Om någon kommer ihåg ..

.. mitt påtvingade "bokuppdrag", så kan jag berätta att jag nästan är i mål nu.

Det är inte klokt vad jobbigt och tidsödande det har varit. Något som kommit smygande under resans gång, är en växande respekt för alla dem som gör det här på riktigt. En enda bild kan ju ta minst en hel dag!!

I mitt projekt finns det drygt 20 bilder av skiftande kvalitet. En del är så "skiftande" eller skissartade att jag har varit tvungen att göra om dem från början och en del bitar av berättelsen behövde ett nytänk och en arkeologisk utgrävning av fantasier från förr.

Jisses Amalia .. vad jag har jobbat.

Men nu är det nästan klart. Eftersom jag klarade av texten först så har den fått ligga för korrekturläsning i ungefär en månad och när jag i dag läste igenom det hela så upptäckte jag till min förvåning att jag kände mig riktigt nöjd med stora partier. Särskilt ett stycke på slutet tyckte jag till och med var riktigt roligt, trots att jag skrivit det själv?

Maken vill hitta något ställe där man kan göra en "riktig bok" av det hela och det låter ju trevligt.

Det får i så fall blir ditt bidrag till odödligheten .. säger jag. Själv är jag fullständigt klar med författandet i det här livet.

Och nästa också .. om det skulle bli så illa.

Han har gjort det IGEN, ..

.. Fredrik Backman, mannen som skrev boken "En man som heter Ove".

Jag har bara läst drygt hälften, men boken är redan så full med lappar, som markerar alla särskilda ställen som jag vill berätta om, att den nästan liknar en igelkott.

Boken heter "Min mormor hälsar och säger förlåt", och i likhet med den tidigare boken handlar den om så mycket mer än vad själva historien utger sig för att handla om.

Den handlar om sorg, gemenskap, föräldraskap, döden och livet, ansvar och ansvarslöshet, gemenskap och tillit, att vara annorlunda, mobbad och utsatt och om att försöka vara normal och strukturerad i onormala och ostrukturerade sammanhang .. och jag skrattar, ler, våndas och gråter igenkännande om vartannat och ofta samtidigt.

Länge stördes jag av att en hund utfodrades med choklad .. eftersom choklad är livsfarligt även i små doser för hundar. Men så visade det sig att det var en wors och då blev det ju en helt annan sak.

För den här boken handlar också om Landet-Nästan-Vaken, Miamas och alla andra länder där vi alla brukar upptäcka att vi befinner oss ibland.

Men först och sist så handlar den om Elsa och hennes mormor.

Och för mitt inre öga så finns det bara en levande person jag ser när jag läser om Elsas mormor och det är Granntanten.

När Elsas mormor står på flygplatsen och skriker .. "Jävla facistjävlar! Ska ni visitera mig också?? Va? Ska ni kolla så att jag inte har gömt några lejon fulla med sprängmedel i trosorna? Vavava?" och sliter av sig alla sina kläder .. så är det Granntantens lilla upprörda person och ilsket rosa hårtofs jag ser. ( .. och som ett litet internt skämt så måste jag erkänna att jag tänker på en valnöt i sammanhanget!)

Och när mormor säger .. "Idioter kan inte förstå att icke-idioter kan vara klara med en tanke och redan har gått vidare till en annan tanke innan de själva är det. Det är därför idioter alltid är så rädda och aggressiva. För ingenting skrämmer idioter mer än en smart flicka" .. så tror jag att både jag och Granntanten tänker liknande tankar och varje gång Britt-Marie kliver in i handlingen och talar om åtgärder för "allas trevnad" så tror jag att både Granntanten och jag tänker på samma person i hennes politiska närhet?

Om du läser den här boken, vilket jag tycker är helt nödvändigt .. så tycker jag också att du ska läsa särskilt noga på sidan 161. Där fick i alla fall jag en stor klump av vanmakt och beslutsamhet i bröstet, samtidigt som jag blev så där gråtmilt rörd som man kan bli ibland.

Den som är politiskt intresserad bör ägna sidan 180 särskild uppmärksamhet för där kommer förklaringen på hur det kan så komplicerat att arbeta med politik. Det beror självklart på att det finns alldeles för många ångrare bland dem som tvingas arbeta med de politiska besluten!

Och nu kan jag använda några av igelkottslapparna på den andra knappa hälften av boken .. och det är ju tur för dig som hinner läsa den innan jag känner mig tvungen att dela med mig igen.

