måndag 17 juni 2019

Glassorgasm!


Vi tog en tidig semesterdag i dag, Maken och jag. Eller semesterdag och semesterdag .. jag fick förmånen att följa efter honom i en dryg timme när han skulle lämna in sin bil och sedan se till att han kom lyckligt hem igen.

Belöningen för denna solidaritetshandling var ett besök i Söderköping, en stad jag aldrig varit i, trots att vi bodde i Norrköping under något år för länge sedan.

Det är något särskilt med småstäder som Söderköping, Vadstena, Trosa, Mariefred mfl. Smala kullerstensgator, gamla hus och trädgårdar, där det känns som om Pippi, Tommy och Annika ska dyka upp i närheten av varje godisaffär och att Madicken, Lisabet och Alva ska korsa vägen när som helst.

Det måste vara bra för själen att bo en i sådan miljö. Men när jag hittade min drömbostad var det inte inne i själva staden utan ovanför den. En eremitbostad där jag kunde inreda ett nostalgihem och låtsas att verkligheten inte var verklig.


Att det gick att engagera Maken i ett besök i Söderköping berodde helt och hållet på att staden är känt för sin glassrestaurang Smultronstället. Jag vet inte hur många bekanta som uttalat sig lyriskt om glasskapelserna som erbjuds och uppgivet suckat över de evighetslånga köerna som ledde till dessa delikatesser.

Vi valde rätt tid på året. Det var inga köer alls. Men utbudet var lika enormt som beslutsångesten. Till slut bestämde jag mig för en Pavlova för drygt 120 kronor och Maken slog till på ett Stjärnskott till samma pris.

Alltså, första skeden var en ren njutning. De följande gav mig mitt livs första glassorgasm. Det var en ren glass- och godisorgie som pågick tills halva portionen var uppäten – sedan följde en sockerchock följd av en frosserikollaps som jag fortfarande inte har hämtat mig från.

Min Pavlova var min absolut största glass/godis/efterrätts-upplevelse någonsin .. men jag kommer garanterat aldrig att göra om det.

En del saker gör man bara en gång!


Men jag var inte värre däran än att jag lyckades spana in en utförsäljning av skor där jag fyndade lite sommarlycka till trädgårdsarbetet.

Jag tror jag behöver fler sådana här dagar som kompensation för det senaste årets besvikelser och dysterheter. 

söndag 16 juni 2019

Jag har nog aldrig känt mig så maktlös som nu ..



Den tillfälliga lagen från sommaren 2016 - med tillfälliga uppehållstillstånd som huvudregel - ska visserligen förlängas i två år, men de rödgröna vill tillsammans med C, L och KD ge gruppen alternativt skyddsbehövande samma möjligheter som personer med flyktingstatus att ta hit sina anhöriga.

Ett beslut som är lika framhastat, ifrågasatt och illa underbyggt som den sk gymnasieamnestin som nu ställer till ett helvete för både dem som ”gynnades” av det och för de kommuner som fick ta hand om resultatet.

Mest besviken är jag naturligtvis på Kristdemokraterna som jag satsade femtio kronor på för att få lite insyn i kommunpolitiken i min egen hemkommun. Visserligen har jag fått kontakter som gett mig valuta för pengarna, men det har också fått mig att se de ekonomiska konsekvenserna av beslutet på tisdag.

Jag vill nog påstå att tisdagens beslut inte kommer att höja den vård- och livskvalitet inom äldreomsorgen som Ebba Busch Thor talar så varmt om. Snarare tvärtom.

Men en majoritet i riksdagen talar så känslosamt och vackert om att alla barn måste ha rätt att leva tillsammans med sina föräldrar att de som tar upp de ekonomiska konsekvenserna för kommunerna riskerar att framstå som känslokalla odjur.

Och så vill vi ju inte ha det, eller hur?  Även om barnet är 45 år och vill återförenas med sina föräldrar?

I stället målar de upp en bild av att alla ”anhöriga” består av små hjälpbehövande förskolebarn och arbetsföra mödrar som köar för att återförenas med längtande fäder som otåligt väntar med en kärleksfull famn, ett hem och en försörjning.

