Klimataktivist och ligist ..

 .. var rubriken på ett avsnitt av Niklas och verkligheten i tv4 i våras. Det kan också vara beteckningen på vår egen aktivist/ligist, den Demonstrerande Makalöse Maurice.

Jag såg hela serien med intresse, den var vardaglig och lågmäld, aktivisterna framstod nästan som gamla tiders gulliga syjunte-tanter när de satt samlade i köket, ivrigt diskuterande omgivningens alla fel och brister. Fast i det här fallet var alla generationer representerade med den gemensamma nämnaren att själva aktiviteten tog så mycket av deras tid att Någon Annan tvingades försörja dem, i ett fall hustrun som arbetade och förmodligen också tog hand om barnen när maken fick ett hedervärt fängelsestraff som tack för sina klimatinsatser.

Men vad offrar man inte för att rädda jorden och klimatet, när ingen annan gör något?

Vad Någon Annan förväntades göra mer än att ”rädda” i största allmänhet eller hur detta världsomspännande ”räddande” skulle gå till framgick inte helt klart. Men att förhindra andra människor att förflytta sig antingen på vägar, i luften, skidspår eller andra transportvägar är tydligen väldigt effektivt i bekämpandet av klimatförstöring och miljöförstöring. Men helst bör visst aktionerna genomföras inom cykelavstånd i städerna, för här i den farliga landsbygden är det ont om både aktivister och ligister. Tack och lov och ta i trä!!

Jag är inte rätt person att förstå den här typen av aktivism. Det måste finnas effektivare sätt att åstadkomma förändring och om det är politikernas sak att göra själva jobbet så undrar jag varför aktivisterna inte engagerar sig politiskt och söker den makten själva i stället för att limma fast sig på E4 eller rusa omkring tjohejande i skidspåret i slutspurten i en större tävling, (mitt i naturen!?), som arrangerats av minst lika engagerade entusiaster?

Men som social samvaro verkar aktivism vara betydligt roligare än det som vanligtvis erbjuds. Åtminstone på planeringsstadiet, som verkar vara både roligt, engagerande och omfattande.

Vår egen aktivist/ligist är exakt lika engagerad och enögd. ALLT är vårt fel! Vädret. Försenade måltider. Onödiga sovmorgnar som försenar frukosten. Dörrar som är stängda. Och en hel del annat som vi inte begriper förrän vi ser förödelsen som en verklig eller inbillad kränkning har utlöst.

Mest stryk tar våra mattor. Aktivistens egen tolkning av motorleder, antar jag.

I synnerhet den gångmatta som finns utanför toalettdörren i den trånga passagen mellan hallen och köket.

Vi öppnar dörren, den Makalöse sticker ut nosen, tittar argt och förolämpat på oss om det är kallt eller regnar, rusar in och … mördar mattan.

Den är visserligen inköpt på Rusta till ett trevligt lågt pris, men i alla fall.

Värst blir det om någon är inne på toaletten när aktionen pågår eftersom det ibland inte går att komma ut med ett mattberg mellan dörr och vägg.

Den nya soffan, inköpt billigt för extrapris på MIO, (man lär sig efter ett antal katter), ser redan ut som den gamla soffan som fick ett sorgligt slut på återvinningen. Åtminstone på baksidan och nedre delen av armstöden. I övrigt är den dold under filtar och plädar.

Stolarna i köket hann vi aldrig använda, men de var ju aktiverande för katten och det har ju ett värde det också.

Men vi älskar vår aktivist och anpassar oss. Även när han kastar sig över de mattor som vi ärvt eller betalat betydlig mer för. För vad gör man inte för en vän som senare på kvällen faller ihop som en liten, gullig, 7 kg tung pälshög i knät och effektivt stoppar all blodcirkulation i benen, så att vi måste jogga på stället för att överhuvudtaget kunna röra oss när han sovit färdigt.

