Jag sprang rakt in i väggen och ...

.. återkommer så fort som jag lyckats ta mig loss från tapeten.

Att se möjligheterna i stället för svårigheterna ..

.. är inte helt lätt. Jag vet det eftersom jag har alldeles för lätt att trampa ner mig själv i någon slags hopplöst det är ingen idé-tänk.

Det är ingen idé att börja/fortsätta/fullfölja eller starta de projekt jag brinner för eller längtar efter arbeta helhjärtat med .. eftersom det ändå inte lönar sig/ingen bryr sig/tiden räcker inte till/det-är-väl-inte-så noga-med-mig-suck eller regelverket är så krångligt att jag inte orkar.

Så jag har all förståelse för dig som verkligen brinner för projekt som fungerar, som uppfyller hela tillvaron, som engagerar inte bara dig själv, utan också andra människor som öser bekräftelse över dig.

Bekräftelse!! Finns det något härligare än att känna sig uppskattad, bra och delaktig?

Men om nu det som du ser som din livsuppgift, ditt arbete och som uppfyller all din tid .. inte ger någon inkomst som går att leva på?

Då kräver samhället att du ska avstå från den tid som du nätt och jämnt får att räcka till för att utöva din "verksamhet", för att visa lite intresse för ett arbetsliv som du varken har tid med eller är intresserad av.

Du blir berövad allt som ger ditt liv innehåll, eller hur? Livet blir meningslöst?

Det är ingen idé! Du måste vika ner dig, ge upp och bli bitter eller aggressiv eftersom det du anser att du tillför samhället förminskas till ren hobbyverksamhet. Bara för att samhället kräver att du ska försörja dig själv .. trots att du anser att du tillför så mycket till så många?

Om du plötsligt drabbas av en stroke och lika oväntat upptäcker att du .. från att ha varit fullständig delaktig i livet, arbetat och försörjt dig som snickare och dessutom hunnit med att spela i ett rockband .. kommer att tillbringa resten av ditt liv i en rullstol, utan rörelseförmåga, utan tal och utan möjlighet att göra någonting utan hjälp från andra människor .. ja, då har jag all förståelse för att livet kanske känns totalt meningslöst.

Den här veckan har jag läst Nike Markelius dagboksanteckningar om hennes erfarenheter av Arbetsförmedlingens Jobb- och utvecklingsgaranti och sett de första 3 filmerna påSVT-play som Simon Gustavsson spelat in tillsammans med sin assistent Lovisa Lundgren.

Och jag måste erkänna att jag skäms över all den tid som jag bara låtit passera till ingen nytta medan jag ursäktat mig med att peka på svårigheterna i stället för möjligheterna.

Så de senaste dagarna har jag till min stora förvåning slutfört ett par projekt som jag under nästan ett års tid ansett att jag inte haft tid med? Trots att alla dötrista måsten ändå blev utförda inom samma tidsram?

Ett halvtomt glas blev plötsligt halvfullt när jag fick ett nytt perspektiv på livet och insåg att det kan förändras väldigt fort.

Och humor och livsglädje är ett kraftfullt drivmedel, eller hur?

SvD

Någon måste alltid betala .. frågan är bara vem?

Stefan Löfven har tillbringat mycket tid på sin kammare och tänkt, har jag förstått .. och nu får vi ta del av resultatet av tankemödan, som skett under "största möjliga tyyyyyystnad!".

Den socialdemokratiske partiledaren har uppenbarligen insett att vänstersystemet med att höja skatterna för dem som tjänar mest för att få råd att anställa fler i offentlig sektor har en oönskad baksida. Risken blir ju då överhängande att de stora arbetsgivarna inom näringslivet flyttar sina arbetstillfällen till ett annat land där förhållandena är förmånligare.

Stefan Löfven är inte direkt ensam om att försöka lösa problemen med en ökande arbetslöshet utan tvärtom är han i gott sällskap av varje politiker med ambitioner, oavsett vilket land som de siktar på en regeringsställning i. Alla vill de hitta en lösning som gör att de med ett enda slag kan skära ner på kostnaderna för dem som inte kan försörja sig själva samtidigt som de förvandlas till nyttiga skattebetalare.

Hmmm .. tänker Stefan Löfven, hur gör vi då för att tvinga det privata näringslivet att ta sitt ansvar utan att skrämma bort dem genom att chockhöja skatterna?

Jo, på Arbetsförmedlingen finns det gott om långtidsarbetslösa som tidigare varit sjukskrivna men som nu varken är sjuka eller kan jobba, det finns funktionshindrade som kan arbeta med arbetsuppgifter som inte finns och det finns "andra personer" som på grund av "speciella förutsättningar" inte är särskilt attraktiva på arbetsmarknaden.

Det sista är en typiskt svensk formulering för att människor är för gamla eller saknar kunskap i svenska språket, eller hur?

Om man nu villkorar all offentlig upphandling så att aktörerna inte längre konkurrerar med  lönsamhet - kostnadseffektivast alternativ får uppdraget - utan prioriterar det företag som anställer flest ur "den särskilda poolen" som innehåller de personer som de annars aldrig skulle anställa, så är det en win-win-situation för staten.

Man blir i ett slag av med människor som bara kostar och får dessutom skatteintäkter från dem .. oavsett om de kan utföra ett arbete eller inte, samtidigt som någon annan övertar ansvaret, betalar in sociala avgifter och pension, allt under övervakning av facket.

Jag är inte särskilt insatt i lagen om offentlig upphandling .. men det här är ju något nytt som påverkar den i allra högsta grad? Ska den skrivas om .. eller ska det fattas beslut om en helt ny lagstiftning?

