Sveriges åldrande, fula, osynliga, värdelösa kvinnor ..

 .. har i dag fått en julhälsning på DN:s ledarsida.

Jo, jag tackar jag. Tänk att bli uppmärksammad av en ledarskribent på Dagens Nyheter! Det var minsann inte kattskit, som någon nu glömd åldrad anhörig brukade uttryckta det.

Förmodligen en ful, osynlig, värdelös kärring som karlarna inte iddes vända sig om efter även om hon gick naken på stan?

För det är ungefär så det låter när Lisa Magnusson beskriver det hemska öde som väntar ALLA kvinnor ”som antingen föddes fattiga eller blivit rånade av tiden och tyngdlagen”. En del kända skribenter lider så till den milda grad av sin förlorade skönhet – som de tydligen rånats på av tiden – att de frivillig ”raderar sig själva ur andras blickar, i skam”.

Huuu! Jag ryyyyyyyyyyser, detta hade jag ingen aaaaaaning om? Här har jag gått och trivts med mig själv utan att ens skämmas alls.

Det finns alltså inget förfärligare, alternativt ingen större frihet (om du fortfarande är snygg?), än ”att slippa förhålla sig till blickar, kommentarer och närmanden”.

Äldre kvinnor rör sig till och med på samma sätt som fula kvinnor?

Jisses!

Vilket århundrande kommer den är journalisten från? Själv kan jag ärligt säga att bilden av förhållandet mellan män och kvinnor som Lisa Magnusson målar upp, känner jag inte igen. Inte som tonåring och inte som ”åldrande kvinna”.

Livet är fantastiskt oavsett ålder, skönhet är kanske flyktig men personlighet och karisma följer personen livet ut, oavsett om vederbörande är man eller kvinna.

Men det är väl bara att tacka för synliggörandet från DN, för jag ingår väl också i gänget som förlorat ”sin gångbara valuta”, eftersom jag befinner mig på fel sida om den magiska 55-årsgräns där ”det inte längre går att se naturligt ung ut längre”.

Men, vad är det här för smörja? Vem är denna Lisa Magnusson och hur gammal är hon som önskar att ”åldrande kvinnor kunde tillskrivas ett värde (..) i sin egen rätt, som personer att se i ögonen och lyssna på”?

Lisa Magnusson är 36 år och feminist, upptäcker jag. 

Stackars lilla flicka är ju ett förminskande tilltal enligt feminister, så jag nöjer mig med att hoppas att hon mognar betydligt innan hon förlorar sin ”gångbara valuta” vid 55. Annars kanske  hon, som åldrande kvinna, kan hoppas på att bli sedd och värderad som kvinnlig ståuppare i livets oundvikliga slutskede efter 55.

För det här var den mest absurda och roliga krönika jag har läst sedan Johan Hakelius berättade om sin heteronormativa hund.

Läs också Britta Svenssons reaktion på samma krönika.

Jag har checkat ut från samtiden ..

.. eftersom jag tydligt känner att jag inte längre passar in.

Så i stället för att använda värdefull tid till att suga i mig negativa, enögda nyheter, humörsänkande offerberättelser från över- och medelklassen, rapporter om sönderfallet inom våra myndigheter, orealistiska visionära drömmar, smutskastning och rena lögner från politikerskrået och motbjudande insikter från influenservärlden, har jag koncentrerat mig på mitt alldeles eget närområde.

Att avstå från kommunikation där den andra parten befinner sig bakom en skärm - även om jag väger in den ökande smittspridningen av corona - har varit svårare än jag trodde.

Vi har bott här i över 20 år och har inte så många grannar. En del har bott här hela tiden, andra har flyttat och nya har flyttat in. Det är mest odlad mark och skog mellan alla bostäder och vi har noterat vilka som försvunnit och vilka som flyttat in, men mer än så har det inte varit. Men i tre mindre hyresfastigheter och 6-8 hus bor det drygt 30 vuxna och ca 11-12 barn och trots att vi känner till namnen på de flesta och regelbundet hälsar på och byter några ord med alla vi möter ute, kan jag inte påstå att vi ”kände” varandra.

Det är ju egentligen inte klokt!

Om vi överhuvudtaget har kommunicerat har vi gjort det med sms!

Hur galet är det? Jag passerar det hus som sms:et kommer ifrån och svarar mindre än 50-100 meter från personen jag kommunicerar med?