Jag undrar om de tror på det själva?

För vad är det som säger att det inte är lika många, eller fler, hjälpbehövande föräldrar, eller far- och morföräldrar i pensionsåldern, som står i första ledet för att återförenas med sina fullvuxna barn och/eller barnbarn?

Det stora flertalet ”återförenade” kanske är medelålders/äldre fastrar, farbröder, mostrar, morbröder, kusiner eller syskon till dem som saknar både språk, utbildning och arbete och lever på försörjningsstöd från kommuner som redan nu måste göra orimliga och plågsamma besparingar inom de välfärdsområden som de kommer att göra anspråk på.

Är det lika hjärtknipande?

Vet våra folkvalda överhuvudtaget vad deras beslut kommer att resultera i? Förstår de vilka konsekvenser det kommer att få för kommuner som redan nu bryter mot lagen för att de inte har råd att leverera det kommuninvånarna har rätt till?

Och hur är det möjligt att ena dagen peka med hela handen på personalbristen inom alla välfärdsområden, vanvården inom äldreomsorgen, försämringarna för de funktionshindrade, köerna inom sjukvården, psykiatrins sönderfall och skolans sjunkande resultat och lova förbättringar, samtidigt som man med andra handen öppnar dörren för fler som ska dela på det som redan nu har tagit slut?

Det går dåligt för Kristdemokraterna i opinionsmätningarna nu och jag hoppas de åtminstone förstår att det inte beror på vad Lars Adaktusson sagt, tyckt eller gjort när det gäller abortlagarna i andra länder utan enbart på det ställningstagande som de kommer att göra nu på tisdag.



torsdag 13 juni 2019

90 MILJARDER ..


.. och 80 000 välfärdsarbetare, det är en rejäl skvätt pengar och lika många människor som Anders Ygeman lovade att utvisa från Sverige för några år sedan!

Men Magdalena Andersson är vid gott mod - vi har gjort det förut! Det vill säga, sossarna har byggt välfärden i Sverige. Och rivit ner den. Men kan alltså bygga upp den igen?

Men i det här fallet bör hela bygget stå klart senast 2026 om välfärden ska ligga på samma nivå som i dag. Det finns nog rätt många som menar att den nivån ligger på en oacceptabelt låg nivå redan nu?

Men som av en händelse fick jag följande länkar i ett mail i dag ...

Tolv skräckexempel på svenskt skatteslöseri och Så slarvas 100miljarder skattepengar bort – varje år.

Skär vi sedan bort onödiga resor och konferenser, ett antal belönings- eller familjeanställda som inte behövs och ett gäng föreningsbidrag som till exempel kultur för insekter, svampar och maskar eller andra märkliga projekt, lokaler till och utbildning av terrorister eller drar ner på pengaflödet till propagandamedier som ändå ingen längre litar på, så har vi ju redan nu alla miljarder som Magdalena Andersson behöver och då fattas bara de 80 000 välfärdsarbetarna och de ska väl inte vara så svåra att skaka fram nu, när de längst betalda men viktigaste anställningarna inom vården hamnat på sossarnas lista över Enkla Arbeten där den anställde inte ens behöver kunskap i svenska språket för att vårda försvarslösa gamla och funktionshindrade?

Vem vet vi kanske rent av kan höja både lönerna och nivån inom hela vård- och omsorgssektorn?



tisdag 11 juni 2019

180 grader på nio år.


I början av året var det mörka rubriker om att influensavaccinet började ta slut i hela landet och jag och Maken, som dittills inte ägnat influensavaccinering en tanke, lyckades lägga rabarber på varsin dos på vår vårdcentral.

Ett typiskt exempel på mänsklig girighet och dumhet triggad av alarmistiska nyheter i media.

Vi blev jättesjuka båda två.

Men å andra sidan kanske vi skulle hålla oss friska resten av året? Det tröstade vi oss med.

