Värdighet eller Värdegrund inom den ”normala” äldreomsorgen?

Sveriges äldre förtjänar att få världens bästa äldreomsorg. Vi kan inte acceptera att äldre dör ensamma, slutar sina liv socialt isolerade eller att människor känner stark oro inför att bli gamla på grund av brister inom omsorgen och sämre pensionsvillkor.

Alla människor ska kunna åldras med värdighet. Den dag man får svårt att klara sig själv ska samhället gå in och erbjuda den hjälp som behövs för att den äldre ska kunna fortsätta leva ett tryggt och meningsfullt liv.

Vår utgångspunkt är att varje människa är unik, med egna önskemål och intressen. Rätten till självbestämmande är lika viktig oavsett ålder. Den välfärd som betalas med våra gemensamma resurser ska därför präglas av stor valfrihet, hög kvalitet och ett värdigt bemötande och finnas tillgänglig för alla som behöver den.

Det finns ingen åldersgräns som upphäver rätten att bestämma över sin vardag. Äldre ska få känna välbefinnande och ha inflytande över vilka omsorgsinsatser som ges, oavsett i vilken kommun de bor. Alla ska få ett värdigt bemötande, ett tryggt boende och nära till läkarkontakter inom äldreomsorgen. Vi vill även förbättra för äldre genom att sänka skatten så att pension och lön beskattas lika, införa ”guldkort” i sjukvården, trygghetsboenden i alla kommuner, höja den demens- och geriatriska kompetensen hos personalen och få in mer kultur i omsorgen.

De sista åren i livet ska vara precis lika värdefulla som de första. Ingen ska behöva vara orolig för att inte få den omsorg de behöver. Valfriheten måste ökas och byråkratin måste minskas. Vi är alla olika, även när vi är äldre. Även om äldre överlag är nöjda med sin vård och omsorg, behöver kvaliteten inom vården och omsorgen för äldre höjas. Kvalitet kan handla om att ha en fast läkarkontakt och att som gammal slippa att sitta och vänta på akuten. Det kan också handla om att man själv får välja vem som kommer och städar i hemmet eller möjligheten att välja vilken typ av boende man ska bo på. Alla dessa aspekter måste vara med när vi ska skapa en bättre äldreomsorg.

Vi vill att äldre ska få bestämma själva över sitt liv och sin vardag, oavsett om det handlar om deltagande i arbetslivet eller vad de vill få hjälp med från hemtjänsten. Alla äldre ska kunna vara aktiva och må bra så länge som möjligt. Vi vill att fler får möjlighet att leva och bo som de önskar, även på äldre dagar, och att det finns en trygg äldrevård i hela Sverige.

Äldreomsorgen berör oss alla. Antingen är vi själva äldre och befinner oss i äldreomsorgen, vi kanske arbetar där, eller så kommer vi i många fall förr eller senare att hamna där.

Alla dessa vackra ord är hämtade från samtliga riksdagspartiers hemsidor, men det finns inte ett enda ord, en enda mening som skildrar den verklighet som väljarna tvingas möta den dag då de blir äldre, befinner sig i äldreomsorgen, kanske arbetar där eller förr eller senare hamnar där?

Verkligheten ser, som vi alla vet, helt annorlunda ut.

”Egna önskemål och intressen” kan du glömma, om du inte kan finansiera ditt vårdbehov själv. Det finns ingen värdighet utan bara ensamhet för den som inte har en familj som är villig att axla ansvaret. Det ”meningsfulla” livet innehåller inte några som helst aktiviteter utöver snabba blöjbyten, ingen möjlighet att vistas ute under de ”sista värdefulla åren”, rätten att bestämma över sin egen vardag innebär inte rätt till kommunikation på det egna språket och det ”värdiga bemötandet” får inte ens plats på det minutschema som stressad, ofta outbildad, hemtjänstpersonal tvingas följa.

Det som skildras i de politiska partiprogrammen är drömmar, fantasier om en tid som var och aldrig kommer att komma tillbaka. Verkligheten bakom de tomma orden och den sanningen som börjar ta form som det nya ”normala”, vill vi inte gärna förhålla oss till, trots att vi alla en dag kommer att tvingas göra det.