Vad händer med intresset från kapitalstarka aktörer om de inte bara måste anställa personal med rätt kompetens som kan utföra uppdraget så effektivt som möjligt för att det ska ge vinst .. utan också måste anställa människor vars enda "kompentens" är att de tillhör en pool som innehåller "personer" som har så "speciella förutsättningar" att det förhindrar att  uppdraget går med vinst?

Hur stor blir konkurrensen om de offentliga uppdragen då?

Och vad händer med kommunernas ekonomi om de måste acceptera bud som blir mångdubbelt dyrare på grund av att intressenterna måste kalkylera med högre utgifter för personalrekryteringen och kanske också för dyrare försäkringar och kostsammare arbetsskydd .. eftersom de både måste ha kunnig och effektiv personal för att få jobbet gjort samtidigt som de måste anställa hjälpbehövande personal och personal som kan stödja och handleda den hjälpbehövande personalen för att få uppdraget.

Då förutsätter jag att Stefan Löfven menar att personalrekryteringen från den "särskilda poolen" på Arbetsförmedlingen innebär fasta arbeten till avtalsenliga löner?

Annars blir det ju bara en ny variant på FAS3 .. där människor sitter av tid, gör enklare handgrepp under ledning till en blygsam ersättning för att någon annan ska få möjlighet att tjäna pengar på ett offentligt finansierat uppdrag?

Men, som vanligt måste Någon betala .. och som vanligt landar notan hos skattebetalarna på ett eller annat vis.

"Om Socialdemokraterna vinner regeringsmakten i valet nästa år kommer Stefan Löfven att beordra statsråden att se över sina departements utgifter ur ett jobbperspektiv."

 Alltså .. jag har läst den här meningen hur många gånger som helst och fattar ändå inte vad det står?

Det gör uppenbarligen inte Stefan Löfven heller ..

"Alla får gå igenom detta, exakt vad det kommer att innebära, det kan jag inte svara på nu. Men det kommer att bli en uppgift till alla att titta på hur vi skapar mer sysselsättning."

?????????????

Förslag på tolkning?

Någon???

Det ska bli verkligt intressant att följa vad statsråden på de olika departementen kommer fram till. Men förutsättningen för att de överhuvudtaget ska kunna påbörja den översynen är att sossarna erövrar regeringsmakten .. och då är det ju så dags att ta ställning till vad de kommer fram till?

Tillägg kl 18:22 .. Vid närmare eftertanke så blir väl effekten av sossarnas förslag att  det bara  är de stora utländska riskkapitalbolagen, med kreativ skatteplanering, som har råd att lägga anbud vid de offentliga upphandlingarna? Något som direkt motarbetar sossarnas vänsterfalang och LO som helst vill förbjuda vinster som hamnar i utländska skatteparadis? Eller tänker jag fel?

DN, DN, DN, Expr., AB, AB, AB, AB,

Möjligheter i stället för omöjligheter?

Igår skulle vi ha ätit en smaskig gratäng med massor av grädde, potatis och strimlor av dovhjortskött. Det var Maken som stod för både idé och utförande och när själva gratängen var färdig för ugnen så planerade han ett snabbt bad medan den gräddade sig själv.

Problemet var bara att han inte satte in formen i ugnen innan han sänkte ner sig i badkaret, utan lämnade den på kanten av bänken bredvid spisen.

Jag som satt i allsköns ro i rummet intill trodde däremot att den var på gång och reagerade inte nämnvärt när jag hörde Rackarkotten rumstera runt med vattenskålen i köket .. som vanligt.

Vad som var mindre vanligt var att det tog sådan tid? Så efter ett tag gick jag ut i köket och .. ja, ni har nog redan räknat ut det .. hittade en Rackarkott som slafsade i sig grädde för glatta livet.

Suck, jag visste vad som väntade.

Maken blev ARG! Jag blev också arg .. men gjort är gjort och med tanke på att detta bara har hänt en enda gång tidigare på nästan 3 år så var det väl inte hela världen.

Maken ville vidta ÅTGÄRDER! Han frossade i detaljer .. stänga dörren till köket under matlagningen och andra tillfällen när det fanns matvaror i riskzonen, sätta upp grindar när köket och eventuellt också när matrummet var obemannat .. skapa nya REGLER som skulle förhindra framtida nidingsdåd och ge honom en känsla av att ha total kontroll över läget.

Jag påpekade att det minsann fanns katter i familjen som inte var så lätta att stänga ute från köket. Två förtjusande damer som lätt hoppar upp på bänkar, bord och diskbänk och som dessutom har ett mycket digrare brottsregister än någon av hundarna.

Det var väl en bättre idé att försöka tänka på var vi placerar ätbara grejor?. Vi har ett utmärkt kylskåp, en lättåtkomlig sophink och ett rymligt skafferi som vi till och med kan gå in i??

Det är 100 gånger jobbigare för mig att lyssna på ett oavbrutet ältande om något som inte går att ändra på än att laga en annan middag!!

Men man måste väl i alla fall få älta liiiite? .. sa Maken som inte ville gå närmare in på den typen av frågor och som hellre vill lösa problem med staket, stängda dörrar, grindar och annat som begränsar tillvaron men ger en illusion av att han har full kontroll. Men eftersom han är en lösningsinriktad och kreativ man, så passade han på att i stället uppfinna ett enmans "Ält-tält" till nytta för honom själv och andra som har svårt att släppa kränkningar och oförrätter. (Tälten skulle tillverkas i både blått och rött.)

Jag tänker på det samtidigt som jag tänker på alla som jag mött som uttryckt en längtan efter att få förverkliga drömmar eller idéer. Drömmar om att få ha en egen liten butik, ett litet fik, en liten bilverkstad, ett litet katt/hundpensionat, en hantverkslokal med försäljningsmöjligheter, ett snickeri för speciella möbler, skåp eller prylar, eller vintageförsäljning av kläder i en friggebod, loppis i garaget, massage eller fotvård hemma .. vid sidan av det ordinarie vardagslivet.