I slutet på maj insjuknade vi båda i influensan/förkylningen från helvetet. Båda två, samtidigt!

Det var första gången under ett låååångt äktenskap som vi båda däckade samma dag och under samma tid och bristen på medlidande, hjälpsamhet och uppassning har varit skrämmande påtaglig. Som två febriga, gråbleka zombies har vi vankat omkring i ca två veckor, bortsett från de timmar vi legat uthällda i varsin fåtölj framför tv:n eller utslagna på en säng.

I slutfasen av eländet blev jag mer och mer övertygad om att det jag hostade eller snöt ur mig var ren hjärnsubstans eftersom konsistensen och färgen var övertygande, och förmågan att tänka logiskt och konsekvent inte i närheten av vad jag inbillar mig att den var innan.

Men nu, efter flera veckors frånvaro från nyhetsrapporteringen och den sk samhällsdebatten, känns det som att jag har haft en lång och stärkande semester från en plats där jag mått rätt dåligt.

För nio år sedan, när jag skrev mitt första inlägg på den här bloggen, kände jag en stark oro för framtiden. Vid den tiden bjöd Mona Sahlin Sverigedemokraterna på en mediebelysning som senare skulle visa sig leda rakt in i riksdagen.

Försäkringskassan hade börjat fjärma sig från folket och läkarna genom att skapa nya tolkningar av sina uppdrag, tolkningar som drogs genom hela rättssystemet ända till dess FK vann och fick en prejudicerande dom som upphävde den målsättning som lagen ursprungligen hade.

Problemen med migrationen fanns redan då, tiotusentals människor hade fastnat i olika flyktingförläggningar och fler kom varje månad.

Skolorna började få brist på behöriga lärare, vården saknade specialistsjuksköterskor, flykten från hemtjänsten hade påbörjats och fler och fler äldre saknade vårdboende. Polisens problem blev allt mer synliga.

Men det blev värre.

Fredrik Reinfeldt anslöt sig sossarnas SD-taktik och tog dessutom hjälp av Mp för att ”hämnas” på dem som röstat ”fel” genom att ge alla som passerade Sveriges gränser permanent uppehållstillstånd … samt lite annat smått och gott som till exempel tand- och sjukvård för 50 kr och en värmande offerkofta som kom väl till pass när någon kulturkrockade med lagen.

Samma vänstervindar som skapade flumskolan på 70-talet började ta fart på våra myndigheter där samma personer som då ville ”rädda kulturen” genom att gasta om omoraliska schlagerfestivaler nu lyckats manövrera sig högre upp i samhällstoppen.

Alla tecken tydde på att något höll på att bli väldigt fel, men ingen verkade se det?

I min medelklassvärld och bland mina medelklassvänner och bekanta var det ingen som ville tala om så trista saker. Sverige var ett BRA land, vi svenskar var GODA MÄNNISKOR, vi hade HEDERLIGA politiker, våra journalister var OPARTISKA och tanken på att något skulle döljas eller förvanskas för folket fanns inte i medelklassens begreppsvärld. Allt var som det skulle och skulle vara som det alltid varit i evighet, amen.

Vi hade råd .. men med hur mycket? Vi hade plats .. men för hur många? Vi hade världens bästa skola .. men inte tillräckligt med lärare till så många som tvingades pressas in i lokaler som var tänkta för färre? Vi hade världens bästa sjukvård .. men den varken var eller är anpassad för alla som behöver den och alla som kommer hit och gör anspråk på den.

Vi betalade skatt på vårt arbete och skatt på det vi konsumerade och till och med skatt på en del av våra ägodelar .. men det vi trodde att vi skulle få i gengäld verkade bli mer och mer oåtkomligt?

Fyra år senare kopplade sossarna greppet om makten och frågorna blev bara fler och fler och dessutom omöjliga att ställa utan att bli kallad för rasist/fascist/nazist eller ondskan själv.

Hade jag inte fått de kontakter som jag fick genom den här bloggen hade jag nog förlorat förståndet.