Jag är inte heller road av fotspår på diskbänken, stölder från matbordet, utrensningar från min garderob, hål i mina kläder, men ärligt talat så är jag som minst tolerant när han hoppar upp i min säng på morgonen, kall, blöt och sandig om tassarna, och värmer sig mig samtidigt som all sand samlas på mitt underlakan.

Vilse i diagnosträsket ..

Jag har noterat att det blir fler och fler i bekantskapskretsen, framför allt i 30-50-årsåldern, som informerar mig om att de äntligen fått en diagnos som förklarar deras mående och beteende. Efter 60-65 år verkar det däremot som att de flesta har gett upp och accepterat livet som det är?

Fast det är ju bra och alldeles utmärkt med självinsikt och diagnoser och högre livskvalitet, men det ställer ibland till problem.

För hur ska jag komma ihåg och förstå all den information som jag förväntas ta hänsyn till även om vi möts mycket sällan? Jag försökte skriva en lista men vet inte längre var jag placerade den, och det vill jag verkligen inte få en personlig diagnos på eftersom jag misstänker att det i mitt hem finns åtskilligt som jag inte längre minns att jag har glömt var jag gjort av det.

Alldeles för ofta känner jag att jag hamnar i situationer som jag borde ha hanterat annorlunda, om jag bara hade kommit ihåg den information som gavs förra året eller flera år före det.

En person med HSP, det vill säga en högkänslig person, som tydligen under många år informerat mig om varje enskild detalj i sitt komplicerade känsloliv, lyckades knäcka mig så till den milda grad att jag tillbringade en ångestfylld natt med att rannsaka mig själv och känna ett starkt behov av en egen diagnos att förklara mitt okänsliga beteende med. Själv blev jag kallad för ”överkänslig” under den första delen av mitt liv, men det var ju något helt annat och besvärande som jag förväntades hantera utan att begära någon som helst särbehandling.

Men kan någon som är fullständigt okänslig för andras känslor och reaktioner verkligen vara så högkänslig så det berättigar till sjukskrivning på halvtid?

Å andra sidan finns det ju väldigt många som fått en enorm styrka i diagnosen ADHD eller ADD i vuxen ålder. Det är inte ovanligt att vuxna män (ADHD) engagerat diskuterar vilka diagnoser de och barnen (ADHD/ADD) har och vilka läkemedel som ger den högsta livskvaliteten och superkraften. Något som gör att jag riktigt längtar efter att få en egen godtagbar diagnos så jag kan delta i samtalet utan att riskera att kränka någon.

Men alla verkar lyckliga och glada. I alla fall när jag är närvarande. Så vitt jag kan bedöma det.

Allergier är också pyssligt att förhålla sig till. Särskilt om du ska bjuda på middag.

Det finns så otroligt mycket som många inte kan äta eller dricka. Bland annat har vi en bekant som har två barn varav det ena är laktosintolerant och det andra glutenallergiskt. Det måste vara extremt jobbigt misstänker jag. Men en lunch eller fika med föräldrarna är lika problematisk trots att jag aldrig har träffat barnen och föräldrarna i fråga inte själva inte har diagnostiserats med varken det ena eller det andra.

Eftersom jag tydligen är extremt okänslig så frågade jag varför och satte därmed bägge fötterna djupt i kränkthetsklaveret. En god förälder bör alltid vara solidarisk med sina barn även om de inte är närvarande eller kräver det, eller hur?

Jag inser att jag har varit extremt osolidariskt som förälder.

Och så har vi de sociala allergierna, religion, politik, samhällsfrågor, riksnyheter, aktivism, kultur/kulturarbetare osv. Det finns så många fallgropar i vanliga samtal att de ofta blir begränsade till barn, barnbarn, trädgårdsskötsel, bilar/energipriser, matlagning, välgörenhet, sjukdomar och godkända kulturella aktiviteter inom kommunen. Efter något år blir det mesta rätt genomtuggat och förutsägbart.

