturligtvis älskar ALLA djur och ständigt tänker på att ta hänsyn till ALLA med allergier som vill men inte kan umgås med djur överhuvudtaget och absolut sympatiserar med ALLA djurrättsaktivister/vegetarianer/veganer som alltid kämpar för alla djurs rättigheter.

Jag ska kalla samman gänget och diskutera saken så att jag inte oavsiktligt kränker en enda katt eller hund. (eller något annat djur) (eller någon känslig husse eller matte. Eller mer korrekt – någon ömtålig djurägare.)