Fredrik Backmans förra bok ÄLSKADE jag .. så jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva mina känslor för den här boken?

Passionerat förälskad? Eller fullständigt uppslukad?

Men en sak vet jag .. den här boken ger mig precis samma läsupplevelse som jag fick när jag var barn och den är lika välkommen som varm choklad med vispgrädde för en frusen själ. 


Adlibris, Cdon, Ginza, Bokus,

Jag måste skriva en "bok" ..

.. och det är banne mig varken frivilligt eller med glädje. Och även om det inte handlar om något litterärt mästerverk eller ens en "riktig" bok så känns det som en oöverkomlig uppgift. Resultatet .. om det nu ens blir något .. kommer förhoppningsvis att döljas för omvärlden i en vanlig pärm, men inte ens tanken på ett så blygsamt uppdrag gör att det känns lättare.

Problemet uppstod ursprungligen när jag var barn, ca 11-12 år, och min lillebror inte kunde sova på nätterna. Vår mamma var precis så slut som jag senare skulle få lära mig att mammor blir när de är vid den bristningspunkt då barnet lätt skulle kunna skänkas bort till vem som helst som visade minsta intresse.

Så jag berättade sagor för lillbrorsan medan vår mamma sov den utmattades sömn på kvällskvisten och där och då hade jag inte en aning om att jag samlade ihop till en framtida, ovälkommen arbetsuppgift mycket, mycket senare i livet.

När jag sen fick ett eget barn .. som inte heller kunde sova på nätterna .. så plockade jag fram samma gamla sagor ur minnet. De var ju lätta att berätta så att säga på tomgång medan jag smygsov mellan varven .. jag hade ju redan berättat dem så många gånger förut.

Men nu .. helt plötsligt .. så har det gått upp för min dotter att den sagofigur och de berättelser som hon vuxit upp med, bara finns i mitt huvud. Och eftersom hon inte är dummare än att hon begriper att där kommer de att stanna om ingen ser till att få ut dem, så envisas hon med att KRÄVA att de ska ner på papper.

Gissa om jag känner mig dödlig inför den uppgiften! Det känns nästan som om liemannen står och flämtar bakom ryggen!

Och det går bara inte? Det som flyter så lätt över läpparna, till och med när jag tänker på något annat, blir alldeles omöjligt att fånga i form av bokstäver och ord?

Som om inte det var nog så finns det ett otal teckningar av huvudpersonen. De första är till och med från den tiden då själva berättelsen tog form för första gången. Andra har varit så älskade att jag nästan kan svära på att en del av fläckarna är gjorda av välling.

Skicket är alltså inte det bästa och teknikerna har varierat. Det finns blyertsteckningar på tunna papper, akvarell- och akrylmålningar på grova akvarellpapper, målningar med krita och penna i gamla ritblock och små, små lappar som tillkommit av en slump när något varit tvunget att illustreras i all hast.

Allt är samlat i en stor kartong som stått och samlat damm de senaste åren. Äsch, det är väl bara att scanna in och kopiera in i dokumentet .. säger Maken som tycker att jag borde ha varit klar för länge sedan.

Det kan väl inte vara så svårt?

Suck .. jag LIDER verkligen. Känner mig ofullkomlig, värdelös och smyger ovillig runt uppdraget. Visst måste det finnas tvätt som ska tvättas och hängas först? Ytor som behöver dammas, torkas eller dammsugas? Krukväxter som behöver vatten och duvor som behöver frön och hundar som måste kissa och ärenden som måste åkas???

Hur långt har du kommit? .. frågar Dottern förväntansfullt. Och jag måste erkänna .. inte särskilt långt.

Ungefär så här långt ..

Det var en gång en öken.

Det var en stor, jättestor, gigantisk öken där allt bara var sand, sand, sand så långt ögat kunde se. Sanden var lika fin, mjuk och luftig som damm .. eller kanske mjöl .. och den kunde tränga in i det allra minsta lilla skrymsle oavsett hur litet det än var. Därför fanns det inga skrymslen alls i den här öknen, det gick inte att bo där och det fanns alltså inga hus, inga träd, inget vatten och absolut inga människor.

På dagarna sken solen hela tiden. Det var ofattbart varmt, det var så varmt att sanden inte gick att gå på och om du knäckt ett ägg så hade det blivit stekt på bara marken. Om det någon gång hade funnits vatten så hade det för länge sedan kokat bort.

På nätterna var det mörkt och jättekallt .. utom i sanden som fortfarande var varm, men på ett skönt och behagligt sätt.