I våras ledsnade jag på sms, mail, skype och alla andra kommunikationsvägar som finns till för att underlätta för att slippa att fysiskt möta andra människor. Jag hade då ingen aning om hur besvärande det numera är för människor att faktiskt knacka på dörren, ringa eller tala direkt med någon överhuvudtaget.

De direkta, oplanerade, personliga samtalen är nästan som att betrakta som något pinsamt och jag VILL verkligen se den jag talar med. Jag skulle nästan vilja påstå att jag törstar efter personlig kontakt med fler än dem jag alltid möter regelbundet.

Men skam den som ger sig och efter att ihärdigt ha stretat mot strömmen så är det nu en stor del av dem som jag känner och de omkringboende som har insett att – om de vill mig något så måste de tala direkt med mig. Antingen öga mot öga eller i telefon.

Det har inte varit lätt.

Men det går om du anstränger dig, så jag har stått till tjänst när det har krisat, behövts en hjälpande hand eller goda råd. Jag har odlat stockrosor och hemsökt så många som möjligt och delat ut frodiga plantor och som tack har jag inbjudits till en fikastund eller fått rapporter om hur plantorna har tagit sig, vuxit sig stora och i ett fall till och med blommat.

Vi har tillsammans räddat livet på en kattmamma och 4 ungar – det tog minst två månader av daglig stödmatning och list - och befriat den förmodade fadern från ytterligare lidande när den veterinärvård som vi gemensamt ville erbjuda var förgäves.

Vi har lånat ut saker, skjutsat barn, blivit bjudna på födelsedagsfiranden och fika och nu vet jag vad många av mina grannar sysslar med bakom de stängda dörrarna och det är fascinerande att få se vilken kreativitet som blomstrar i det fördolda.

Vi har bjudit på kaffe i tid och otid, fått nybakade småfrallor levererade vid dörren på morgonen, bistått med ägg och andra livsmedel som fattats vid en impulsivt bak, hjälpt till att gräva rabatter, fått hjälp med annat som för tillfället känts ogenomförbart och fått uppskattad hjälp med fönsterputs. Jag har målat nya skyltar till den enda lilla affärsverksamhet som finns i området och fått rabatt på det jag upptäckt att jag inte kunde leva utan och av andra har vi fått buketter med eterneller och bärkassar fulla med hemodlade grönsaker som jag inte ens visste fanns.

Vår senaste vakthund, den speedade Knasfibblan, Gnällfisen, Lilla Fjanten, Ängsliga, ömhetstörstande Tindra – kär hund har många namn - har i sin tur samlat barn på vår gårdsplan och fått 7 barn som bott vid samma vägsnutt i ca 2-3 år att lära känna varandra och bli vänner, trots att de inte bor mer än 500 meter från varandra.

Men framför allt, vi har lärt känna varandra mer än som bara förbipasserande personer och det finns inte en katt eller hund i området som jag inte vet var den bor.

Det känns bra. Även trots att en hel del av dem som jag annars bara hittar som sms eller mail mer eller mindre har försvunnit.

Men det tar tid. Tid som jag tagit från sociala medier.

Det lilla livet är underskattat.

Gruppkänslan i ett bostadsområde är ovärderlig, när den är ömsesidig och på lika villkor.

Jag skulle vilja skriva om den djupa saknad jag fortfarande lever med efter att ha förlorat min bästa vän Rackarkotten, om vår senaste familjemedlem som fortfarande försöker låtsas att den Makalöse Maurice inte finns och om alla dråpligheter som uppstått när vi försökt förstå varandra och långsamt vuxit samman, men internet känns inte som en bra plats för varken mig eller henne just nu.

Ibland vill jag visa upp allt jag gör eller syr av återvunnet material, men det känns säkrare att visa upp det för ”verkliga människor” i det verkliga livet.

Att ha åsikter om dagsaktuella frågor, kulturarbetarnas ”ovärderliga” bidrag till mänskligheten eller politiska beslut känns meningslöst eftersom den ”rätta åsikten” redan är fastslagen och jag oftast befinner mig utanför den gemenskapen.

Men jag saknar tiden då internetmöten fortfarande var nyfikna och vänliga. Då, när en ironisk eller skämtsam mening roade i stället för kränkte. Då, när oliktänkande för det mesta kunde mötas, kommentera och respektera varandras åsikter, trots kraftfulla och djupt kända argument MOT varandras ”sanningar”.