Så nu för tiden bjuder vi bara hem frispråkiga, okänsliga och hårdhudade vänner som vi inte riskerar att kränka på något vis och som vi med absolut säkerhet VET har överlevt det som serveras hemma hos oss.

Det känns lite ledsamt att behöva undvika vänner som blivit för ömtåliga för att orka med öppna intressanta samtal, något som egentligen borde berättiga mig till någon slags egen personlig diagnos med tillhörande uppiggande medicinering?

Den ökända hästen från Troja ..

 

                                                                     

Det är den ökända hästen från Troja,

som sluppit ut ur historiens stall.

I ryttargången sig statsmännen oja –

en del ha socker i fickorna, ifall

att hästen skulle va´ möjlig att tämja –

det är en högst neutral politik.

Vi svenskar umgås med kraken i sämja,

han går numera i reguljär trafik.

I vissa tidningar säger man: “Nå ja,

på rätt vi håller – men helst på rätt häst.”

Och för den ökända hästen från Troja

står odds i dessa dagar onekligen bäst.

 

Under Gustaf Adolfs och Kung Karols dagar

stredo svenskarna i eld och köld.

Svea Rike styrdes efter egna lagar

och ett lejon bar det i sin sköld.

En igelkott bli´t symbol för vårt lann´-

men jag vet en som är mer aktuell och sann.

 

Det är den ökända hästen från Troja,

en av demokraterna sadlad och skodd.

En samlingskrake för slott och koja,

med stora skygglappar, rätt att bli beglodd.

Vårt gamla lejon blev fort pensionerat

när “Hesa Fredrik” för första gången tjöt.

Av Bagge blev det till får ondulerat,

det utav Rütger fick essen, stackars nöt.

Men har det snart ej gått upp för de loja

i hela världen – båd´ fattig och pamp –

att det är den ökända hästen från Troja,

som hela tiden har kallats för MIN KAMP.

Året var 1940. Överståthållarämbetet har den 9 aug. utfärdat förbud mot vidare utförande av en scenbild kallad "Den ökända hästen från Troja" i Karl Gerhards revy "Gullregn".

Förbudet motiveras med att scenen är förargelseväckande.

I uruppförandet existerade fem verser. Karl Gerhard strök själv en vers. Versen beskrev situationen i det ockuperade Danmark. Melodin är en rysk kör men har bearbetats med bland annat tillägg av teman av Lille Bror Söderlundh.

Aldrig mera krig, sade många efter andra världskriget.

Det kommer ALDRIG MER att bli blodiga och brutala krig, för nu har människan lärt sig och förfinats, fastslog en mycket mer intelligent och bildad vän när jag menade att det fanns platser och grupperingar på jorden där bildningsnivån var betydligt lägre och risken för blodiga och brutala krig därmed var lika hög som den alltid varit sedan hedenhös.

Men nu är vi där i alla fall och har vi otur så blir det värre och så hemskt och långvarig att någon annan i en annan generation får chansen att säga .. ALDRIG mera krig för NU har den nya, förfinade och bildade mänskligheten äntligen lärt sig.

Just nu blöder mitt hjärta för alla unga människor som tvingas offra livet och framtiden på girighetens och maktens altare. Oavsett var de kommer ifrån, vart de tror att de är på väg och oavsett vilken religion de har, för ett krig kommer aldrig att sluta som en vinst för dem, oavsett hur hjältemodigt de än försvarar det de nu tror att de försvarar.

Men en sak har jag svårt att förstå när det gäller krig. Varför förstör och ödelägger man de områden som man anser sig ”befria” eller ”ha rätt till”? Det finns ju någon slags förvriden logik i att döda alla som strider för den yta som man själv vill behärska, men var är logiken i att utplåna alla förutsättningar för sina egna att överleva på den erövrade platsen? Kostnaden för att bygga upp det förödda igen hamnar ju på ”vinnaren”.