För jag tror att många människor drömmer om att få GÖRA något! Lägga ner tid och engagemang på något som enbart är till lust och glädje .. och som kanske ger tillräckligt för att täcka kostnaderna för att kunna fortsätta att utvecklas och förverkliga nya idéer som följer med dem som redan är förverkligade.

Men det går ju naturligtvis inte an. Så fort någon kommer med ett nytt initiativ .. i likhet med vår Rackarkott .. så finns det en nitiskt myndighetsperson som sätter upp en grind eller stänger en dörr, för att skapa en illusion av kontroll.

Hade Ingvar Kamprad varit ung i dag hade han inte orkat snickra ihop sin första köksstol ens en gång .. eftersom hans garage inte var fabriksutrustat, saknade handikapptoalett och inte erbjöd full skyddsutrustning. Dessutom så betvivlar jag att han ens redovisade den första stolen han sålde?

Det är så att säga väldigt mycket stängda dörrar, grindar och staket på vägen om du vill göra något som andra kan få ta del av. Det kostar både tid och pengar, och räcker tiden bara till för det du tycker är roligt så blir det ingen tid över till att hålla staten informerad om vad du gör, var du gör det, under vilka förhållanden du gör det, hur du förebygger de risker som ditt skapande för med sig, varför du gör det, hur mycket det kostar att göra det och hur mycket det eventuellt blir över.

Ibland kan jag känna medlidande med dem som kommer från andra länder med erfarenheter av småföretagande som är betydligt mer tillåtande än här. Det kan inte vara lätt att komma hit med förhoppningen att fortsätta en lönande verksamhet, som det dessutom finns behov av .. och finna att företrädarna för Sveriges Myndigheter står uppradade som en ogenomtränglig mur och spärrar vägen.

Det finns eldsjälar som orkar och jag beundrar dem oerhört.

När det gäller småföretagande så är det lite märkligt att så fort politikerna diskuterar den frågan, så handlar det om "små" företag som har 20-30-50-100 anställda och uppåt? Jag vet inte riktigt vad de kallar de företag som bara har en eller två anställda .. eller som bara sysselsätter företagaren själv och möjligen en familjemedlem?

Men en sak vet jag, det börjar bli ont om dem!

Det går inte längre att slå ett telefonnummer och be en hantverkare; rörmokaren, målaren, golvläggaren, elektrikern eller byggaren att komma hem och fixa det som behöver fixas snarast .. helst NU!! .. eller i alla fall innan fullskalig panik utbryter i hemmet.

De som finns och som kan, börjar bli så till åren att de trappar ner och bara ägnar sig åt sina lika gamla kunder. Dessutom så vill deras barn sällan ta över det lilla företag hela familjen levt på i alla år och ingen är intresserad av att köpa en verksamhet där de själva ska stå för den största arbetsinsatsen och dessutom uppfylla myndigheternas krav på redovisning och statistik.

De försvinner sakta men säkert allihop.

Förmodligen kommer det att bli framtidens lyx för dem som har råd att unna sig lite extra .. en hantverkare som fixar de skavanker och fel som uppstår i ett hus av äldre modell.

Vi andra får ta lån och byta ut det som går sönder. I värsta fall hela avloppssystemet, eftersom dagens rörmokare på Det Stora Företaget inte har en susning om hur det gamla fungerade. Dessutom så behöver Det Stora Företaget ha minst 2 personer på plats under några dagar för att utföra det "Röris" gjorde ensam på några timmar. Trots att han dessutom hann ta en kopp kaffe som han inte debiterade som arbetstid på fakturan.

Var finns det någon som kan laga en kakelugn?

Hur hittar jag en lösningsinriktad och kunnig byggkille som varsamt kan bygga till ett rum på vinden i ett hus med många, många år på nacken och en rätt omöjlig planlösning?

Hur i hela fridens dar ska jag få nya ledningar till det nya rummet utan att alla andra gamla ledningar i hela huset måste bytas ut .. eftersom elektrikern från Det Stora Företaget aldrig någonsin arbetat med gamla tiders elsystem?

Och vem ska spänna nya innertak när de gamla blir förstörda när de nya ledningarna dras in och de gamla försvinner?

En gammal vedpanna som måste få lite hjälp när den mår dåligt .. vem förstår sig på den?

Och det som är jobbigast av allt .. vem är lika rädd om företagets namn och rykte som den lilla företagaren på orten? Vem är lika mån om ett välgjort resultat som den lilla företagaren när killarna från det Stora Företaget hastar förbi med en lång lista på kunder i handen.

Att göra om det som inte blev bra, är lika dyrt som att göra det två gånger .. för kunden, men dubbelt så lönsamt för det Stora Företaget.

Jag är nog förmodligen inte riktigt klok .. men jag tycker att det är bättre om människor GÖR NÅGOT i stället för att tvingas till passivitet när deras drömmar inte passar in i samhällsnormen.

Om vi vill ha människor som lyckas .. så måste det finnas utrymme för misslyckanden.

Jag har inga som helst problem med att subventionera andra så de får en möjlighet att skapa något eget, uppfylla en dröm eller tjäna en hacka vid sidan av och jag har inte heller något emot om människor, som trevande vill pröva en idé medan de fortfarande yrkesarbetar/är sjukskrivna/får sjukbidrag/a-kassa eller försörjningsbidrag, får betala en fast års- eller månadsavgift en kortare tid för det i stället för att drunkna i papper och lagtext.

Engagemang, drömmar, kreativitet och företagsamhet är i alla lägen bättre och skapar friskare, gladare människor och ett bättre samhällsklimat än passivitet, uppgivenhet och utanförskap.