Nu, när jag börjat vakna till liv efter en influensa, som jag tydligen vaccinerat mig till efter att ha tagit del av mediernas varningsord, kan jag konstatera att förutsättningarna har ändrat sig 180 grader på nio år.

I dag kan jag gå ut på torget, eller vart som helst, i min lilla stad och säga precis vad jag vill, till vem jag vill, utan att någon höjer ett ögonbryn. Nu talar ALLA öppet om det som jag inte kunde tala om för nio år sedan. Nu känner ALLA samma oro och vanmakt som jag kände då, men om jag kopplar upp mig på internet befinner jag mig plötsligt på samma plats och i samma situation som jag flydde från för nio år sedan?

Jag vill inte påstå att det gör mig mindre orolig eller tryggare, men det verkliga livet känns onekligen friare och öppnare nu än det som erbjuds på sociala medier.


lördag 25 maj 2019

Det börjar dra ihop sig i EU-valrörelsen.


Det okunniga folket är utsatt för en formlig spärreld av information från de olika partiernas ”toppkandidater”. I debattprogram, i nyhetsrapporteringen, i radion, på tidningarnas egna tv-kanaler, på gator och torg – det går snart inte att ta sig fram utan att få en partipolitisk informationsbroschyr i handen.

I dag var jag på en helt vanlig svensk utomhusloppis och ingången spärrades av två övertända miljöpartister, flankerade av två miljöpartifanor som fladdrade i regnet. Köbildningen som de skapade var nästan värre än när stockholmarna ska ta sig in till storstaden igen efter en långhelg.

Av kommentarerna hos de medköande kunde jag utläsa att initiativet knappast gynnade miljöpartiet – va f*n står de där tomtarna och hindrar folk för? Kan ingen j*vel lyfta bort miljömupparna – var bara några av många uppskattade kommentarer.

Men vad har svenska folket nu lärt sig under den senaste veckans folkbildningsoffensiv i EU-frågor. Detta ENORMT viktiga EU-val, vad handlar det egentligen om?

Så här långt verkar svaret vara ..

Kamp mot högerpopulism? Det vill säga högerextrema högernationalister. Vilket verkar vara alla partier och alla väljare som inte röstar på något av regeringspartierna (eller F!)?

Skydda aborträtten. Alltså, rätten till att tycka att den aborträtt som vi redan har – och alla partier är överens om - är hotad av alla partier och alla väljare som inte röstar på något av regeringspartierna (eller F!)?

Ingen ska behöva dö i kön? I en svensk kö och av cancer förorsakad av ett felval i EU-valet?

Dyra handväskor från Åhléns, pojkvänners exklusiva bilar eller omoraliskt champagnemissbruk?

Hata eller prata?

Män i rutiga skjortor?

Omoraliskt fylletafsande utfört av någon som inte tillhör eller röstar på regeringspartierna (eller F!). Vilket ger grönt kort till alla fylletafsande partiledare, borgarråd eller riksdagsledamöter av rätt färg och åsikt?

Våra barnbarn går först? VÅRA barnbarn?

Ett val mellan Orban eller Macron?

Hopp i stället för hat?

Vilka ”kompisar” Sverigedemokraterna har?

Ett Europa för ALLA?

Internationella stöldligor (som inte har familjeband med svenska EU-parlamentariker?

Hej då stöldligor?

Förbjuda tiggeri men ta det medmänskliga ansvaret för tiggare?

Mindre Bryssel mer Sverige? Oklart om det handlar om i Bryssel eller Sverige?

EU:s ”sociala pelare” som ansvarsbefriare för socialistiska partier som vill avskaffa gamla olönsamma välfärdslöften, skylla migrationsfiaskot på andra EU-länder och fortsätta få furstligt betalt för att regera utan att behöva ta egna beslut?

Har jag glömt något viktigt i detta Ödesval?




tisdag 21 maj 2019

Vi kämpar på med våra liv.


Nu när jag klarat av mitt första pass som valarbetare för KD, samtidigt som jag kommit halvvägs genom Kajsa Normans bok ”En alldeles svensk historia”, börjar jag ana varför jag aldrig fått några svar på de undringar och frågor som jag om och om igen har ställt på den här bloggen.