Och då är det förmodligen för sent. Då är det nya ”normala” kameraövervakning dygnet runt i hemmet, eller på rummet, och robotvård styrd av kommunens robotansvarige eller en låglöneanställd någonstans i Långtbortistan.  Allt enligt Socialstyrelsens nationella värdegrund om att värna och respektera den enskilda personens rätt till privatliv och kroppslig integritet, självbestämmande, delaktighet och individanpassning.

Rikard, fd lärare, beskriver det hela väl i en kommentar om psykisk ohälsa som bör läsas i sin helhet hos Fredrik Antonsson/I Otakt - Att vara normal är att tänka, känna och göra som alla andra. Detta är ett faktum, då det enda sättet att definiera eller mäta normalitet är genom med vilken frekvens och på vilket sätt en handling förekommer hos en population. Normalitet är således kvantitativt, inte kvalitativt som mått. [ …. ]

… skillnaden mellan det som är verkligt på riktigt och det som är vår gemensamma illusion av normalitet – det är ju i Sverige normalt att låta ens mor & farföräldrar, eller de egna föräldrarna, svälta till döds på kliniker istället för att hjälpa dem själva. Detta ses som normalt och gott, precis som avlivandet av livsdugliga foster eller könsstympning av flickebarn, så länge det rör sig om brunare barn. Det är det normala.

Jag vet inte hur många gånger jag skrivit det här, men var ett land befinner sig på Värdegrundsskalan synliggörs främst av hur de som styr värderar och behandlar de svagaste och med hjälpbehövande i samhället – äldre, funktionshindrade, psykiskt sjuka, kroniskt sjuka, missbrukare och hemlösa.

Så om vi lämnar de fria fantasierna på partiernas hemsidor och ser till vad de verkligen har levererat eller planerar för så kan vi lätt utläsa värdet av den ”Värdegrund” som de bekänner sig till.

Jag måste sluta ..

.. att klättra i träd, skyffla grus, kratta och bära ris och grenar, gräva hål och såga ner ovälkomna träd, grenar och buskar. Kort sagt, allt som är roligt och ger en känsla av duktighet på våren.

De som lämnar detta ovälkomna besked är samma personer som arbetat hårt med min kropp under nästan tre veckor för att återställa full rörlighet i min högerarm, nacke och axel.

Det har varit långa veckor. Det har gjort ont, jag har gnällt sönder min familj, vankat omkring och förbannat allt och alla under nattens ensamma timmar samtidigt som jag fyllts av en enorm respekt för alla som lider av kronisk smärta och ändå fungerar relativt normalt. Min smärttröskel var inte så beundransvärt hög som jag inbillade mig och det är en enorm skillnad på plötslig och relativt kortvarig smärta som i ett gallstensanfall och på den ihållande smärta som pågår dygnet runt – dag efter dag efter dag.

För att inte tala om betydelsen av att ha en fungerande högerarm! Den har jag verkligen inte uppskattat efter förtjänst.

Så ett varmt tack till världens bästa Marie som masserat muskler som krampat och låst sig, världens bästa Micke som sett till att kotor och leder hamnat på rätt plats igen och Trädfällarna som avslutade påbörjade projekt och forslade bort alla högar med grenar och ris – utan er vete sjutton vad jag hade tagit mig till när alternativet var att äta smärtstillande och vänta i ytterligare 4-6 veckor på att ”det skulle gå över” alternativt ”ge med sig”.

Vilken hjälp som fanns att få efter dessa veckor är fortfarande oklart? En bekant som varit i min situation trodde att nästa instans var Smärtkliniken där sådana som vi får ”verktyg för att förhålla oss till vår smärta”? En erfarenhet som h*n beskrev som den främsta drivfjädern till att h*n begärde en egenremiss, fick en operation på en privat ortopedklinik och nu kan gå igen efter vad h*n beskrev som 8 månaders oavbrutet plågsamt helvete isolerad i hemmet.