Alla kan inte bli företagare .. men om det finns en möjlighet att få försöka utan att riskera allt man har, så tror jag att det finns många som skulle lyckas med konststycket att åtminstone försörja sig själva.

Var och en av dom är en vinst för hela samhället. Bara känslan av att det finns möjligheter är också en vinst för samhällsklimatet .. och bara denna enda fråga tycker jag är intressantare än hela Centerns omdiskuterade idéprogram även om de ska ha ett erkännande för att de åtminstone försökte tänka till!

Hur tar vi tillvara på alla kreativa, idérika och företagsamma människor i landet utan att kväva dem i regler, förordningar, lagar och krav redan innan de ens kläckt sin första idé?

DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, Expr., AB, AB,

Relativt sett!

Under Håkan Juholts korta tid som partiledare, trodde jag .. under en lika kort tid .. att han skulle bli socialdemokratins frälsare.

Det kändes så svidande nära att partiet skulle krakelera och spricka itu till två olika delar där de gamla, bakåtblickande stofilerna och betonghäckarna fick sitta orubbade på sina "paxade" stolar i den ena delen och de lite mer framtidsinriktade förmågorna gick vidare med en mer tidsanpassad politik.

Jag misstänker att det inte bara var i min fantasi det scenariot fanns?

Men flockmentaliteten och den kollektiva lydnaden är stark i ett socialistiskt parti. En del av dem som jag faktiskt började känna förtroende för rättade in sig i ledet och andra lämnade helt sonika partiet för att leva under lite friare former.

Nu är allt som vanligt igen. Men det har varit väldigt tyst på Ylva Johansson under en lång tid, vilket har fått mig att undra om inte Stefan Löfven ändå inte .. i all tysthet .. höll på att omforma sitt lag? Tänk om han till och med ... ??

Men nej .. Ylva twittrar bekymmerslöst vidare på samma gamla tema som fört partiet till två valförluster - ogenomtänkta angrepp på alla som på något sätt kan kopplas till regeringen och förmodligen kommer hon framöver att fortsätta med sin tidigare paradgren .. kast med liten sverigedemokrat.

Fy Fabian .. vad jag är trött på politiker och deras hangarounds i största allmänhet och oppositionen i synnerhet.

Nu kommer det att kastas glåpord mot motståndaren och hojtas om ojämlikhet, fattiga barn, utsatta ungdomar och använda blöjor i ungefär 20 månader framöver och vi kommer att serveras en relativ politik där alla jämför sig med varandra och påstår sig vara aaaaningen bättre.

Vi kommer att förväntas uppröra oss över relativa problem, relativa klasskillnader, relativ välfärdshantering och relativa ekonomiska problem och man kommer att förvänta sig att vi ska köpa relativa påståenden, relativa lösningar och relativa budgetar.

Så frågan är om vi kommer att stå ut med den kommande relativa valrörelsen och om vi kommer att kunna fatta relativa beslut grundade på de relativa uppgifter som vi kommer att matas med?

Eller så kanske hela den här relativt anonyma sörjan fungerar som en bakteriehärd som leder till ökat politikerförakt och framkallar akut politisk säsongskräksjuka?

Förmodligen blir de valvinnare som väljarna tror skadar landet minst?

Relativt sett.

DN, SvD, SvD, SvD, SvD, AB, Expr.,

Milda makaroner ..

.. vilket balanserat och intressant kommentarsfält jag fick i går!!

Och på ämnet "Barnfattigdom och uppdrag granskning" till på köpet? Det var mer än SVT lyckades med där jag måste erkänna att jag stundtals var tvungen att lämna rummet för att orka se det ens fragmentariskt.

Vad beror det på?

Varför kan vi som är så stolta över yttrandefriheten och åsiktsfriheten inte ens ha ett tv-sänt debattprogram värt namnet?

Ett värdefullt och givande samtal liknar ju ett pussel .. var och en ser mönster som andra kanske missar, bidrar med sin bit, får en bit av någon annan och så .. tillsammans bildar bitarna ett mönster.

Nu kommer förmodligen vän av ordning att upplysa mig om att DEBATT handlar om att flera människor med olika ställningstaganden kraftfullt och enögt framför dessa och därför inte behöver ta någon som helst hänsyn till om "motståndarens" eller de egna argumenten är riktiga eller ens sanna.

Och då kan man ju undra varför det ens sänds debatter som någon slags underhållning eller upplysningsprogram på statstelevisionen?

Men då får du ju höra båda sidor och själv bilda dig en egen uppfattning .. suckar vän av ordning irriterat.

Men jag VET ju redan var alla inblandade står. Vänster- kultur och åsiktsmänniskorna har så långt jag kan minnas haft samma argument och samma åsikter och "den andra sidan" stångar sin panna blodig mot den .. oavsett vad de hävdar för åsikter.

Kanske hittade jag förklaringen i mitt kommentarsfält i går?

Eftersom det finns en dröm om det kollektiva folket hos vänstersidan så kanske det är anledningen till de kollektiva åsikterna .. eller Åsikten, om man ska vara noga. Avviker någon från den kollektiva åsikten så betraktas vederbörande också som en svikare mot gruppen och hamnar utanför i kylan.

Ifrågasätter någon Åsikten är denne förmodligen fienden som måste oskadliggöras .. oavsett om ifrågasättandet är välmotiverat eller befogat?

I går var det rätt tydligt. Om man skalade bort den kollektiva ilskan mot att barnfattigdomsbegreppet ifrågasatts och att den friserade statistiken granskats/upptäckts, så fanns det inte mycket kvar?

Åsikten var tydligen att det var oviktigt att Rädda Barnen, Bris och Majblomman sammanställt statistik som inte överensstämde med verkligheten .. trots att det var den statistiken som låg till grund för makthavarnas insatser för att hjälpa barn som far illa.