För det finns faktiskt fler sanningar än en, beroende på vem du är, var och hur du lever, även om många har svårt att acceptera det.

Jag tror aldrig jag har haft så roligt som när jag blev inbjuden på Nobelmiddag tillsammans med pristagaren för Dålig Humor 2009. Enligt Maken skrattade jag till och med när jag sov? Eller när vi var några galningar som hade en gemensam blogg som kallades för Choggen. Jag undrar vart de tog vägen, alla roliga, frispråkiga och inspirerade bloggvänner som var så viktiga för mig då? Hade de kommentarsfälten publicerats i dag hade vi förmodligen blivit åtalade.

Men det är väl det som är grunden för demokratin? Respekt för andras åsikter och förtroendet för rätten att uttrycka en annan?

Eller?

Hur som helst, den här bloggen vilar just nu och om andan faller på eller tidsandan förändras så kanske den vaknar till liv igen. Men just nu mår jag bra, har roligt, bakar pepparkakor, plockar fram allt nött men högt värderat julpynt och ser fram emot ett julfirande som förhoppningsvis är exakt likt alla andra med de urgamla tomtarna på spiselkransen, Werner i krubban, Rudolfarna och Tomten Sven placerad vid granen tillsammans med Julbocken och nykomlingen Julflamingon.

Och jag önskar verkligen att alla, som mot all förmodan fortfarande läser det jag skriver nu, får en bra, lugn och lycklig jul – och en anständig elräkning - och att vi tillsammans kan se fram emot nya år som blir bättre än de vi lämnar bakom oss.

För hoppas kan vi ju alltid, eller hur?

Så, bjud grannen på en pepparkaka, gör någon glad och njut av livet.

Det är ditt liv och din vardag ..

 .. som det här valet handlar om och är du inte skuldfri och har en rejäl buffert lika stor som din årslön, så är det hög tid att börja fundera över vilken framtid ditt val kan erbjuda.

För min del har jag inte ändrat åsikt på en enda punkt sedan jag skrev följande blogginlägg inför förra valrörelsen. Kanske tycker jag till och med att det jag skrev då är mer aktuellt i dag än det var när jag skrev det?

Men om du trodde på rosafluffiga visioner, sockrade löften och ett mischmasch av klyschor, floskler och ”ideologiska riktningsgivare” när du lade din röst 2014 eller 2018, så är det nog hög tid att du ser över vad du egentligen fick.

Är du inte nöjd, se då till att inte göra samma misstag en gång till för de kommande 4 åren kommer att bli svårnavigerade för vilken regering som helst.

Så - (TORSDAG 14 DECEMBER 2017) 

Tänk er för ..

 .. ”och försök att hitta er inre kompass. Den som säger till er att er röst är för viktig för att slängas bort. Att er röst ska gå till något som ni verkligen tror på och som är det bästa för vårt land. Att vi har en hundraårig framgångssaga bakom oss, som fortfarande har massa potential att förbättras, utifrån den plats vi är på i dag och de människor som bor här i dag. Inte de som bodde här för hundra år sedan. Och att det kräver en politik som vill alla människor väl” .. skriver Nisha Besara i Expressen.

Hon beskriver också vad som händer om vi röstar fel .. ”Sakta förflyttas våra gränser för vad vi tycker går an och sakta börjar vi behandla andra och varandra på ett lite annorlunda sätt. Sakta höjer vi vår tolerans för det som tidigare var oacceptabelt och sakta blundar och andas vi igenom det som tidigare kändes outhärdligt” och att .. ”det finns en risk att vi inte kommer att förstå vad som har hänt förrän det är för sent. Det har nämligen hänt förr”.

Jag känner faktiskt igen mina egna tankar i det hon skriver, men jag ser det från en helt annan synvinkel.

Den ”risk” hon fruktar och de gränser som hon tror ska förflyttas om vi röstar ”fel”, det är något som jag tycker pågår just nu.

Det är förmodligen för sent att återställa det som skadats i förtroende, tolerans och öppenhet under den första, och förhoppningsvis sista, S-märkta mandatperioden. Under drygt tre år har maskorna i välfärdens skyddsnät successivt trasats sönder och kommer troligen aldrig att återställas i de skick de en gång var.

Det kanske har hänt förr, men det är en klen tröst för dem som drabbas nu.