Den njutning och den tillfredsställelse det ger mig att kunna skriva så här mycket utan den allra minsta lilla smärta någonstans kan inte beskrivas i ord och från och med nu kommer jag att begränsa min våryra till att vandra runt i naturen, plocka en och annan tussilago, så småningom en bukett vitsippor och i övrigt satsa på en insekts- och miljövänlig vildvuxen naturtomt.

Extra (S)emesterdagar.

Ett rökfritt Sverige till 2030 och extra semesterdagar för den som motionerar och lite andra hälsofrämjande insatser föreslog den socialdemokratiska tankesmedjan Tiden under helgens stora S-kongress. De där extra semesterdagarna kanske kan vara valvinnande, tänker jag och tittar in på tankesmedjans hemsida för att läsa på om hur sossarna tänker fostra svenska folket till bättre hälsa. Det är en både intressant och lite skrämmande läsning, där det bland annat beskrivs hur staten/arbetsgivaren(?) bör göra för att sätta fart på dem som nu använder sjukskrivning som bot för utbrändhet och stress.

”För att nå de löntagare som i dag inte är intresserade av att motionera på fritiden av hälsoskäl, eller att använda friskvårdsbidraget av ekonomiska skäl,

krävs i stället andra incitament. Ett alternativ är att uppmuntra fysisk motion,

genom att belöna med mer semester. Detta är något som utförts av bland annat

det kommunala fastighetsbolaget Mimer i Västerås. De anställda för en träningsdagbok, där pulshöjande aktiviteter på fritiden registreras. För all tid som registreras får de tillbaka 20 procent i ökad semester, upp till ett tak på max en veckas extra semester per år”.

Det står inte ett ord om hur en eventuell extra vecka semester är tänkt att finansieras? I stället för friskvårdsbidrag? Arbetsgivaren betalar både för den extra semestern och för extra personalen?

Men en sak är säker, de som till äventyrs lyckas motionera sig fram till denna avkopplande vecka är med 100% säkerhet inte anställd i hemtjänsten eller sjukvården.

Den energi som återstår när arbetsdagen är slut går förmodligen åt till både fysisk och psykisk återhämtning för att orka med nästa arbetsdag.

Men det finns ju andra jobb. Inte så fysiskt påfrestande arbeten där färre är sjukskrivna/utbrända och fler har råd med träning ”after work”. De som har de så beviljat ha säkert mycket glädje av att föra en ”träningsdagbok, där pulshöjande aktiviteter på fritiden registreras” och belönas med ”20 procent i ökad semester, upp till ett tak på max en veckas extra semester per år”.

Så, tack Annie Lööf för att du så envist såg till att Socialdemokraterna fick chansen att rädda de medborgare som är värda att räddas.

Vill du veta mer om framtiden för de företagare som förmodligen får betala för de förslag som tankesmedjan Tiden smider, så rekommenderar jag varmt följande läsning;

Sveriges tio mest avskydda skatter.

(S)ocial-Liberalerna, Center-Liberalerna, AntiSD-Liberalerna eller KD-Liberalerna?

Det går inte bra för Liberalerna, det står väl klart för alla och envar. Orsaken KAN vara att det blir mer och mer otydligt vad partiet egentligen står för? Jag tar mig friheten att titta in på hemsidan och får följande information ..

Det är vi som är Liberalerna. Vi är Liberalerna – Sveriges liberala parti.

Vi vill ha en riktigt bra skola för alla barn, och en integrationspolitik som både ställer krav och skapar möjligheter. Jan Björklund har varit Liberalernas partiledare sedan 2007. Vi vill bilda en ny regering tillsammans med de andra partierna i den borgerliga Alliansen: Moderaterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet.

Det känns ju så där trovärdigt och aktuellt, tycker jag och läser vidare ..

Det började med rösträtten. Det liberala partiet i Sverige bildades ur kampen för rösträtt för alla kvinnor och män. På den tiden var det många som vände sig emot idén att varenda medborgare skulle ha inflytande och yttrandefrihet – oavsett kön, inkomst och bakgrund. Tanken att varje människa ska vara fri att forma sitt liv har sedan dess legat till grund för all liberal politik.