Hur "räddar man barnen" genom att påstå att de behöver en annan hjälp än den de verkligen behöver?

Det talades faktiskt mer om Janne Josefsson än om de utsatta barnen som utnyttjats för att överensstämma med den kollektiva Åsikten - det stora problemet är att barn svälter och fryser!!

Barn far illa .. jag skrev det i går .. men det stora problemet är nog inte maten. Det stora problemet tror jag är otryggheten både i samhället, barnens egen miljö och i hemmiljön. Att försöka lösa barnproblem utan att se hela familjen är säkert mycket lättare om det på förhand finns en kollektiv åsikt om "Barnfattigdom" som går att lösa med riktade insatser till barnen utan att behöva se hela familjesituation.

Men hur skulle de insatserna se ut?

Det är märkligt. Ett bra samtal kan ge plötslig eller omärklig information som gör att jag inser att jag måste ompröva tidigare ställningstaganden, men det kan också vara jag som ger en pusselbit som gör att någon annan ser ett helt nytt mönster.

I ett bra och givande samtal, som kan resultera i en lösning av ett problem, kan deltagarna se problemet från flera håll, få aha-upplevelser eller helt förkasta omöjligheter eller plötsligt finna att det finns relaterade svårigheter eller faktorer som egentligen ligger som grund för det som ansågs vara huvudproblemet.

I ett bra samtal kan en vanlig .. nåja? .. "Ödmjuk och Gullig Näthattare" beskriva  hur det kanske såg ut vid utförsäljningen av kommunala bolag på ett fullständigt begripligt sätt .. vilket får mig att undra ..

Varför kan inte journalister och politiker åtminstone försöka .. någon enstaka gång i alla fall .. beskriva verkligheten som den ser ut från fler sidor än en?

För varje fråga har fler sidor .. inte bara en. Samhället ser helt olika ut beroende på var vi befinner oss i det eller i vilken fas i livet vi lever i. Ska det verkligen vara så svårt att försöka ge en nyanserad bild av det man skriver eller talar om? Eller ingår det i uppdraget som debattör, fri, politisk eller journalistisk, att stå för en kollektiv Åsikt .. oavsett om man tror på den eller inte och oavsett om den skadar föremålen för den eller inte?  

Men de som vill bilda opinion och stå för samhällsdebatten är kanske rekryterade för att vara endimensionella och kanske bara har rätt till var sin kollektiv Åsikt att gnugga in i ansiktet på varandra?

Det förlorar ju alla på .. den som inte vågar lämna den förutbestämda åsikten, den som kan bevisa att den är fel och den som det hela egentligen handlar om?

I går tyckte jag att SVT ägnade alldeles för mycket tid åt att visa det.

(Obs! .. Detta är inte en Åsikt, utan bara ett försök till ett simpelt samtal som kan leda precis vart som helst. Till exempel så vill jag slå ett slag för det nymyntade uttrycket "näthattare", som jag tycker väl beskriver sådana som mig själv. Näthattare - de som öppet och villigt vill delta i samhällsdebatten i motsats till näthatare som gör sitt bästa för att avsluta den så brutalt som möjligt .. är inte det genialiskt, så säg?)

DN, DN, SvD, SvD, SvD, AB, AB, Expr., Expr.,

Jag tycker att det var oväntat ..

.. modigt av Janne Josefsson att granska siffrorna bakom hjälporganisationernas uppgifter om "barnfattigdomen".

Han måste ha förstått att det skulle utmynna i en kritikerstorm .. inte mot de friserade siffrorna .. utan mot honom själv. För i en fråga som varit så omhuldad och så populär bland de etablerade "tyckarna" i samhället, som det skrivits så många hjärteknipande debattartiklar om och som används så flitigt som ett slagträ mot regeringen .. så skjuter man hellre budbäraren än medger att underlaget var fel.

Hur som helst .. för många barn far illa. Deras föräldrar mår inte heller bra.

Hushållen är ofta överbelånade och den lön som kommer i slutet i månaden är många gånger inte pengar att leva på, utan förutsättningen för att kunna betala förra månadens konsumtion. Många hushåll lever på randen till en ekonomisk katastrof .. vilket naturligtvis skapar otrygghet och en känsla av vanmakt.

Vi lever i ett stressat samhälle där många söker omedelbar behovstillfredsställelse eller bekräftelse i konsumtion, missbruk eller partnerbyte med vidhängande "babylycka". Men det finns liksom inte mycket plats för barn när ekorrhjulet snurrar som snabbast .. och så mår alla inblandade allt sämre av dåligt samvete över brist på tid till kärlek och närhet.

Många barn sitter i kläm på grund av vuxna människors bristande förmåga att lösa sina konflikter. Det finns barn som inte törs berätta vad de gjort eller om de har haft roligt hos den ena föräldern av oro för att den andra föräldern ska använda uppgifterna i det ständigt pågående vårdnadskriget. Det finns barn som används för att skada en förälder som den andra föräldern känner ett så glödgande hat mot att h*n bortser från barnens rätt att älska och känna trygghet hos båda sina föräldrar.

Det finns barn som glöms bort när de tysta sitter uppkopplade med någonting som inte stör de gräl eller samtal som de borde ha besparats. Det finns barn som känner sig osynliga och mest i vägen .. betydelselösa, även fast de kompenseras med kapitalvaror och semesterresor där de kan få se hur vuxna fungerar när spriten är billig.

Det finns barn som är rädda för att pappa ska slå ihjäl mamma.

Och det finns barn som döljer att mamma äter tabletter, blir konstig och inte kliver upp ur sängen på hela dagarna.

Det finns barn som är rädda när de är hemma.

Barn får ofta betala ett högt pris för de vuxnas konflikter, missbruk och oförmåga att hantera vuxenlivet och sin ekonomi.