Men som sagt, det finns de som är mer förfinade och bildade än jag som förstår det hela.

För om jag härskade över ett land och ville lägga beslag på ett eller flera andra länder skulle jag använda mig av en helt annan variant av trojansk häst.

Jag skulle långsamt smuggla in en civilklädd arme, med eller utan familjer under en längre tid. Gärna med någon form av attraktiv, verklig eller påstådd, utbildning eller med ömkansvärda behov så att de kan föda många barn, bygga egna samhällen, egna ”kommandocentraler” och infiltrera landets/ländernas infrastruktur samt bli betraktade som tillgångar eller bevis på moralisk kulturell storhet hos mottagarlandet. Och när alla är medborgare i samma land, ”min egen arme” är lika stor, eller större än ursprungsbefolkningen, har samma makt och finns på plats i samma myndigheter tar vi över utan att förstöra de värden som den nya härskaren, dvs jag, kan överta. Allt från absolut makt, banker, företag, paradvåningar, enskild egendom till lukrativa instagramkonton.

Så det kanske är tur att ingen vill föra krig utan bomber, granater och brutala våldshandlingar som skapar enorma mängder arbetstillfällen och effektiv decimerar befolkningsökningen i de berörda länderna?

Med darrande stämma, ..

 ..  skamtårar i mina torra, uppspärrade ögon och båda fötterna i klaveret ber jag ödmjukt om ursäkt för mitt ovärdiga och fruktansvärt olämpliga första blogginlägg efter 11 månaders tystnad.

NATURLIGTVIS borde jag ha uppmärksammat den hjälteinsats som ALLA ensamstående föräldrar (och alla andra föräldrar) gör när de guidar sina barn till en fungerande vuxenvärld. Vilket också inkluderar män, kvinnor och hela regnbågen av vuxna inom HBTQI gruppen. (Jag passar också på att be om ursäkt för om jag glömt någon bokstav här.)

Jag kan konstatera att försöket att återuppväcka bloggen inte började särskilt bra, och nu när jag ändå är ute på hal is så får jag väl passa på att också be om ursäkt till alla fantastiska människor som av någon anledning inte har några barn att fostra till fungerande vuxna. Jag har förmodligen också kränkt dem som trots höga inkomster, och oceaner av tid ändå varit fullgoda och närvarande föräldrar.

FÖRLÅT min okänslighet, om det går?

Ungefär lika illa går det med förhandlingarna med Hunden och Katten.

Eftersom den Makalöse Maurice ser sig själv som en sommarkatt är han redan från start missnöjd med vädret. Det är mitt fel att det är kallt och allmänt oskönt utanför ytterdörren vilket bör bestraffas med diverse terrorhandlingar från hans sida om jag inte genast åtgärdar problemet.

Som exempel kan nämnas att jag idag fann mig inspärrad på toaletten på grund av att gångmattan utanför hade förvandlats till något som liknade ett litet mattberg mellan dörr och motsatt vägg. Men dagen börjar numera, och förmodligen 5-6 månader framåt, med att en genomkyld, kall, våt och huttrande katt kastar sig upp i min säng och kryper in under täcket. Det kunde vara acceptabelt, till och med rätt mysigt, om han inte gjort ett besök i sin kattlåda först och därför för med sig en inte föraktlig hög med kattsand.

Hunden kan av ren självbevarelsedrift inte tänka sig att delta i något som inte Katten har godkänt, så där är vi nu.

Jag känner mig så oduglig och handlingsförlamad att jag borde kvala in som landshövding i valfritt län.

Sociala medier …

 ..  vad är det för socialt med dem egentligen?

Enligt Google är några av de största sociala medierna i världen Facebook, Youtube, Snapchat, Tiktok och Instagram, men enligt Nationalencyklopedin är sociala medier ett samlingsnamn på kommunikationskanaler som tillåter användare att kommunicera direkt med varandra genom exempelvis text, bild eller ljud vilket gör att en ensam och obetydlig liten blogg också ryms inom begreppet.