Hmm – det låter bra, men gäller verkligen de vackra orden i dag? Hur väl stämmer de gamla Liberalernas kamp för att varenda medborgare ska ha inflytande och yttrandefrihet överens med dagens Liberalers kamp för att vissa medborgares röster ska ogiltigförklaras och vissa medborgares yttrandefrihet bör begränsas – åtminstone i riksdagsarbetet

Vad har Liberalerna blivit för parti?

Under valrörelsen var Liberalerna ett Alliansparti, efter valrörelsen blev Liberalerna en SD-motståndsparti, under regeringsbildningen förvandlades Liberalerna till Centerns lydiga följeslagare och efter regeringsbildningen fick vi Liberalerna(S), Socialdemokraternas vapendragare.

En kameleont hade inte kunnat göra det bättre. Folkpartiet Liberalerna blir mer och mer likt Hasse Alfredssons pastor Jansson, med mottot att politiken är som en påse till dess man fyller den med någonting. Oklart med vad?

Trots alla ansträngningar att fylla den tomma politikerpåsen går det inte bra för Liberalerna. Men det går bra för Kristdemokraterna?

Vad är väl då naturligare för ett liberalt parti än att försöka kopiera den forna kollegans vinnande koncept?

Ebba Busch Thor gjorde succé i SVT:s Så ska det låta, och om då Jan Björklund axlar rollen som rolig gubbe i TV4:s Lets Dance - vad kan då gå fel, liksom?

Ebba Busch Thor vann tusentals medlemmar till KD när hon lovade 50 kr i rabatt på medlemsavgiften före den sista januari, och nu lovar Liberalerna 50% på medlemsavgiften om någon swishar in 25 spänn på Liberalernas konto för att låsa köpet omedelbart. Ett genidrag, eller?

Jag konstaterar att det är billigare att gå med i Liberalerna än i KD. Fast det är klart, är behovet av pengar akut så är 25 kr bättre än inget och det är möjligt att Liberalerna inte har fler medlemmar från folket än vad pastor Jansson hade – gamla fröken Nordlund och änkan Zetterkvist?

Eller så handlar det om en ren konkursutförsäljning som en del misstänker i kommentarsfältet under det frestande erbjudandet.

Liberalerna har därmed skapat sig sin egen nisch i svensk politik. Kameleontpolitiken – du får det som verkar gå bäst för de andra partierna och bekämpar på så sätt den skrämmande populism som brer ut sig hos alla andra än Liberalerna!

Som tips till Liberalerna kan jag därför rekommendera att partiet inför kommande valrörelser kopierar Hasse Alfredsson när han avslutar monologen om Pastor Jansson ..

RÖSTA PÅ LIBERALERNAS NYA LEDARE! HEN ÄR EN VÄRDIG REPRESSENTANT FÖR LIBERALERNA. HEN HAR INGA BESTÄMDA ÅSIKTER OM NÅGONTING!

Tack, Ebba Busch Thor!

Äntligen är den en partiledare som kliver fram och säger det som jag själv, med en dåres envishet, har upprepat sedan 2010 – ALLA röster i riksdagen har samma värde och alla väljare bör bemötas på samma sätt.

När nu Ebba Busch Thor går ut och säger att KD kommer att samtala (något som för vänsterblocket obegripligt nog innebär något helt annat än att förhandla eller samarbeta) med ALLA partier för att få stöd för den politik som hennes parti driver så är det varken mer eller mindre än vad väljarna har rätt att förvänta sig.

De folkvalda politiker som hellre sviker sina löften än utnyttjar alla möjligheter för att få igenom dem på grund av att det är ”fel” riksdagsledamöter som kan möjliggöra dem, har inte förstått sitt uppdrag. Rätten till egna val är en lyx som bara kan det eller de partier som har egen majoritet för sina egen politik unna sig och i dagsläget är det inget parti som ligger ens i närheten.

Det enda hållbara, om den representativa demokratin ska kunna respekteras i breda lager i längden, är att alla röster i riksdagen betraktas som lika mycket värda. Som många utanför partipolitiken har påpekat är isolerings-strategin kontraproduktiv .. skriver Tove Lifvendahl i SvD och menar att dagens besked hedrar KD som därtill visar väljarna och parlamentet vederbörlig respekt.