Många barn mår dåligt! Men de som skadar dem mest är oftast de som står närmast och inte förmår ge den trygghet som barn borde ha rätt att växa upp med.

Nu går alla, som höjde sina röster i indignation när siffrorna visade att svenska barn svalt och frös, till storms mot den RELATIVA barnfattigdomen i stället, hånar och misstänkliggör Janne Josefsson för att han "står på de rikas sida och sparkar neråt" .. i stället för att fundera över konsekvenserna av det hans program avslöjade i går.

I programmet får vi se hur Socialutskottets riksdagsledamöter enhälligt uttalar sitt förtroende för statistiken från Majblomman, Rädda Barnen och Bris. Samtliga riksdagsledamöter var införstådda med att barn inte kunde äta sig mätta eller klä sig relevant för årstiden och formade sin politik och sina insatser därefter.

Det är precis som det ska vara .. om underlaget för deras beslut varit med sanningen överensstämmande.

Men det var det alltså inte.

Att våra folkvalda lurats att forma sin politik och sina insatser på oriktiga grunder är inget som någon upprörs över, vad jag kan se? Lars Ohly, till exempel, borde veta hur det fungerar .. tycker inte han att det borde ha varit bra om insatserna varit riktade för att lösa hela familjesituationen för de familjer som lever i "relativ fattigdom" i stället för att koncentreras på hungriga och frysande barn?

Det är väl inte Janne Josefsson som springer de rikas ärenden och sparkar neråt?

Snarare är det väl de som så gärna vill framstå som GODA människor, genom att uttala de vackra orden som visar att de FÖRSTÅR de fattiga och obildade .. de RELATIVT rika .. som gör det när de hellre lever i en tillrättalagd verklighet som förhindrar att stödet går dit där det behövs som bäst .. än förhåller sig till den verklighet som barnen som faktiskt far illa, verkligen lever i?

 När Håkan Juholt säger .. Att vara fattig i ett rikt land är något helt annat än att vara fattig i ett fattigt land .. menar han något helt annat än när jag säger detsamma.

Expr., Expr., AB, AB, AB, AB, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SVT,
Den Hälsosamme Ekonomisten,

Investeringar i välfärden?

Det talas så mycket om vinster i välfärden. Vänsterpartiets ledare tuggar nästan fradga när ämnet kommer upp, sossarnas vänsterfalang KRÄVER att partiledaren ska FÖRBJUDA vinster och den rosenkindade pastor Fridolin verkar tro att det finns en uppsjö av privata aktörer som köar upp för bara nöjet att få bidra till samhället .. helt utan vinstintresse.

LO, som nästan agerar som landets 9:e parti, har till och med lyckats skramla fram en idé .. samhällsbolag .. som bygger på en bolagsform som redan finns i aktiebolagslagen, som har särskilda vinstbegränsningar.

Men ingen talar om investeringarna i välfärden?

Vad beror det på?

Ser de inte sambanden? Eller kan de bara tillgodogöra sig information som stöder ett redan fattat ställningstagande?

För hur man än ser på saken så har de som driver landets privata vårdinrättningar eller skolor, investerat ett betydande kapital i fastigheter, lokaler, utrustning och personalrekrytering.

Jättemycket egna pengar .. om man vill utrycka sig så.

Om LO:s idé om ett vinsttak, som motsvarar den högsta sparräntan hos en svensk Sparbank, skulle gå igenom så tror jag inte att något av dessa företag skulle fortsätta sin verksamhet om det finns minsta misstanke om att så skulle ske.

Det är ju en orimlig tanke. Vem gör riskfyllda kapitalinvesteringar i något som bara ger arbete och ingen vinst? Jag har svårt att se att ens LO hanterar medlemmarnas pengar så ovarsamt?

Men fastigheter går att sälja, lokaler kan överlåtas på andra verksamheter, personal kan sägas upp och utrustning för vårdcentraler, hemtjänst, dagis, sjukhus eller skolor kan förmodligen vara attraktivt att sälja i andra länder eller till den kommun som vill ta över verksamheten .. det går förmodligen att göra på kortare tid än det tar för landets kommuner att bygga upp motsvarande verksamheter

Men var ska kommunerna ta pengarna från, om de dessutom tvingas överta ansvaret för alla som får sparken, ansvaret för alla som förlorar sin gruppbostad/vårdplats/dagisplats/hemtjänst eller måste söka sig till en ny skola?

Vart ska de ta vägen?

Och då är det ju tur att LO förutsett det lilla problemet och lagt in ett kryphål i form av en valfrihet för kommunerna  att göra undantag och godkänna samma typ av samarbetsavtal  som finns i dag.

På så sätt flyttas "valfriheten" inom välfärden över från medborgarna till kommunerna .. där de boende snällt får finna sig i att betala för och välja mellan kommunala alternativ om de råkar bo i en kommun som följer LO:s direktiv eller tillåts välja fritt om de bor i en borgerligt styrd kommun?

Där satte de minsann ner foten när det gäller vinster i välfärden .. eller hur det nu blev?

Och som vanligt så visar ingen något större intresse för kvaliteten i välfärdsverksamheterna eller lägger någon större glöd på att syna de kontrakt som möjliggör övervinster för oseriösa aktörer?

Det är tydligen lättare att lagstifta än att få kommunerna att skriva kvalitetssäkra vårdavtal?

GP, DN, DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, Expr., AB,

Paketering av budskap?

En nyhet i Aktuellt i går var att Coca Cola släppt en liten film som varnade för det höga kaloriinnehållet i deras egen produkt. I dag ska de tydligen släppa ytterligare en film som visar hur konsumenten ska förbruka alla dessa kalorier utan att avstå från sin dagliga dos av Coca Cola.