Men är sociala medier verkligen sociala? Att vara social är ju något som angår hela samhället, något som handlar om människor, om personer som är bra på att integrera sig och smälta in bland människor eller i grupper, samt om att upprätthålla relationer. På det mest grundläggande planet handlar social kompetens faktiskt om att följa normer, att komma i tid till möten, att vara välvårdad och presentabel, att uppträda artigt och civiliserat, att inte ha sydstatsflaggan tatuerad i pannan, och så vidare.

Hur social är jag själv egentligen? Visserligen är jag noga med att komma i tid, men det kan nog råda delade meningar om hur artig, presentabel och välvårdad jag kan upplevas i den sk verkligheten?

Fast i jämförelse med den som har sydstatsflaggan eller annan provokativ symbol tatuerad i pannan kan jag väl se mig som något så när civiliserad. Om jag är tyst och inte säger vad jag egentligen tänker.

Sociala medier kan skiljas från massmedier genom att de bygger på ett innehåll som produceras av dem som använder dem, vilket gör att jag ärligt kan säga att jag fullständigt frivilligt har avstått från sociala medier de senaste nästan 11 månaderna trots att jag dagligen har följt nyhetsrapporteringen i både tv, svensk och engelsk press. Dessutom har jag enbart använt min telefon till det den ursprungligen var avsedd för, ringa och ta emot samtal.

Mina reaktioner på det jag läser, hör och upplever behåller jag för mig själv numera, men hur har livet i övrigt sett ut under den här tiden?

Enligt dem som ”detoxat” sociala medier i mer än en vecka så är det svårt att ens överleva så länge.

Men jag måste erkänna att jag aldrig sovit så bra, och så länge, som under den här tiden och plötsligt har jag fått mycket mer som MÅSTE göras på den begränsade tid som jag är i vaket tillstånd? Det gör att jag undrar hur i helsike jag har haft tid att hålla liv i den här bloggen så länge?

Jag borde också kunna säga att jag har haft ett rikare och större socialt liv utan störningar från sociala medier men så har inte varit fallet. Snarare tvärtom, min bekantskapskrets har i stället krympt till en liten, men ack så uppskattad, grupp av likasinnade vänner som jag träffar oftare än tidigare. Mycket beroende på att jag/vi upplever att risken att oavsiktligt kränka, såra eller uppröra människor har ökat så mycket att det är svårt att ha spontana samtal med människor som du inte har känt i minst 15-20 år eller mer.

Om ens det?

Jag är till exempel bekant med två lågavlönade, ensamstående mammor med vuxna barn, som numera lever egna vuxna liv. Mammorna känner varandra lika mycket som de känner mig, den ena har ett barn och den andra fem.

Så i ett samtal om starka kvinnor i största allmänhet tar jag mig friheten att uttrycka mig berömmande om fembarnsmamman och säga att det egentligen är en storslagen prestation att ensam försörja och fostra fem barn till självförsörjande vuxna och samtidigt behålla huset under alla år.

Det var fel, fel, fel av mig! För det första säger man inte att någon är STARK utan att samtidigt mena att andra är SVAGA.

För det andra berömmer man inte en enda ensamstående flerbarnsmamma utan att samtidigt kränka och såra alla andra ensamstående mammor som kämpar för tillvaron med färre barn.

Mamman med ”bara ett barn” är numera så djupt sårad och kränkt att vi inte längre kan föra ett normalt samtal och jag misstänker att mitt övertramp kommer att förmedlas till andra i hennes bekantskapskrets.

Suck!

Så nu kan ingen få mig att uttrycka några som helst privata eller offentliga åsikter om vad jag tycker om någon eller något eller det som händer i politiken, samhället, min kommun, regeringen, vårt land eller i världen just nu och då ska ni veta att jag tycker en hel del bakom stängda dörrar.