Jag, som nästan förlorade hoppet när resultatet av regeringsbildningen stod klart, känner plötsligt att det går att andas igen.

Men det finns andra som mår mindre bra.

Centerledaren Annie Lööf, som inte hade något emot att använda sig av SD för att avsätta Stefan Löfven som hon sedan gav tillbaka makten till eftersom hon inte ville samarbeta med samma parti som gav henne möjligheten att avsätta honom, uttrycker sig så här - ”Jag är djupt besviken över utvecklingen inom KD och det vägval de gör idag. Detta hade varit ärligare att berätta innan valet” - och vinner därmed grenen kast med högersko i glashus eftersom hennes egna löften var helt andra än vad hennes väljare hade förväntat sig. Något som Annie Lööf förträngt nu när hon prisar sina egna val och påstår att - KD:s öppning för SD visar att det val som C gjort i regeringsfrågan var framsynt.

Annars kan man faktiskt se det som att C:s val tvingade hennes forna allianskollegor att söka andra vägar för att kunna genomföra den politik som deras gemensamma väljare förväntade sig?

Den gamle vännen Jan Björklund sörjer, den nye vännen Gustav Fridolin sörjer också -”vi som tror på ett annat Sverige sörjer att vi förlorat KD bland våra vänner” och Annies nya arbetskamrat, Annika Strandhäll åberopar Gud och det kristna budskapet samtidigt som hon beklagar att Ebba Busch Thor har förlorat sin moraliska kompass – en liten pryl som Annika Strandhäll förmodligen inte skulle känna igen om hon så fick den serverad av Gud Fader själv.

Stefan Löfven tar också fram bibeln och vänder sig till Herren - ”Jag kommer bara att tänka på ett bibelstycke som den antinazistiske redaktören Torgny Segerstedt ofta återkom till: ”Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?” – (ord som han själv borde ha funderat lite närmre över innan han använde dem till att misstänkliggöra någon annan) och Morgan Johansson, som tydligen missat turerna i Januariöverenskommelsen, häpnar över att KD ”river broarna till C och L”.

Det är alltså ett Herrans Liv bland våra folkvalda!

Jag skulle ljuga om jag inte erkänner att det känns uppiggande. För visst är det vackert med helighet och politiskt korrekta änglar, men har de dessutom lite tydlighet och djävlar anamma blir det nog lite mer uträttat.

Bland Annie Lööfs 73 punkter för ett bättre Sverige

.. finns en brådskande och livsnödvändiga reform som svenska husägare så länge har saknat – rätten att slippa ansöka om bygglov för att bygga en ny altan.

Nu föreslår regeringen i en lagrådsremiss att vissa typer av altaner från och med den 1 juli helt ska undantas från bygglovskravet. Som vi har längtat efter att bli befriade från detta tunga ok, eller hur?

Nu kan alla bygga sin egen altan, under förutsättning att alla har ett eget hus att bygga altanen till. Men det är ju inte så viktigt i sammanhanget antar jag, eller kanske det kan bli möjligt att bygga en helt fristående altan, om man kan lägga rabarber på en markplätt som kan härbärgera en altan som inte är högre än 1,8 meter och med ett avstånd på 4,5 meter till tomtgränserna?

Men Annie Lööfs reformiver handlar inte bara om altaner. För alla som har en egen gård väntar ett enastående erbjudande under 2020 - ett slopat krav på bygglov för den som har lite pengar över och vill bygga ett kafé, ett ridhus eller liknande i anslutning till sin gård!

Woow!! Jag är säker på att alla som har en egen gård ligger i startgroparna för att bygga ett lönande kafé, ett ridhus eller kanske till och med ett litet danspalats för att få lite trevlig extra sysselsättning efter den vanliga arbetsdagen.

Men för oss som saknar gård att bygga i anslutning till? Kan inte vi också få bygga ”något liknande” om vi har tillräckligt mycket mark i anslutning till bostaden? Eller på altanen? I stället för altanen?

Jag skulle kanske inte kunna bygga ett ridhus, men en liten kiosk, ett kafé med trädgårdsservering eller en secondhand-bod skulle ligga inom möjligheternas gräns.