Det fanns absolut INGENTING levande i den här öknen ... bara tunn, fin, gyllengul sand som flyttade sig som stora vågor på ett hav.

Men .. vänta nu! Om du tittar efter väldigt, väldigt noga så är det något som rör sig över sanden?

Visst är det ett imponerade resultat av mer än en veckas tankemöda?

Kan du inte hitta på något själv .. säger jag till Dottern. Jag har ju ändå berättat det här hundramiljoner gånger. NÅGOT måste väl i allsin dar ha fastnat?

Men det har det tydligen inte?

Gud, vad det här är jobbigt .... kan inte Löfven komma med ett uttalande snart så att det blir lite tjohej i det politiska svamlet som jag kan gå i gång på?

Det finns en bok om katter ..

.. som jag läser om och om igen och skrattar så jag gråter varje gång. Åh vad jag önskar att jag kunde rekommendera den till er.

Men den går bara inte att få tag i .. åtminstone inte på svenska. För er som läser obehindrat på engelska finns den på Bokus .. "Cats in the Belfry" av Doreen Tovey.

Jag kan se att hon gett ut fler böcker och jag kan bara inte begripa varför de inte finns översatta?

Nu har jag ingen aning om ifall jag begår en brottslig handling eller inte när jag lägger ut ett avsnitt ur boken för att ni ska få se vad ni går miste om? Men avsnittet handlar om när Doreen och Charles ska lämna sin siames Sugieh och hennes 4 kattungar på kattpensionat några dagar.

I likhet med min egen siames så förvandlades Sugieh alltid till, Misshandlad, kidnappad och plågad katt som försöker fly och vrålar på hjälp, så fort hon placerades i en bil och nu skulle de resa 6 mil till det speciella siamespensionatet. Veterinären bistod med en lugnande tablett till den ömma modern och så bar det iväg ...

.. "Under resans första tjugo minuter hade vi faktiskt den fullkomliga friden, med en Sugieh som drömmande betraktade de förbiflygande träden över min axel, och från baksätet hördes bara ett dämpat handgemäng. Sedan gick verkningarna över och på en sekund var vi tillbaka i det vanliga tillstånd de här katterna brukade försätta oss i.

Rena upplösningstillståndet. Sugieh for runt, runt i bilen som en vinthund och skrek att hon inte bara hade blivit kidnappad, hon hade också blivit sövd och var fanns hennes dyra barn?

Charles skrek åt mig att jag skulle ta fast henne för allt i världen, annars skulle det sluta med en krock. Kattungarna, som tog livlig del i allt det roliga, tryckte nosarna mot lufthålen i korgen och skrek "Här är vi mams! Här inne!" medan jag skrek mig formligen hes.

Att vi kunde sluta den resan lyckligt förstår jag inte. Vi försökte köra långsamt. Det gjorde ingen annan skillnad än att det gav alla gående bättre möjlighet att stirra på oss.

Vi försökte köra fort - då kastade sig Sugieh hysteriskt under frikopplingspedalen och höll på att ta livet av oss allihop. Vi satte ner henne i kattungekorgen i den tron att ungarna skulle kunna lugna ner henne, och efter femtio meter måste vi stanna bilen och ta upp henne igen innan hon trampade ihjäl dem.

Men vi hade knappt fått ut henne och spänt remmarna om korgen förrän det hördes ett fasansfullt vrål och Salomo sköt ut sitt stora dumma huvud genom ett av lufthålen och satt där som en uppstoppad jakttrofé på en vägg, medan han kippade efter andan och ylade av förskräckelse.

Det var ett fruktansvärt ögonblick. Charles tycktes också ha förlorat besinningen. Han tog ett tigersprång ut ur bilen och slog igen dörren för att Sugieh inte skulle kunna följa efter och så började han frenetiskt att tömma ut innehållet i sina fickor på gräset. När jag frågade vad han gjorde ropade han tillbaka att han letade efter sin pennkniv. Det enda sättet att klara Salomo var att skära loss honom.

"Gör du det" skrek jag tillbaka, "så dödar du honom. Det går inte att få ett hårstrå mellan Salomo och korgen, i alla fall inte pennkniv. Titta bara!"