Eftersom jag inte har några som helst problem med att tilltala okända människor, oavsett om det är på torget, i kassakön eller i ett fullsatt väntrum, hade jag inga större problem med att få timmarna att gå, trots att det vanligaste förhållningssättet till valstugor var detsamma som jag själv praktiserat genom åren – gå så långt från dem som möjligt och titta åt ett annat håll.

Varje person som jag talade med hade en historia att berätta och jag är oerhört imponerad av hur starka människor är, även när allt det de trott på visat sig vara en lögn.

Många ville berätta, men nästan ingen ställde några frågor?

Ensamhet, förluster, svek och ett samhälle som inte står upp för sina medborgare – så kan jag väl sammanfatta budskapet.

När din partner dör och det visar sig att du inte ensam kan betala hyran – då står du ensam och utanför med ett ogiltigt samhällskontrakt i handen, trots att du plikttroget betalat din skatt och fullgjort dina plikter under ett helt arbetsliv.

Men du kämpar på med ditt liv i tysthet, utan att klaga – det får gå, på något sätt.

När den du lever tillsammans med drabbas av åldersrelaterade sjukdomar och inte längre kan klara sig själv – så får det gå, på något sätt. För om du inte orkar så är alternativen så skrämmande, eller obefintliga, att du i alla fall måste orka lite till.

När du inte längre kan gå får du själv betala för ett ”klimatsmart” fortskaffningsmedel - i stället för den rullstol som förutsätter en anhörigs insatser - som ger dig frihet att röra dig i samhället.  Samtidigt som grannen skrotar sin gamla trampcykel och ställer in en subventionerad elcykel i garaget, bredvid dieselbilen, för att rädda klimatet. Inte undra på att det finns bitterhet och misstro mot våra miljökämpar.

Det får gå på något sätt. Det finns anhöriga, frivilligorganisationer, vänner och grannar som hjälper till när ingen annan ser dig. Vi har en sjukförsäkring som inte är en försäkring, en arbetsförmedling som inte förmedlar arbete och en sjukvård som tvingas prioritera vem som behöver sängplatsen, behandlingen eller operationen bäst – den arbetsföre småbarnsföräldern eller den nyblivne pensionären?

När du varken är frisk, sjuk eller behandlingsbar – finns det ingenting?

Men det får gå på något sätt. Man ska inte klaga. Det finns de som har det värre.

Eller?

Vi kämpar på med våra liv, för det finns inga alternativ. På ytan och på pappret är allt så bra och välordnat men verkligheten ser helt annorlunda ut för alldeles för många.

Jag har talat med människor som nästan inte törs gå ut ur sin lägenhet eftersom de är livrädda för sina grannar. Andra törs inte utnyttja den hemtjänst de behöver, och har beviljats, eftersom de är livrädda för dem som har som uppgift att utföra den. Det finns inga bostäder för dem som behöver något mindre och billigare, inte heller finns det någonstans att ta vägen för dem som hamnat i områden där de mer eller mindre döms till husarrest dygnets flesta timmar.

En majoritet av dem jag talade med var människor i åldern 55+ och uppåt, men förvånansvärt många var så unga att de inte ens hade rösträtt, men ändå hade behov av att berätta om en hopplöshet som de inte såg någon väg ut från.

Att tala om välfärden och EU:s sk sociala pelare var som att öppna locket till Pandoras ask – aldrig tidigare har jag på så kort tid fått ta del av så många starka människoöden. Men i motsats till Pandoras ask så fanns inte ens hoppet om en förändring till det bättre kvar.

Jag var helt slut när jag kom hem. Det är ett enormt fattigdomsbevis när det inte verkar finnas någon annan som är villig att lyssna än en valarbetare på ett torg inför vilket val som helst.