Men så ser jag att det finns en kommentar på min blogg. Efter så här lång tid! Det är var ”narran” som frågade – ”Saknar inlägg från dig är allt ok. Hur mår katten och du?”

Då tänker jag att det kanske, kanske är möjligt att åtminstone nämna både hunden och katten i spridda blogginlägg. Eller helt enkelt överlåta hela jobbet på Katten och Hunden?

Det här beslutet kräver helt klart en omsorgsfull planering och jag återkommer när jag har gjort en fullständig och heltäckande riskbedömning. 

Även om jag naturligtvis älskar ALLA djur och ständigt tänker på att ta hänsyn till ALLA med allergier som vill men inte kan umgås med djur överhuvudtaget och absolut sympatiserar med ALLA djurrättsaktivister/vegetarianer/veganer som alltid kämpar för alla djurs rättigheter.

Jag ska kalla samman gänget och diskutera saken så att jag inte oavsiktligt kränker en enda katt eller hund. (eller något annat djur) (eller någon känslig husse eller matte. Eller mer korrekt – någon ömtålig djurägare.)

 

Sveriges åldrande, fula, osynliga, värdelösa kvinnor ..

 .. har i dag fått en julhälsning på DN:s ledarsida.

Jo, jag tackar jag. Tänk att bli uppmärksammad av en ledarskribent på Dagens Nyheter! Det var minsann inte kattskit, som någon nu glömd åldrad anhörig brukade uttryckta det.

Förmodligen en ful, osynlig, värdelös kärring som karlarna inte iddes vända sig om efter även om hon gick naken på stan?

För det är ungefär så det låter när Lisa Magnusson beskriver det hemska öde som väntar ALLA kvinnor ”som antingen föddes fattiga eller blivit rånade av tiden och tyngdlagen”. En del kända skribenter lider så till den milda grad av sin förlorade skönhet – som de tydligen rånats på av tiden – att de frivillig ”raderar sig själva ur andras blickar, i skam”.

Huuu! Jag ryyyyyyyyyyser, detta hade jag ingen aaaaaaning om? Här har jag gått och trivts med mig själv utan att ens skämmas alls.

Det finns alltså inget förfärligare, alternativt ingen större frihet (om du fortfarande är snygg?), än ”att slippa förhålla sig till blickar, kommentarer och närmanden”.

Äldre kvinnor rör sig till och med på samma sätt som fula kvinnor?

Jisses!

Vilket århundrande kommer den är journalisten från? Själv kan jag ärligt säga att bilden av förhållandet mellan män och kvinnor som Lisa Magnusson målar upp, känner jag inte igen. Inte som tonåring och inte som ”åldrande kvinna”.

Livet är fantastiskt oavsett ålder, skönhet är kanske flyktig men personlighet och karisma följer personen livet ut, oavsett om vederbörande är man eller kvinna.

Men det är väl bara att tacka för synliggörandet från DN, för jag ingår väl också i gänget som förlorat ”sin gångbara valuta”, eftersom jag befinner mig på fel sida om den magiska 55-årsgräns där ”det inte längre går att se naturligt ung ut längre”.

Men, vad är det här för smörja? Vem är denna Lisa Magnusson och hur gammal är hon som önskar att ”åldrande kvinnor kunde tillskrivas ett värde (..) i sin egen rätt, som personer att se i ögonen och lyssna på”?

Lisa Magnusson är 36 år och feminist, upptäcker jag. 

Stackars lilla flicka är ju ett förminskande tilltal enligt feminister, så jag nöjer mig med att hoppas att hon mognar betydligt innan hon förlorar sin ”gångbara valuta” vid 55. Annars kanske  hon, som åldrande kvinna, kan hoppas på att bli sedd och värderad som kvinnlig ståuppare i livets oundvikliga slutskede efter 55.