Jag sträckte ut handen för att visa exakt hur hårt Salomo satt fast - och då bet han mig omedelbart i fingret ända in till benet. Om han hade kraft kvar att göra det, tänkte jag, så hade han kraft att stå ut med vad jag tänkte göra härnäst. Utan omsvep la jag handen rakt på hans lilla nos, blundade och tryckte till. Vi hörde ett slags smackande ljud, och sen slank Salomos huvud tillbaka i säkerhet som korken ur flaskan, men han hann precis med att bita mig i ett finger till för säkerhets skull.

Så körde vi vidare. Dantes Inferno på hjul.

Hålet i korgen igenmurat med en halsduk, jag med handen paketerad i en handduk och Sugieh,, roten och upphovet till eländet, fortfarande rännande runt, runt som en leksakssnurra. I Glastonbury hittade vi en affär som sålde korgar. Vi köpte deras största korg och stängde in henne i den. Nu kunde hon åtminstone inte löpa runt i bilen. Hon förbrukade i stället sin överskottsenergi på att jama ännu högre än förut."

Efter att ha läst det här kanske ni förstår varför jag genast började längta hett och innerligt efter en egen siames .. och ni kanske också förstår varför Maken, lika hett och innerligt, satte sig på tvären i 10 år innan han föll till föga och gav mig en i julklapp?

Något han påstår skedde i ett anfall av total förvirring.

Men om någon kattälskande läsare har tur och hittar ett ex av den här boken så är mitt råd .. köp den till varje pris, och läs den! 

En man som absolut inte ville ha en katt.

Jag fick en liten bok av Nils Uddenberg i julklapp. Den heter Gubbe och Katt - en kärlekshistoria  och handlar om författaren och den hemlösa lilla katt som han absolut inte vill ha.

Nu blev det lyckligtvis som katten ville, och dessutom en bok av en Gubbe som trevande och funderande försöker förstå sitt eget förhållande till och sin besattenhet av sin lilla katt.

Eftersom Nils Uddenberg är docent i både psykiatri och empirisk livsåskådningsforskning så försöker han FÖRSTÅ sin katt .. samtidigt som han boken igenom nästan verkar generad över att han har en så oemotståndlig drift att läsa in avsikter och känslor i sin oavsiktliga livskamrat.

Det är både rörande och roande för en kattmänniska som jag.

"Vi tycker att Kissen tittar förebrående på oss, när vi inte gör som vi tror att hon vill. Men kan en katt förebrå någon någonting?" .. undrar han, och kommer fram till .. "när vi föreställer oss att hon är besviken på oss och får dåligt samvete för det, tillskriver vi henne antagligen känslor som hon inte har."

Den här boken är som ett samtal. Jag vill prata katt med Nils Uddenberg, berätta om mina egna katter, slutsatser och upplevelser .. men det är ju nackdelen med böcker, det går ju inte.

Annars hade jag berättat om Siamesen som livet igenom tyckte att jag var en trist och orörlig typ. 

HAN tyckte verkligen det. För om jag skulle tillskriva honom en uppfattning, så skulle jag beskriva mig själv som kärleksfull, rolig och stimulerande .. om jag var han.

När jag inte var 100% engagerad i honom och inte ville ha honom klättrande över hela mig, utan hellre satt och läste, sydde eller målade, brukade han hoppa upp i fönstret i andra änden av rummet och titta på utsikten eller på mig. Han gäspade, pillade lite i krukväxterna, vankade fram och tillbaka och visade på alla sätt hur tråååkigt han tyckte allt var.

Om jag i alla fall inte lade märke till honom så hade han ett litet knep som garanterat skapade lite action och uppmärksamhet.

Han petade lite försiktigt på blomkrukan .. skraaaaap .. så att den rörde sig liiiite.

Då brukade jag titta upp och säga hans namn! Men STRÄNG röst.

Myysryyyyys!!!

Så gäspade och vankade och ... petade han lite till .. skraaap .. med samma resultat!

Detta upprepades ända tills blomkrukan stod livsfarligt nära kanten på fönsterbrädet. Då kom TRIUMFENS ÖGONBLICK!!

Skraaaap!!

Och jag kastade mig handlöst genom rummet för att fånga upp blomkrukan, ilsket rytande hans namn.

Siamesen försvann som en orm in i ett av sina hemliga siamesgömställen .. bara för att åter befinna sig i fönstret, så fort som jag återgått till det jag tidigare avbrutit.

Skraaaap!!

Jag skulle vilja fråga Nils Uddenberg om finns någon möjlighet att jag inbillade mig att detta beteende var avsiktligt .. eller om det försmädliga uttryck som jag tyckte mig se medan jag galopperade genom rummet, möjligen bara existerade i min fantasi?