Luften redan är svårare att andas, umgänget mellan människor är försiktigare och vaksammare, det offentliga samtalet har blivit mer begränsat, vi mer eller mindre tvingas att behandla andra och varandra på ett annorlunda sätt. Det som tidigare verkade outhärdligt är för många i dag en verklighet de måste förhålla sig till för att överleva.

En transparent kampanj för en plats i säkerhetsrådet är så tveksam att den hemligstämplas. Hemlighetsmakeriet och lögnerna när det gäller landets IT-säkerhet, den ökande kriminaliteten och den skenande våldtäktsstatistiken hanteras med största varsamhet av media och partiboken är viktigare än kompetensen när det gäller ledarskapet över till exempel polismyndigheten.

Det sparas på sjukförsäkringen och på stödet till de funktionshindrade, de dementa, äldre med hjälpbehov, hemlösa och missbrukare, psykiskt sjuka och köerna till livsviktig cancervård växer sig i vissa län så långa att patienten inte överlever, samtidigt som vår generositet inte verkar ha några gränser när det gäller unga vuxna män utan asylskäl som inget hellre vill än att återförenas med sina familjer här, i stället för i det land som de lämnade i hopp om ett rikare liv.

Svenska kyrkan har blivit socialistisk med fler politiker än troende präster, det är både ord och verkstad när det gäller muslimer, men bara tomma ord när det handlar om judar så - ja, det har hänt förr och - ja, det känns redan svårt att andas och det är svårare att skratta, för tänk om du skrattar åt fel saker!

Jag håller med Nisha Besara .. var du lägger din röst är viktigare det kommande valet än vad det någonsin varit tidigare under min livstid. Så försök att hitta er inre kompass. Den som säger till er att er röst är för viktig för att slängas bort. Att er röst ska gå till något som ni verkligen tror på och som är det bästa för vårt land.

Men vilka är de partier som vill alla människor väl, som Nisha Besara skriver om? Vilka är de ”som försöker utifrån de idéer som de genuint tror på, att hitta ett sätt som fungerar för de flesta och som kommer att samtala och kompromissa och hitta lösningar som tjänar det här landet som är vårt”?

Jag för min del anser inte att de finns i den regering vi har i dag.

 

Det ångestfyllda (S)kriet från vänster.

Socialdemokraterna kallade i dag till pressträff för att varna för det demokratiskt folkvalda parti som mer än något annat hotar deras maktinnehav?

Bara det är unikt i en svensk valrörelse.

Är det ens inom demokratins ramar?

Tänk om Ulf Kristersson kallat till pressträff för att förklara vilket säkerhetshot de socialdemokratiska ministrarna i Sveriges regering är, till exempel de två som representerade partiet i den nu aktuella pressträffen?

Jag vill inte sänka mig till samma nivå som socialdemokraterna, men kan inte låta bli att reagera över valet av talespersoner.

Anders Ygeman, ”mannen som tvingades avgå från inrikesministerposten 2017, på grund av sitt ansvar för Transportstyrelseskandalen”, där serbiska IT-tekniker – utan säkerhetskontroll – fick tillgång till flera sekretessbelagda register vilket betydde att hemlig information om svensk infrastruktur, fordons bepansring och nyckelpersoner i svenskt försvar kan ha röjts”. Vilket är en av de allvarligaste incidenterna till skada för rikets säkerhet på många år.

Peter Hultqvist som KU anmälts vid ett flertal tillfällen bl.a för korruption, för att ”medvetet undanhållit information” om försvarsekonomin och risken för underfinansiering och med anledning av att regeringen har köpt ubåtar för 5,2 miljarder kronor utan att riksdagen haft möjlighet att godkänna detta.

Inte med ett enda ord nämndes kontakterna mellan Ryssland och Vänsterpariet och Vänsterpartiets flaggviftande för PKK samtidigt som Sverige har sköra NATO-förhandling med Turkiet, men att Jimmie Åkesson inte ville välja mellan Joe Biden och Donald Trump (han ville inte ha någon av dem) var tydligen ett större hot mot Sveriges säkerhet.

Det var plågsamt att se den här presskonferensen och det var uppenbart att det också var plågsamt för ministrarna att tvingas läsa från de manus de hade framför sig. Bleka och svettiga stod de där som bevis på att den socialdemokratiska verktygslådan är tom och att det enda som finns kvar är smutskastning och hot riktat med de andra demokratiskt folkvalda partierna.

Det är både patetiskt och pinsamt.