Vi borde kunna bättre. Vi måste lyssna mer. Media och samtliga partier borde visa mer intresse för hur samhället behandlar de svagaste, sköraste och mest utsatta i samhället, i stället för att smutskasta allt och alla som uppfattas som ”fel” på ett eller annat sätt.


fredag 17 maj 2019

Kristdemokraterna.


Det finns två saker som jag har verkligt svårt att klara av. Det första är att jag reagerar oerhört negativt på ordergivning och översitteri. Till och med de första försöken med GPS blev katastrofala eftersom jag genast hamnade i konflikt med idioten som försökte få mig att göra en ”laglig u-sväng” på en plats där den definitivt skulle ha klassats som olaglig. ”Den går säkert att laga” – sa Maken och programmerade om GPS-en till en kvinnlig röst, vilket gjorde att vi fick laga den igen eftersom jag aldrig i livet kunde ta order från någon som lät så in i h***ete stroppig.

I dag kör jag efter tyst GPS och följer anvisningarna på skärmen, om jag överhuvudtaget använder den alls.

Mitt andra problem är att jag inte kan passera en skylt med budskapen Loppis, Antik & Kuriosa, Vintage, REA, Extra Pris eller Köp 3 betala för 2, utan att kontrollera vad som finns att fynda för tillfället.

I januari lade Kristdemokraterna ut följande budskap ..
Betala för ett halvår och få ett år!! Hmmm? Å ena sidan var det ett FYND men å andra sidan har jag dåliga erfarenheter av politiska partier som gärna vill ha min röst och arbetskraft men inte mina åsikter och frågor.

Men vem vill inte ”tjäna 50 spänn”? Jag behövde ju inte ens gå dit men kunde också utnyttja tillfället att få lite insyn i kommunalpolitiken i min egen kommun.

Jag släpade med mig den ovillige Maken till ett välkomstmöte för nya medlemmar och tjänade därmed en hundring och fick gratis kaffe och smörgåstårta.

Vi var ca 5-6 nya medlemmar och hela den kommunala partitoppen. Vi blev väl mottagna och jag måste säga att det hedrade dem eftersom jag var rätt avig från början och deklarerade att – det är inte säkert att jag blir kvar eftersom jag redan ratat tre andra partier efter första försöket, jag tänker INTE ställa mig bakom något jag inte tror på och jag vet inte om jag tror på det politiska systemet överhuvudtaget.

Men i stället för att få en större föreläsning om KD:s förträfflighet fick alla presentera sig och berätta om sina fritidsintressen, först de som redan var medlemmar och så vi andra.

Det blev som ett normalsvenskt kafferep ungefär. Nästan alla hade hund eller katt, bara det tog en stund eftersom djurägare är löjligt roade av att berätta om sina älsklingar, nästan alla var naturintresserade och en hel del ägnade tiden åt veteranfordon, jakt eller fiske – vilket är rätt naturligt i vår kommun.

Det var faktiskt rätt roligt?

Så kom vi in på det politiska budskapet och då kände vi liksom varandra och kunde diskutera för- och nackdelar hej vilt och det fanns inget som var förbjudet att säga, ingen blev kränkt och ingen var förmer än någon annan och manade till ordning i oordningen.

Bland oss nykomlingar var jag naturligtvis inte ensam om att vara arg och frustrerad efter JÖK-regeringsbildningen, men det som engagerade var åsikterna om vad som kunde bli bättre och ingen ödslade tid på personliga påhopp på de andra partierna.

Jag trivdes – till min egen stora förvåning?

Samtalsklimatet var på mils avstånd från det ängsliga och tillrättalagda politiska samtalet på sociala medier där det mest handlar om att kasta så mycket sk*t som möjligt på alla som kan ses som hot mot de egna maktanspråken.

Nu har jag varit på fler möten, alltid lika välkomnad, sedd och bekräftad, och i nästa vecka kommer jag att prya i valboden på vårt lilla torg. Det känns både spännande och jobbigt. Mest jobbig, om jag ska vara ärligt, men en ny erfarenhet kommer det absolut att bli.

Så i år kommer jag att vara kristdemokrat. Hur det blir nästa år får jag ta ställning till då.