För det här var den mest absurda och roliga krönika jag har läst sedan Johan Hakelius berättade om sin heteronormativa hund.

Läs också Britta Svenssons reaktion på samma krönika.

Jag har checkat ut från samtiden ..

.. eftersom jag tydligt känner att jag inte längre passar in.

Så i stället för att använda värdefull tid till att suga i mig negativa, enögda nyheter, humörsänkande offerberättelser från över- och medelklassen, rapporter om sönderfallet inom våra myndigheter, orealistiska visionära drömmar, smutskastning och rena lögner från politikerskrået och motbjudande insikter från influenservärlden, har jag koncentrerat mig på mitt alldeles eget närområde.

Att avstå från kommunikation där den andra parten befinner sig bakom en skärm - även om jag väger in den ökande smittspridningen av corona - har varit svårare än jag trodde.

Vi har bott här i över 20 år och har inte så många grannar. En del har bott här hela tiden, andra har flyttat och nya har flyttat in. Det är mest odlad mark och skog mellan alla bostäder och vi har noterat vilka som försvunnit och vilka som flyttat in, men mer än så har det inte varit. Men i tre mindre hyresfastigheter och 6-8 hus bor det drygt 30 vuxna och ca 11-12 barn och trots att vi känner till namnen på de flesta och regelbundet hälsar på och byter några ord med alla vi möter ute, kan jag inte påstå att vi ”kände” varandra.

Det är ju egentligen inte klokt!

Om vi överhuvudtaget har kommunicerat har vi gjort det med sms!

Hur galet är det? Jag passerar det hus som sms:et kommer ifrån och svarar mindre än 50-100 meter från personen jag kommunicerar med?

I våras ledsnade jag på sms, mail, skype och alla andra kommunikationsvägar som finns till för att underlätta för att slippa att fysiskt möta andra människor. Jag hade då ingen aning om hur besvärande det numera är för människor att faktiskt knacka på dörren, ringa eller tala direkt med någon överhuvudtaget.

De direkta, oplanerade, personliga samtalen är nästan som att betrakta som något pinsamt och jag VILL verkligen se den jag talar med. Jag skulle nästan vilja påstå att jag törstar efter personlig kontakt med fler än dem jag alltid möter regelbundet.

Men skam den som ger sig och efter att ihärdigt ha stretat mot strömmen så är det nu en stor del av dem som jag känner och de omkringboende som har insett att – om de vill mig något så måste de tala direkt med mig. Antingen öga mot öga eller i telefon.

Det har inte varit lätt.

Men det går om du anstränger dig, så jag har stått till tjänst när det har krisat, behövts en hjälpande hand eller goda råd. Jag har odlat stockrosor och hemsökt så många som möjligt och delat ut frodiga plantor och som tack har jag inbjudits till en fikastund eller fått rapporter om hur plantorna har tagit sig, vuxit sig stora och i ett fall till och med blommat.

Vi har tillsammans räddat livet på en kattmamma och 4 ungar – det tog minst två månader av daglig stödmatning och list - och befriat den förmodade fadern från ytterligare lidande när den veterinärvård som vi gemensamt ville erbjuda var förgäves.

Vi har lånat ut saker, skjutsat barn, blivit bjudna på födelsedagsfiranden och fika och nu vet jag vad många av mina grannar sysslar med bakom de stängda dörrarna och det är fascinerande att få se vilken kreativitet som blomstrar i det fördolda.

Vi har bjudit på kaffe i tid och otid, fått nybakade småfrallor levererade vid dörren på morgonen, bistått med ägg och andra livsmedel som fattats vid en impulsivt bak, hjälpt till att gräva rabatter, fått hjälp med annat som för tillfället känts ogenomförbart och fått uppskattad hjälp med fönsterputs. Jag har målat nya skyltar till den enda lilla affärsverksamhet som finns i området och fått rabatt på det jag upptäckt att jag inte kunde leva utan och av andra har vi fått buketter med eterneller och bärkassar fulla med hemodlade grönsaker som jag inte ens visste fanns.