Men det är också uppenbart att Socialdemokraterna ligger försvarslösa i något som nästan kan beskrivas som dödsryckningar och att deras enda hopp om överlevnad är att kunna ta livet av ett annat parti för att kunna transplantera in deras politik i det tomma skalet.

Får de förnyat förtroende efter valet så är det ett skadskjutet eller dödsdömt parti som gamla trotjänare skickar upp på banan igen.

Svenska folket borde befria dem från den förnedringen.

Miljöpartiet VILL, Socialdemokraterna samtycker INTE – men måste kanske ändå?

 I Expressen kan vi läsa att Miljöpartiet räknar med att få sitta med i Magdalena Anderssons regering om vänstersidan vinner valet men att det ”från S hörs helt andra tongångar: Centralt placerade regeringskällor uppger att det finns en tydlig ambition från S sida att hålla MP utanför Rosenbad – och i stället bilda en regering med enbart C.

– Man kan inte gå tillbaka till en situation där MP är en bromskloss i massa frågor där det finns ett stort behov av att röra sig snabbt framåt, säger en tung S-källa”.

Det känns både märkligt och motsägelsefullt med tanke på att den enda livlinan som Miljöpartiet har är socialdemokratiska stödröster som beordrats fram av ”tunga” S-företrädare. En slags politisk våldtäktssituation där ena parten är ovillig men ändå tvingas ställa upp för husfridens skull. Eller en slags sadomasochistisk politisk lekstuga?.

Den här valrörelsen rör sig stadigt nedåt och blir allt mer obegriplig.

För utan de s-märkta stödrösterna åker Miljöpartiet ur riksdagen, och med dem betalar Socialdemokraterna för sin egen ”bromskloss” och ytterligare 4 års kaos för medborgarna.

Men det är klart att Magdalena väljer Miljöpartiet före svenska folkets behov, särskilt nu när det i vissa mätningar ser ut som om att Socialdemokraterna för första gången någonsin riskerar att bli Sveriges näst största parti.

Själv är jag helt nöjd om Miljöpartiet försvinner ur riksdagen, det går säkert bra för partiet att skapa kaos alldeles på egen hand utan stöd och hjälp från skattebetalarna.

(S)KÄMS!!!!

När jag läser om LO:s senaste bidrag till Socialdemokraternas valkampanj blir jag lika heligt förbannad som ett ”riktigt bastant fruntimmer” från en av 40/50-talets pilsnerfilmer.

Vet hut! Hur UNDERSTÅR NI ER att utnyttja era medlemmars pengar på detta viset! - vill jag ryta för att sedan ta den eller de ansvariga odågorna i örat och utdela en gammaldags och ärligt menad risbastu på den delen av kroppen som de flitigast tillbringar sin arbetstid på.

Mer än hälften av LO:s medlemmar röstar INTE på Socialdemokraterna, men trots det måste de vara med och finansiera det senaste genidraget i form av ett flygblad som, om det landar hemma hos mig, riskerar att framkalla en akut och livshotande hjärnblödning.

Så nu vet ni det om det plötsligt blir knäpptyst på den här sidan.

Tillsammans med Lena Hallengren tänker Magdalena Andersson ”Göra Sverige Bättre”.

Det budskapet är nu uppklistrat över hela landet. Men bättre än vad då? – kan man undra, för det framgår inte.

”Vi ska ta tillbaka kontrollen över välfärden” – lovar Socialdemokraterna på sin hemsida och samma fråga dyker upp hos mig. Från vem då? Och framför allt HUR?

Vad jag vet så är det Socialdemokraterna själva som har haft ”kontrollen över välfärden” de senaste åtta åren? Vad är det då som har hindrat dem från att utnyttja den till folkets bästa?

Under de senaste åren är det fler av mina bekanta, än vad som kan anses vara rimligt, som har drabbats hårt av Försäkringskassan kyliga och omänskliga beräkningar, regler och beslut.

Och om någon vill besvära sig med att läsa hur andra har blivit bemötta av Försäkringskassan de senaste åtta åren så kan ni läsa berättelserna på #116omdagen eller bara berättelserna från det innevarande året som finns HÄR.

Jag tänker inte göra någon större utläggning om kompetensen hos Försäkringskassans generaldirektörer, men vill gärna påminna om att Dan Eliasson var en av dem som den Socialdemokratiska regeringen ansåg ha det som krävdes för ett så ansvarsfullt uppdrag.