I samband med den nyheten hade Aktuellt kallat in en reklamare som sysslade med "paketering av budskap" för att utvärdera Coca Colas satsning.

Just nu sitter jag och lyssnar på partiledardebatten .. som påminner inte så lite om Coca Cola kampanjen .. köp vår produkt så ska vi tala om hur ni ska leva för att klara av konsekvenserna.

För ögonblicket går Gustav Fridolin igång på sitt eget salvelsefulla budskap om barn och mänsklighet som tar avstamp i hans egen nyblivna roll som pappa och hans egna erfarenheter som lärare på en folkhögskola .. och det är nästan lite för mycket av det goda.

Men vad är hans budskap .. egentligen? Mer än de vackra orden som varenda människa i hela världen kan skriva under på?

Vad är det jag hör när jag lyssnar på våra politiker medan jag packar ner överblivna tidningar och reklamblad i papperskassar som ska till återvinningen?

En förpackning av budskap?

Eller är det bara förpackningen som serveras? Finns det något innehåll bland alla vackra, färgglada papper, tjusiga snören och rosetter, glitter, löften och vackra texter?

Gustav Fridolin påstår att svenska folket har gett upp och därför skyller bristerna i samhället på "andra".

Han målar en bild av stackars okunniga offer som uppgivet sitter och skyller på varandra i brist på ledning från visionärer som Gustav Fridolin.

Det är nog att göra det lätt för sig .. i min verklighet har aldrig det politiska samtalet varit mer levande än det är nu. Människor som aldrig ifrågasatt eller intresserat sig för det politiska systemet, är nu synnerligen intresserade av sammanhangen i systemet .. orsak och verkan .. och hittar bara luddighet och glidningar på sanningen när de lyssnar på vad deras folkvalda serverar.

Förmodligen är det en följd av de tomma .. men väldigt vackra .. paket som vi får av politiker som inte vågar berätta den sanning som är rätt uppenbar för varje tänkande medborgare.

Och det är fler än vad våra folkvalda tror!

Varför ökar arbetslösheten? .. undrar till exempel Mikael Damberg anklagande.

En märklig fråga, sett så här från gräsrotsnivå.

Behöver Socialdemokraternas representant verkligen fråga .. när han både har möjlighet och insyn i hur det ser ut i resten av världen?

Sedan påstår han att Socialdemokraterna kan GARANTERA att inga unga människor kommer att vara arbetslösa mer än 6 månader, om Socialdemokraterna kommer till makten.

GARANTERA? Hur ska det gå till? Vilka arbeten är det som Socialdemokraterna har i rockärmen?

Ja, det är samma söndertröskade trainee-jobb som ska erbjudas. Jobb med avtalsenliga löner som ytterligare ska belasta kommuner som redan nu har svårt att få ekonomin att gå ihop. Jobb som ska skapas inom vård och omsorg och ytterligare ska belasta den redan hårt ansträngda personalen som ska lämna rapporter, handleda och vägleda de unga SAMTIDIGT som de utför sitt ordinarie jobb.

Jag känner mig lite grand som när jag går igenom ett varuhus dagarna före jul. Det glittrar, det finns ett nästan osmakligt överflöd, det finns högar av inslagna paket utan innehåll som ska stimulera konsumenterna att köpa, köpa, köpa .. utan en tanke på vardagen som kommer när sista julljuset slocknat.

Dagens partiledardebatt känns ärligt talat lite som att få en övermäktig sockerchock .. så det är ju tur att Coca Cola kommer med lösningen på hur jag ska hantera den just i dag.

DN, SvD, Expr., Expr., Expr., AB, AB, AB, AB, AB, AB,

Bristande impulskontroll?

Jag har lite svårt för skyltar som det står "Nymålat" på. Så fort jag ser en sådan ställer jag mig frågan .. ÄR det verkligen nymålat? Eller har de bara glömt att ta bort skylten?

Det finns faktiskt bara ett sätt att ta reda på det, och det är att känna efter, eller hur? Vilket betyder att jag oräkneliga gånger kladdat ner mig med färg och satt små outplånliga fingeravtryck på andras egendom.

Förmodligen finns det någon slag straff för ett sådant beteende om man blir påkommen?

På vårt Coop, i vår lilla stad, finns det ett snöre i taket på grönsaksavdelningen. I slutet av snöret finns en rund, svart knopp och på väggen bakom finns en enorm dubbeldörr som förmodligen leder ut till ett lika stort lager.

Jag misstänkte att det fanns ett samband?

I åratal gick jag omvägar runt detta snöre. Bara dess existens inbjöd ju till att jag skulle vilja dra i det och Maken gav mig stränga förhållningsorder .. Ge nu f*n i att pilla på det du inte har med att göra!!

En dag stod jag och Dottern och väntade på Maken som omsorgsfullt valde den ultimata, ekologiska vitlöken .. vilket brukar ta tid. Av en händelse (?) stod vi precis under snöret och jag undrade som vanlig vad som skulle hända om jag drog i det.

Dottern vill INTE veta.

Då kom en man med chefsutseende och utan ytterkläder och gick förbi. Han stannade till, log vänligt och sa .. dra i det så får du se!

FÅR jag det? .. frågade jag överraskat.

Javisst .. sa han och fortsatte vidare i affären .. och då gjorde jag det.

Sakta, ljudligt och majestätiskt öppnades nästan hela väggen och gav full utsikt över lagret där ett par förvånade människor tittade tillbaka på mig och Dottern, som skämdes så hon inte visste vart hon skulle ta vägen.

Maken kom ilande .. vad har du gjort!!!

Men HAN sa att jag fick .. sa jag och sökte med blicken efter chefspersonen som gett mig tillstånd. Bara för att upptäcka att han var lika fullt sysselsatt med att fylla sin kundvagn med varor som alla vi andra.