Vår senaste vakthund, den speedade Knasfibblan, Gnällfisen, Lilla Fjanten, Ängsliga, ömhetstörstande Tindra – kär hund har många namn - har i sin tur samlat barn på vår gårdsplan och fått 7 barn som bott vid samma vägsnutt i ca 2-3 år att lära känna varandra och bli vänner, trots att de inte bor mer än 500 meter från varandra.

Men framför allt, vi har lärt känna varandra mer än som bara förbipasserande personer och det finns inte en katt eller hund i området som jag inte vet var den bor.

Det känns bra. Även trots att en hel del av dem som jag annars bara hittar som sms eller mail mer eller mindre har försvunnit.

Men det tar tid. Tid som jag tagit från sociala medier.

Det lilla livet är underskattat.

Gruppkänslan i ett bostadsområde är ovärderlig, när den är ömsesidig och på lika villkor.

Jag skulle vilja skriva om den djupa saknad jag fortfarande lever med efter att ha förlorat min bästa vän Rackarkotten, om vår senaste familjemedlem som fortfarande försöker låtsas att den Makalöse Maurice inte finns och om alla dråpligheter som uppstått när vi försökt förstå varandra och långsamt vuxit samman, men internet känns inte som en bra plats för varken mig eller henne just nu.

Ibland vill jag visa upp allt jag gör eller syr av återvunnet material, men det känns säkrare att visa upp det för ”verkliga människor” i det verkliga livet.

Att ha åsikter om dagsaktuella frågor, kulturarbetarnas ”ovärderliga” bidrag till mänskligheten eller politiska beslut känns meningslöst eftersom den ”rätta åsikten” redan är fastslagen och jag oftast befinner mig utanför den gemenskapen.

Men jag saknar tiden då internetmöten fortfarande var nyfikna och vänliga. Då, när en ironisk eller skämtsam mening roade i stället för kränkte. Då, när oliktänkande för det mesta kunde mötas, kommentera och respektera varandras åsikter, trots kraftfulla och djupt kända argument MOT varandras ”sanningar”.

För det finns faktiskt fler sanningar än en, beroende på vem du är, var och hur du lever, även om många har svårt att acceptera det.

Jag tror aldrig jag har haft så roligt som när jag blev inbjuden på Nobelmiddag tillsammans med pristagaren för Dålig Humor 2009. Enligt Maken skrattade jag till och med när jag sov? Eller när vi var några galningar som hade en gemensam blogg som kallades för Choggen. Jag undrar vart de tog vägen, alla roliga, frispråkiga och inspirerade bloggvänner som var så viktiga för mig då? Hade de kommentarsfälten publicerats i dag hade vi förmodligen blivit åtalade.

Men det är väl det som är grunden för demokratin? Respekt för andras åsikter och förtroendet för rätten att uttrycka en annan?

Eller?

Hur som helst, den här bloggen vilar just nu och om andan faller på eller tidsandan förändras så kanske den vaknar till liv igen. Men just nu mår jag bra, har roligt, bakar pepparkakor, plockar fram allt nött men högt värderat julpynt och ser fram emot ett julfirande som förhoppningsvis är exakt likt alla andra med de urgamla tomtarna på spiselkransen, Werner i krubban, Rudolfarna och Tomten Sven placerad vid granen tillsammans med Julbocken och nykomlingen Julflamingon.

Och jag önskar verkligen att alla, som mot all förmodan fortfarande läser det jag skriver nu, får en bra, lugn och lycklig jul – och en anständig elräkning - och att vi tillsammans kan se fram emot nya år som blir bättre än de vi lämnar bakom oss.

För hoppas kan vi ju alltid, eller hur?

Så, bjud grannen på en pepparkaka, gör någon glad och njut av livet.