Vad är det som har hänt med svenska folket? Har vi ingen överlevnadsinstinkt alls eller varför är det så många som vill ha ytterligare 4 år tillsammans med ett parti som uppenbart och endast har Makten som mål och som verkar se medborgarnas behov och önskemål mest som en ovälkommen börda?

För min del skulle jag hellre rösta på Vänstern än något annat än de tre andra röda partierna, eftersom de åtminstone VILL göra något även om det inte på det sätt som jag tycker är rimligt.

Men som tur är har jag andra valmöjligheter i ett val som är på allvar för mig, även om de röda lakejerna på Aftonbladet mest upplever det roande och underhållande där de sitter i sin eget lilla skyddade version av verkligheten.

Jag har ingen anledning att skämmas över varken LO, sossarna eller Aftonbladets enögda debattörer, men eftersom de själva inte verkar förstå bättre så klistrar sig skamkänslan  ändå fast.

Och vad som kommer att hända med Sverige om vi måste leva med samma typ av regering i ytterligare 4 år kan jag bara gissa, men jag vet att det inte är något att se fram emot.

Tror Magdalena Andersson verkligen att Jimmie Åkesson kan bli statsminister?

 Det är förvånansvärt många som faktiskt tror att Jimmie Åkesson kan bli statsminister om SD blir den blå sidans största parti.

Jag har till och med en nära vän som var gråtfärdig när hennes son berättade att han funderade på att rösta på SD. För då kanske Jimmie Åkesson blev statsminister och fick styra landet som han ville.

Hur dåligt pålästa är vanliga människor egentligen. Är det här en följd av skolans misslyckande eller hur kommer det sig att så många inte har en aaaaning om vad som händer efter det att de lämnat sin valsedel?

Men det är ändå inte det som förbryllar mest. Magdalena Andersson, vår statsminister, verkar OCKSÅ oroa sig för att Jimmie Åkesson ska bli statsminister?

Hennes övertygelse om att detta ligger inom möjlighetens gräns är så stor att hon till och med kontaktat både SVT och TV4 för att få debattera med Jimmie Åkesson i stället för Ulf Kristersson i valets obligatoriska slutdueller mellan statsministerkandidaterna.

Och går jag in på Socialdemokraternas Instagram ser jag att frågan om Jimmie Åkesson som statsministerkandidat är synnerligen aktuell även där?

Var går gränsen för hur okunnig en folkvald kommunpolitiker/riksdagsledamot eller minister egentligen får vara när det gäller vårt statsskick?

Så till Magdalena Andersson i synnerhet och Socialdemokraterna i största allmänhet vill jag härmed dela ut några lugnande ord – Först måste talmannen föreslå Jimmie Åkesson som statsministerkandidat och Jimmie Åkesson KAN INTE bli statsminister om mer än hälften av riksdagens ledamöter, det vill säga minst 175, röstar mot förslaget. 

Vilket i dagsläget gör att talmannen redan från start skulle anse att det är lika meningslöst att föreslå Jimmie Åkesson som statsminister som Annie Lööf förra året.

Det skulle aldrig riksdagens övriga partier gå med på.

Och om det sk blå laget skulle vinna valet med stor marginal så är det i alla fall talmannen och riksdagen som avgör vem de vill släppa fram som statsminister och M, KD och L röstar garanterat mot ett förslag om Jimmie Åkesson som statsminister.

Det förstår Jimmie Åkesson även om Magdalena Andersson uttrycker tvivel om den saken.

Det finns egentligen bara ett parti som skulle kunna garantera Jimmie Åkesson åtminstone en vice stats/justitie/migrationsministerpost och det är Socialdemokraterna som enligt Novus dagsfärska mätning har 29%, vilket tillsammans med SD:s 22,4% skulle samla 51,4% och göra att S och SD ensamma kunde få hela makten med Magdalena Andersson som statsminister.

Kan detta vara det som ligger bakom Magdalena Anderssons underliga uttalanden och den märkliga frågan på s-märkta instagramsidan?

Går Magdalena och Jimmie bakom ryggen på de övriga 6 partierna? Är detta egentligen en sk statskupp?

I den här underliga sk valrörelsen är ju vad som helst möjligt med tanke på den motsägelsefulla och innehållslösa information vi får.

https://www.riksdagen.se/sv/sa-funkar-riksdagen/demokrati/sa-bildas-regeringen/#bdbc41fc23ba8da17331d807d43be4de