Men nu handlar dessa reformer inte om mig utan om Annie Lööfs planer för Sverige, och då kan jag inte låta bli att tycka att det är våldsamt roligt att den första JÖK-reformen som sjösätts förmodligen kommer att döpas och gå till historien som …

BOLUND-ALTANEN!!

Sveriges villaägare tackar säkert Miljöpartiet för den nya altanförmånen som förhoppningsvis följs av att de också blir befriade från bygglov för glasverandan Strandhäll eller glashuset Annika.

.. och så ser vi fram emot Wallström-ridhusen, Löfven-kaféerna och Morgan Johansson-valserna på de nyrenoverade logarna.

Rädsla, osäkerhet, feghet och handlingsförlamning,

.. är inte goda ledaregenskaper, enligt min uppfattning. Men av någon anledning är det precis de egenskaper som är kännetecknande för nästan samtliga politiker i ledarposition i vårt land?

Det händer alltså inte särskilt mycket trots att behovet av handlingskraftiga och omedelbara åtgärder växer?

Men vad är de rädda för, våra politiska ledare?

Det är något jag funderat mycket på de senaste dagarna. Vad är det som skrämmer dem så till den milda grad att de nästan inte ens vill erkänna att det finns akuta problem att förhålla sig till?

Det mest skrämmande verkar vara kontakt med Sverigedemokraterna. Alla förhåller sig till och anpassar sig efter Sverigedemokraternas rörelser eller förslag. Ett förslag som kommer från eller stöds av SD är ett dåligt förslag även om det skulle bidra till att lösa ”utmaningar” som väljarna förvånas över att de överhuvudtaget har tillåtits uppkomma.

Men lika skrämmande verkar tanken på att råka ut för ett mediedrev och om det drevet dessutom innehåller anklagelser om samröre med SD, verkar det ses som en ren dödsdom.

Hur uppstår då ett ”drev”, kan man undra. Hur ”dödar” man en politisk motståndare med hjälp av sociala medier?

De stora aktörerna behöver ju något brännbart, som vid en hastig läsning åtminstone liknar fakta, för att tända en sådan brasa och även om partiernas pr-nissar gärna bistår med skandaler, påhopp eller rena lögner, så behövs det också lite allmän opinion för att få det hela att ta sig.

Där spelar sociala medier och framför allt twitter en stor roll. Går det att engagera stora twittergrupper som markerar sin tillhörighet med goda emojis och en gemensam hashtag känns det genast tryggare för journalisterna och tidningsägarna att gå till fullskaligt angrepp.

I det här sammanhanget talas det mycket om att det är den sk pk-eliten eller brun-högern som står för de värsta påhoppen, men finns det verkligen tillräckligt mycket ”småfolk” för att bilda en trovärdig opinion inom dessa ytterlighetsgrupper? Antalet medlemmar i de politiska partierna sjunker ju dramatiskt och de mer aggressiva aktörerna på vänster- och högerkanterna verkar inte vara tillräckligt verbala för att kunna bilda ett enhetligt budskap.

Om man är lite nördig, som jag, är det lätt att följa drevens uppkomst, bränsle och brinntid och därmed kunna konstatera att inget drev får egen kraft utan hjälp från en armé bestående av ”vanligt folk” som sitter och uppdaterar sina konton under dygnets alla timmar för att rädda landet, demokratin, yttrandefriheten eller något annat lika behjärtansvärt.

”Vanligt folk” – det är den gruppen jag själv tillhör, men det är inte så många som är politiskt aktiva på nätet i min omgivning, som ändå består av väldigt många olika tolkningar av begreppet.

Alltså måste ”vanligt folk” inom gruppen politiska opinionsbildare vara rätt lätta att identifiera.

Och efter att ha ägnat alldeles för mycket tid åt något så helt ointressant, och utan att ha något som helst faktaunderlag för mitt påstående, vill jag ändå påstå att de som är själva förutsättningen för de drev som de traditionella mediebolagen försörjer sig på och de som får våra politiker att livrädda huka bakom floskler, klyschor och ogenomförbara utredningsförslag, som de sedan entusiastiskt röstar ner för att markera en icke-existerande handlingskraft, ser ut ungefär så här ..