Och då kanske han skulle berätta om allt det där som han inte ville avslöja för alla er andra och visa sig vara en lika lättlurad och lättmanipulerad kattägare som jag alltid varit.

Den Makalöse Maurice, ..

.. är en bok av Terry Pratchett som jag inte visste att den fanns, förrän jag hittade den av en ren slump.

Det är en bok om en katt och hans kultiverade gnagare som, tillsammans med "en flöjtspelande grabb med dum uppsyn", reser runt och åstadkommer sin egen råttinvasion i olika städer och sedan tar furstligt betalt för att låta råttfångaren och hans flöjt befria staden från råttplågan.

Genialiskt .. säger min egen lilla Katt och kräver högläsning ur boken, och gärna ett idolporträtt av Maurice över matskålen.

En av de kultiverade gnagarna får betänkligheter redan på sidan 7 och undrar om det verkligen inte är o-etiskt att livnära sig på lurendrejeri .. och då yttrar den Makalöse Maurice orden som jag tror att jag ska odödliggöra på ett korsstygnsbroderi .. någon gång när jag får tid .. och sätta upp .. någonstans där det blir plats.

"Lurendrejeri är precis vad människor ägnar sig åt. De är så förtjusta i att ständigt lura varandra att de väljer regeringar som gör det åt dem."

Är det inte rent lysande formulerat?

Jojo .. det ska vara en katt som förklarar den mänskliga dumheten för människan .. säger mitt eget Geni. Du har aldrig funderat över hur det kommer sig att alla vettiga författare har katt?

Nej det har jag faktiskt inte. Hur kommer det sig?

KATTEN skriver naturligtvis böckerna!! .. hånler min egen lilla besserwisser.

Men för att återgå till den Makalöse Maurice så beskriver han sitt upplägg på ett sätt som gör att jag faktiskt förstår en hel del som jag inte förstått förut när det gäller politik, medias samspel med politikerna, myndigheternas märkliga förmåga att bli som självspelande pianon som spelar en helt annan melodi än den som var beställd ... och diverse antal märkliga påståenden, händelser, utfästelser, varningar och sk drev som gärna ökar i antal ju närmare ett val vi kommer.

Vi ger dem valuta för pengarna.

Men vi tar ju deras pengar?

Det är makt-havarnas pengar, grabben. Och vad gör makthavare med pengar?

???

De avlönar militärer. De krigar. Faktum är att vi nog har förhindrat en massa krig genom att ta pengarna från dem så att de inte kan göra någon skada.

Men en del städer såg rätt fattiga ut?

Det är väl precis sådana ställen som borde slippa krig eller hur?

Men ....

Vi ger dem valuta för pengarna. De får en förskräcklig råttinvasion, de betalar en råttfångare, råttorna följer med grabben ut ur stan och vips är råttplågan över, alla är glada för att ingen pinkar i mjölet längre, regeringen blir omvald av en tacksam befolkning, allmän glädjeyra över allt. Väl använda pengar i mitt tycke".

Läs på du .. säger Katten. Nu när du äntligen har hittat en bok som innehåller något vettigt så är det mycket möjligt att du lär dig något! Se bara vilken vishet du uppnått redan innan sidan 18.

Låt den Makalöse Maurice och hans kultiverade gnagare bilda regering så är du av med alla dina problem i fortsättningen .. fortsätter hon och stirrar uppfordrande på kylskåpet.

Det känns nästan lite obehagligt och illavarslande på något sätt??? Jag undrar hur den här boken slutar egentligen??

DN,

Marsmallow-böcker, tanke-böcker, orimlighetsläsning ...

.. kärlek-sorg-smärta-erotik-böcker, jag läser allt. Helt utan urskiljning eller värdering slukar jag det skrivna ordet så fort jag får en liten lucka i tillvaron .. när jag äter, vilar, när det är reklam eller ointressanta program på tv och innan jag somnar.

Böcker .. det är som konst och skådespel. De är som bäst när skrivarglädjen och kärleken till orden finns på varje sida och som sämst när syftet är att framhäva författarens/konstnärens/skådespelaren storhet före själva "berättelsen". Men det är vad jag tycker .. jag är inte så värst kulturell och intellektuell. Andra kan ju faktiskt gå fullständigt i trans över en särskilt snillrik formulering i en i övrigt ganska fattig mening.

En roman av Sigge Stark som jag fyndade på loppis i somras ger lika mycket läsglädje som när jag läser om Strindberg och upptäcker att åren har gjort att böckerna har ett helt nytt innehåll mot vad de hade när jag var betydligt yngre.