Det har sina sidor att ha svårigheter med impulskontrollen. Världen är full av mysterier, ojämnheter som kanske kan lossna, knappar som inte anger vad som händer om man trycker på dem, saker som kanske eller kanske inte sitter fast och färg som kanske redan har torkat.

Den städerska som låg bakom "tågstölden" i natt hade kanske kämpat med sin impulskontroll i månader, medan nycklarna retfullt dinglade i tändningslåset på tåget.

Undrar om tåget startar om jag vrider på nyckeln?

Och så gjorde det inte bara det .. utan åkte också iväg, i full fart rakt in i ett bostadshus!

Jag kan mycket lätt sätta in mig själv i det scenariot.

AB, AB, Expr., Expr., Expr., DN, DN, DN, SvD, SvD,

Det finns en bok om katter ..

.. som jag läser om och om igen och skrattar så jag gråter varje gång. Åh vad jag önskar att jag kunde rekommendera den till er.

Men den går bara inte att få tag i .. åtminstone inte på svenska. För er som läser obehindrat på engelska finns den på Bokus .. "Cats in the Belfry" av Doreen Tovey.

Jag kan se att hon gett ut fler böcker och jag kan bara inte begripa varför de inte finns översatta?

Nu har jag ingen aning om ifall jag begår en brottslig handling eller inte när jag lägger ut ett avsnitt ur boken för att ni ska få se vad ni går miste om? Men avsnittet handlar om när Doreen och Charles ska lämna sin siames Sugieh och hennes 4 kattungar på kattpensionat några dagar.

I likhet med min egen siames så förvandlades Sugieh alltid till, Misshandlad, kidnappad och plågad katt som försöker fly och vrålar på hjälp, så fort hon placerades i en bil och nu skulle de resa 6 mil till det speciella siamespensionatet. Veterinären bistod med en lugnande tablett till den ömma modern och så bar det iväg ...

.. "Under resans första tjugo minuter hade vi faktiskt den fullkomliga friden, med en Sugieh som drömmande betraktade de förbiflygande träden över min axel, och från baksätet hördes bara ett dämpat handgemäng. Sedan gick verkningarna över och på en sekund var vi tillbaka i det vanliga tillstånd de här katterna brukade försätta oss i.

Rena upplösningstillståndet. Sugieh for runt, runt i bilen som en vinthund och skrek att hon inte bara hade blivit kidnappad, hon hade också blivit sövd och var fanns hennes dyra barn?

Charles skrek åt mig att jag skulle ta fast henne för allt i världen, annars skulle det sluta med en krock. Kattungarna, som tog livlig del i allt det roliga, tryckte nosarna mot lufthålen i korgen och skrek "Här är vi mams! Här inne!" medan jag skrek mig formligen hes.

Att vi kunde sluta den resan lyckligt förstår jag inte. Vi försökte köra långsamt. Det gjorde ingen annan skillnad än att det gav alla gående bättre möjlighet att stirra på oss.

Vi försökte köra fort - då kastade sig Sugieh hysteriskt under frikopplingspedalen och höll på att ta livet av oss allihop. Vi satte ner henne i kattungekorgen i den tron att ungarna skulle kunna lugna ner henne, och efter femtio meter måste vi stanna bilen och ta upp henne igen innan hon trampade ihjäl dem.

Men vi hade knappt fått ut henne och spänt remmarna om korgen förrän det hördes ett fasansfullt vrål och Salomo sköt ut sitt stora dumma huvud genom ett av lufthålen och satt där som en uppstoppad jakttrofé på en vägg, medan han kippade efter andan och ylade av förskräckelse.

Det var ett fruktansvärt ögonblick. Charles tycktes också ha förlorat besinningen. Han tog ett tigersprång ut ur bilen och slog igen dörren för att Sugieh inte skulle kunna följa efter och så började han frenetiskt att tömma ut innehållet i sina fickor på gräset. När jag frågade vad han gjorde ropade han tillbaka att han letade efter sin pennkniv. Det enda sättet att klara Salomo var att skära loss honom.

"Gör du det" skrek jag tillbaka, "så dödar du honom. Det går inte att få ett hårstrå mellan Salomo och korgen, i alla fall inte pennkniv. Titta bara!"

Jag sträckte ut handen för att visa exakt hur hårt Salomo satt fast - och då bet han mig omedelbart i fingret ända in till benet. Om han hade kraft kvar att göra det, tänkte jag, så hade han kraft att stå ut med vad jag tänkte göra härnäst. Utan omsvep la jag handen rakt på hans lilla nos, blundade och tryckte till. Vi hörde ett slags smackande ljud, och sen slank Salomos huvud tillbaka i säkerhet som korken ur flaskan, men han hann precis med att bita mig i ett finger till för säkerhets skull.

Så körde vi vidare. Dantes Inferno på hjul.

Hålet i korgen igenmurat med en halsduk, jag med handen paketerad i en handduk och Sugieh,, roten och upphovet till eländet, fortfarande rännande runt, runt som en leksakssnurra. I Glastonbury hittade vi en affär som sålde korgar. Vi köpte deras största korg och stängde in henne i den. Nu kunde hon åtminstone inte löpa runt i bilen. Hon förbrukade i stället sin överskottsenergi på att jama ännu högre än förut."

Efter att ha läst det här kanske ni förstår varför jag genast började längta hett och innerligt efter en egen siames .. och ni kanske också förstår varför Maken, lika hett och innerligt, satte sig på tvären i 10 år innan han föll till föga och gav mig en i julklapp?

Något han påstår skedde i ett anfall av total förvirring.

Men om någon kattälskande läsare har tur och hittar ett ex av den här boken så är mitt råd .. köp den till varje pris, och läs den!