När livet är trist, lågt och svårlevt .. då läser jag deckare. Helst sådana som har samma huvudpersoner som jag bekantat mig med tidigare som hos Håkan Nesser, Elisabeth George och Mons Kallentoft, för att bara nämna några favoriter. Att sjunka ner i allt märkligt elände som dessa personer ständigt lever i känns nästan som en trevlig avkoppling från de destruktiva tankar som jag själv grottar ner mig i.

När livet är kreativt och kul och när idéerna far i luften som nyårsfyrverkerier är Chicklit-romanerna guld värda. Marian Keyes är min absoluta favorit och eftersom de här böckerna är min marsmallowläsning så kan jag svälja hur många som helst när jag är godissugen .. och efter något år har jag glömt hela intrigen och kan läsa dem igen.

Orimlighetsläsning kan vara allt från gamla årgångar av tidningen MAD till härliga fantasyböcker av Terry Pratchett som skildrar en värld som ibland känns lite hederligare än min egen och får mig att bli lite märklig själv i förhållandet till mina närstående. Det är inte alltid de förstår mina "roliga" infall när jag överkonsumerat Terry Pratchett.

Böcker .. livet skulle vara bra fattigt utan dem. Verklighetsflykt, skildringar av andra liv än det jag själv lever, faktasamlande, kunskap och avkoppling, allt finns att hitta mellan två pärmar.

Just nu läser jag en helt ny deckarförfattare, Alltså helt ny för mig .. förmodligen är han välkänd sedan länge bland alla andra?

Men efter tre böcker så inser jag att jag har nya favoriter som kommer att platsa bland mina andra kompisar i den undre världen. Den ständigt trötte Carl Mörk, hans mystiske assistent Assad och dubbelnaturen Rose/Yrsa .. eller om de nu är systrar??

Vem som är pappa till det här gänget? Jussi Adler-Olsen .. och just nu är jag lite sur för att jag lurade mig själv när jag köpte de tre första böckerna för reducerat pris och lämnade den fjärde av ren snålhet.

Eller ett anfall av ekonomiskt förnuft?

Men eftersom jag känner mig lite bitchig just nu så har jag lyckligtvis en oläst bok om Mae West att sätta tänderna i. En av mina alla udda kvinnliga förebilder genom åren, men visst måste man väl bara älska en kvinna som gett oss så många bevingade citat som hon. Jag identifierar mig särskilt med följande ...

Jag är inte någon ängel men jag har flaxat en del med vingarna i min tid.

 Jag har klättrat upp på framgångens stege - felsteg för felsteg. 

(För även om just ordet "framgång" kanske inte sitter så bra så har felstegen i alla fall fört mig framåt ..)

Schrödingerkatter och Lars Ohly.

Jag älskar Terry Pratchett och särskilt förtjust är jag i boken "Riktiga katter bär inte rosett" .. och i går när jag lyssnade mig igenom partiledarintervjuandet av Lars Ohly så kunde jag inte låta bli att tänka på avsnittet om Schrödingerkatter.

Nu inbillar jag mig att det inte är tillåtet att skriva av ett helt kapitel ur någon annans bok .. och OM det är det så orkar jag .. och förmodligen inte ni heller .. med så mycket text i något så futtigt som en blogg?

Men jag kan avslöja att de "ursprungliga" Schrödingerkatterna .. om det nu fanns några, det är omtvistat .. härstammar från Erwin Schrödingers berömda men ökända kvantmekaniska experiment på 30-talet?

Experimentet består av en KATT, en LÅDA, en flaska GIFT .. en liten flaskkrossarmekanism och slumpvisa kärngrunkor som avgivits av något radioaktivt material.

Detta är alltså ett TANKEEXPERIMENT .. ett som man inte KAN utföra och som inte GÅR att utföra .. men som förklarar varför katter, som tillsynes varit försvunna en längre tid plötsligt uppenbarar sig oskyldigt sovande i soffan eller inuti en kartong som beviserligen aldrig varit öppnad.

Eller befinner sig fridfullt sovande i sängen fast ni VET att ni kastade ut den innan ni låste dörren??

Alltsammans är fullständigt obegripligt, eller hur??

Ni har egentligen INGEN ANING om VARFÖR jag ens skriver det här???

Vad MENAR människan?? .. undrar ni ...

.. och då har ni precis samma känsla som jag hade i går kväll.